Profit åt barbarerna – om opiumkrigen i Kina

Handel mellan länder är en kraft som skapar välstånd anser många i dagsläget, med utångspunkt att det skulle innebära större välfärd för samhället och individen. Men åsikterna är delade. Kritiker mot hur världshandeln ser ut har i modern tid protesterat för rättvisare villkor. Konflikterna är dock inte nya. Låt ASP Bladet guida dig i 1800-talets största droghandelskrig. Krig som gick under handelns fana.

Genom århundradena har konflikter seglat upp som har aktualiserat åsiktsskillnader mellan sociala rättigheter och handel. Ibland har det varit blodigt allvar. Ett exempel på det senare är Opiumkrigen som varade mellan 1839-60. För att finna rötterna till den konflikten måste vi bege oss till 1700-talet.

Där och då befanns sig det brittiska imperiet i flera världsdelar och förde en aggressiv kolonialism baserad på militär överlägsenhet, vilket ställdes mot ett feodalt Kina med kejserliga maktstrukturer. Europeisk handel med Kina innebar för Storbritannien ett inflöde av exotiska varor och ansågs gynnsamt. Utsökt siden, vackert porslin och välluktande kryddor var alla högt värdesatta i väst.

Dock så var handeln kostsam, så britterna började likt andra européer tidigare intressera sig alltmer för opium som inkomstkälla. Kinesiska myndigheter märkte snabbt faran i spritt bruk och förbjöd införsel 1729, med undantaget för en liten mängd till medicinskt bruk. Detta ledde i sin tur till att britterna började organisera illegala handelsrutter mellan indiska Calcutta och Kina. Brittisk export av opium till Kina växte från cirka 15 ton 1730, till hela 75 ton 1773.

Utvecklingen var explosiv. Brittisk diplomati försökte verka för en avslappnad inställning till opiumhandeln, men det blev utan framgång. Kina stod förhållandevis försvarslöst inför införseln till dess att byråkraten Lin Zexu inledde ett veritabelt korståg mot opiummissbruk 1838. Handlare arresterades, pipor beslagtogs och 1.2 miljoner kilo opium konfiskerades, förstördes och dumpades vid kusten utanför staden Huan. Konflikten mellan Kina och Storbritannien var ett faktum.

Med hissade segel mot krig
Lin Zexu lutade sig på en traditionell konfuciansk världsåskådning där hög moral var A och O. Han kallade Opiumhandlarna för barbarer och ifrågasatte den brittiska regeringens moral i ett öppet brev adresserat till drottning Victoria. Detta fick dock inget gehör. Tvärtom. Sommaren 1840 fanns en stor brittisk-indisk armé på plats vid Kina för att visa på deras militära styrka.

Britternas moderna fartyg och avancerade vapenteknologi var i slutändan Kina övermäktigt, vilket till slut innebar en svidande förlust och ett lika svidande fredsavtal 1842. Det följande fredsavtalet innebar bland annat innebar att britterna fick regera över Hong Kong långt in i modern tid.

Det slutade dock inte här. Ett andra krig inleddes då britterna utnyttjade en incident 1856 för att hissa krigssegel igen.  Nu gjorde man gemensam sak med fransmännen i en konflikt som varade i ytterligare fyra års tid och sträckte sig mellan 1856–1860. Efter vinst även i detta krig tvingade man bland annat till sig ytterligare handelsfördelar och legaliserad opiumhandel.

Britternas agerande var dock inte ifrågasatt enbart i Östasien. Även i England fanns svidande kritik mot den egna regimens agerande. När kristna kväkare under sena 1800-talet bildade Society for the Suppression of the Opium Trade bidrog man så sakteliga till en rörelse som kunde innebar till att parlamentariska motståndare till opium mot slutet av 1800-talet kunde få gehör för sina åsikter. Bland dessa fanns den brittiske liberalen William Ewart Gladstone, som i det parlamentariska underhuset undrade om det funnit ett krig som varit mer orättvist och skamfyllt för engelsmännen som det första opiumkriget.

I populärkulturen blev under senare delen av 1800-talet opiumhålan ett begrepp. Ordet till trots så rökte människor opium i alla samhällsklasser. Författaren av Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyle lät exempelvis sin rollkaraktär Dr. Watson besöka ett sådan plats i ”The man with the twisted lip”. Som författare var han knappast ensam. Rudyard Kipling låter sin berättelse ”The Gate Of A Hundred Sorrows” berätta historien bakom en kinesisk opiumhåla i Indien och Oscar Wildes ”The picture of Dorian Gray” besöker huvudkaraktären en håla i London.

Text: Robert Halvarsson

Bild tillhandahållen av Wikipedia Commons.

”Kinas välfärd används för att skapa profit åt barbarer. Det vill säga, profiten som barbarerna skapar är tagna från Kinas rättmätiga andel. Med vilken rätt använder de droger för att skada det kinesiska folket? ”
– Lin Zexu 1839, i ett öppet brev till drottning Victoria av England.

Absint – den gröna fén

Konsten att tillverka sprit har varit känd sedan 1000-talet. Men det är först de senaste 500 åren som människan kommit på idén att dricka sprit. Tidigare användes den till kruttillverkning och mediciner. Idag finns sprit i otroligt många former.

Några av de stora spritsorterna är, whisky, cognac, vit sprit, absint och hembränt. Jag tänkte berätta lite om den lömska drycken absint och samtidigt varna folk för att man kan bli småtokig om man prövar att dricka den gröna drycken. Absint var modedrycken framför andra bland målare och andra konstnärliga grupper i det sena 1800-talets Paris. Förödelse följde i dess spår, men man kan undra om det verkligen var drycken som var den stora boven i dramat.

Absint innehåller mellan 9-15 olika örter, bland annat stjärnanis, malört, fänkål, koriander och lakritsrot. Och den neongröna drycken har sina egna ritualer: lägg en sockerbit på en perforerad sked över ett glas absint, varefter man låter kallt vatten droppa på sockerbiten tills den upplösts och runnit ner i glaset. Sötman mildrar malörtens beska smak.
Vid slutet av 1800-talet var absint klassat som en societetsdryck. Mellan 1875 och 1910 ökade den franska absintkonsumtionen från 700 000 till 36 000 000 liter. Trots att den nya innedrycken var betydligt starkare än vin brydde sig få om risken för alkoholskador.

Konstnärer och författare var snabba att haka på den nya trenden och många tyckte sig bli kreativa av absint. Den ansågs kittla inspirationen och frigöra själva skapandet. Många tog hjälp av den för att försöka nå tidigare ouppnåeliga mål och den blev snart ett dopningsmedel för kreativa grupper med målarna i spetsen. Berömdheter som van Gogh och Picasso föll för frestelsen, och det gjorde även nordborna Strindberg och Munch.

Men med tiden började drycken falla i vanrykte, man sa att den förslöade tanken, orsakade minnesförlust och fick folk att tappa sina normala känslor. Man fick höra att folk som druckit absint började begå dårskaper, att den ”släckte förnuftets ljus”. Som exempel nämns van Gogh, som i frustration skar bort nedre halvan av sitt vänsteröra. Men detta var bara en droppe i havet. Allt fler tragiska händelser började föras in på absintens konto. Den blev beskylld för mycket.

En annan konstnärstyp som lockades av absintens påstådda effekt var Oscar Wilde. För att stilla sin nyfikenhet tillbringade han tre dagar med att dricka absint på en pub. Den sista dagen såg han blommor växa upp ur golvet, som sen fyllde hela puben. Hallucinationer behöver dock inte nödvändigtvis tillskrivas absinten, utan kan bero på sömnbrist i kombination med flera dagars hårt supande. Under såna förutsättningar framkallas synvillor av vilken spritsort som helst.
Men, jag kan personligen stryka under på att man kan få hallucinationer av absint. Jag tänker inte berätta vad som hände, mer än att jag blev jäkligt knäpp. Kanhända berättar jag den historien någon annan gång.

När absinten förbjöds i Frankrike 1915 var det enkelt sammanfattat resultatet av ett samarbete mellan vinproducenterna, nykterhetsrörelsen och en rädd regering. Många länder följde sen Frankrikes förbud. Men numera finns åter absint att köpa i de flesta länder. Styrkan är ofta lägre än vad den var förr. I Sverige finns den inte på hyllorna hos Systembolaget, men går att beställa. Den absint vi har i Sverige ligger på hela 66 procent och kostar så mycket som 550 kronor.

Jämför man dagens absint med gårdagens så har man bättre kontroll på ämnet tujon, som kommer från färsk malört. Dagens absint har ett övre gränsvärde på under 10 mg/kg. Att rusetav tujon i samverkan med alkohol skulle ge ett slags klarhet och lyfta medvetandet till en högre plan kan diskuteras. Vissa anser att det är nonsens, andra inte. Hur som helst så har absinten åter kommit på modet, mycket på grund av på att drycken förekom flitigt i filmerna Moulin Rouge och From Hell. Slutligen ett gott råd: ta det lugnt om ni ska dricka absint.

Text: Christer A.