Finbesök från riksdagen

RSMH i Karlstad är en av flera platser som under en dag besöktes av Mikael Dahlqvist. Han var här för att bland annat lära sig mer om värmlands sociala verksamheter.

Mikael Dahlqvist är riksdagsledamot för Socialdemokraterna och ordinarie ledamot för Socialutskottet, med ansvar för frågor som rör Värmland. Med sig har han Ingela Wretling, Vård- och omsorgsnämndens vice ordförande. De var bjudna till föreningen på lunch, där Mildred Gullfeldt passade på att berätta om RSMH:s alla aktiviteter.

Verksamheten
Mikael Dahlqvist besöker RSMH för att på plats se och höra vad som händer i deras verksamhet, erfarenheterna tar han med sig till Stockholm. Det är så en riksdagsledamot jobbar, genom att befinna sig så nära verkligheten som möjligt, för att sen arbeta för att påverka och lägga förslag genom regering, riksdag eller de utskott som finns.

– Det bästa med mitt uppdrag är att jag får träffa människor och se deras verksamheter, för att få möjligheten att få olika synpunkter och idéer, berättar Mikael Dahlqvist.

Mikael är talesperson för Socialdemokraterna i Socialutskottet, i vilket det ingår hälso- och sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst och funktionshindersfrågor. Sådant som ligger honom varmt om hjärtat. Mikael har sedan tidigare jobbat inom hälso- och sjukvården, och har gedigen kunskap om funktionshinderfrågor. Han brinner för att Värmland ska ha adekvata resurser i kommuner och landsting.

– Kunskap är ett verktyg för att kunna påverka, säger Mikael.

RSMH
Under tiden som besökarna fick äta av RSMH:s köttgryta, med potatis och sallad, lyssnar Mikael uppmärksamt på Mildred, som berättar om deras verksamhet. Mildred förklarar att verksamheten de bedriver ger människor rum att vara där de kan känna trygghet och tillit växa.

Mildred berättar att bland annat Personligt ombud (PO) kommer en dag i månaden till RSMH. Hon tycker att det är bra för deras medlemmar att få möjligheten att lyssna och ställa frågor till PO, vilka fungerar som ett stöd för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Hon berättar dessutom att RSMH redan har växt ur sina lokaler, som de flyttade in i för ungefär ett år sedan. RSMH är idag en växande förening, lokalen de har nu är begränsad till ett tjugotal personer som får vistas i den åt gången, men det kommer hela tiden nya personer som vill vara med i gemenskapen.

– Vi skulle bland annat behöva ett tyst rum för vila och återhämtning, säger Mildred.

När lunchen är klar, frågor ställda och samtalet ebbat ut, så är det dags att hasta vidare för socialdemokraternas besökare till nästa aktivitet. Det är ett späckat schema, dagen till ära, för Mikael Dahlqvist.

Text: Lotta Tammi
Foto: Stefan Ek

Från blommor till Mötesplatsen

Anna-Greta har haft ett långt och innehållsrikt arbetsliv men nu börjar en ny tid som pensionär. Hon säger att hon kommer att sakna arbetskamrater och alla goda möten med människor.

– Jag har haft ett givande arbetsliv som började när jag var 16 år, i en blomsteraffär i Växjö, berättar Anna Greta.

Efter att avslutad floristutbildning arbetade hon några år inom blomsterbranschen på olika håll i landet. Efter ett ”mellanår” i USA kom Anna-Greta till Värmland 1980 och skaffade sig en vårdutbildning. Hon har sedan arbetat 15 år inom landstingspsykiatrin, mest på olika behandlingshem och även fortbildat sig inom psykosocialt arbete.

– Länsverksamheten Personligt ombud i Värmland var jag med att starta 2002. Det är ett angeläget arbete där många har fått och får hjälp. De senaste två åren har jag haft förmånen att medverka i öppnandet av Mötesplats Tingvalla. Den vänder sig till människor som vill ha en gemenskap i vardagen, förklarar Anna-Greta.

Mötesplatsen har funnits i ett och ett halvt år och har kommit att betyda mycket för många människor. Anna-Greta kommer att sakna Mötesplats Tingvalla men vet samtidigt att hon nu kan besöka Mötesplatsen som en av gästerna.

Leva i nuet
Hon har en del tankar kring hur hon vill leva som pensionär och vad hon vill göra. Anna-Greta är intresserad av trädgårdsarbete, blommor och att läsa böcker. Hon ser också fram emot att livet får ett annat tempo.

– Jag lever mycket i nuet så tankarna på pensioneringen har ännu inte framträtt så mycket för mig, menar hon.

Anna-Greta vill även finnas till för andra människor. Hon hoppas att hon skall vara till glädje i något sammanhang. Hon är väldigt tacksam för allt hon har fått vara med om i sitt arbetsliv. Speciellt alla möten med människor som hon har kommit i kontakt med inom blomsterhandeln och vård och stödverksamheten.

Text: Olle Stagnér
Foto: Ellen Berner

Med anhöriga i centrum

Vad händer när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Denna och flera frågor behandlades den 22 september då Anhörigcentrum anordnade en föreläsningskväll riktad mot anhöriga till personer med Asperger eller autism. Ett trettiotal deltagare kom på kvällen och ett anhörignätverk ser ut att kunna starta som följd. ASP Bladet träffade tre huvudpersoner för dagen.

Ulf Jernetz, Carin Wallman och Susanne Lindell talade på Anhörigcentrum om Asperger och autism.

Under de senaste åren har anhörigarbetet både breddats och utökats. Till grund ligger en insikt om anhörigas potentiellt positiva roll i återhämtningen, där de frågor som kan uppstå hos anhöriga till de med exempelvis funktionshinder, missbruksproblematik och långvarig sjukdom behöver vädras. I detta sammanhang kan Anhörigcentrum spela en positiv roll hoppas kommunen.

På anhörigcentrum träffar vi Susanne Lindell som är arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen, LSS-handläggare på Biståndskontoret Ulf Jernetz och Carin Wallman som är anhörigkonsulent vid Anhörigcentrum. Tillsammans representerar de både Karlstads kommun och Landstinget i Värmland. När ASP Bladet träffade dem har redan föreläsningskvällen ägt rum.
– Många som jag har träffat har fått sin diagnos ganska så sent i livet. Oftast sker det när man kommer upp i tonåren. Som anhörig har man kanske inte hängt med riktigt vad den här diagnosen är för någonting. Det som var utgångspunkten för kvällen var att få information, kunskap och få träffa andra som är i en liknande situation, berättar Carin Wallman.

Tillsammans med Carin Wallman pratade även Susanne Lindell, som fokuserade på vardagsproblematiken som kan ingå i diagnosbilden. Men inte bara de problem som kan uppstå, utan även det stöd och hjälp som kan finnas. Däribland kognitiva hjälpmedel, vilket säkerligen är bekant för ASP Bladets läsare.
– Det jag pratade om handlade om kognitivt stöd och hur man kan tänka kring det. Jag började prata om hur svårigheterna ser ut och vad diagnosen autism och Asperger innebär. Jag repeterade först lite kort vad Eva Fagerberg, psykolog på vuxenhabiliteringen, gick igenom på en tidigare träff och lade upp det på ett sätt så att det blev nära kopplat till hur vardagen ser ut, berättar Susanne Lindell.

Problembilden cirkulerar ofta kring de så kallade ”exekutiva” funktionerna. Hur hjärnan dirigerar den orkester av intryck och låter personen gå från tanke till handling. Susanne Lindell förklarar hur det hela hänger ihop:
– Man har svårt att planera, svårt att begränsa sig och organisera, komma ihåg saker och så vidare. Allt detta är exekutiva funktioner som man kan ha svårt med om man har autism eller Asperger, och ett anpassat kognitivt stöd kan hjälpa personen att fungera bättre i sin vardag, säger Susanne Lindell.

För att återgå till den inledande frågeställningen: vad händer då när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Och på vilket sätt kan samhället stödja? Ett exempel är Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilket är en rättighetslag som är ett sätt att trygga den enskildes stödbehov. LSS-handläggare Ufl Jernetz berättade lite om vad som sker ur myndighetsperspektiv.
– Oavsett om man har funktionshinder eller ej blir man myndig vid 18 års ålder och bestämmer själv. Som anhörig till ungdomar över 18 år kan man uppleva frustration för att man ser att den enskilde behöver mycket stöd men det är inte säkert att den enskilde själv uppfattar behovet av stödinsatser, säger Ulf Jernetz.

För att kompensera för svårigheter i vuxen ålder berättar Ulf Jernetz att det finns olika stödsystem, som det kring God man exempelvis. Har personen svårigheter att ansöka om stöd exempelvis kan en God man göra detta åt dem, vilket kan vara ovärderligt om man har svårt att hävda sina rättigheter och behov. En annan stödform är den kring Personligt ombud (PO), som kan vara en person som kan finnas som stöd i myndighetskontakter bland annat.
– Dock är det så att när det gäller Personligt ombud ger den enskilde personligt ombud ett uppdrag som exempelvis kan handla om en specifik insats. T.ex att vara behjälplig med ansökan om boende och sedan följa processen fram till inflyttning och att uppdraget därefter upphör, säger Ulf Jernetz.

När det gäller Anhörigcentrum är det viktigt att betona att det riktar sig mot alla anhöriga. Inte bara förälder har möjlighet till stöd utan även partners, syskon och vuxna barn är alla välkomna. Det finns också en styrka i att möta andra människor med liknande erfarenheter.
– Att få känslan att det inte bara är hos mig som de här funderingarna finns och att man inte är ensam är viktig. Här kan man ha kommit olika långt och ha löst olika saker på olika sätt och får ta del av varandras kunskap och erfarenheter. Att bara kunna få landa tillsammans med andra är en viktig bit, berättar Carin Wallman för ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Relationen i främsta rummet

Ett stort antal personliga ombud samlades vid en naturskön miljö vid Frykenstrand i Sunne under två dagar för att ta del av ett späckat program vid den årliga regionsträff som hade temat ”Relation före metod”.  ASP Bladet var på plats för att få en inblick i det mänskliga sammanhanget och fick en stor dos smittande glädje på köpet.

Yrkeskategorin Personligt ombud (PO) är något unikt som människor som arbetar för och tillsammans med personer med psykiska funktionsnedsättningar som har komplext vård och stödbehov. Dessa människor har ofta svårt att göra sin röst hörd gentemot myndigheter och kan därför behöva ett professionellt stöd.
– Allt handlar om att tänka nytt. Att vända på tanken, som jag brukar kalla det. Var bäst tänker man då nytt? Jo i en sådan här miljö, säger Lena Norman och syftar på den vackra natur som omger hotell Frykenstrand.

Med temat ”Relation före metod” speglade föreläsarna det mänskliga mötet före systemtänkande. I just detta sammanhang hade arrangörerna bjudit ett antal i sammanhanget intressanta namn. Först ut var Sverker Belin, som till vardags är psykoterapeut inom den humanistiskt orienterade psykologin.

Sverker berättade bland annat om hur man som vårdande människa speglar sig i relationen med andra människor. Något som han kallar för resonanseffekt. Som ett virus sprids känslor från person till person, och är man inte medveten om detta kan det bli väldigt jobbigt om det handlar om negativa känslor. Den egna personen håller upp en spegel mot patienten eller klientens känsloliv och tvingas konfrontera egna känslor som seglar upp i kölvattnet.

Sverker Belin var först ut med djup erfarenhet som behandlande psykoterapeut. Relationen är central i hans arbete.

Under 1970-talet arbetade Sverker en tid på Säter mentalsjukhus. Det var en omtumlande upplevelse då hans förhoppning var att jobbet skulle handla om att bygga relationer med dem som vistades där. Istället mötte han en helt annan sorts verklighet.
– Min föreställning var att man hamnade på mentalsjukhus för att det i någon mening hade gått åt skogen. Att alla relationer har kvaddats. Men det jag märkte var att det inte var den tanken man skulle ha. Man skulle istället lära sig att hålla distans med hjälp av en naturvetenskaplig förklaring där något ansågs fel på synapserna i huvudet på personerna, berättar Sverker Belin.

Att prata och att möta personerna var på Säter mindre viktigt än mediciner och kontroll över patienterna. Att just det arbetssättet kom att utvecklas var kanske inte heller så konstigt, tror Sverker. För om man ska agera vakt och undvika att skapa relationer måste man hålla en stor distans till sina patienter och deras känsloliv.
– Ska man ha relation till folk och göra något annat än att vakta, då behövs det ett annat tänk. Men så länge man är vakt så kan man hålla på någon slags jämnmod i tillvaron. Men för er är det något annat idag och så är det också inom psykiatrin. Där duger det inte längre att vakta folk. Det handlar om att man ska använda sin person i någon form för att bygga tillit, berättar Sverker Belin.

Smittande livsglädje
Träffens andra huvudperson bjöd på livsbejakande sång och en berättelse av det mer storslagna slaget. Lena Maria Klingvall kommer från den mindre orten Habo och har gjort en spektakulär livsresa och delade med sig av sin berättelse för deltagarna. 1968 föddes Lena Maria utan armar och vänster ben hälften så långt som det högra benet och har ställts inför stora utmaningar. Hon har lärt sig att göra de flesta saker själv.
– Efter att man har lärt känna mig kommer frågan från alla håll och kanter om jag behöver hjälp. Det tycker jag personligen är jättebra, för vi får aldrig sluta ge och erbjuda varandra hjälp. För hjälp behöver alla människor i olika situationer, berättar Lena Maria Klingvall.

Utan armar men full med liv. Lena Maria Klingvalls sång gick rakt in i hjärtat hos många deltagare.

Genom vilja, en stöttande familj och en kreativ drivkraft som har gjort henne till både framgångsrik idrottskvinna, sångerska som konstnär har hon kunnat resa genom hela världen som en ambassadör för personer med fysiska handikapp. Viktig för hennes drivkraft har mycket med hur familjen behandlade henne när hon växte upp.
– Var jag och min lillebror än kom presenterades vi alltid som Lena och Olle. Min mamma och pappa tyckte att folk själva fick se att jag inte hade några armar. Jag tycker det är jätteskönt idag att jag aldrig har blivit presenterad som mitt handikapp, berättar Lena Maria Klingvall.

Lena Maria varvade sin berättelse med sång som gick rakt in i hjärtat på många deltagare, även på denna skribent. Hon sjöng både evergreens med stort hjärta för vår nordiska natur, såväl som en klassisk melodi på kinesiska om den i Kina beundrade jasminblomman. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att hon har turnerat i Östasien.
– Under den största turnén hade vi tre konserter i Singapore med 9000 besökare varje tillfälle. Ett tillfälle hade vi bara högstadieelever och en kväll var presidenten i Singapore där på första raden. Det var jättehäftigt, berättar Lena Maria Klingvall.

Utöver sin passion för sången och musiken har hon även annat i det digra bagaget. Som att hon har tagit guldmedaljer som simmare i Paralympics. Hemligheten består i att inte vara rädd för misslyckanden.
– När jag växte upp fick jag aldrig höra någon gång att ”det där kommer du aldrig någon gång att kunna göra.” Det har gjort att jag aldrig har dragit mig för att pröva någonting, samtidigt var jag kanske den som misslyckades mest bland mina kompisar när jag växte upp. Men väl den dagen då jag hade klarat något, var det som att misslyckandena inte betydde någonting, säger Lena Maria Klingvall.

”Allt verkligt liv är möte”
Efter en intensiv första dag samlades deltagarna med fräscha huvuden dag två för att lyssna till Emmanuel Ezra. Ezra är kirurg och bosatt i Arvikas mylla. Hans fokus för dagen låg på att diskutera det goda mötet. Det som man i egenskap av personligt ombud; likt alla yrkesroller där mänskliga möten ingår, bör sträva att skapa bra förutsättningar för. Publiken spetsade öronen när han talade och lyssnar med andakt.

Respekt, medvetenhet och tillit. Emmanuel Ezra satte fokus på centrala begrepp och entusiasmerade deltagarna med sin avväpnande stil.

Ezra lyfte bland annat vikten av att man i en yrkesroll som läkare inte får glömma att när två människor formar en yrkesmässig relation faktiskt inte bör glömma det absolut mest grundläggande:
– Först och främst är det två människor som möts. Inte en läkare och en patient, eller ett Personligt ombud och en klient. Utan ett du och ett jag, säger Emmanuel Ezra.

Det är heller inte svårt att anta att en person som blir ombud kommer att få se en del svåra möten med människor som upplever sig osynliggjorda och diskriminerade. Därför är det extra viktigt att försöka skapa tillit och förtroende. Emmanuel Ezra liknar det som vi visar upp för omvärlden vid ett isberg.
– Det vi ser är bara en liten del av en större verklighet. Vi ska inte vara så snabba att döma ut det där lilla som syns. Jag tänker att om du och jag går runt hela livet och köper det lilla vi ser som hela sanningen, det är som att tro på att löpsedlarnas verklighetsbild är det enda sanna, berättar Emmanuel Ezra för publiken.

Genom att dagligen påminna sig om isberget kan vi förhoppningsvis bli mer ödmjuka gentemot oss själva men också mot våra medmänniskor. Emmanuel skriver upp ett antal viktiga ord som han vill lyfta i sammanhanget. Däribland ordet trygghet. För att en god relation ska kunna skapas gäller det också att komma ihåg att grunden ligger i det mänskliga mötet. Ett möte som är centralt för inte bara personliga ombud, utan alla människor både privat och på jobbet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad