Etikettarkiv: Pingstkyrkan

Kvinnofrukost i Pingstkyrkan

Pingstkrykan i Karlstad

Lördagen den 12 november var det dags för höstens kvinnofrukost i Pingstkyrkan. Det hela började vid halvnio-tiden med en stor frukostbuffé. ASP Bladet fanns på plats.

Sedan var det dags för musikunderhållning med Linus Liljeblad med band. Hans stämma trängde in i själen och det hela var en positiv överraskning. Sedan var det ett seminarie med Therese Liljeblad, ”När spegelbilden förändras”, och det var med spänd förväntan man undrade vad detta kunde tänkas handla om.

Med ett bildspel började hon berätta om sin barndom och uppväxttid i en liten småstad. Bland annat så var hon väldigt intresserad av att sy, så hon gick en gymnasieutbildning inom modebranschen. Det hela berättades väldigt harmoniskt och man började fundera på vad hela seminariet handlade om.

Sedan beslutade hon sig för att arbeta med människor, så hon började läsa teologi. Vidare hade hon sytt sin egen balklänning och brudklänning. Hon hade även arbetat som ungdomspräst och hemkunskapslärare. Hon är också gift med Linus som uppträdde under själva seminariet.

Hon har även en dotter på cirka 14 månader, och för åhörarna framstår hennes liv som problemfritt.

Då kom själva historien fram. För cirka fyra år sedan hade hon borstat sitt hår framför spegeln, vilket hon gjorde varje kväll, och upptäckte att hon börjat tappa hår. Det hela blev värre och värre och efter en vecka hade hon kala fläckar över hela hjässan.

På scenen stod en stor spegel som hon använde i sin berättelse. Eftersom hon var starkt troende började hon fundera över Gud och sin tro på honom. Då blev det en paus i berättelsen och Linus framförde ”Du måste finnas”, vilket gjorde ett så starkt intryck på alla kvinnor att det inte fanns en enda som inte var tårögd i publiken.

Sedan var det dags för Therese att fortsätta sin historia. Hon berättade att hon alltid varit intresserad av sitt utseende och att håret var väldigt viktigt för henne. När hon slutligen hade tappat allt hår och även håret på benen fick hon sin diagnos. Hon hade fått en sjukdom som innebär att man tappar allt hår på kroppen, även ögonbryn och ögonfransar. Therese hade svårt att acceptera detta och allt blev bara värre när hon såg sin egen spegelbild.

Seminariet gick således ut på att kunna acceptera sig själv som man är och inte stirra blint in i spegeln.

Det hela avslutades med sång av Linus och sedan var det dags att gå. Det var en helt otrolig känsla när man gick därifrån. Man kände verkligen att Thereses berättelse gått rakt in i hjärtat, samt att sången och musiken var helt underbar!

Text: Andrea Karlsson
Foto: Lotta Tammi

Ett besök på Stadsmissionen

Statsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…


DSC06573

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad