ASP Bladet har haft förmånen att se många skribenter figurera i tidningen. Då och då har vi haft glädjen att någon med sällsynt stora litterära kvalitéer skriver för oss. En av dessa är utan tvekan Håkan Kristensson. Läs därför gärna hans ömsinta berättelse om tio långa år, och en möjlig väg framåt.
Det är svårt att se skadan, såren. Att visa sina sår är ingenting människor gärna gör när den man älskar är sårens upphov; människor som älskar kan låta sig skadas oerhört svårt. Kanske kan skadeverkan skymta förbi lite snabbt och oreflekterat mellan raderna, i tystnaden, ur avstånden och slutligen konkretiserad i en ensamhet. Desertering är i många fall det enda möjliga för en anhörig. Nu under mitt eget tillfrisknande, är det skulden över såren och oron jag skapat som är svårast att bryta sig igenom. Jag vet nu, jag förstår nu. Eller tror mig veta, tror mig förstå.
Att flanera livet, tio gånger normal fart, ovetandes om, eller med självlögner förträngt alla de korkade val man gjort, alla handlingar och uppbrott i livet – med en självdestruktivitet utan ramverk; att detta så oerhört lätt kan skada och såra någon annan än just sig själv – som jag gjort – känns nu såhär efteråt oerhört förkastligt. Det heter ju självdestruktivitet, resonerar man, och borde således rent logiskt vara något alldeles personligt. Jag upplevde full kontroll i det fullt okontrollerbara. När folk runt omkring mig tog en lugnande tablett till natten, så tog jag hela burken. Första gången med lugnande, svalde jag genast en handfull piller, men jag kände ingen ångestlindring, kände faktiskt ingenting alls.
Det var först dagen efter som jag insåg dess verkan. Jag hade förstört hela min lägenhet, bokstavligt och noggrant, tagit ett varmt bad med en brödkniv och sparkat sönder gitarren, tryckt in den i ugnen. Ingenting jag egentligen kommer ihåg; badet minns jag, men endast som ett litet gulnat mentalt fotografi, ett av många i mitt livs brokiga fotosamling. Jag la in mig, och skrev ut mig – allt i kontinuerliga cykler; desperat i brist på vildmark och mening sökte jag frenetiskt djupt i min inre urskog, och där hittade jag saker månitro – herregud.
Mina föräldrar var livrädda, mina vänner oroliga; de såg nämligen något jag inte hade ens hade en tanke på: att fortsätter jag utan förändring så finns det tillslut en gräns, ett något som stavas slutet, död eller bristningsgränsen. Det blev till en saltomortal, måste jag säga, att djupt ur mitt inre kaos, kunna betrakta något så dråpligt konkret som döden. Jag började tänka på den, göra mig bekant och beredd, när som helst kunde den tydligen förenkla mig och mitt liv till knastriga minnen att tugga på tills de slutligen förloras i rymden, långt ovanför stratosfären.
Bilden att kräla omkring på golvet och skrika ut mina livs aber, för ingen, åt ingen, till ingen – men fullt synlig (ur kontext) av de som älskade mig – förfärade av allting, livrädda. Den bilden, insikten fick mig att skruva ned volymen betydligt, återgå till någorlunda normal tidsuppfattning. Att skada mig själv är en sak. Inga problem. Men att indirekt skada andra av mina handlingar, brustna löften och försummelse, var och är något jag verkligen aldrig menade, eller hade för avsikt skulle hända. Det bara blev så. Och med den insikten, lät jag människor runt mig börja få berätta, låta mig känna hur de känt. Betrakta ett liv, som är mitt, utdrag ur deras ögon. En stormlös storm. Tog därmed form.
Så min väg ut ur den här tio år långa destruktiva parentesen med versaler, var snarare att betrakta och behandla den skuld jag känt och känner, kartlägga den skada jag åstadkommit och försöka återfå ett förtroende för mig som en människa, ett barn och en vän. Att hitta konkreta strategier för detta, en enkel väg, var och är fullkomligt meningslöst. Jag är av inre lag tvingad till bevis, men att bevisa tar väldigt lång tid. Skulden – precis som oron och rädslan – är seg och dras ut som tuggummi, sätter sig slutligen under skosulan och följer mig vart jag än går. Däri ligger den välförtjänta misstron, misstankarna. När jag balanserade mellan den oerhörda skuld jag kände och illusionen om en frihet att fritt få förvalta och författa min väg, tycktes det jag balanserade på slutligen lossna i sina fästen och ned föll jag, precis vad som förutsagts. I alla fall bildligt, känslomässigt, psykiskt. Det finns nämligen ingen annan möjlighet. Någon gång faller man, och skulden kommer tillslut dränka en i störtfloden man själv skapat. Ledsamt . Ofrånkomligt. Men tillika nödvändigt. Där kan bevis skapas i trovärdig jord, där kan nya strategier formuleras. Där kan ett bättre liv slå rot, och där kan relationer på nytt förankras.
Hur och när kommer skammen in? Min strategi var att i reningsbadet låta skammen vara. Den fanns där givetvis, men jag maskerade den och förträngde den, tvingade mig stå rakryggad upp när jag egentligen kanske hellre skulle vilja ligga djupt försjunken under mitt täcke och inte låta världen in ens i form av ljusskimmer genom persienngliporna. Skammen måste separeras från skulden. Först då kan den slutligen upplösas, och skulden mildras i svalt vatten av pånyttfödd tilltro. Där kan man finna grunden att bygga sitt liv. Utan att skada, vare sig själv, eller de man älskar.
Text: Håkan Kristensson
Foto: Kajsa Jansson
ASP BLADET 