Etikettarkiv: På jobbet

På jobbet – Torbjörn Tetzlaff, Alkoholinspektör

Torbjörn

På jobbet har träffat Torbjörn Tetzlaff, Karlstads kommuns alkoholinspektör. Han berättar om sitt arbetes utmaningar och sina tankar kring arbetsuppgifter och motivation.

Vad har du för bakgrund?

Jag har jobbat inom det mesta när det gäller socialförvaltningen förutom familjerätt. Jag är utbildad handledare i Socialstyrelsens regi, har gått familjeterapiutbildningar och har även chefserfarenhet. För ett par år sedan gick jag en magisterutbildning i samhällelig riskhantering. Jag gjorde detta samtidigt som jag i Göteborg läste en mastersutbildning i tillsyn och jobbade heltid. Det var mycket på en gång men jag gjorde det av ren nyfikenhet. Detta har medfört att jag är mer delaktig i förvaltningens riskarbete med bland annat personskydd.

Vad består dina arbetsuppgifter av?

Det jag och min kollega gör är att utreda ansökningar angående serveringstillstånd. Förutom att utreda är tillsyn en viktig arbetsuppgift. I utredningen försöker vi alltid lägga in en hög grad av service. Det vi gör är att vi hjälper, informerar, utbildar och är tillgängliga för att hjälpa de som ansöker om serveringstillstånd, så allt ska bli så bra och rätt som möjligt. När det gäller tillsyn är det vi som ska se till att restaurangerna och krogarna gör som det är tänkt att de ska göra. Om man följer lagen, då har man aldrig några problem med oss. Om man inte följer lagar och bestämmelser, då ser vi till att de lär sig åtfölja lagen eller så återkallas serveringstillståndet. Erinran, varning och indraget tillstånd är de delar som processen består av. Vi har också utökad tillsyn som består av arvoderade privatpersoner som agerar vanliga gäster. Efter restaurangbesöket fyller de i ett protokoll som bland annat bedömer berusningsnivå. Det innebär att vi har tillsyn nästan varje helg under hela året. Vi får sedan protokollen men vi kan inte ha de som ett underlag för en åtgärd, eftersom de som gör tillsynen är privatpersoner, men vi får nyttig kunskap om restaurangerna.

De uteställen som inte följer lagen ska inte finnas på marknaden. Utan tillsyn är det inte givet att krögarna följer lagstiftningen, men med våra verktyg; erinran, varning och återkallning, som redskap kan det få konsekvenser för krögarna. Sedan är det viktigt att det är lika villkor för alla aktörer i restaurangbranschen, oavsett restaurangernas storlek.

Hur ser du på alkoholsituationen vad gäller Karlstads restaurang och krogliv?

De sista femton till tjugo åren har antalet restauranger ökat från cirka 45 till närmare 120 stycken. Det vi vill få bukt med idag är överserveringen. Det innebär att folk blir för berusade på serveringsställena. Detta är det största problemet och det måste det göras någonting åt. Det är inte bra för de berusade personerna och dåligt för krogarna, man tjänar inga pengar på en berusad besökare. Uteställena blir inga trevliga miljöer och krogarna förlorar gäster. Om man på ett allmänt plan tittar tillbaka femton år har det blivit oändligt mycket bättre. Idag har det blivit mycket mer ordnat, trevligt och behagligt på restaurangerna. Personal och krögare har fått mer kunskap och det har de fått tack vare våra utbildningar som vi erhåller. Vi har personalutbildningar varje år och det finns krav i lagen på kunskap kring dessa frågor. När det gäller krogarnas öppettider är 01:00 den lagstiftade stängningstiden, allting annat är ett undantag. Jag kan inte personligen se vad som blir roligare klockan 02:00. I mitten av 1980-talet hade vi ett försök med att stänga klockan 04:00. Tretton krogar ansökte om detta, två restauranger använde det, de andra avstod, eftersom det blev för kostsamt. Det blev en ren förlustaffär för uteställena. Med tanke på den nya diskussionen om öppettider, ser jag inga som helst skäl med förlängda öppettider.

Hur ser samarbetet ut med restaurangerna och krogarna?

Vi pratar mycket med våra krögare och har en dialog med samtliga restauranger. Om krogen vill så kan vi anordna en utbildning utan kostnad. De får kunskap och det ser vi som en vinst. Det förebyggande arbetet är jätteviktigt och medför att krogarna gör ett bättre arbete. Vi samarbetar också mycket med polismyndigheten. Samarbete och kommunikation är honnörsord för mig.

Det sägs på karlstad.se att alkoholserveringen ska ske med omdöme och ansvar. Hur arbetar du för att genomföra det?

Det genomförs genom utbildning, information och kommunikation med våra krögare. Om en krog vill göra någon förändring när det gäller alkoholfrågor, ser vi att de ringer oss, så vi kan prata om det och hitta en bra lösning som ligger inom lagens gräns.

Vad motiverar dig?

Jag tycker barn och ungdomar är det viktigaste som finns. Det är de som är vår framtid. Vi lever i ett samhälle, där vi har möjligheter ge barn och ungdomar en bra uppväxt och goda uppväxtvillkor. Detta driver mig och är både en privat och yrkesmässig åsikt. Det är viktigt att de får det bra och inte exempelvis blir försupna eller misshandlade, om det lyckas kan vi fortsätta att ha en bra besökskultur, vilket gynnar Karlstad som helhet. Det blir en god spiral och i detta arbete är det jätteviktigt med våra ungdomar.

Vilka är de största utmaningarna i ditt arbete?

Att få folk att förstå att människor är viktigare än pengar. Det är den största utmaningen. Ett möte är viktigare än ett mejl. Tekniken kan hindra de personliga mötena och isolerar människan till ett jag-tänkandet istället för ett vi-tänkandet. Mobiltelefoner och datorer ska se som ett komplement, inte istället för det mänskliga mötet. Detta är också en utmaning.

Vad är dina tankar kring framtiden?

Det här jobbet är ett processarbete och det innebär att det är på ett visst sätt idag, utifrån gällande lagstiftning och normer. Naturligtvis kommer det att förändras med nya trender och lagar. Lev här idag och planera såsom du ska leva för evigt. Man ska inte vara rädd för förändring utan ta den till sig, och tro på att det kan bli ännu bättre.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Korta frågor:

Familj: Fru och fyra barn

Bor: Gustafsberg, Karlstad

Senaste lästa bok: Harry Potter

Senaste sedda film: en barnfilm

Drömresa: Amazonas

Favoritmat: falukorv i alla former

På jobbet: Thomas Forsman, Arkivarie, Socialarkivet

I månadens På jobbet har vi besökt Socialarkivet i Karlstad (socialförvaltningens arkiv), där arkivarien Thomas Forsman huserar. Han berättar här om sitt yrke och vad en arkivarie egentligen sysslar med.  

Kan du berätta om din bakgrund?

Jag har en humanistisk bakgrund med universitetsstudier i filosofi, idéhistoria, religionsvetenskap och lingvistik. Med min akademiska bakgrund är det svårt att hitta ett yrke. Antingen blir man lärare, bibliotekarie eller som i mitt fall arkivarie. Jag har jobbat i Socialarkivet i drygt ett år.

Innan min tid som arkivarie var jag väktare. På skoj brukar jag säga att arkivarien är demokratins väktare.

Vad gör en arkivarie?

En arkivarie arbetar med informationshantering. Det innebär att ha koll på flödet av informationen i förvaltningen. Arkivariens uppgift är att göra informationen sökbar, lätt att hitta, gallra när det behövs och bevara det som ska bevaras. Handlingarna finns kvar i arkivet så länge personen eller brukaren är aktuell i förvaltningen. Fem år efter personens sista anteckning tas dokumentet bort. Informationen som finns i det här arkivet kommer ifrån hela förvaltningen. Man kan säga att arkivarien är spindeln i verksamheten. Arkivariens jobb är en viktig del i förvaltningen men tyvärr arbetar han eller hon i det dolda, och märks inte så mycket utanför arkivets väggar.

Vilka är din viktigaste arbetsuppgift?

Förvaltning, dvs. att förvalta arkivet. Det är en viktig arbetsuppgift. Innehållet i arkivet är en kulturbärare samtidigt som det är en beskrivning av myndigheten och förvaltningen.

Vilka egenskaper krävs för att bli en bra arkivarie?

Noggrannhet. Sedan ska man inte vara rädd för att jobba ensam. Detta är inget socialt yrke. Här är vi två som jobbar men så är det inte alltid. Oftast är man ensam på ett förvaltningsarkiv. För noggrannhetens skull är det bra om man inte är ensam. Det är alltid bra att ha någon att diskutera svåra frågor med, som exempelvis sekretess.

Vad motiverar dig i arbetet?

Att jobba med förvaltning och bevarandesyfte av information är intressant och motiverande.  Bevarandet är ett spännande sätt att reflektera över, när det gäller att göra handlingar sökbara och hanterbara i framtiden. Även om vi har informationen lagrad i USB-minnen, kan de läsas av om tjugo år? Drivkraften ligger i att kunna göra det läsbart i framtiden. Människor ska kunna ta del av informationen i tider som kommer. En annan aspekt av mitt arbete är att det inte finns något slut på informationen. Så länge den uppstår och inkommer till förvaltningen, har vi alltid något att arbeta med.

Sker arkiveringen elektroniskt?

Nej. För att det ska ske måste informationen konverteras till elektronisk media. Det har vi inte möjlighet till ännu. All information finns än så länge i pappersform. Tids nog kommer skiftet från papper till digitalt, även Karlstad kommun måste spegla samhället. Information uppstår idag i digitala filer och då måste vi anpassa oss till det.

Hur arbetar ni med sekretessbelagda uppgifter?

Förvaltningen har fått en ny jurist som vi arbetar tillsammans med när det gäller sekretessbelagda uppgifter. Men oftast är det handläggarna som sköter den hanteringen. Äldre ärenden som är över tio år hanterar vi själva. Medan aktuella fall sköts av aktuell handläggare.

Vad är din största utmaning i ditt arbete?

En utmaning är att stå upp mot fördomarna mot arkivarieyrket. Det är inte så många som vet vad vi gör. Många frågar sig om det är ett jobb, om det krävs akademisk utbildning eller om det bara handlar om att vända papper.

Hur ser på din yrkesroll i framtiden?

Rollen som arkivarie kommer definitivt att fortsätta att vara densamma i framtiden. Det som förändrar arbetet är nya tekniska hjälpmedel. Det elektroniska intåget kommer tids nog, men hur det blir i Karlstad kommun vet ingen nu. Det kommer bli en stor utmaning när det sker.

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 38 år

Familj: Fru och två barn

Senaste lästa bok: Ondskans filosofi, Lars Fr. H Svendsen

Favoritfilm: Cape Fear

Drömresa: Japan

Favoritmat: Sushi

På jobbet: Carolyn Isaksson, verksamhetsutvecklare, öppenpsykiatrin

Carolyn Isaksson är verksamhetsutvecklare inom öppen psykiatrin. Hon har lång erfarenhet inom psykiatrin som bl.a. chef på psykosenheten.

Vad gör en verksamhetsutvecklare?

– Mitt uppdrag som verksamhetsutvecklare är att tillsammans med ledningsgruppen arbeta med patientsäkerhet och kvalitetsfrågor, förmedla i organisationen de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) utfärdar. Jag sköter också implementeringen i verksamhetens arbetsgrupper.

Jag är även med på arbetsplatsträffar där implementeringsarbetet är riktat till personalgruppen. Min erfarenhet inom psykiatrin är till god nytta för mig i det arbetet.

Hur ser din arbetsdag ut?

– Det kan se väldigt olika ut. Jag kan vara på arbetsplattsträffar då jag träffar personal där jag informerar om nya riktlinjer från socialstyrelsen, om t.ex. hur vårdplaner ska formuleras. Jag träffar även arbetsgrupper med brukare och anhörigrepresentanter.

Kan du berätta om dina drivkrafter?

– Jag drivs av att göra saker tillsammans. Det gäller att hitta lösningar ihop men det måste alltid finnas någon som fattar besluten, någon som tar ett övergripande ansvar.

Samverkan är mitt honnörsord och som ger mig väldigt mycket. Efter 20-års erfarenhet på psykosenheten är jag van med samverkan mellan olika parter. Kicken av samverkan, när det fungerar bra, är något som man vill ha mera av. I rollen som verksamhetsutvecklare får jag samma kick av att samarbeta. Det finns många parter i mitt jobb som man måste jobba ihop med, då krävs

Hur har omställningen från att vara chef på till psykosenheten till verksamhetsutvecklare gått?

– Omställningen har varit väldigt positiv för mig. Jag var tidigare enhetschef på psykosenheten, för 2,5 år sedan flyttades enheten till Bryggaregatan. Samtidigt som detta skedde upphörde mitt förordnande som chef. Jag fick då möjlighet att jobba i min nuvarande funktion

Nu jobbar jag med kärnfrågor, rena psykiatrifrågor och verksamhetsfrågor. En chef har mycket ansvar i arbetsmiljöfrågor, budget och så vidare.

Hur ser du på förändring?

– Jag tycker det är stimulerande att det pågår en ständig förändring. Det är också viktigt att man samlar verksamheten, så att alla är med och känner sig delaktiga.

Det gäller att göra förändringen i en vettig takt. Sedan är också inställningen till förändringen eller problemet avgörande. Är något omöjligt eller går det att lösa? Det är frågan.

När det gäller förändringar rent generellt arbetar vi med Lean-modellen. Grundtanken kommer ifrån industrin, närmare bestämt 1970-talets bilindustri i Japan.

Lean (engelska: smal) innebär att organisationen ska vara smidig och flexibel. Tanken är att manska se flödena i en organisation och identifiera var någonstans det blir stopp i flödet. I sjukvården leder stoppen till att patienten får vänta på vård. Målet är att minska köerna.

Förändringen ska komma från personalen på golvet som ser problemen med egna ögon. De är de som har kunskap hur problemen ska lösas. Det gäller att hitta felet och fråga sig varför det blivit så här.

Alla berörda chefer i verksamheten har gått en utbildning i Lean- modellen. Det är även förankrat bland politikerna i landstinget.

Hur ser framtiden ut för öppen psykiatrin?

– Vi är en specialistverksamhet och det kommer vi att fortsätta vara. Planen är att allmän medicin och distriktsläkare ska ge första linjens vård för en patient som sedan får kontakt med psykiatrin.

Vi måste tillhanda ett smörgåsbord av möjligheter, för vi har olika behov.

Sedan måste vi också bli mer flexibla och lyhörda. En starkare betoning på att vi måste göra rätt saker i rätt tid.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Frågor:

Ålder: 56 år

Bor: Centralt i Karlstad

Familj: Två vuxna barn

Senaste lästa bok: Om inte nu så när, Annika Thor

Favoritmusik: Allt utom hårdrock

Favoritmat: Janssons frestelse

På jobbet: Cecilia Eriksson, Socialsekreterare på USB-enheten, Vuxenavdelningen

Nyfikenhet kring hur människor fungerar är själva grunden till varför Cecilia Eriksson har valt att jobba med det hon gör. På USB-enheten har hon därför hamnat rätt, och får här möjligheten att ständigt utvecklas.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta som socialarbetare?

– Innan jag började studera till socionom jobbade jag inom vården, som vårdbiträde för handikappsomsorgen. Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare ett tag, men det visade sig att det skulle jag inte alls. Sedan 2006 har jag jobbat som socialsekreterare.

Vad har du för utbildningsbakgrund?

– I grund och botten är jag socionom och har en sådan utbildning. Men som så många andra har jag ändrat mig flera gånger i livet kring vad jag vill göra. Tidigare ville jag bli lärare och funderade även på att bli bagare. Jag studerade till undersköterska en tid och jobbade med det, men ändrade mig igen. Till slut blev det socionomutbildning, vilket var förutsättningen för mig att jobba här.

Fick du bra verktyg genom din utbildning?

– Det tycker jag. Men det är en sak att läsa om något och en annan att göra det. Det är svårt att föreställa sig hur det är att verkligen jobba med något förrän man gör det, hur allt är runtikring och hur det ser ut i verkligheten. Man plockar med sig kunskap längs med vägen. Man lär sig något vid varje tillfälle, då alla människor är olika.

Hur känner du att du har utvecklats sedan du började som socialsekretare?

– Om man lyssnar på andra är det klart att man utvecklas. Det vore nog svårt om man inte lärde sig nya färdigheter under tiden man jobbade, om det inte skedde något med en själv. Det tror jag är en förutsättning. Som tur är så händer det saker med en hela tiden. Man lär sig grejer; om så inte varje dag, så åtminstone varje vecka. Om man ger andra chansen att lära en, så får man kunskap av alla runtomkring. Kollegorna stöttar en i jobbet.

Är det en bra egenskap att vara lyssnande?

– Det är en grundförutsättning. Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte. Jag har ett allmänt och generellt intresse för hur människor fungerar. Sen det området jag har hamnat i är något som intresserar mig särskilt mycket.

”Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte.”

Vilka är det du träffar i ditt dagliga arbete på USB?

– Det är lite olika faktiskt. Det är de som känner att de behöver hjälp från USB, och så är det andra som tycker att någon de känner behöver hjälp. Man kan säga att det i huvudsak är personer som behöver stöd från både kommunen och landstinget, människor med ”dubbla behov”. Behov av samordnade insatser har nog alla, men främst handlar det här om just personer som har behov av mer stadigvarande insatser av fler parter.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?

– Min övertygelse är att mycket av det kommunen gör är bra. Sen är det klart att det är mycket som kan bli bättre. Det handlar också om hur förutsättningarna för att hjälpa människor ser ut, de kan är alltid förbättras. Sedan finns det även resursfrågor och vad man väljer att satsa på. För egen del tycker jag trots allt att det finns stor möjlighet att hjälpa till samt stora möjligheter att påverka.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– Att man får vara med att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas, när de vill någonting. Man får vara involverad i när det händer saker för folk. Det är riktigt roligt och naturligtvis det som är drivkraften.

Vilka tankar och förhoppningar har du kring det sociala arbetet för framtiden?

– Jag tänker en del kring min egen arbetssituation och situationen vi har här, även om det inte handlar så mycket om vad som sker på ett övergripande plan. Vi har olika sätt att jobba, men när det gäller samverkan med landstinget, så hoppas jag på ett mer strukturerad och samordnat arbete mellan oss. Även om det kan tyckas tjatigt finns det väl också kanske en orsak varför det talas om så ofta. Att man vill något annat än det som är idag, vilket är positivt!

Text och foto: Robert Halvarsson

Korta frågor:
Ålder: 33 år.
Bor: Hyresrätt i centrala Karlstad.
Familj: Särbo.
Drömresa: Kina.
Senast lästa bok: Twinkle twinkle, av Kaori Ekuni.
Favoritmat: ”Allt med ost”.

På jobbet: Maria Frisk, Friskvårdssamordnare på Haga Motion

Ålder: 57 år gammal.
Bor: Laxdalen på Rud.
Familj: Är gift och har en vuxen son med sambo, samt två barnbarn.
Drömresa: Till Jokkmokk och se marknaden.
Senast lästa bok: Mindfulness – medveten närvaro som levnadsstrategi av Viktoria Konterios.
Favoritmat: Fiskrätter.


”Vi behöver stötta och hjälpa varandra och inse att vi är viktiga och betyder någonting.”

Maria Frisk är personen som lagt grunden för Haga Motion. En verksamhet som hon har arbetat med över 20 års tid. Här finns mer än bara konditionsträning och en hel del olika aktiviteter för kommunens personal.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du grundade Haga motion?

– För 21 år sedan startade jag Haga Motion. Innan dess jobbade jag på som badmästare på Sätters vårdhem, som var ett hem för utvecklingsstörda. I min kontakt med personalen där märkte jag att det fanns de som inte tänkte på vikten eller ansvaret kring den egna hälsan. I ansökan för att starta ett friskvårdsprojekt för personalen där betonade jag tre saker i min ansökan: vikten av att ge handledning till personalen för att ta ett eget ansvar för sin hälsa. Att personalen behöver stöttas med hälsofrämjande åtgärder, för de är ju den stora resursen. Att förebyggande insatser har en samhällsekonomisk vinning och att ge handledning till personalen om vikten att ta eget ansvar för sin hälsa.

Var det ett medvetet val för dig att arbeta med motion och träning?

– Jag har alltid rört mig, idrottat och tävlat i gymnastik. Jag kommer ifrån ett mindre brukssamhälle tio mil norr om Karlstad som heter Lesjöfors. Det var mycket idrott där och det fanns inte så mycket annat att göra. Jag var inte heller särskilt intresserad av teori i skolan utan det som var viktigt för mig var rörelse. Det var nog därför jag kom in på den här banan. Sen har jag också intresserat mig för vart vi politiskt lägger resurserna i samhället. Det finns som sagt en samhällsekonomisk vinning i friskvård.

Hur förlorar samhället om man glömmer friskvården anser du?

– Vi skulle få fler sjukskrivningar. Vi har ju sänkt dem i samhället, men hur mår personer på arbetsplatserna och hur mår de som inte får ett arbete? Det blir hårdare och hårdare och det sker också en utslagning av människor. Det mår ingen bra utav. Vi behöver stötta och hjälpa varandra och inse att alla vi är viktiga och betyder någonting.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– När jag möter människor och märker att jag kan vara till stöd. Sedan är det alltid motiverande när det sker en a-ha upplevelse och personen förstår att man får lov och kan göra någonting själv. Jag tycker det är väldigt viktigt att utgå från varje individ när vi gör vår friskvårdssatsning här på Haga Motion. Vi säger att det här är ett friskvårdscenter där vi försöker ha ett bredare tänk. Jag känner också att man faktiskt kan göra en insats i samhället. Det driver mig att känna att jag faktiskt kan påverka, ge stöd till människor och påverka politiskt.

Jag har förstått att du är ute och föreläser också?

– Nu senast har jag föreläst om mindfulness. Förutom den dagen var det dock längesedan jag var ute på det här sättet. De sista två åren har jag haft kurser och utövat det själv under fyra års tid. Det är lite speciellt, för mindfulness är uppmärksamhetsträning och upplevelsebaserat. Det är därför inte helt enkelt att föra ut det genom en föreläsning, men jag tror att det gick bra! Det handlar om ett förhållningssätt till livet med en del grundstenar och verktyg till det som livet för med sig.

Har du märkt ett förändrat intresse för friskvård över åren?

– Ja, många är mer medvetna idag när det gäller hälsa. Förr stod friskvård mer för fysisk aktivitet och kost. Nu är det mer en helhetssyn. Men visst svänger det, nu behöver många lugnare alternativ, som mindfulness, uppmärksamhetsträning, yoga med mera. På senare år handlar det mycket mer om vad vi har i sinnet. Att man glömmer bort kroppen. Man kan säga att vi har blivit huvudfotingar, tankeströmmen är stor och vi blir bombarderade av intryck. Vi är mycket i dåtiden och ältar det som har skett eller befinner oss i framtiden. Att vi befinner oss här och nu tappar vi därför ibland lite grepp om. För 20 år sen var det mer tyngd på rehabilitering. Nu handlar det mer om förebyggande och hälsofrämjande insatser.

Vad är du mest stolt över att kunna erbjuda här på Haga Motion?

Att vi har en helhetssyn på människan är mest stolt över. Vi jobbar mycket för att folk ska känna sig välkomna. Du ska kunna komma hit precis som du är och behöver inte ha de senaste kläderna. Jag tycker vi har ett ödmjukt förhållningssätt och våra kunder känner sig bekväma här hos oss. Naturligtvis är jag också stolt över att Karlstads kommun har ett eget friskvårdscenter.

 

Text: Robert Halvarsson

Foto: Henrik Sjöberg


På jobbet: Madelene Skoglund, Handledare på Gemet

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta på Gemet?  – Anledningen till att jag jobbar här är att jag gillar att arbeta med människor. Det är antagligen en kvalitet som man måste ha för att vara just här. När jag var yngre hade jag inte studiemotivationen, så jag gick massa omvägar för att prova på olika saker. Men jag har alltid varit intresserad av funktionshinder och psykisk ohälsa, hur man möter människor professionellt men ändå är nära. För två år sedan började jag så att jobba på Gemet.

Du är utbildad behandlingsassistent, vad tyckte du om studierna?   – Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag var en del av första årskullen i Forshaga som började 2002, vi gick ut två år senare. Jag hade mycket gratis i och med att jag redan hade jobbat mycket och visste vad jag behövde ha med mig. Vi var många personer med olika erfarenheter. Det var otroligt givande men samtidigt väldigt tufft.

Vad är det du arbetar med här på Gemet?  – Jag får kombinera alla mina färdigheter här. För första gången har jag hamnat på en arbetsplats där jag också får använda mitt matintresse. Min roll i detta är att erbjuda deltagarna en arbetsliknande situation och att de ska få möjligheten att få finnas i ett socialt sammanhang. Jag lär ut, går före och ibland finns jag bara med dem. Emellanåt inte ens det, då deltagarna är så självgående att de vet precis vad som ska göras. Det är en del av det som är så fint när man jobbar kring caféet eller köket.

Ibland säger man ”vägen till hjärtat går genom magen”, är det så även i det sociala arbetet?  – Det är mitt ledord och det är så jag närmar mig människor, och det funkar faktiskt. De som väljer att vara i våra arbetsstationer har ofta ett stort intresse kring mat eller bakning. Alla har olika typer av förkunskaper, en del har redan mycket med sig när de börjar här, under tiden som andra är mer intresserade.

Vad motiverar dig i ditt arbete?  – Det är glädjen i att följa en människas resa. Den utveckling en person gör som kliver in på studiebesök och kanske är tveksam till det stora huset och alla människor som rör sig här. På något sätt hoppas jag att vi lyckas förmedla en arbetsglädje som gör att de kommer vidare. Det är oerhört spännande! Jag brukar säga: här finns det möjlighet att våga prova, här kan man få finnas med både ont i magen och ångest. Vi tänker hela tiden individuellt, min roll i det hela är att se människan.

Är anledningen att deltagarna är i centrum som gör att det funkar så bra?  – Jag hoppas att det är på det viset. För det hänger inte på personalen, vi är bara ett redskap som ska finnas tillgängligt. Hela personalstyrkan är väldigt engagerad, för vad vore vi utan deltagarna? Det ligger i mitt intresse att folk som är här ska trivas, för när de kliver ut och ska göra något annat blir de ambassadörer för oss. Mitt mål är att folk som går vidare ska ha fått en positiv bild av Gemet.

Hur resonerar du kring samhällets arbete med människor som är ”utsatta”?  – Det är en grupp av människor som är åsidosatta och som har otroliga resurser. Här finns det en bredd av människor med olika erfarenheter och åldrar, som samhället inte tar vara på. Det gör mig jävligt upprörd. Människor har ingenstans att ta vägen, och en del saker som erbjuds är mer eller mindre förvaring. Det är viktigt att få komma ut i ett sammanhang där man får känna sig behövd och viktig. Det här är ingen pengafråga, utan en resursfråga och hur vi samverkar över gränserna.

Känner du att Gemet kan inspirera samhället att tänka annorlunda om er målgrupp?  – Bra fråga! Vi är nu inne i en fas där vi är intresserade av att arbeta utåtriktat. Allt ifrån att visa hur vi arbetar här gentemot andra verksamheter, till att se hur man arbetar på andra platser. Nyligen åkte deltagare med personal till Karlskoga på ett studiebesök. Där fick vi med oss mycket idéer och kunde även prata om vår egen verksamhet. Vi ska även ha ”Arenadagen” snart där vi ska visa upp oss. Vi har saker som kan intressera andra och vill gärna dela med oss av detta.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Daniel Berghel, ordf. Arbetsmarknads- och Socialnämden

I månadens ”På jobbet” får vi möta Daniel Berghel. En man som har växlat roll från vice ordförande i nämnden till ordförande.  Med det har han fått en större ansvarsroll, något som han trivs med. Huvuduppgift är att arbeta med förvaltningens framtid.

Hur känns det att tagit över som ordförande i nämnden efter Ingela Wretling? Det är förstås roligt. Har man ett politiskt intresse och drivs av att vara med och förändra vill man jobba i en majoritet och kunna ta beslut. Jag känner också det ansvar som kommer med ett sådant här uppdrag och vill gärna ta det. Jag har redan under den här korta tiden hunnit runt i en del av förvaltningens verksamheter och besökt många enheter. Där har jag träffat och pratat med personal, för att på så sätt få en gedigen bild av vad som sker inom förvaltningen.

Vad blir skillnaden för dig från att ha varit i opposition till att vara en del av den politiska majoriteten? Den stora skillnaden blir att jag nu får mycket mer kontakt med förvaltningens tjänstemän. Jag kommer att vara på fler möten och träffa exempelvis avdelnings- och förvaltningschefer samt personal. Eftersom jag vill fatta kloka beslut vill jag träffa så mycket personal som möjligt för att få en större förståelse kunskap om verksamheterna. Jag tror att de vill träffa mig också för att få veta vem jag är och hur jag ser ut, för då är det lättare att ta kontakt om det behövs.  En stor förändring är också att jag kommer att ha det yttersta ansvaret. Det är ingenting jag får ont i magen av, utan jag ser det som en möjlighet.

Vad fick dig intresserad av sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor? Det går tillbaka rätt långt i tiden. Ända sedan jag gick i skolan, i femtonårsåldern, har jag haft ett stort samhällspolitiskt intresse. Det blev då klart för mig att det viktigaste ett samhälle har i uppgift är att hjälpa de människor som av ett eller annat skäl har svårt att klara sig själva. I mitt samhälle vill jag att man får den bästa hjälp som finns att få om det blir nödvändigt. Ekonomin begränsar förstås, men det är här man bör satsa: på människor som exempelvis har trassel i sin familjesituation, missbruksproblem, utsätts för våld i nära relationer eller har ekonomiska bekymmer. Klarar vi inte av att hjälpa de mest utsatta så är det mycket annat som går fel.

Hur ser du på förvaltningens arbete med utsatta människor? Jag tycker att förvaltningen gör ett gediget arbete och ett gott jobb. Man har ett stort engagemang och jag ser det bland den personal jag har träffat. Jag var nyligen på Ullebergsgården och träffade personal där som visste att de gjorde skillnad och vill göra och gör ett gott jobb. Det känns väldigt bra att se. Sen är det så att förändring är ett tillstånd. Vi måste hela tiden försöka utveckla oss och bli ännu bättre. I den här processen hoppas jag kunna vara en del.

Ekonomins roll i förvaltningen har varit på tapeten i flera skeden, vad är din syn på den? Den är central. Vi hade ett mycket stort underskott i fjol. Den budget vi har lagt nu hoppas vi ska gå plus minus noll. Vi jobbar med det som kallas för ekonomiska ramar. Kommunfullmäktige tilldelar oss en summa pengar, en ram, utifrån vilket vi gör det bästa vi kan. Idag är det ca 420 miljoner kronor. En förändring jag har pratat med kommunledningen om är att arbeta med två ramar. En för vår verksamhet och en annan för det ekonomiska biståndet. För när det ekonomiska biståndet ökar, ska vi inte tvingas att dra ner i verksamheten i det löpande och förebyggande arbetet. Det sociala arbetet kostar och här ser jag också ett uppdrag, att jag måste kommunicera mot allmänheten och mot politiken och förklara det viktiga arbete vi gör inom förvaltningen.

Finns det förändringar som den nya majoriteten vill genomföra, som du vill lyfta fram här? Det finns många saker vi är tydligt överens om. Bland annat vill vi införa det som kallas för ”Housing first”. I denna modell utgår man ifrån att människor ska ha tak över huvudet först, sedan kopplar man på sysselsättning och behandling. Det hjälper inte hur mycket vi behandlar en person för missbruk, om hon/han saknar en säng att gå hem till på kvällen. Jag vill även att vi skapar förutsättningar för fler sociala företag i kommunen, samt för brukarkooperativ och personalkooperativ.

Text & Foto: Robert Halvarsson