Recension: Det blåser upp en vind

Efter filmsuccér som Spirited Away och Ponyo har den japanske mästerregissören Hayo Miazaki sagt att hans senaste animerade långfilm blir den sista.

Just att filmen skall vara hans sista har gjort att många som tidigare uppskattat hans filmer, utan att lägga märke till något tydligt budskap, denna gång verkligen letat. Vilken åsikt kan ligga honom så varmt om hjärtat att han väljer det som ämne för sitt allra sista mästerverk. Till detta kommer även ytterligare en skillnad från tidigare verk. Här har Miazaki valt att berätta om en verklig person och dessutom ur ett historiskt perspektiv genom att förlägga handlingen strax innan andra världskrigets utbrott.

I mycket av det som finns skrivet om filmen tas det fasta på att handlingen just kretsar kring en verklig person och att det per automatik skulle innebära ett stort avsteg från Miazakis signum som är magi, magisk realism och besjälad natur.

Jag tycker en sådan läsning är missvisande eftersom alla de beståndsdelarna finns med även här. Mycket av det som väl kan ses som ett mediterande över skapandeprocessen skildras som smått surrealistiska drömsekvenser där huvudpersonen Hiro samtalar med sin idol, den italienske flygplanskonstruktören Caproni. Filmen skildrar också jordbävningen som ödelade Tokyo 1923 på ett sätt som känns väldigt typiskt Miazaki. Animationen av naturens krafter för tankarna till väldiga monster och ljudeffekterna är sådana som basröstade röstskådespelare gör med munnen.

Verklighetens Hiro
Den verklige Hiro Horikoshi var flygplanskonstruktör och ritade några av de stridsflygplan Japan använde under andra världskriget.

Filmen kan dock inte ses som en helt igenom biografisk film då stora delar av handlingen är sådant filmskaparna själva hittat på när det gäller flygplanskonstruktörens privatliv och drömmar. Även om denna konstnärliga frihet ger Miazaki möjligheten att ge ett bredare perspektiv, finns också risken att Hiro tydligt uppfattas som regissörens alter ego. Något som, i mitt tycke felaktigt, skulle gå att tolkas som ett ursäktande för konstnärlig aningslöshet.

Filmens mottagande
Mottagandet har i flera länder varit mycket blandade och diskussionen speglar då ofta synen på Japan som krigsmakt. En fråga som ställts är huruvida man bör romantisera kring skapandet av krigsteknologi utan att samtidigt gå på djupet av problematiken kring skapandeprocessen i förhållande till vad resultatet kan komma att användas till.

Hiro framställs här som idealistisk och passionerad med tendensen att i första hand se det vackra i innovationer och teknisk utveckling. En stor del av hans engagemang ägnas också till vänskapsrelationer samt att sörja för en närstående med en obotlig sjukdom.

Olika påminnelser om att mörka tider väntar går sedan också som en röd tråd genom hela filmen. Att världen snart kommer att kastas in i kaos och död är ett viktigt berättarelement även om tittaren förväntas bidra med en del av den kunskapen själv.

Jag tycker att huvudkaraktärens naivitet inför frågan om sitt eget ansvar borde kunna tolkas i ljuset av att berättelsen skildrar just tiden innan andra världskriget och att resultatet av hans handlingar ligger i framtiden. När världen rustar sig inför oroliga tider kommer den som har förmågan till nytänkande att erbjudas möjligheten till en karriär inom krigsindustrin. Hiro skildras som en komplett person med intressen och ambitioner såväl som nära relationer och privata problem.

Jag rekommenderar att du ser filmen med den japanska originaldialogen, men det finns även en engelskspråkig version med en del storstjärnor som t.ex. Joseph Gordon-Levitt i huvudrollen.

Animationen är, som alltid hos Miazaki, otroligt vacker och det finns flera partier där den detaljerade skildringen av långsamma skeenden lyckas vagga in åskådaren i ett tillstånd där den här sortens kontemplativa berättande fungerar som allra bäst.

Det kluvna mottagandet visar dock på att filmen möjligen brottas med problemet att besökaren efteråt kan komma att ställa krav på ett moraliskt ställningstagande som inte lämpar sig för denna poetiska och suggestiva berättarstil. Om detta verkligen blir Hayo Miazakis sista långfilm återstår att se. Klart är i alla fall att filmen är mycket sevärd och att det finns mycket i den som kan leda till långa diskussioner efteråt.

Text: Lars Axelsson

Ponyo, Brukare säger sitt och Bad Loop

PONYO PÅ KLIPPAN VID HAVET

Har du barn eller vill du känna dig ung på nytt? Japanska animeringsmästaren Hayao Miyazaki har under flera decennier skapat film som riktar sig till en bred publik, med stort öga till de unga eller unga i sinnet. Genom att dessutom lyckas med konststycket att aldrig bli för sentimentalt smetig finns det något Astrid Lingrenskt över denna regissör, som bland annat har gett oss moderna klassiker som Spirited Away of Howl’s Moving Castle.

I denna fria tolkning på H. C Andersens Den lille Havfrue får vi stifta bekantskap med fisken Ponyo. Hon vill bryta sig loss från sin överbeskyddande pappa och bli människa. Efter att ha rymt från sin far träffar hon den femårige pojken Sosuko. Här tar en underbar kärlekssaga sin början, inramad i en kamp mot ett hav i uppror. Det hela skildras med en stor dos patenterad filmmagi. Stor omsorg läggs som vanligt i Miyazakis värld ner på detaljerna, som hur barnens rörelsemönster är och hur de talar.

Jag sitter efteråt helt trollbunden och tycker att även du bör ges den möjligheten. Med andra ord: se den!

BRUKARE SÄGER SITT

Det finns en alldeles särskild sorts styrka att hämta i att formulera sina egna ord. Att finna sig själv genom det egna språket och därmed kanske även skapa en ny självkänsla. Genom den rad olika författare som denna antologi innehåller, läggs tyngdpunkt större del på dikt och poesi. Humor är granne med svärta, frihet med ofrihet. Författarna är härligt olika varandra.
Här finns allt från Jimmy Åhrmans religiöst färgade prosa till Kiellas starka deklaration om sin egen självständighet. En dikt av Karl-Peter Johansson upplever jag som humoristisk. Kanske som en träffande beskrivning av vad som skulle kunna vara en urspårad näringslivsrepresentant eller politiker, som på ett möte utbrister: ”Utvecklande Utvecklar Utvecklaren Utvecklingen.” En filosoferande sköldpadda susar också förbi i en mer berättande text skriven av Larry Eriksson.

Just Kiellas diktning blev dock något av en favorit för mig, eftersom dennes ord är skrivna med sådan självklarhet att jag vill riva ut orden och sätta upp dem på något ställe där jag kan se och läsa dem. Ofta.

BAD LOOP – FRAGMENTS

Ett vinterlandskap av eufori. Den fria musikdistributionen på Internet har gett upphov till en kreativ explosion. Aldrig som förr släpps det musik, samtidigt som öronen som anställs inom den traditionella musikindustrin inte verkar vilja släppa in den. Istället skapas rum utanför industrins trygga fålla, där lyssnare kan gå och släcka sin musikaliska törst – om man nu har haft turen att höra talas om dessa törstsläckande producenter och musiker det vill säga.
Till denna grupp nya artister hör den oerhört talangfulle finländaren tillika electronica-producenten Petteri Karjalainen. En man som har skapat musik sedan tidigt 90-tal och skänkt bort större delar gratis under Creative Commons-licens.

Jag minns första gången jag hörde honom. Genom en stark känsla för lite udda trumarrangemang och starka melodier öppnade sig en dörr och svepte mig iväg. Skivan Fragments är inget undantag. Musiken är starkt visuell, extatisk, medryckande, suggestiv och går att beskrivas med fler starka adjektiv än jag förmår att hitta på. Den är dock något mer intensiv i sin ljudbild än tidigare verk och ackompanjeras av ett högre tempo och kantighet som tidigare brukade lysa med sin frånvaro. Fast den blir aldrig dyster och mörk. Lyssna extra mycket på remixen på Sometimes och Sinner. Där har Bad Loop likt dåtidens alkemister skapat guld.

Text: Robert Halvarsson