Monica Svensson är socionomen som inte hade tänkt jobba med det hon gör nu, men som ASP Bladet uppfattar det är ”rätt person på rätt plats”. Hon arbetar med utredningar och motivation riktat mot personer med missbruksproblematik.
Berätta om din bakgrund. Hur kom det sig att du började arbeta på USB? Jag har en rätt brokig bakgrund själv. När jag utbildade mig till socionom så sa jag tidigt att det här området inte var någonting jag hade för avsikt att jobba med, men efter att jag hade varit ute på praktik på USB så blev jag kvar. Först fick jag ett sommarvikariat, sedan ett förnyat vikariat vilket i sin tur följdes upp av en fast tjänst. Rätt nyligen tog jag min socionomexamen dessutom.
Vad tyckte du om utbildningen? Den var bra, men jag saknade vissa bitar. Det finns en viss risk när man pratar om klient- och brukarperspektiv att det stannar vid ord. Det blir bättre och bättre och jag vill inte vara alltför kategorisk och hård, men det kan se ut på så sätt att man bjuder in ”Kalle, Anders och Britta” som är brukare, och när detta är genomfört så tycker man att detta perspektiv är tillgodosett. Därför är kursen ”Perspektiv på psykiskt lidande och återhämtning”, där Karl-Peter Johansson har en viktig roll väldigt bra.
Vad har du för arbetsuppgifter? Jag är socialsekreterare på USB, vilket som enhet jobbar med utredning, stöd och behandling. Det innehåller mycket administrativt arbete för min del. Det finns förstås olika anledningar till att människor kommer hit för utredning, men i samband med detta så jobbar jag mycket med motivering och stöd. Ett verktyg i jobbet är MI (motiverande samtal) som är en metod som jag tycker är väldigt bra.
Hur arbetar du med motiverande samtal? Att motivera på ett bra sätt tycker jag inte handlar om att sitta och tala om för människor hur de ska göra. Att jag säger att: ”det här blir bra” eller ”nu ska du göra det här”, utan mer att man finns kvar när det är jobbigt. Att man tål att brukaren blir förbannad på en. Samt att man har civilkurage och vågar säga ifrån i olika situationer. Ska jag kunna nå en annan människa måste jag försöka möta personen och visa respekt för denne.
Vilken är anledningen till att du valde att jobba med sociala frågor? Alla människor har saker som man bär med sig: exempelvis kan det röra sig om psykisk ohälsa, missbruk och så vidare. Även en person som är ute och skriker på Drottninggatan är någons mamma, pappa, son eller dotter. Det som får mig att bli motiverad är att jag har möjligheten att kunna påverka andra människor, hjälpa människor hitta sin egen kraft och kunna se till att de får stöd och insatser. Det är också inspirerande att kunna se hur en människa utvecklas.
Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor? Rent generellt tycker jag att Karlstad är en bra kommun. Jag är stolt över att vara en del av det här sammanhanget. Jag har jobbat i en mindre kommun tidigare, och det var inte alltid lika roligt kan jag säga. Sen är det klart att vi brister också, i och med att vi är människor. Men det finns en övergripande vision och en grundsyn som är väldigt sund. Den är svår att uttrycka i ord, men man skulle kunna beskriva det som en respektfull atmosfär. Sen finns det förstås mycket som jag skulle vilja ändra på också.
Vilka förändringar skulle du vilja se kring det sociala arbetet på en mer övergripande nivå? Rent generellt så är frågan kring alla människors rätt till bostad viktig. Sen tycker jag även att våldsutsatta kvinnor i missbruk bör uppmärksammas. Att detta ska bli bättre vill väl alla förmodligen, och jag är stolt över att det går framåt här på de punkterna i Karlstad.
Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad