Ett olagligt pojkstreck

Lite lätt disträ slår jag mig ned bredvid ett äldre par, med varsin gåstol framför sig. På gatstenarnas kärva domäner, trampar väntande resenärer omkring. Bakom mig bjuder fontänen på sin eviga vattenserenad. Det känns som om den försöker skingra ljuden och klangen från torgets alla röster. Det porlar. Det plaskar. En behaglig känsla infinner sig.

För en stund sedan var jag på väg hem och tankarna var fullt upptagna med att bearbeta ”att-göra-listan”. Fontänens skvalp och den solvarma luften fick mig att stanna upp. Jag var plötsligt på plats. Här och nu. På en bänk vid Stora torget i Karlstad.

Jag väntar på bussen. Väl ombord vandrar en tanke iväg till en historia från förr, en händelse som idag är preskriberad, men inte glömd. Berättelsen utspelar sig i Karlstad på Stora torget, i en tid då de grå inslagen i livet hade tydligare skiftningar mot svart och vitt. I slutet av 80-talet. Då jag var tonåring.

Alla uppfinningarnas moder
Det var ungdomsnatt i juni. Ont om pengar fanns det gott om. Krogarna var stängda eller på god väg att stängas. Jag och min kompis – som även var min studiekamrat – utgjorde en liten del av en stor enhet, en liten del av en massiv folksamling med ett gemensamt mål. Vi var en del av en lång ringlande kö vars ena ände ledde fram till torgets enda korvmoj. Vi var hungriga. Det doftade försommar och parfym. Det doftade fylla, kräk och matos.

Halvägs in i kön – med lätt glansiga ögon, men ändå med tydlig skärpa – föreslår min kompis:

– Vi skiter i att betala.

Han fortsatte:

– När det blir vår tur så tar vi emot mosbrickan och springer iväg, utav bara helvete!

Han hade gjort det förut. Han visste hur det gick till. Han smålog och fånflinade sådär som bara han kunde, när det vankades busigheter runt hörnet. Han skrattade till, när han såg min förvånade min. Hans blick sökte och letade i mina ögonvrår. Den flackade än hit, än dit, sökandes efter reaktioner.

Höga på livet
I det ögonblicket kändes det som min hjärna gjorde hundra frivarv under min tjocka och gelédränkta kalufs. När snurrandet avtog och jag började ana vad det var vi skulle göra, målades ett scenario upp för mitt inre. Vi skulle sno snabbmat. Vi skulle råna ett gatukök på korv och mos – mitt framför ögonen på personalen och det hungriga folket bakom oss i kön. Vi skulle köra springnota, som jag långt senare fick lära mig att det hette. Luften andades busighet och utmaning. Nu fånflinade även jag.

– Klart vi gört, svarade jag med en lätt berusning. Inte av alkohol. Jo kanske lite ändå, fast berusningen bottnade mest i spänningen, inför vad vi skulle göra. Jag fick snart horn i pannan. Benen darrade medan fötterna letade fäste, precis som en tjur som skrapar hovarna i marken inför en attack.

Vi rånar ett gatukök
Det blev min tur vid luckan. Jag var först ut. Det pirrade i hela kroppen. Jag beställde två kokta med mos, ketchup och senap. Jag gjorde en hastig blick på min kompis bakom mig. Han försökte se allvarlig ut, men jag kunde ändå skönja ett bubblande inre bakom den där fasaden han visade upp. Tjejen innanför den osande luckan sträckte fram min portion och placerade den på den smala, plåtbelagda bänken mellan oss. Hon var redo att ta emot pengarna. Det fick hon aldrig.

Jag ryckte åt mig brickan och rände iväg som en oljad blixt. Jag tog sikte mot Haga. Halvvägs dit vände jag mig om. Ingen förföljde mig. Frustande och flåsande gick jag försiktigt tillbaka en bit och tog skydd bakom de högväxta pionerna vid domkyrkan. Inte den trevligaste matplats jag dinerat på. Tillhållet bakom buskarna var ändamål för andra aktiviteter. Det gick inte doften att ta miste på. Jag åt medan benen darrade. Hornen försvann. Hur gick det för min kompis? Vi strålade samman en stund senare. Han log triumferande.

Analys i grått
Framme vid min ändhållplats konstaterar jag nu med en vuxen gråzonsanalys, med ett erfaret och tudelat förstånd, att det vi gjorde var ett tvättäkta pojkstreck, även om det var och är straffbart enligt lag. Jag godkänner upptåget och förbannar det i samma andetag. Varken svart eller vitt, eller både och. I en mix. Grått.

Det här är min historia, ett minne som utspelade sig på ett nu hundrafemtioårigt torg. Varje karlstadbo, liksom alla turister som passerar staden, har med sannolikhet sina egna upplevelser att berätta om. Torget i sig, bär på sin egen historia och skriver alltjämt nya rader.

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

Privat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.

När mer pengar löser dina problem

Det finns ett projekt, som är ganska unikt och det bygger på erfarenheter från USA och Blekinge. Det har bara gjorts en gång på vardera ställe. Projektet bygger på att personer med psykisk funktionsnedsättning under en viss period har fått ett litet extra tillskott med pengar.

I detta fall rörde det sig om att personerna fick 5oo kronor mer under en niomånadersperiod. Därefter så gjorde forskare en analys på huruvida personerna mått bättre som ett resultat av detta. Professor Alain Topor har hållit en föreläsning om detta, och denna föreläsning ligger upplagd av Landstinget i Blekinge på Youtube.

En stor del av Alains föreläsning går ut på att förklara det vissa antagligen förstår instinktivt. Folk mår dåligt när dom har lite pengar att leva av och att folk mår bättre när dom får mer pengar att leva av. För att testa om detta skulle kunna innebära positiva saker för samhället testade Blekinge kommun att genomföra detta något udda projekt. De som hade det sämst ekonomiskt och de som har psykiska problem fick vara delaktiga. De som av vissa anses tillhöra samhällets botten.

Förmodligen anser många att det är bara och rycka upp sig och skaffa ett jobb. Men många förstår inte att detta handlar om personer som helt enkelt mår för dåligt för att jobba. I bästa fall så kanske de kan jobba ett par timmar här eller där. Personer med betydande psykiska funktionshinder är helt klart de som har det sämst när det gäller ekonomin. Inkomsten har dessutom i princip stått stilla under minst en tioårsperiod.

Samhälles klyftor blir därför ännu större. Detta har inneburit ännu sämre ekonomiska resurser för de som redan hade det dåligt innan. Vad som gäller för personer som har psykiska besvär så saknar nästan alla något som kallas för ”kontant marginal”.

En månadslön på banken
För två decennier sedan så hade vi en finansminister som tyckte att alla borde ha minst en månadslön innestående på banken. Utifrån det här utlåtandet var det väldigt många som hade funktionshinder som kände sig mer misslyckade än vanligt. Få personer som är i den här situationen har pengar på banken. Det här med att inte ha kontant marginal får stora konsekvenser. Exempelvis är det inte många i denna grupp som har bil eller körkort. Många har svårigheter med att betala för sin tandvård. Det är inte många som haft möjlighet till en utomlandssemester med mera.

Alain berättar att förmågan att få vänner är svårare, och dessutom färre. Många kan inte ens nämna tre, fyra stycken. Nätverket krymper för dom som är sjuka. Ensamhet och isolering är vanligt för sjuka människor. Sen visar det sig att denna grupp har ett stort beroende av nära och kära.

I motsats med till andra med dålig ekonomi så ser inte den sjuke ljuset i tunneln. En person som utbildar sig och har dåligt ställt kommer med stor sannolikhet att få det bättre. Med detta så så får man helt olika känslor och mående. Om man vet att det aldrig kommer bli bättre så kommer man förmodligen också må sämre psykiskt.

Enligt Alain så vet Socialstyrelsen redan de negativa konsekvenserna av dålig ekonomi. Men det är inte många kommuner som gör den typen av projekt som de gjorde i Blekinge år 2012.

”En stor del av Alains föreläsning går ut på att förklara det vissa antagligen förstår instinktivt. Folk mår dåligt när dom har lite pengar att leva av och att folk mår bättre när dom får mer pengar att leva av. ”

Att vara fattig är så mycket mer än bara ha dåligt ställt. Självklart så får man en begränsad värld av att båda vara sjuk och fattig. Socialstyrelsen säger att man kan kompensera sin ekonomiska situation med att jobba mer. Men vad de kanske inte tänker på, är att denna grupp är de som orkar jobba minst. Enligt Alain så borde bidragen höjas för de som har det sämst. Regeringen tycker annorlunda.

Att ha ett arbete ger dessutom status, det ger återhämtning från psykisk ohälsa, det sociala livet blir större, man får en bättre självbild, arbetet är en naturlig vuxenaktivitet. Alain själv är orolig för att bli gammal, för då har han ingen vuxenaktivitet.

– Vad blir jag då? Bara gammal och gaggig, frågar han sig retoriskt. Det låter hemskt att bli pensionär, säger han i Blekinge läns landstings föreläsningsfilm.

En annan forskare med anknytning till Karlstad, Bengt Starrin, har studerat arbetslöshet och dess följder. Han säger angående hälsan att arbetet är mindre viktigt än inkomsten, framförallt om arbetet ger låg grad av självbestämmande. Alltså, att man som anställd inte är med och bestämmer så mycket över sin arbetssituation.

500 kronor mer gör nytta
Sen fortsätter Alain med en fråga, kan personer med allvarliga psykiska funktionshinder komma igång och börja arbeta? Är det realistiskt idag, i Sverige, att få ut alla på arbetsmarknaden.

– Självklart inte. Många är på tok för sjuka, berättar Alain. Företag är sällan snällt inställda till människor med funktionsnedsättningar. Är ni överraskade? Han ställer denna fråga till publiken, men ingen svarar.

Som avslutning så berättar Alain Topor om de fördelar folk upplevde av att de fick av lite mer pengar på fickan. Han berättar om en man som hade en massa diagnoser och han levde på existensminimum. Tack vare projektet så fick han under en nio niomånadersperiod 500 kronor mer att leva för. Denna person återupptog sitt stora ungdomsintresse, vilket var att spela bowling.

Detta fick honom att må bättre. Han fick han en bättre självbild, han fick en syssla, han träffade människor, han fick status, någon att prata med, han fick en mening med livet och allt det här positiva fick han på grund av att han nu hade råd till att bowla.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Det var inte pengarna som var drivkraften

ASP Bladet har träffat Mikael som under ett antal år var fast i ett omfattande spelmissbruk. I en öppenhjärtig intervju berättar han om hur han hamnade missbruket och varför det blev så. Det är inte alltid de mest uppenbara orsakerna som gör att en person fastnar i en destruktiv livssituation. Mikaels berättelse är ett bevis på det påståendet.

Under sex års tid var Mikael fast i ett allvarligt nätpoker-spelmissbruk som tog upp hela hans tillvaro. Han levde i en bubbla där det enda som existerade var spelandet.

– Jag gick in i mitt spelande för att tjäna pengar, trodde jag, men det kanske inte var hela sanningen, utan det var ett sätt att fylla ett tomrum, berättar Mikael.

Det var när Mikael förlorade sitt jobb som spelandet tog fart. I början förlorade han en del pengar men han gav sig inte, utan ville lära sig mer om hur poker fungerar. Det fanns även ett element av revanschlusta, att bevisa för sig själv att han kunde bli en skicklig pokerspelare. Mikael ville tjäna stora pengar på sitt pokerspelande. Poker anses vara ett skicklighetsspel och Mikaels mål var att bli så skicklig som möjligt.

– Jag såg framöver att jag skulle tjäna stålar på detta, om jag bara lärde mig spelet, säger han.

Under de tre första åren förlorade Mikael en kvarts miljon kronor. Till en början använde han sparade pengar men när de tog slut, finansierade Mikael sitt spelande genom att låna från banker och diverse internetbanker.

Mördande reklam förför
Aggressiv reklam i bland annat TV lockar nya spelare till de virtuella spelborden. I varje reklamavbrott saluförs spelbolagens olika tjänster på ett förföriskt sätt. Mikael tycker att spelbolagen är cyniska och menar att bolagen vet att de många unga personer lockas av snabba pengar.

I tider av av hög ungdomsarbetslöshet är det många som ser spelandet som chans att ta sig ur en jobbig ekonomisk situation.

– Det känns som spelbolagen utnyttjar människor som sitter i en dålig sits.

Fylla tomrummen
Det är inte bara spänningen att vinna stora pengar som är orsaken till att en person fastnar i ett missbruk. Det finns underliggande orsaker som är inte lika uppenbara. Livssituationen kan också spela en stor roll. Det saknas något inombords, ett tomrum som behöver fyllas med något. Nätpokern fyllde det tomrummet som arbetslöshet och sysslolöshet skapade.

– Jag har hela tiden trott att det är pengarna som är drivkraften, men jag har förstått det nu, när jag har lagt av, att det var inte det som var drivkraften, utan det var ett sätt att fylla mitt tomrum.

När ett missbruk tar slut tar ett annat vid
Mikael har ett alkoholmissbruk bakom sig och han menar att det hänger ihop med spelberoendet. Han hävdar att alkoholberoende och spelberoende är samma sak. Det handlar att fylla ett hål inombords och samtidigt som det är en flykt från verkligheten.

– Jag gick från ett missbruk till ett annat, säger Mikael.

Han beskriver sig som en beroendeperson med ett behov av kickar, likt en bergsklättrare exempelvis, som drivs till allt högre höjder. I Mikaels fall var det inte bergsklättring, utan nätpoker som gav kickarna. Mikael menar även att det finns genetiska orsaker som spelar in. Han poängterar att alla typer av missbruk har en genetisk orsak. Mikael nämner att flera i hans släkt har haft missbruksproblem i form av alkoholmissbruk.

Spelmissbruket har under de senaste åren ökat i omfattning. Som artikeln här intill visar har cirka 164 000 personer problem med sitt spelande. Mikael menar att samhället har dålig kunskap vad spelmissbruk är och inte tar problemet på allvar. Han säger att myndigheterna inte ser likheten mellan alkoholmissbruk och spelmissbruk. Mikael menar att de bakomliggande orsakerna är de samma.

– En spelmissbrukare som är med på ett AA-möte , får lika mycket ut av det som en alkoholist, hävdar han.

De sista åren innan han slutade spela, gick han ordentligt med plus. Då levde han bra ekonomiskt men trots det gick det upp för honom att han måste ut från lägenheten och sin isolering. Det var en fängelseliknande tillvaro att sitta inne tio till fjorton timmar om dagen och stirra på en dataskärm.

Idag håller sig Mikael borta från spelandet. Han känner att om han börjar spela som förr, är risken stor att hamna i samma problem som tidigare. Mikael säger att det finns en rädsla inom honom att falla dit och den rädslan hindrar honom från att börja spela nätpoker igen.

Viktigt med rutiner
Han menar att det är viktigt att få in rutiner i sitt liv, att inte fastna i sin bostad, utan att komma ut i verkligheten.

– Ibland blev man nästan rädd för vad som fanns ute i trappuppgången, säger Mikael.

Det som fanns utanför lägenheten var farligt. Tryggheten existerade i bubblan som spelandet skapade.

Idag handlar det om att sköta tillvaron som den ser ut nu. Mikael har nu en praktikplats inom FAS 3 och är då tvungen att hantera normala arbetstider och kan därför inte spela pokerturneringar som förut. Spelandet skedde ofta på nattetid och på dagarna sov han. En annan anledning till han slutade spela var den sociala aspekten.

– Jag var så fruktansvärt asocial. Jag satt hemma och gjorde inget annat. Om någon ringde och ville något sa jag nej. Jag hittade på alla möjliga förklaringar varför jag inte kunde. Det var spelet som gällde hela tiden, förklarar Mikael.

Om spelandet mot all förmodan skulle återupptas, tror han att han skulle börja missköta sina tider. Att han gick in FAS 3 som har närvaroplikt var bra för Mikael, tycker han själv, annars hade han antagligen fortsatt med sitt spelande.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Lotta Tammi