Etikettarkiv: Per Rhönnstad

Noreklint om (H)järnkoll

--REPORTAGE, , , , ,

76543Det finns många negativa föreställningar om psykiskt sjuka människor. Kan de jobba, är de mindre begåvade, blir de aldrig friska? Fördomar utestänger människor från vardagslivet och arbetslivet. Det har Hjärnkoll jobbat med för att stoppa. Vi har talat med Mona Noreklint, ambassadör och kampanjledare.

ASP Bladet var på avslutningsfest på Karlstads stadshotell den 10 oktober, då Hjärnkoll hade en avslutning samtidigt som den årliga världsdagen för psykisk hälsa. Firandet av Världsdagen arrangerades i Värmland av Hjärnkoll i samarbete med Karlstads kommun och Värmlands läns landsting.

ASP Bladet passade på att ställa några frågor till Mona Noreklint, som var en av två kampanjledare.

– Hela grejen med Hjärnkoll är att vi vill gå ut och berätta och minska den negativa synen på psykisk ohälsa. Du behöver inte alltid ha egna erfarenheter, du kan ha någon närstående som har eller har haft problem med psykisk ohälsa.

Mona Noreklint är även ambassadör med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Den andra kampanjledaren är Lotta Lagneryd.

Vilka står bakom kampanjen Hjärnkoll?

– NSPH, vilket står för Nationell samverkan för psykisk hälsa. Den drivs också med myndigheten

Handisam, berättar Mona.
Du är ju själv en ambassadör, vad gör en sådan?

– Vi berättar om våra eller andras erfarenheter av att ha psykisk ohälsa. De berättar om sina upplevelser, erfarenheter av vården, omgivningens reaktioner och arbetet med att komma åter till ett vanligt, vänligt liv. Många av de 340 ambassadörer som finns utspridda i hela Sverige utgör ryggraden av Hjärnkoll. I Värmland finns det 14 stycken ambassadörer.

Har ni uppnått det ni ville
med kampanjen?

– Vi har åstadkommit en hel del av det vi hade tänkt oss. Vi hoppas att människor vågar prata i mycket större uträckning idag än förut. En stor anledning till kampanjen var att vi trots psykiska olikheter, ska ha samma mänskliga rättigheter. Vi får hoppas att den negativa synen har minskat. Den är förvisso kvar, men jag tror fler törs ta i frågorna.

Vad gör du idag och vad kommer du jobba med
längre fram?

– Jag kommer förmodligen vara en del av kampanjen nästa år 2015. Jag har en tillsvidareanställning på landstinget och sen tror jag och hoppas att jag ska jobba med den nya patientlagen. Det är en lag som antogs av riksdagen 12 juni 2014, och börjar gälla den 1 januari 2015. Syftet är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens inflytande av sin egen vård.

Några avslutande ord från Mona:

– Låt oss hoppas vi har rivit ett par murar och att fler kan prata om psykisk ohälsa tack vare kampanjen. Min egen erfarenhet är att många musiker och flera kändisar har gått ut och pratar både på tv och andra tillställningar.

Ju fler som kan prata om detta ämne desto mindre krystat blir det. Med mer kunskap så motverkar vi fördomarna. Det finns många förställningar om sånt vi inte vet så mycket om. Man behöver inte vara expert på området för att göra skillnad. Öppenhet är en bra medicin mot mycket. Låt oss börja där.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Går det att tävla i poesi?

--REPORTAGE, , , , , , , , , , , , ,

3453453455534535Redan i antikens Grekland uppskattades och tävlades i retorik, eller ”konsten i vältalighet”. Så när baron Culbertain återupptog olympiaderna i slutet av 1800-talet, var vältalighet och skulptur med som olympiska grenar.

Efter bara ett fåtal år togs de bort, för att ge utrymme åt fler idrottsgrenar. Sedan föll det i glömska, ända tills 1986, då poeten Marc Smith lanserade Poetry Slam (på svenska estradpoesi) på jazzklubben The Green Mill i Chicago. Men även studenterna i Greenwich Village, en förort till New York City var aktiva, men utan att namnge det.

Marc Smith gav det namnet Poetry Slam och ingen vet exakt hur det namnet uppstod. En teori är att poeterna skriver så bra poesi att publiken slås av häpnad över hur pass bra skribenterna skrivit. Reglerna är enkla, varje deltagare får några minuter på sig, vanligtvis tre eller fem, att framföra sina alster.

Många förväxlar Poetry slam med Spoken word. Skillnaden är att i Spoken word får deltagaren inga poäng och att det är tillåtet att använda rekvisita. Det är ofta en gitarr eller ett piano för att ledsaga texten. Lika lite är det en tävling, utan bara ett framförande. Ett exempel på det är Björn Ranelids omstridda bidrag i melodifestivalen härom året. Hade han inte haft kör och stor orkester eller tävlat om poäng, hade det varit ett bra exempel på Spoken word.

Ja, kära läsare, det är kul att titta på och ännu roligare/mer nervöst att tävla själv. I och med att rekvisita inte är tillåten, så finns det vissa deltagare som är sina egna ljudeffekter, sjunger eller skriker olika högt. Eftersom dagsformen kan variera hos både jury och tävlande, brukar jurygrupperna bestå av två personer, så att de turas om att ge poäng om det är två treminutersuppläsningar. Givetvis är det tillåtet att diskutera i de olika grupperna, men det är ändå den som sätter poängen som ”bestämmer” poängen i slutändan.

Nu har Poetry slam även kommit till Karlstad och premiären hölls på stadsbiblioteket under Kulturnatta i mitten av september. Det var så ambitiöst att de kallade det för VM, alltså Värmlandsmästerskapet. Åtta deltagare var med, med varierande ålder och kön. Lottdragning hölls om startordningen och redan på förhand visste alla att det var två treminutersläsningar som gällde och att de två bästa skulle gå till final.

När kalibreringspoeten läst sin dikt, började allvaret. Kalibreringspoet? Ja, det är en person som inte tävlar själv, men ändå får poäng av jurygrupperna. Detta är dels för att juryn ska få en chans att bedöma en dikt, och dels för att deltagarna, i bästa fall, ska få ett hum om vad och hur juryn betygsätter.

Fast konferencieren tyckte att offerpoet var ett bättre ord än kalibreringspoet. En annan regel, som undertecknad missade att nämna, är att det är tillåtet för publiken att bua, gapskratta eller klappa händerna åt konferencieren och/eller juryns bedömningar; men inte att gapskratta åt eller bua ut de som tävlar.

Ja, som läsarna säkert redan förstått, var undertecknad med och tävlade. Första läsningen var en kärleksdikt och poängen blev sisådär. Vare sig bäst eller sämst. Andra läsningen handlade om att SETI fått kontakt med en utomjordisk civilisation. Något publiken hade väldigt kul åt, eftersom slutklämmen var att ’ett tecken på att de är intelligenta är väl att de inte har kommit hit?’.

Det inte blev någon final för undertecknad i slutändan, men väl en fin plats i övre halvan av startfältet.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad