Hellre fler än färre anmälningar

Hur ska vi få ner anmälningsfrekvensen när det gäller sexualbrott? Det verkar vara den stora frågan just nu. Debattören Karl Andersson vänder på steken och menar att beskrivningen är skev och kvinnofientlig.

Varför skulle vi vilja få ner anmälningsfrekvensen? Jag anser att den behöver att öka!

Problemet är inte att kvinnor anmäler sexualbrott för ofta i Sverige, utan att kvinnor anmäler sexualbrott för sällan i alla länder, inklusive Sverige. Jag menar dock att man tydligare ser ett mindre mörkertal i Sverige jämfört med andra länder, detta eftersom vi har en bredare lagstiftning här, även om mörkertalet fortfarande är på tok för högt.

Men om vi nu ska gå efter anmälningsfrekvens – vilket de ultranationalistiska grupperingarna gör – så är Saudiarabien himmelriket på jorden för kvinnor, för landet har inte ens någon anmälningsfrekvens att tala om. I flera länder finns inte våldtäkt som brott i lagstiftningen, mannen får kräva sex och kvinnan måste lyda.

Det är bisarrt!

Lek med tanken. Om vi legaliserar alla typer av sexualbrott, så får vi också en låg anmälningsfrekvens. Sedan kan vi använda de låga siffrorna för att ljuga om verkligheten i politiskt syfte, såväl inrikes som utrikes. Problemet är då löst. Eller?

Det värsta är att det idag finns hundratusentals vuxna människor som saknar förmåga att förstå hur ett sämre samhälle hänger ihop med färre anmälda brott. Att ett samhälle där kvinnor har det bättre också innebär att kvinnor oftare anmäler män för sexuella ofredanden och våldtäkt.

Alltsammans är korkat. För som det ser ut nu påstår grupper långt ut på högerkanten att Sverige är våldtäkternas himmelrike, när allt tyder på att det är tvärtom. Vi talar om samma grupper som historiskt menade att kvinnorna aldrig borde fått rösträtt till att börja med.

Är inte det ironiskt?

Text: Karl Andersson

Politik i Sverige, lätt som en plätt?

Att hänga med i politiken är inte alltid lätt. Hur är politiken i Sverige uppbyggd och vilka begrepp/ord är bra att känna till?

Ordet politik kommer från grekiskan och betyder ”det som rör staten”. I Sverige har vi parlamentariskt demokratiskt styre, vilket betyder att de som styr landet är valda av folket.

I vårt land har vi val vart fjärde år. Sedan 2013 genomförs valet den andra söndagen i september. För att ha rösträtt måste man ha fyllt 18 år senast på valdagen, vara svensk medborgare och någon gång ha bott i Sverige.

Ett politiskt parti är en grupp människor som har samma värderingar, mål och idéer (ideologier) om hur samhället ska styras. I Sverige finns det många politiska partier, och alla som vill kan starta ett parti.

Riksdagen beslutar
Den svenska staten består av en rad olika personer och enheter. Vi har en statschef, riksdag, regering och domstol. Statschefen, det vill säga kungen, har ingen politisk makt, utan har en representativ roll.

Riksdagen utgörs av 349 personer (ledamöter). Deras uppgifter är att besluta i viktiga frågor och stifta nya lagar. För att en person ska kunna sitta i riksdagen krävs det att man är 18 år, svensk medborgare och medlem i ett politiskt parti. De 349 platserna, som kallas för mandat i riksdagen, fördelas utifrån hur de röstberättigade röstar i valen.

För att få komma in i riksdagen måste ett parti få minst fyra procent av rösterna i ett riksdagsval.
Efter valet utser riksdagen en talman, som är en person som sedan leder riksdagens arbete. Talmannens första uppgift är att ge förslag på en person i riksdagen som ska bli statsminister. Förslaget godkänns eller ogillas av Riksdagen genom röstning. Statsministern utser regeringen, som består av ministrar för olika poster t.ex. utrikes-, jämställdhets- och finansminister.

Statsministern bestämmer själv vilka poster och personer han vill ha i sin regering. Regeringens arbetsuppgifter är att ge förslag eller propositioner på lagändringar och göra en statsbudget som Riksdagen måste ta ställning till. Om en enskild person eller grupp i riksdagen ger ett förslag till Riksdagen kallas det motion.

Regeringen utför
Regeringen styr Sverige genom att genomföra de beslut som riksdagen har tagit, som till exempel att höja eller sänka skatten. Regeringens uppgifter är också att utse generaldirektörer till statliga myndigheter, såsom Försäkringskassan, Polismyndigheten med flera, och att arbeta med internationella relationer.

Efter valet 2014 finns det åtta partier i riksdagen. De är Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna (före detta Folkpartiet), Centerpartiet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Regeringen består av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet stödde regeringens budget, de andra partierna sitter i opposition (regeringens motståndare). Det är viktigt att ha oppositionspartier i riksdagen, för att granska och kritisera regeringens förslag och beslut.

Rösta
Utöver dessa partier som sedan valet 2014 utgör vår riksdag, finns det många fler partier med olika åsikter och idéer. Nästa gång vi har val är 2018, och på politiskapartier.se finns lättläst information om olika partiers ideologier. Att välja är enligt FN en mänsklig rättighet och det är varje individs förmån att uttrycka sin åsikt genom lika rösträtt för alla.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Maria Lundby Bohlin
Foto: Melker Dahlstrand/
Riksdagsförvaltningen

Karlstadsmanifestation mot utförsäkringar

”Människor ska inte ställas utan försörjning till följd av olika bedömningar av arbetsförmågan”, var en av Påskuppropets krav.

En varm och småblåsig annandag påsk i Karlstad samlades ungefär sexhundra människor för att manifestera. De var enade i ett motstånd mot vad man uppfattar som en omänsklig utförsäkringspolitik och ställde krav på en humanare sjukförsäkring.

 Som en av ett trettiotal platser i Sverige gjorde Karlstad avtryck på kartan som skådeplats för en med staden mått mätt väldigt stor manifestation. Initiativtagare i Karlstad, Agnetha Andersson, läste bland annat upp ett starkt vittnesmål om vad som hände när Anette Ivarsson blev utförsäkrad, och fann sig tvingad att söka ekonomiskt stöd från kommunen. En historia som delas av många med henne.

– Jag har förlorat flera tusen i månaden till följd av utförsäkringen, något som har inneburit att jag har varit tvungen att gå till socialen varje månad. Kampen om pengar till mat och medicin har hela tiden varit ständig och fruktansvärt jobbig, löd en bärande del av Ivarssons berättelse.

En trotsig årstid

Till Andersson sällade sig även biskop i Karlstads stift sedan 2002, Esbjörn Hagberg. Han bemötte i sitt tal bland annat uppfattningen att det hela skulle röra sig om ett partipolitiskt initiativ, något som initiativtagare hela tiden har tillbakavisat. I en poetisk betraktelse över vårdtiden och alla blommor som trotsar den gångna vintern menade Hagberg att även denna manifestation är ett uttryck för liknande kraft. Vi befinner oss i en trotsig årstid.

– Är det inte någonting av den trots som vi ser ute i världen när människor inte låter sig besegras av orättfärdiga maktstrukturer? Som på nya sätt söker kontakt med varandra, delar varandras drömmar och försöker skapa en mänskligare ordning, menade Esbjörn Hagberg.

– Det handlar om den sorts samhälle vi vill ha. Ett gott samhälle visar sig tydligast i hur det tar sig an de mest utsatta, de som livet allra hårdast har drabbat. Dessutom: ett gott samhälle tar hand om sina barn, uttryckte sig Esbjörn Hagberg vidare.

Det var inte bara tal det bjöds på, utan även underhållning i form av flera låtar framförda av Karlstadssonen Staffan Stridsberg. En man som förra året vann tävlingen ”Svensktoppen nästa” med sin låt ”Black crow”. Dagen till ära spelade han gratis. Efter arrangemanget träffades de som ville i Betlehemskyrkan för fika, umgänge och mer underhållning: denna gång i form av två äldre herrar som bjöd på en knippe jazziga evergreens framförda på sång, keyboard och kontrabas.

Exempel på organisationer som sällat sig till uppropet är bland andra: Handikappförbunden (HSO), Landsorganisationen (LO), Unionen, samt många fler därtill.

 Text & Foto: Robert Halvarsson

På jobbet: Daniel Berghel, ordf. Arbetsmarknads- och Socialnämden

I månadens ”På jobbet” får vi möta Daniel Berghel. En man som har växlat roll från vice ordförande i nämnden till ordförande.  Med det har han fått en större ansvarsroll, något som han trivs med. Huvuduppgift är att arbeta med förvaltningens framtid.

Hur känns det att tagit över som ordförande i nämnden efter Ingela Wretling? Det är förstås roligt. Har man ett politiskt intresse och drivs av att vara med och förändra vill man jobba i en majoritet och kunna ta beslut. Jag känner också det ansvar som kommer med ett sådant här uppdrag och vill gärna ta det. Jag har redan under den här korta tiden hunnit runt i en del av förvaltningens verksamheter och besökt många enheter. Där har jag träffat och pratat med personal, för att på så sätt få en gedigen bild av vad som sker inom förvaltningen.

Vad blir skillnaden för dig från att ha varit i opposition till att vara en del av den politiska majoriteten? Den stora skillnaden blir att jag nu får mycket mer kontakt med förvaltningens tjänstemän. Jag kommer att vara på fler möten och träffa exempelvis avdelnings- och förvaltningschefer samt personal. Eftersom jag vill fatta kloka beslut vill jag träffa så mycket personal som möjligt för att få en större förståelse kunskap om verksamheterna. Jag tror att de vill träffa mig också för att få veta vem jag är och hur jag ser ut, för då är det lättare att ta kontakt om det behövs.  En stor förändring är också att jag kommer att ha det yttersta ansvaret. Det är ingenting jag får ont i magen av, utan jag ser det som en möjlighet.

Vad fick dig intresserad av sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor? Det går tillbaka rätt långt i tiden. Ända sedan jag gick i skolan, i femtonårsåldern, har jag haft ett stort samhällspolitiskt intresse. Det blev då klart för mig att det viktigaste ett samhälle har i uppgift är att hjälpa de människor som av ett eller annat skäl har svårt att klara sig själva. I mitt samhälle vill jag att man får den bästa hjälp som finns att få om det blir nödvändigt. Ekonomin begränsar förstås, men det är här man bör satsa: på människor som exempelvis har trassel i sin familjesituation, missbruksproblem, utsätts för våld i nära relationer eller har ekonomiska bekymmer. Klarar vi inte av att hjälpa de mest utsatta så är det mycket annat som går fel.

Hur ser du på förvaltningens arbete med utsatta människor? Jag tycker att förvaltningen gör ett gediget arbete och ett gott jobb. Man har ett stort engagemang och jag ser det bland den personal jag har träffat. Jag var nyligen på Ullebergsgården och träffade personal där som visste att de gjorde skillnad och vill göra och gör ett gott jobb. Det känns väldigt bra att se. Sen är det så att förändring är ett tillstånd. Vi måste hela tiden försöka utveckla oss och bli ännu bättre. I den här processen hoppas jag kunna vara en del.

Ekonomins roll i förvaltningen har varit på tapeten i flera skeden, vad är din syn på den? Den är central. Vi hade ett mycket stort underskott i fjol. Den budget vi har lagt nu hoppas vi ska gå plus minus noll. Vi jobbar med det som kallas för ekonomiska ramar. Kommunfullmäktige tilldelar oss en summa pengar, en ram, utifrån vilket vi gör det bästa vi kan. Idag är det ca 420 miljoner kronor. En förändring jag har pratat med kommunledningen om är att arbeta med två ramar. En för vår verksamhet och en annan för det ekonomiska biståndet. För när det ekonomiska biståndet ökar, ska vi inte tvingas att dra ner i verksamheten i det löpande och förebyggande arbetet. Det sociala arbetet kostar och här ser jag också ett uppdrag, att jag måste kommunicera mot allmänheten och mot politiken och förklara det viktiga arbete vi gör inom förvaltningen.

Finns det förändringar som den nya majoriteten vill genomföra, som du vill lyfta fram här? Det finns många saker vi är tydligt överens om. Bland annat vill vi införa det som kallas för ”Housing first”. I denna modell utgår man ifrån att människor ska ha tak över huvudet först, sedan kopplar man på sysselsättning och behandling. Det hjälper inte hur mycket vi behandlar en person för missbruk, om hon/han saknar en säng att gå hem till på kvällen. Jag vill även att vi skapar förutsättningar för fler sociala företag i kommunen, samt för brukarkooperativ och personalkooperativ.

Text & Foto: Robert Halvarsson