Mindre lidande med sprututbyte

Enligt en rapport från EU:s narkotikacentrum, EMCDDA, har Sverige näst högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Tvärtom vad man kanske kan anta verkar det inte främst vara brist på lag och ordning som inneburit ett dystert resultat för Sveriges räkning.

Det är istället andra metoder som kan minska dödligheten och det svåra lidandet. Därför är det glädjande att som värmlänning notera för att det nu äntligen finns en färdriktning och plan för att genom landstinget införa sprututbyte i vårt län.

Vad innebär det då att genomföra sprututbyte? Jo, det är ett sätt för samhället att erbjuda möjlighet för personer som injektionsmissbrukar att byta ut sina smutsiga kanyler och
sprutor mot oanvända. På så sätt minskas spridningsmöjligheten av svåra sjukdomar och en möjlighet för kontakt och stöd öppnas upp mot målgruppen.

Detta är ett viktigt steg att bekräfta det vi alla vet; bakom varje person som missbrukar finns en människa, med föräldrar, släkt och vänner. En person vi som samhälle vill väl.

Sprututbyte är en beprövad metod som använts länge ute i flera europeiska länder, men också under en längre tid i Skåne, en insats som förordas av Folkhälsomyndigheten och även av vår regering. Varför? Jo, för att det funkar. Smittspridning minskar till följd av sprututbyte.

Det mänskliga lidandet sådana här förändringar kan spara ska därmed inte underskattas. Att slippa allvarliga sjukdomar, att etablera en kontakt med vården, gör att fler så småningom vågar ta emot hjälp och ta steg ut ur sina missbruk mot ett bättre liv.

Det behövs förstås fler initiativ på området för att minska dödligheten. Saker som vi kan och bör göra. Däribland har Regeringen tagit initiativ till en snabbutredning för att se över möjligheten för att öka tillgängligheten utanför sjukvården till opiod- och opiatmotgiftet Naxolon, som häver heroinöverdoser.

Tillsammans med insatser som sprututbyte, visar sådana här ställningstaganden på en behövlig kursändring i synen på missbrukaren som medmänniska. En illa åtgången grupp personer ska få den vård de behöver. Värmland har tagit ställning för att minska lidandet.

Det är jag stolt över att vi gör.

Text: Robert Halvarsson

När livet är ett krig

”Har du någonsin känt dig så hudlös att alla känslor stormar och inte kan hållas på plats? Har du känt det som att du går och bär en mask? Har du någonsin känt att det gör för ont att leva? Det har jag och många med mig.”

När jag fick min borderline diagnos för några år sedan kom det mest som en lättnad. Äntligen fick jag ett namn på det jag i så många år levt med. Mitt ständiga krig mot livet fick en benämning och jag kunde äntligen börja att förstå vad det egentligen innebär att vara emotionellt instabil. Under tidigt 1900-tal kategoriserades patienter med psykisk ohälsa antingen som psykotiska eller neurotiska. Patienter med borderlineproblematik passade inte in i något av facken utan befann sig i en sorts gränsland vilket ledde till att begreppet myntades.

Denna uppdelning är ju inte längre aktuell men begreppet har bibehållts även om man numer oftare kallar människor, främst kvinnor, med borderline personlighetsstörning (BPS) för emotionellt instabila. Eftersom personen med den här sårbarheten befinner sig i ett gränsland mellan sjukt och friskt så kan man inte säga att BPS är något man har eller inte har. Det är ett pendlande och flytande tillstånd och det kan mildras eller växa bort med tiden – många med de här problemen ”läker ihop” i 30-40års åldern. Det senaste året känner jag att min läkning har börjat ske. Jag kan se på mig själv utifrån och mer och mer förstå de svårigheter jag har och haft.

Men det har inte alltid varit så. Jag levde, och lever fortfarande, under många år med flertalet av de symtom som BPS ger. Den största svårigheten som vi med BPS har är att reglera känslor, vi har det inte med oss i bagaget. Det i sin tur leder till att vi får svårt att skapa och upprätthålla goda relationer av alla de slag, främst på grund av vår starka rädsla för separationer. En rädsla så stark att vi ofta framkallar dessa separationer själva – hellre vara den som lämnar än den som bli lämnad – och på så vis blir det en självuppfyllande profetia. En profetia som i sin tur leder till att känslan av ångest, värdelöshet och maktlöshet ökar och det stora tomrum inom oss som vi har växer allt mer. Ett tomrum vi gång på gång försöker fylla på de mest dramatiska och destruktiva sätt med hjälp av den enorma kreativitet vi oftast besitter.

Kreativiteten är en stark kraft. Så stark att vi blir väldigt duktiga på att vara självdestruktiva på olika sätt. Det kan ske genom att vi svälter oss, vi skär oss, vi bränner oss, vi shoppar, vi missbrukar sex och relationer, vi tar droger eller dricker alkohol. För min del har min destruktivitet främst yttrat sig genom att jag tagit tabletter. Jag fastnade i ett missbruk av värktabletter för 10 år sedan och sedan dess har tabletterna alltid varit mitt sätt att fly verkligheten. En flykt som alltför många gånger resulterat i överdoser, planerade och icke planerade, samt flertalet inläggningar på psykiatrisk klinik. Impulsiviteten som följer med borderlineproblematiiken gör att vi ofta, utan att tänka efter före, tar till drastiska metoder för att slippa ångesten och stå ut med det självförakt vi lever med.

Det finns ingen medicin som hjälper mot borderline eller andra personlighetsstörningar men det man kan göra, och ofta gör, är att medicinera mot symtomen. Antidepressiva mediciner kan hjälpa mot de depressioner som följer med problematiken och även ångestdämpande preparat kan ha effekt för att få bukt med den värsta ångestkänslan. För att däremot bli ”frisk” krävs det terapi, oftast i flera år, och den terapiform som visat sig vara bäst är så kallad DBT (dialektisk beteendeterapi). Tyvärr finns inte den terapiformen att tillgå här i Värmland och det är något jag tycker är väldigt ledsamt. Vad det beror på förstår jag inte riktigt och jag hoppas att finns framtida planer på att utveckla DBT även här.

Jag har valt prata lite om DBT med den person som hjälpt mig allra mest med mina problem: Min kurator Victoria Thurfors som arbetar på öppenpsykiatriska mottagningen i Karlstad. Hon är inte utbildad DBT-terapeut men hon arbetar ofta utifrån det arbetssättet.

Vad är DBT?

– DBT står för dialektisk beteendeterapi och är en kombination av inlärningsteori, kognitiv teori samt dialektisk filosofi. Det är en utveckling av kognitiv beteendeterapi. Terapin skapades först av Martha Linehan eftersom hon såg behovet av en terapiform som riktade sig till just personer med BPS. Ingen tidigare terapiform hade direkt fungerat och med tanke på det stora lidande och den höga suicidrisken som finns hos de här människorna behövdes något nytt komma till. I Sverige är det Åsa Nilsonne och Anna Klåver som vidareutvecklat den.
Vad strävar man efter inom DBT?

– Eftersom den stora svårigheten när det gäller borderlineproblematik är förmågan att reglera känslor så strävar man efter att finna en balans. En balans mellan att acceptera verkligheten men samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar.
Hur är terapiformen uppbyggd?

– Den består av tre delar: individuell terapi, gruppterapi med färdighetsträning samt en slags dygnet runt service. I färdighetsträningen arbetar man med olika verktyg för att kunna hantera sina känslor och olika situationer. Strävan efter en sinnesnärvaro där patienten är medveten i nuet (mindfulness) finns alltid med.
Idag är mitt liv som sagt på rätt väg. Jag har en underbar pojkvän sedan drygt ett år tillbaka, jag har ett bra nätverk runt mig, mycket bättre kontakt med mina nära och kära samt en sysselsättning som jag trivs väldigt bra med. Livet har slutat var som en berg- och dalbana och jag ser fram emot kommande tider med stor tillförsikt.

Kajsa Jansson