På fritiden: Med idrottandet som livsstil

ASP-bladet träffade Tomas Fröding för en intervju, och fick möta en man med många järn i elden. Han visade sig dessutom vara en konditionsstark äventyrare som trivs med att cykla i motvind.

Tomas Fröding visar här upp en av sina cyklar och tält, perfekt anpassad för utelivet.

Tomas Fröding arbetar på City-gruppen som boendestödjare, men hans stora passion är att idrotta, vilket är något han alltid har sysslat med. Hans främsta intressen är att cykla, löpa och åka skidor på längden. I och med sitt efternamn var givetvis ASP-bladets första fråga om han månne var släkt med Gustaf Fröding? Javisst, hans farfars farfar var kusin med den berömde poeten. Han kallar sig en äkta föreningsmänniska, och han gillar att sitta med i föreningsstyrelser. Han är exempelvis mångårig ledamot av IF Götas styrelse.

Prisad av kommunen
Tomas har dessutom intresserat sig för att verka som ledare inom barn- och ungdomsidrotten. Det var därför han startade upp en grupp inom IF Göta för funktionshindrade barn och ungdomar. Han tycker att det är viktigt att även funktionshindrade ska få vara med i en vanlig idrottsförening. För sitt arbete med Götas handikappsgrupper blev han 2007 belönad med en utmärkelse från kommunen.

När han själv friidrottade var det löpning som gällde; både medeldistans (800 m) och lång-distans (10 000 m). År 2000 vann han 800 m på veteran-SM för 35-40 åringar. Bästa resultat på milen är 35 minuter och fem sekunder. Han tyckte att det var roligt att tävla och att testa sina gränser, målet var att bli så bra som möjligt.
Träning påverkar hur man mår, och han påpekar att han mår dåligt de perioder han inte får träna. Den sociala biten är också viktig, eftersom man blir som en familj inom idrotten.

Allt tränande under åren har dock inneburit att han fått problem med sin hälsena, så nu springer han nästan ingenting längre. Istället har han koncentrerat sig på cykling. Han cyklade mycket redan under friidrottstiden, och var då aktiv inom Karlstads Cykelamatörer. Han har alltid tyckt om att cykla i både skog och på landsväg.

Den 30 mil långa Vätternrundan har han genomfört nio gånger, med bästa tid på åtta timmar och 40 minuter. Han har även tävlat på mountainbike till skogs, med upp till elva mil långa bansträckor.

Den norska fjällvärlden en favorit
Tomas har fem cyklar, var och en för sitt speciella syfte. På cykelsemester ser han till att ta med sig kvalitetsutrustning, det är en trygghet att veta att sakerna håller.

De senaste åtta somrarna har han cykelsemestrat ensam i Norge, där han helst ger sig upp i fjällen. Att kunna göra detta ger honom en stark frihetskänsla. Han har bland annat trampat ända till Trondheim (140 mil tur och retur), vilket tog honom två veckor. Förra sommaren tältade han i snö på Hardangervidda. Han fick information om att man inte kunde ta sig fram på den väg han tänkt sig åka, vilket inte avskräckte honom från att försöka. På vissa sträckor var snödjupet en halvmeter – och på ett ställe två meter – men han klarade det.

Han är lite av en självplågare och gillar när det är lite besvärligt med regn, motvind och höga berg, då tycker han det är skönt.
– Då sätts alla sinnen på prov och då är det viktigt att man kan tänka positivt och lära känna sig själv bättre, säger Tomas.

Drömmer om lång cykeltripp
Att cykla ger honom tid att få vara med sig själv och kunna fundera över livet.
– En av fördelarna med att cykla själv är att man bestämmer över sitt eget tempo, och man kan stanna när man vill, säger han.

Men han träffar också mycket folk när han cykelsemestrar. De ger tips om bra cykelvägar och ibland blir han inbjuden på en kopp kaffe av lokalbefolkningen. I framtiden hoppas Tomas kunna ta en längre periods tjänstledighet och uppfylla sin dröm om att få cykla genom Europa, med slutdestination Asien …

Text: Olle Stagnér Foto: Per Rhönnstad

PÅ FRITIDEN: Magnus Ejnermark

Vägen från hobbexgitarr till Tung Blues

Till vardags är Magnus kommunikatör i Karlstad kommuns regi. På fritiden är han bluesmusiker med både släppta skivor och livespelningar i bagaget. ASP Bladet träffade Magnus Ejnermark och pratade om livet som bluesbiten.  – Gitarr och sång är lite det som är min grej, berättar Magnus.

Magnus Ejnemark jobbar till vardags som kommunikatör på social och  arbetsmarkandsförvaltningen i Karlstads kommun. På fritiden kopplar han av med gitarr och sång i bandet Manco and His Blue Invitation. Ett band som idag bland annat har två egenproducerade skivor under sitt bälte.
– Jag har nog alltid varit intresserad av musik. Min syrra höll på och spelade och sjöng när jag var liten. Mina bröder var också musikintresserade och spelade mycket musik för mig. När jag var nio, tio år gammal var jag inne i en av mina brorsors rum och lyssnade på hans plattor. Jag tyckte de var jättebra, berättar Magnus om hur det en gång började.

Rocken var så småningom också inkörsporten till de uråldriga bluesrötterna. För bakom varje framgångsrikt rockband döljer sig i regel ett antal bluesmusiker som nött sina instrument dagarna i ända. I dagsläget får dock även Jazz, Soul och folkmusik plats i Magnus hjärta.
– Jag lyssnade mycket på rock när jag var yngre. Rock som hade bluesinfluenser. Det fattade jag inte då vart det kom ifrån, men Deep Purple och Led Zeppelin hade lyssnat mycket på bluesgubbar. Ju mer jag lyssnade blev jag också intresserad av deras rötter och varför de lät som de lät, berättar Magnus vidare.

Magnus är mer eller mindre självlärd på sitt instrument. Han fick dock lite hjälp från en syster och några ackordsböcker som han köpte när han var ung. När systern vid ett tillfälle kom på honom när han hade lånat hennes gitarr insåg han att det var dags att skaffa egen.
– I och med att det har varit så kul så har jag velat fortsätta. Det blev mitt stora fritidsintresse där jag satt på min kammare och nötte gitarren. Sen började jag spela med andra vilket gjorde att det blev en helt annan grej. Jag fick även sjunga eftersom ingen annan ville göra det, berättar Magnus.

När vi ändå är inne på ämnet, frågar ASP Bladet honom om han har en liknande speciell relation till sitt instrument som många andra gitarrister.
– Jag har en väldig förkärlek för strator, (Fender Statocaster, reds anm.). Min första Fender köpte jag 1977 på Hagström musik här i Karlstad. Jag tvingade med farsan så han fick skriva på en avbetalningsplan. Jag har ett antal gitarrer nu som jag nog aldrig får nog av, säger Magnus.

När det kommer till vilken gitarrist han håller som sin favorit tystnar Magnus och tänker efter en stund. Till slut finns det dock inga andra alternativ: deltabluesens fader Robert Johnsson är i en klass för sig. – Det gick rykten om att han hade sålt sin själ till djävulen för att bli så duktig. Han spelade in en massa låtar som andra artister senare blev kända genom, berättar Magnus

För närvarande består bandet Manco & His Blue Invitation av tre medlemmar. Gitarr och sång står Magnus för. Per-Arne Pettersson lirar bas och Erik Ramsell står för slagverket. Gruppen har bland annat spelat live på olika bluesföreningar, hunnit med några festivaler och lirat i Norge.
– Per-Arne Pettersson och jag har hållit på och spelat tillsammans i olika konstellationer i över 20 års tid nu. Det var på något sätt givet att han skulle med även i det här sammanhanget. Erik Ramsell träffade jag här på jobbet, säger Magnus.

Vi man se Magnus Live så speler han på Café August den 7 maj.

Relaterade länkar: mancosblue.comyr.com

Text: Robert Halvarsson/Patrik Andersson Foto: Privat