Bagaget bjuder upp till dans

Mannen tittade med desperation i blicken ned på det tomma papperet. Arket hånade honom, skapade ymnig ångest och han hatade faktumet att det var hans ansvar att fylla det med innehåll.

Han upplevde det inte som en stimulerande utmaning, utan blev snarare provocerad av blotta tanken. Smaken av själslig kräkning fyllde snabbt hans mun och allt han önskade var att fly undan situationen.

Den fyrkantige vitingen hade knappast tett sig mer hotfull om den så attackerat mannen med en dolk. ”Bäst att få in första smällen”, tänkte han, greppade sin blyerts och gick till häftigt anfall mot det snövita papperet. Offerkoftan låg kvar hemma på kammaren.

En ohygglig batalj utbröt, där det verkade som att ingen av parterna riktigt kunde få överhanden. Mannen pinade arkets yta med sin vassa penna, men papperet som tycktes besitta övernaturliga förmågor, utlöste en armé av inre demoner i mannens psyke, vilka han tvingades bekämpa. Den ena besten hiskligare än den andra angrep hans sinne.

Så snart mannen etsat in en brännande mening i arkets bleka yta, konfronterades han av en ny helvetesdemon anstormandes från insidan. Ena stunden ifrågasatte mannen sin egen förmåga, nästa ställdes han öga mot öga med fruktansvärda barndomsminnen.

Demonerna öppnade mannens hela bagage och vägrade att stänga det innan han skådat i dess mörkaste djup. De manipulativa odjuren stred fult, och angrep där det gjorde som mest ont. Mannen skrev och skrev men mådde allt sämre av arkets onda motstrategi. ”Jag kommer aldrig bli klar med mitt cv”, tänkte han och vacklade för en sekund.

Arket såg sin chans att besegra mannen en gång för alla, och åkallade med blodisande illvilja en vedervärdig satansbest, vilken fick honom att känna sig värdelös, oduglig och hatad. Allt tedde sig meningslöst och mannen kunde inte förmå sig att fortsätta skriva. Arket avlossade en häcklande skrattsalva, knycklade ihop sig självt och rullade av skrivbordet, ned i papperskorgen.

Mannen blev sittandes ensam kvar med upprivna gamla sår. Med en smärtande ångestklump i halsen och skamplågat bröst erkände han sig besegrad och besökte aldrig arbetsförmedlingen igen.

Text: Peter Sundström
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Snabbmetod mot skadligt drickande

Socialstyrelsen vill öka tillgängligheten för vård vid alkoholberoende. Genom en ny, kort behandlingsform hoppas man nå ut till fler överkonsumenter i behov av hjälp, berättar Dagens Nyheter.

Tidigare i år föreslog Socialstyrelsen nya riktlinjer för vårdande och stödjande insatser vid missbruk. Myndigheten framhåller bland annat en ny behandlingsform, kallad Met-metoden.

Personer som behandlas enligt denna modell får, efter frågeformulär och medicinska tester, ta del av motiverande samtal. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att tre – fyra besök förväntas vara fullgott.

– Rent intuitivt kan man undra om det verkligen är tillräckligt. Men det finns vetenskapliga studier där man jämfört Met med mer omfattande behandling som kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi. Det har i stort sett samma effekt, säger Maria Branting, som lett arbetet med att ta fram Socialstyrelsens nya riktlinjer, till Dagens Nyheter.

Met-metoden kräver ingen specialutbildning, och kan därför praktiseras inom primärvården såväl som företagshälsovården.

– Genom att öka tillgängligheten når vi ut till fler. Förhoppningen är också att nå ut till den grupp som inte vill vända sig till den vanliga beroendevården, säger Maria Branting till Dagens Nyheter.

Text: Peter Sundström
Foto: Stefan Ek

Jakten på livets frukt

Inte nog med att jag är nyduschad och full av mannakraft – Nu börjar vårkänslorna blomma ut på allvar. En sprudlande våg av euforisk energi böljar genom min lekamen.

Mitt tidigare så bleka anlete kommer snart antaga en exotisk, gyllenbrun ton och mina biceps påminna om två virila djur som försöker slita sig fria från skjortans barriär. Otåligt vankar jag av och an med näsan i vädret likt en godsherre. Ingen uppgift känns övermäktig.

Vinterns mjölkartade blick, gummirygg och puddingknän är minnen blott. Jag för mig som om mina hälsenor bytts ut mot stålfjädrar, ty nu står sommaren för dörren. ”Just around the bend”, som de säger i Amerikat.

Okej, jag överdriver, men sommarhalvårets välgörande egenskaper kan inte förnekas. Inte nog prisas. Myggbett och pollenallergi till trots.

Nu behöver jag inte längre känna mig som en passiv observatör. Nu är vi alla deltagare, i jakten på livets frukt. Nu ska vi ta igen för all livskvalitét som uteblivit under vintern. Eller så kan man se det som att jakten nu är över. Plötsligt hänger den där och dinglar, frukten.

På sommaren är det betydligt enklare att vara lycklig, bara av att finnas till. Att glädjas av sådant som inte kostar pengar. Man söker inte tröst i konsumtionen på samma sätt. Jag tror att då kan vi alla sluta leta, och inse att vi har frukten mitt framför oss.

Vintertid kan man inte ens sätta sig på en bänk utan att ha kånkat med sig adekvat utrustning. Man går ogärna ut om man inte har ett specifikt mål. Jämför det med sommaren. Då doften av nytänd grill färdas med kvällsbrisen, och solens ömma kyssande inte bedarrar förrän vid tiosnåret. När långburkars ymniga pysande agerar bakgrundskomp åt grannskapets uppsluppna sorl – Det är ju då jakten är över, för bövelen.

Att avnjuta livets frukt, behöver inte inbegripa mer än att uppskatta de simpla tingen i tillvaron. Man kan sitta på en stubbe i skogen, ta del av naturens skådespel, och vara fullt nöjd med livet. Ett grodyngels våldsamma färd i en glittrande bäck. En nyfiken skogsödla som avbryter sin spindeljakt, lägger huvudet på sned och ger dig en inspekterande blick innan den kilar iväg.

Det viktiga är att inte känna någon stress eller prestationsångest inför njutningen, inte se det fina vädret som förpliktigande. Vill man sitta med neddragna persienner och spela tv-spel hela sommaren så finns det ingen skam i det. Att slippa slasket när man går till affären kan vara gott nog. Ett öppet fönster i sovrummet låter dig somna till susande trädkronor och småfåglars moralstärkande sång. Det är okej att bara finnas. Ta det som det kommer.

Så när sommaren anlänt och jakten är över – låt oss alla, på våra egna sätt, hänge oss åt det ofjättrade förtärandet av lifvets frukt. Vill du åka till San Tropez och hälla champagne överallt förutom i din trut, så gör du det. Själv ämnar jag spendera mycket tid i skogen, när jag inte ser på film förstås. Och när ledigheten kommer, åker jag till Mörkret i Dalarna, sätter mig vid toppen av Njupeskär, och bara finns.

Text & illustration:
Peter Sundström

Plötsligt, våldsamt och opassande

Ännu en ensam, sömnlös natt i min LaSalle av årsmodell 1937. Driven av hämndens infernaliska flammor, frekventerar jag stadens skitiga gator likt en herrelös hund. Kaffet, i paritet med mitt sinne, är svart som ett likkistelock.

En sur uppstötning och en snabb blick i innerspegeln, avslöjar att jag låtit vedergällningsbegäret ta en väl stor portion av mitt liv i anspråk. Min själ hålls gisslan. Det är ett spöke som ser tillbaka på mig.

Ångan från avloppsbrunnarna smälter samman med neonskenet till en desorienterande, regnbågsfärgad dimma som slingrar sig runt sedanens illaluktande kupé. ”Snart tappar jag det”, tänker jag. Förståndet. Det kommer överge mig under en av dessa sömndepraverade nätter.

Men jag är nära målet nu. Jag kan känna det. En rörelse i periferin får det att isa till i nacken. Tio gulnade nikotinfingrar kramar rattens knarrande skinn. Ingen där. Jag vet inte om jag lurats av min egen reflektion i den nedlagda bensinstationens entréglas, eller av nattens loppbitna krypare.

Jag har sett många råttor inatt, men ännu ingen av den talande sorten. Nu skymtar jag en silhuett vid gränsen till nästa kvarter. En tuppigt struttande gestalt som färdas i nordlig riktning. Det måste vara en av dem. Mina käkar pressas samman och pulsen skenar såsom en politikers vallöften.

Plötsligt, våldsamt och opassande som en fyrverkeripjäs på en likvaka slår det till – naturen gör sig påmind. Snabbt upp med dörren. Kokongen bryts.

Lika avskyvärd som männen jag jagar, är ammoniakstanken som slår mot mitt anlete likt en rysk underground-boxare. Jag småler åt ironin i att samtidigt som trycket lättar och min avslappning tilltar, så försvinner mina måltavlor längre och längre in i betongens snårskog. Ett gissel av regnvåta gränder står åter mellan oss.

Tillbaka i bilen, förvissad om att krälen aldrig tar semester, beslutar jag mig för att vända om och avbryta för stunden. Med ett ryck i kryckan överlåter jag tillsynen åt den bleka månen, och min sorti blir ett temporärt faktum.

Text & illustration:
Peter Sundström