Tankar om arbete och arbetslöshet

Under ett års tid varit har jag varit utan arbete. Jag har varit arbetslös tidigare men inte under så lång tid. Ett år en lång tid när dagarna och veckorna flyter i varandra. Under den här tiden har jag funderat mycket över arbete och arbetslöshet. Det är ju oftast det som upptagit mina tankar eftersom man har för mycket tid över. Jag tänkte här ta upp problematiken kring dessa problem.

Vad är arbete?
Man kan fråga sig vad arbete är. Enligt Wikipedia definieras arbete som en aktivitet som skapar ekonomiskt värde i form av varor och tjänster. För att ett samhälle ska fungera är arbete en förutsättning. Under kristider när arbetslösheten stiger blir samhället satt under press. En press som leder till utanförskap och i sin tur kan leda till psykisk ohälsa.

Arbete är något som de flesta tar för givet, något som bara finns där under trettio, fyrtio kanske femtio år av livet. Du vaknar på morgonen, går upp, äter, klär dig och tar dig till ditt jobb. Efter åtta timmar är du tillbaka hemma igen för att en stunds vila och sedan börjar proceduren om igen nästa dag. Under ett arbetsliv upprepas denna process tusentals gånger. Det kan synas vara ett evigt kretslopp, ett ekorrhjul som aldrig slutar. Men trots det synbart tröstlösa, inger tillvaron en trygghet. Varje dag vet du vad som väntar. Det finns inga osäkerhetsfaktorer som stör tillvaron.

Arbetskulturen
Kulturen spelar en stor roll för hur vi förhåller oss till arbete. Under lång tid har det svenska samhället präglats av den protestantiska arbetsetiken som menar att arbete är en moralisk plikt. Det är viktigt göra ett gott arbete för att tjäna sitt uppehälle.

In i gråzonen
Att vara arbetslös sätter livet i ett annat perspektiv jämfört med ett liv som är inordnat utifrån ett arbete.  I ett s.k. normalt liv där arbetet är den självklara medelpunkten finns tydliga skillnader mellan arbete och fritid.  Arbete och fritid är två skilda delar där båda är beroende av varandra.
Av egen erfarenhet vet jag att hur svårt det är att finna motivationen i vardagen när tillvaron blir en gråzon. Med gråzon menar jag att det inte går att inordna tillvaron på ett bra sätt, allt flyter samman till en grå massa. När du har ett arbete att gå till finns inte gråzonen. Helger och övrig ledig tid känns då mycket mer värdefull.

Utanförskap
Arbetet definierar vem man är. När jag träffar en person för första gången kommer alltid frågan vad man jobbar med. Om man är arbetslös kan den frågan vara jobbig att svara på. För egen del är har jag fått den frågan många gånger. Jag brukar svara som det är även om det ibland tar emot. Den frågan belyser utanförskapet på ett tydligt sätt. Om jag hade ett jobb skulle samtalet handla om mina arbetsuppgifter men istället beklagar sig den man pratar med över min situation. I sig kan det vara skönt att någon bryr sig men helst vill jag tala om att jag trivs på mitt jobb och jag gör något som är meningsfult för mig.

Om man identifierar sig med sitt jobb, vad identifierar man sig med om är arbetslös? För de som har många kompisar och är engagerande i exempelvis föreningsliv kan det fungera som ett substitut för vad ett arbete kan ge. Men om man inte har så många eller inga sociala kontakter kan utanförskapet fördjupas. I värsta fall kan det leda till social fobi, isolering och ångest.

Vägen tillbaka
En väg tillbaka, hur kan den se ut?  På den frågan finns inget enhetligt svar. Vi är ju alla olika med olika vägar att ta. Den mänskliga kontakten tror jag är mycket viktig för att kunna komma vidare. Det är lätt och bli isolerad och apatisk om man inte får mänsklig kontakt.

Text: Henrik Sjöberg

DÅLIG EKONOMI + PSYKISK OHÄLSA = SANT

Människor med psykiska funktionshinder har ofta svårt att få ekonomin att gå ihop. Fångade i en snårskog av regelverk, fördomar och sina faktiska problem, har de hamnat i samhällets frysbox och har svårt att påverka sin ekonomi i positiv riktning. I lagsportens värld hamnar spelare som inte längre har tränarens förtroende i ”frysboxen”. De ingår inte längre i coachens framtidsplaner. Denna bild passar tyvärr in på den situation många med psykiska (och fysiska) funktionshinder upplever.

Ekonomiska och psykiska problem går hand i hand
Människor från socialgrupp tre är kraftigt överrepresenterade bland dem som lider av psykiska störningar, orsakssambanden är givetvis individuella och komplexa, men en stor anledning är att fattigdom skapar ekonomisk stress. Den som ständigt måste vända på varenda krona har svårt att koppla bort oron – den sätter sig i kroppen – och sömnproblem kommer som ett brev på posten.
Enligt Socialstyrelsen har drygt var tredje person som lever på socialbidrag någon form av funktionshinder, och av dessa har de med psykiska problem sämst ekonomi, där en av fyra lever på fattigdomsgränsen. Trettiofem procent av dem med psykiatriska diagnoser klarar inte av sina löpande utgifter, vilket är dubbelt så många jämfört med hela befolkningen.
Att människor med psykiska funktionshinder har svårare än andra att förbättra sin ekonomi beror mest på deras svårigheter att få fäste på arbetsmarknaden. De är inte eftertraktade och deras besvär gör att de har svårt att leva upp till prestationskraven. Dessutom är de arbeten denna grupp blir hänvisade ofta både monotona och illa betalda, vilket inte ger de nödvändiga stimulanseffekter de är i behov av, i värsta fall förvärras problemen. Allra sämst har de som drabbats av funktionsnedsättning i unga år. Då de sällan (eller aldrig) varit ute på arbetsmarknaden och sjukersättningsnivån baseras på tidigare inkomst, fastnar de i fattigdomsfällan redan i inledningen av vuxenlivet.

Det finns en massa människor i världen som är i helvetet därför att de är beroende av andra människors omdöme. – Jean-Paul Sartre

Fångade i verklighetens rävsax
Alliansregeringens ambition är att skillnaden mellan arbete och arbetslöshet ska märkas i plånboken.De låga ersättningsnivåerna i försäkringssystemen ska motverka fusk och ”stimulera” människor att ta jobb, även de som egentligen inte faller den arbetslöse på läppen. Kruxet för människor med psykiska funktionshinder är att de tvingas leva med en modell som inte tar någon större hänsyn till deras besvär. Arbetsgivarna vill inte anställa dem, vilket permanentar deras tillvaro på existensminimum, där de i bästa fall kan få plats på en daglig verksamhet med lönebidragstillägg.
Detta leder till att gruppen marginaliseras, inte endast till samhället i stort utan även gentemot andra handikappgrupper, då människor med psykiska besvär ofta har högre levnadsomkostnader än andra.

När psykiatrireformen kom i mitten nittiotalet, var ambitionen att normalisera denna grupps levnadsförhållanden. Istället har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. En svag grupp har försvagats ytterligare. Eftersom detta inte är personer som går ut på gator och torg för att påtala de orättvisor och systemkonsekvenser de drabbas av, görs man beroende av beslutsfattarnas godtycke. Man kan gissa att problemkomplexet runt psykisk funktionsnedsättning inte är någon ”sexig” snackis vid budgetförhandlingar. Att hänvisa människor till en tillvaro på överlevnadsmarginalen är både cyniskt och kostsamt, till och med kontraproduktivt.

Pengars positiva effekt för psykiskt välmående
Att en förbättrad privatekonomi har en positiv inverkan på de flesta är knappast en kontroversiell slutsats. Men att studier visar på att en förstärkning av de psykiskt funktionshindrades ekonomi leder till ökat psykiskt välmående kan däremot tänkas vara kontroversiellt för vissa, det kan till och med vara en av orsakerna till att denna typ av forskning har svårt att få anslag. Åtminstone i Sverige.

När det gäller behandling av denna grupp ligger fokus av hävd på medicinska och psykoterapeutiska metoder. Att förbättrad ekonomi också kan vara ett rehabiliteringsinstrument måste få ingå i en helhetssyn runt dessa frågor. Förstärkningen handlar givetvis inte enbart om att öka ersättningsnivåerna, utan om att bygga ett starkare nätverk runt dessa individer, som kan guida dem i situationer där de exponeras mot det sociala livet. Det kan vara något så enkelt som att med en ledsagare få gå på café ett par gånger i månaden. Detta är knappast att be någon plocka ner månen. Det här är faktorer som bidrar till en återhämtningsprocess, som i sin tur kan innebära en biljett tillbaka till arbetslivet.

Den långsiktiga effekten av en sådan strategi borde leda till minskade kostnader för kommuner och landsting, men innebär givetvis ett nytt synsätt och en förändrad attityd. Vågar man hoppas att detta kommer att inträffa i tid?

Fan tro´t …

Text: Christer Jansson