Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Ensamkommande flyktingbarn självmedicinerar med heroin

Svenska Dagbladet rapporterar att ett stort antal ensamkommande flyktingbarn missbrukar heroin. I många fall har de blivit bjudna på den första dosen av äldre landsmän som utnyttjar deras psykiska ohälsa som är en följd av flykten till Sverige.

Polis och socialtjänst har slagit larm om ett utbrett narkotikamissbruk bland ensamkommande flyktingbarn. Till Maria ungdoms akutmottagning i Stockholm har det skett en kraftig ökning av uppsökande narkotikaberoende flyktingbarn sedan 2015.

– Under hela förra året hade vi flera ungdomar som sökte hjälp varje dag. En övervägande majoritet är afghanska pojkar eller unga män som missbrukar heroin, säger Mathias Sjöberg, överläkare på Maria ungdomsmottagning.

Många av de ensamkommande barnen och ungdomarna använder narkotika för att döva sin ångest. De mår dåligt och bär på stora trauman både från sina hemländer och under flykten till Sverige.

– De gör ingen klassisk svensk missbrukarkarriär där man börjar med att röka cannabis och sedan successivt tar allt tyngre droger, utan det verkar som om de hoppar över flera steg och börjar med ett avancerat missbruk, oftast rökheroin, på en gång, säger Mathias Sjöberg.

I Stockholmsområdet har missbruket bland ensamkommande flyktingbarn medfört att heroinhandeln, som tidigare till största del varit centrerat till Sergels Torg (plattan), spridit sig till vissa förorter. Polisen i Stockholm har gjort flera tillslag mot bland annat tunnelbanestationerna i Rinkeby och Kista.

– Den bild vi har är att det är ensamkommande flyktingbarn som står för nio av tio fall där vi misstänker heroin, men alltså inte när det gäller andra droger. Det vi kan stå för är att vi har en ny trend att man handlar med heroin i främst Rinkeby och att köparna är ensamkommande, säger Christoffer Bohman, verksamhetsansvarig vid polisen i Järva.

Stockholm är inte ensamt drabbat. Även Göteborg och flyktingboende i Gästrikland och Landskrona rapporterar om ett ökat drogmissbruk.

Text: Ylva Alsterlind

Poliser med (H)järnkoll

Kampanjen Hjärnkoll vars mål är att öka öppenheten och förståelsen kring psykisk ohälsa i Sverige har från 2011 gjort en utbildningsinsatts för blivande poliser vid Umeås universitet.

En ny utredning av utbildningsinsatsen visar att satsningen varit framgångsrik, det märks en stor skillnad på den positiva attityd som de studenter som deltagit i utbildningsmomenten har fått, jämfört med de som inte gjorde det.

– Många personer med psykisk ohälsa blir diskriminerade och polisen har ett viktigt uppdrag att se till att vi är lika inför lagen. Det utbildningsmoment vi varit med och tagit fram ger polisstudenterna möjlighet att få syn på hur deras egna attityder och beteenden påverkar inte bara deras eget bemötande utan också omgivningens bemötande av personer med psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare för Hjärnkoll i ett pressmeddelande.

Utbildningen kommer fortgå under försök fram tills 2014 och är en del av psykiatridelen av polisutbildningen. Den grundar sig framför allt på att studenterna får möta Hjärnkolls ambassadörer, som har egna erfarenheter av att leva med psykisk ohälsa och har haft kontakt med polisen.
Man använder sig också av från UR:s programserie Inferno.

Andra attityder

– Det går att ändra attityder om man får kunskap och möjlighet att träffa personer som själva har erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi ser utbildningsinsatserna som ett långsiktigt arbete mot diskriminering. Alla blivande poliser ska bli bättre rustade för sitt kommande arbete, därför borde den vara ett obligatoriskt inslag i polisutbildningen, säger Rickard Bracken.

ASP Bladet kontaktar Tommy Lind pressinformatör på Polisen i Värmland för att fråga hur man arbetar med att förbereda poliser för möten med personer med psykisk ohälsa.

Tommy berättar att redan under hans utbildning för mer än 10 år sedan, handlade en stor del av utbildningen om att lära sig om psykisk ohälsa och hur man ska bemöta personer med funktionshinder.

Polisen i Värmland har övningar där man både lär sig mer om psykisk ohälsa men iscensätter även situationer som kan uppstå kring målgruppen. För att på bästa sätt lära sig att hantera dem; Tommy tycker att detta är något som är mycket viktigt.

Text: Joanna Halvardsson

När omhändertagandet sker godtyckligt

Det finns en inbyggd maktrelation mellan den person som kan bli föremål för LOB och polisen. Därför är gott bemötande och hög rättssäkerhet oerhört viktigt.

”En polares kollega blev gripen när han var ute o rökte. Han ‘såg påtänd ut’, trots att han förklarade att han var diabetiker och att det var därför han såg lite blek ut, och fördes till station för pissprov som såklart var negativt.”

Orden är från ett brev skickat till Jesper Nilsson. En man som mobilfilmade hur två civila poliser ur hans synvinkel begick ett rättsligt övergrepp på två plankare i Hornstulls tunnelbana, Stockholm. Poliserna såg hur han filmade och konfronterade honom med vad han gjorde. Enligt Nilsson gick det tillväga på så sätt att han hotades att ta bort filmen om han inte ville infinna sig på stationen för kroppsbesiktning.

Vänsterknarkare

Nilsson tog bort filmen inför poliserna, men lyckades att rädda materialet genom sina datakunskaper, och en rättsprocess blev följden där poliserna slutligen friades från misstanken att de skulle ha agerat fel. Som svar från åklagaren varför man i ingripandet påstod sig misstänka drogpåverkan svarade den ena polismannen: ”Det är ju inte ovanligt med narkotikamissbruk inom vänsterleden”, apropå att Nilsson har vänsterpolitiska åsikter.

”Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.” Ordens här tillhör istället Isobel Hadley-Kamptz, liberal ledarskribent för kvällstidningen Expressen. Hon står politiskt långt ifrån Nilsson, men de reagerar båda mot det rådande rättsläget. En oro finns från kritiker att lagutrymmet i narkotikalagstiftningen och LOB (Lagen om omhändertagande av berusade) kan tolkas godtyckligt.

En humanare lag

När LOB trädde i kraft 1977 var det i samband med en avkriminalisering av fylleriet. Innan kunde personer som uppträdde berusade på allmän plats straffas med böter och övervakning. Lagstiftaren hade som avsikt att skapa en situation som var mer human än det som fanns innan. Justitiedepartementet skriver för Regeringskansliet att: ”Sådana personer (som var berusade av alkohol, min anm.) skulle inte längre straffas utan istället omhändertas på ett mera humant sätt och ges vård och omsorg.” Visionen var god, dock ställer LOB höga krav på polisen och verkar vara en långt ifrån enkel uppgift att fullfölja.

Det offentliga samhället är också medvetet om problemen och riskerna. I teorin ska det vara svårt att få en person att omhändertas enligt LOB.” En person ska för att vara ur stånd att ta hand om sig i princip vara medvetslös eller på gränsen till medvetslös.”, skriver Lina Hjorth för veckotidningen Arbetaren. I praktiken menar dock kritikerna att LOB har blivit ett sätt att straffa småkriminalitet. Då själva omhändertagandet också används som ett straff i sig av enskilda poliser.

1988 infördes bötesstraff vid själva brukandet av narkotiska preparat. Men om missbrukaren sökte vård kunde ansvarsfrihet utdömas. 1993 skärpes samma lag och fängelsestraff upp till tre år infördes i straffskalan. Om skälig misstanke vid brott är fastställt har polisen rätt att använda tvångsåtgärder. I praktiken innebär detta att personen får genomgå inre kroppsbesiktning vid polisstation, i klartext exempelvis i form av urinprov.

Att stävja buset

Hur hårt man far fram och med vem kan också handla om attityder inom poliskåren. I doktorsavhandlingen ”Patrullerande polisers yrkeskultur” från 2004 fördjupar sig Rolf Granér i polisetik och frågor gällande hur polisen ser på sig själva i förhållande till lagen. Han kom då fram till att poliser ofta rör sig mellan två ytterligheter. Den ena anses vara paragrafryttare och har allmänt låg ställning inom poliskåren, den andra tar sig friheten att tolka lagen enligt eget tycke och smak – för att stävja ”buset” och upprätthålla god ordning.

Bland poliser i den andra kategorin är det bara de skötsamma svenssonmedborgarna som förtjänar ett gott bemötande. De andra, som missbrukare, hemlösa, prostituerade och invandrargäng: ser man ner på. Kvinnliga poliser, äldre manliga, landsortspoliser och renodlade närpoliser ansågs vara mer inriktade mot att arbeta brottsförebyggande, än yngre storstadspoliser. Att LOB överutnyttjas i ett sammanhang där vissa poliser anser att lagen riskerar att bli ett hinder i deras arbete, är kanske inte så konstigt när allt kommer kring.

– Att människor körs till fyllecell i stället för att transporteras hem hör till de oreflekterade lobarna, man tar sig helt enkelt inte tid att fundera på om det finns bättre lösningar, uppgav Rolf Svensson för veckotidningen Arbetaren i en artikel 2009.

 Text: Robert Halvarsson

Illustration: Maria Lundby Bohlin