Etikettarkiv: övergrepp

När omhändertagandet sker godtyckligt

Det finns en inbyggd maktrelation mellan den person som kan bli föremål för LOB och polisen. Därför är gott bemötande och hög rättssäkerhet oerhört viktigt.

En polares kollega blev gripen när han var ute o rökte. Han ‘såg påtänd ut’, trots att han förklarade att han var diabetiker och att det var därför han såg lite blek ut, och fördes till station för pissprov som såklart var negativt.”

Orden är från ett brev skickat till Jesper Nilsson. En man som mobilfilmade hur två civila poliser ur hans synvinkel begick ett rättsligt övergrepp på två plankare i Hornstulls tunnelbana, Stockholm. Poliserna såg hur han filmade och konfronterade honom med vad han gjorde. Enligt Nilsson gick det tillväga på så sätt att han hotades att ta bort filmen om han inte ville infinna sig på stationen för kroppsbesiktning.

Vänsterknarkare

Nilsson tog bort filmen inför poliserna, men lyckades att rädda materialet genom sina datakunskaper, och en rättsprocess blev följden där poliserna slutligen friades från misstanken att de skulle ha agerat fel. Som svar från åklagaren varför man i ingripandet påstod sig misstänka drogpåverkan svarade den ena polismannen: ”Det är ju inte ovanligt med narkotikamissbruk inom vänsterleden”, apropå att Nilsson har vänsterpolitiska åsikter.

”Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.” Ordens här tillhör istället Isobel Hadley-Kamptz, liberal ledarskribent för kvällstidningen Expressen. Hon står politiskt långt ifrån Nilsson, men de reagerar båda mot det rådande rättsläget. En oro finns från kritiker att lagutrymmet i narkotikalagstiftningen och LOB (Lagen om omhändertagande av berusade) kan tolkas godtyckligt.

En humanare lag

När LOB trädde i kraft 1977 var det i samband med en avkriminalisering av fylleriet. Innan kunde personer som uppträdde berusade på allmän plats straffas med böter och övervakning. Lagstiftaren hade som avsikt att skapa en situation som var mer human än det som fanns innan. Justitiedepartementet skriver för Regeringskansliet att: ”Sådana personer (som var berusade av alkohol, min anm.) skulle inte längre straffas utan istället omhändertas på ett mera humant sätt och ges vård och omsorg.” Visionen var god, dock ställer LOB höga krav på polisen och verkar vara en långt ifrån enkel uppgift att fullfölja.

Det offentliga samhället är också medvetet om problemen och riskerna. I teorin ska det vara svårt att få en person att omhändertas enligt LOB.” En person ska för att vara ur stånd att ta hand om sig i princip vara medvetslös eller på gränsen till medvetslös.”, skriver Lina Hjorth för veckotidningen Arbetaren. I praktiken menar dock kritikerna att LOB har blivit ett sätt att straffa småkriminalitet. Då själva omhändertagandet också används som ett straff i sig av enskilda poliser.

1988 infördes bötesstraff vid själva brukandet av narkotiska preparat. Men om missbrukaren sökte vård kunde ansvarsfrihet utdömas. 1993 skärpes samma lag och fängelsestraff upp till tre år infördes i straffskalan. Om skälig misstanke vid brott är fastställt har polisen rätt att använda tvångsåtgärder. I praktiken innebär detta att personen får genomgå inre kroppsbesiktning vid polisstation, i klartext exempelvis i form av urinprov.

Att stävja buset

Hur hårt man far fram och med vem kan också handla om attityder inom poliskåren. I doktorsavhandlingen ”Patrullerande polisers yrkeskultur” från 2004 fördjupar sig Rolf Granér i polisetik och frågor gällande hur polisen ser på sig själva i förhållande till lagen. Han kom då fram till att poliser ofta rör sig mellan två ytterligheter. Den ena anses vara paragrafryttare och har allmänt låg ställning inom poliskåren, den andra tar sig friheten att tolka lagen enligt eget tycke och smak – för att stävja ”buset” och upprätthålla god ordning.

Bland poliser i den andra kategorin är det bara de skötsamma svenssonmedborgarna som förtjänar ett gott bemötande. De andra, som missbrukare, hemlösa, prostituerade och invandrargäng: ser man ner på. Kvinnliga poliser, äldre manliga, landsortspoliser och renodlade närpoliser ansågs vara mer inriktade mot att arbeta brottsförebyggande, än yngre storstadspoliser. Att LOB överutnyttjas i ett sammanhang där vissa poliser anser att lagen riskerar att bli ett hinder i deras arbete, är kanske inte så konstigt när allt kommer kring.

– Att människor körs till fyllecell i stället för att transporteras hem hör till de oreflekterade lobarna, man tar sig helt enkelt inte tid att fundera på om det finns bättre lösningar, uppgav Rolf Svensson för veckotidningen Arbetaren i en artikel 2009.

 Text: Robert Halvarsson

Illustration: Maria Lundby Bohlin

Våld i nära relationer

Den 21: e oktober samlades delar av Socialförvaltningen i Familje-avdelningens lokaler för att informeras om förvaltningens arbete gällande våld i nära relationer. Eftermiddagen fokuserades på frågeställningar kring exempelvis vilken akut hjälp våldsutsatta får, och vad som sker när barn bevittnar våld i nära relationer.

Anna-Karin Bohl inledde mötet med att definiera begreppet våld. Våld är en handling som är riktad mot en medmänniska i syfte att smärta, skrämma, kränka eller att mot sin vilja göra eller avstå från att göra någonting.

För att sättas sig in i vålds-perspektivet visades en animerad film. Den var framtagen av SKR- Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund. Filmen tog upp våld i hemmet från ett barns perspektiv. Vi fick höra barnens berättelser om hur de upplevde situationen hemma. Rösterna i filmen var från autentiska samtal. De tecknade figurerna levandegjorda på ett tydligt sätt de barnen hade varit med om. Ljudupptagningarna kom från Kvinnojouren i Stockholm.

– Prata istället föra att slåss, var ett citat från filmen som belyste vad barnen vill och vad vuxna har svårt att göra. Det var en mycket talande film och alla församlade satt tysta och lyssnade på barnens egna ord. Det var obehagligt men väldigt viktigt att få höra och se.

ASP-bladet fick också en pratstund med Ann-Karin Bohl som verksamhetssamordnare (utvecklare) och har ett förvaltningsövergripande uppdrag.

– Människor som lider av psykisk ohälsa och samtidigt är utsatta för våld i en nära relation har en dubbel utsatthet, säger Ann-Karin.

Hon fortsätter med att göra resonemanget tydligare med att säga: – Om man är t.ex. kvinna med psykisk ohälsa och dessutom har en förståndsnedsättning så kan bilden se helt annorlunda ut. Problematiken skiftar beroende på den drabbades livssituation.  Bohl menar vidare att det sociala sammanhanget spelar en stor roll.

Den här komplicerade bilden som de drabbade lever i kräver nya lösningar. Ann-Karin Bohl säger att vi som förvaltningen behöver bli bättre på att ställa frågor om våld. 2008 hade länsstyrelsen en tillsyn som pekade på att man måste bli bättre på att våga fråga när man tar emot och arbetar med människor som drabbats av våld i en nära relation.

– All personal inom socialtjänsten måste ha en grundläggande kunskap om hur våldet ser ut, säger Bohl.

Denna kunskap ska vara baserad på den i första stycket nämnda definitionen av våld. Utifrån denna definition innefattas psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld. Det är ibland svårt att dra gränsen mellan vad som är våld och inte våld. Hon belyser detta med ett exempel med sexuellt våld.

– Att ställa upp på sex för att få en säng för natten, ser jag som våld. Och då är det många som är utsatta, hävdar Ann-Karin Bohl.

Hon vill också visa på att skillnaden mellan fysiskt och psykiskt våld. De flesta av oss vet att det är fel att slå någon men hur många förstår att ord också kan skapa djupa sår. Att uppleva verbal misshandel är också en form av våld som bryter ned den man lever med.

Enkla, snabba lösningar på dessa problem finns inte, säger Ann-Karin Bohl. Vad vi kan se är att det måste finnas anpassning. En anpassning utifrån den drabbades situation. Att våga fråga och sedan veta vad man ska göra. Detta är uppmaningen och uppdraget som förvaltningen måste anamma.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Eye Movement Desensitization and Reprocessing

eye-webEMDR skapades av Francine Shapiro, psykolog och forskare vid Mental Research Institute i Palo Alto, USA. Maj-Britt Björn-Persson, legitimerad psykolog vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen Karlstad berättar mer om Shapiro som av  en slump kom på denna teknik då hon under en höstpromenad funderade över ett problem.

Hon upptäckte att när hon lät ögonen vandra rytmiskt vandra fram och tillbaks i takt med sitt gående, kunde hon lättare hantera det problem som hon var upptagen av. Shapiro upptäckte på så vis den bilaterala stimuleringens förmåga att lösa upp de blockeringar som hindrade hennes förmåga att hantera problemet. Shapiro utvecklade den metod som kom att kallas EMDR. Kort innebär detta att man via ögonrörelserna ökar hjärnans aktivitet så att blockeringar löses upp och minnena blir mer tillgängliga för bearbetning samtidigt som de också länkas samman med våra övriga minnen till en sammanhängande minnesupplevelse. Vid alltför svåra upplevelser är det just denna integreringsprocess som blir satt ur spel så att det vi upplevt kodas in och lagras som splittrade minnesfragment hopkopplade med de känslor vi upplevde vid traumatillfället.

EMDR bygger på bilateral stimulering via rytmiska och alternerande rörelser eller ljud, som hjälper till att öka hjärnans aktivitet. Man kan likna det vid det som sker underdrömsömnen, den s k REM-sömnen. När vi drömmer ökar hjärnans aktivitet.  Drömstadiet tycks spela en stor roll i reorganisering och hoplänkning av våra minnen med de minnen vi redan har och som utgör vår livshistoria. Under EMDR-behandlingen är man avslappnat vaken men har fokus riktat mot sitt inre då man bearbetar de plågsamma och störande minnena.

Ibland är vi med om händelser som känslomässigt är så svåra och skrämmande att de överstiger vår förmåga att hantera dem, ex vis naturkatastrofer, svåra olyckor, krig och övergrepp. Människor kan då reagera med intensiv rädsla och hjälplöshet och med en känsla av handlingsförlamning så att de stelnar till och inte förmår göra någonting. Inte ens springa därifrån eller kämpa för sina liv som är våra vanliga överlevnadsstrategier.  Händelser som upplevs i ett chocktillstånd gör att uppmärksamheten splittras när vi klarar inte att vara mentalt närvarande i det som sker. Den traumatiska händelsen kodas därför in som minnesfragment och dyker upp i vårt medvetande som påträngande och plågsamma minnesglimtar utan sammanhang. Detta gör att vi inte kan minnas eller bearbeta på det sätt vi vanligtvis gör med andra minnen ur vår historia.

”Vi har en tendens att stänga av till sådant vi inte står ut med och det man inte står ut med kan man heller inte bearbeta för att lämna det bakom sig. Det som hålls borta från medvetandet har en tendens att leva sitt eget liv och börjar därmed spela oss spratt” säger Maj-Britt Björn-Persson, legitimerad psykolog vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen Karlstad.  Hon har utfört EMDR sedan hon gick grundkursen för fem år sedan och är certifierad EMDR-terapeut sedan snart två år tillbaks. I vårt dagliga liv använder vi hjärnan bl a för att räkna ut saker och för att hantera de påfrestningar vi möter i vardagen, för att reglera våra känslor och vår självuppfattning. Att utsättas för trauma sätter ofta denna förmåga ur spel. Samma hjärna som gör att vi kan överträffa oss själva, kan också spela oss spratt. Och det är det som sker då vi bär på ett obearbetat trauma. Hjärnan spelar oss alltså spratt så att vi börjar återuppleva traumat eller delar av det så fort vi stöter på något som påminner om traumat.

Det kan vara något vi ser eller hör, kanske en doft eller smak, som kopplas ihop med det trauma vi upplevde, även om traumat skedde för flera år sedan. Traumat aktiveras på så vis igen och återkommer i form av som nämnts skrämmande minnesglimtar. Kroppen blir anspänd med alltför hög stressnivå och våra sinnen blir överdrivet vaksamma och vi reagerar då lätt med rädsla och ångest samtidigt som vi får svårt att lugna oss. Vårt vanliga sätt att hantera tillvaron på blir alltså satt ur spel. Vanligt är också att man utvecklar negativa sätt att tänka om sig själv t ex ”det var mitt fel” eller ”jag är värdelös”. Negativa tankar påverkar vår tilltro till oss själva men också till andra människor liksom tron på världen som en trygg  plats att leva i. Har man blivit traumatiserad påverkar det alltså hela ens tillvaro.  ”Den som traumatiserats går i ständig beredskap för att något hemskt skall ske” berättar Maj-Britt och ger som exempel, att om man är rädd för ormar så är man oftast på helspänn när man går ut i skogen. En gren på marken kan utlösa en reaktion av rädsla innan vi förstått att det är en ofarlig gren. För den som är rädd för ormar kan det ta timmar att lugna ner sig. När man är i ett affekttillstånd klarar man heller inte att tänka klart och risken är stor att man feltolkar det man ser och hör. Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder sår eller skada.  Världen över pågår en intensiv forskning kring hur trauma påverkar oss men också forskning för att hitta effektiva behandlingsformer och där EMDR är en metod bland andra.

Sättet som EMDR utövas på, sker genom att terapeuten som sitter mitt emot klienten, för sina fingrar fram och tillbaks på ett rytmiskt sätt och alternerande sätt. Klienten följer med sina ögon terapeutens fingerar. I stället för ögonrörelser kan man också använda sig av ljud eller lätta handklappningar som ges på samma rytmiska och alternerande sätt. Detta är grunddraget i den bilaterala stimuleringen som EMDR utgår från.

Ögonrörelserna görs långa eller korta beroende på vad man vill uppnå. De långa används i själva bearbetningen av minnesmaterialet och de korta används för att stärka klientens resurser och förmågor. Som terapeut har man ansvar för att klienten har tillräcklig förmåga att ta hand om det minnes- material som kommer upp. I annat fall tränas klienten i att använda färdigheter och självkontrolltekniker, så att förmågan att hantera det plågsamma ökar. När klienten uppnått tillräcklig stabilitet kan man genomföra EMDR-behandlingen. I behandlingen utgår man från den händelse klienten valt att bearbeta. Klienten får därför identifiera den mest störande bilden i denna händelse. Man kartlägger därefter i vilken grad klientens självkänsla påverkats negativt.

Klienten får även formulera ett negativt antagande om sig själv utifrån den bild som skall bearbetas t ex ”jag är värdelös”. Klienten får också utifrån en skala från noll till tio, skatta hur störande klienten upplever händelsen som skall bearbetas. Skattningen görs både före och efter själva bearbetningen. Skattningen är ett mått på om förändring skett eller inte skett efter en EMDR-omgång. Efter genomgång av den negativa påverkan ber man klienten också att formu-lera en positiv men realistisk tanke om sig själv t ex ”jag duger som jag är”. Även här skattar klienten hur pass sann denna tanke känns på en skala från ett till sju. I denna del i behandlingen förstärker man klientens tilltro till sig själv och sin förmåga att hantera det som är svårt.

”Innan jag startar själva behandlingen ber jag mina klienter att sitta skönt och avslappnat i stolen” uppger Maj-Britt ”och förhålla sig till de minnen, tankar eller bilder som dyker upp utan att värdera eller censurera det. Man låter det som kommer upp i medvetandet komma. Man kan likna det vid att man åker tåg och bara noterar det landskap som passerar förbi utan att bry sig mer än så.”  När alla förberedelser är gjorda startar man traumabearbetningen. Klienten uppmanas att hålla i medvetandet den störande bilden tillsammans med den negativa självtanken, de svåra känslorna och kroppsförnimmelserna. Terapeuten för därefter sina fingrar fram och tillbaks.

Ögonrörelserna upprepar man i korta moment där klienten efter varje moment får frågan om vad som dyker upp i medvetandet just då. Det som dyker upp bildar startpunkt för nästa moment med ögonrörelser. Så håller man på tills inget mer material kommer.  När inget mer kommer och blockeringarna lösts upp och minnena är både genomarbetade och integrerade med klientens övriga minnen, avslutar man denna fas i behandlingen. När händelsen nu inte längre besvärar klienten installerar man den positiva tanken med några korta ögonrörelser och som jag nämnt i syfte att ytterligare stärka klientens självkänsla och kompetens. EMDR-behandlingen kan bli både intensiv och genomgripande när klienten processar sina plågsamma minnen. Terapeuten förhåller sig så litet störande som möjligt och ger endast korta instruktioner för att hålla klientens processarbete igång. Under EMDR-behandlingen är det klienten som har kontroll över det som sker när klienten utsätter sig för de egna minnena och processar dem.

Klienten får efter EMDR-sessionen göra en avslappningsövning.  ”Det är ett stort inre arbete klienten har gjort,” och Maj-Britt säger att det inte är ovanligt att klienten efteråt kan bli väldigt trött. Hon avråder från att köra bil direkt utan man bör vänta minst en kvart. Hon ser helst att klienten heller inte dricker kaffe eller Coca-Cola eftersom de innehåller koffein (stimulantia) som kan trigga igång kroppen med hjärtklappning och hög puls.  Efter en genomförd EMDR-behandling kan det mycket väl hända att bearbetningen fortsätter där hemma och då bör det som kommer upp skrivas ner eller kommas ihåg för att tas upp vid nästa behandlingstillfälle. EMDR skall ses som ett komplement till den vanliga samtalsbehandlingen. Alla människor har inte nytta av EMDR och det kan bero på olika saker, inte minst kan klienten vara alltför rädd för de minnen som dyker upp.

”Mina klienter är förundrade över att de minns så mycket mer av den särskilda händelsen men framför allt att de upplever att minnena efter EMDR-behandlingen inte längre är så skrämmande och plågsamma för dem. Livet blir ju då också mer drägligt för dem.” Maj-Britt rekommenderar därför EMDR och tycker att det är en bra behandlingsmetod. Maj-Britt berättar också att EMDR-metoden också har prövats på barn, men ser något annorlunda ut eftersom barn inte klarar att sitta stilla så länge och dessutom tröttnar och tappar intresse snabbare, men EMDR kan ge samma positiva effekt som hos vuxna. Man utbildas i två steg till EMDR-terapeut. Första steget är en grundkurs varpå man lär sig tillämpa sina kunskaper. Efter att ha tillämpat kunskaperna och även dokumenterat dem kan man söka nästa steg som är en fördjupad och utvidgad kurs. Härefter kan man gå vidare och bli certifierad EMDR-terapeut genom att gå i handledning hos en EMDR-handledare. För att få behålla sin certifiering måste man tillämpa metoden och gå fortsatta kurser för att hålla sig förtrogen med området.

Text: Sofia Lagerkvist