På jobbet – Charlotte Holmberg

Charlotte Holmberg är en av medarbetarna på SamtalsAkuten. På jobbet har i detta nummer av ASP bladet träffat Charlotte för ett samtal om hennes arbete.

Kan du berätta om din bakgrund?

– Jag har jobbat med socialt arbete i många år. 1978 var jag färdigutbildad socionom och har under mitt yrkesliv jobbat mest som kurator. Detta har jag gjort i cirka 30 år. Jag har under den tiden arbetat mest inom vuxenhabilitering men även i skolan, Familjeavdelningen och Stödcentrum Nyckeln som hjälper våldsutsatta i nära relationer. Nu är jag anställd av Karlstads kommun på Samtalsakuten och har jobbat här i snart två år.

Hur ser en arbetsdag ut?

– Jag brukar komma till jobbet kvart i åtta, kollar av telefonsvararen och tar emot första besöket kvart över åtta. Ett samtal håller på i en timme och vi har som regel fyra samtal på en arbetsdag. Det behövs ordentliga pauser mellan samtalen. Det är bra att göra andra saker, så att man laddar om till nästa besök. Vi har även telefontid där de som ringer oftast bokar möten.

Hur fungerar SamtalsAkuten?

– SamtalsAkuten är ett samarbete mellan Svenska Kyrkan, Landstinget och Karlstads kommun. Det är inte bara Karlstads kommun som är med, utan även kommunerna Forshaga, Kil och Hammarö deltar. Kommer du ifrån någon annan kommun går det inte att använda SamtalsAkutens tjänster. Första kontakten sker alltid via telefon och det går bra att vara anonym. En person får komma hit tio gånger och det kostar 120 kronor per tillfälle. Vi har även en stark sekretess som bara få brytas när misstanke om att barn far illa eller när ett brott som är begånget som ger mer än ett års fängelse. SamtalsAkuten är unik och finns inte på många plaster i Sverige. Vi som arbetar här är från olika bakgrunder och har ett stort kontaktnät tillsammans utanför SamtalsAkutens väggar. 1997 startades verksamheten och den 22:e november firar Samtalsakuten 15 år med en mingelförmiddag på Biskopsgården.

Vilka typer av terapiformer använder du?

– En sammanfattande benämning skulle kunna vara samtalsterapi. Det är samtal, inte psykoterapi i egentlig mening. De personer som kommer hit väljer själva vad de vill börja prata om och vad de vill uppnå genom att komma till SamtalsAkuten. De är inte tvingade eller remiterade hit utan kommer för att de själva vill.

Vem är det som söker sig till SamtalsAkuten?

– De som kommer hit kommer från alla samhällsgrupper och med vitt skilda bakgrunder och problematik. Vi har även samtal med människor från andra kulturer. Det är detta som gör det så spännande, för jag vet inte vem jag kommer att möta och får ta del av. Det är oerhört fascinerande Det är en gåva och jag lär mig något nytt varje dag, både om andra människor och om mig själv. När en person är i kris finns det ett stort behov av att kunna förstå och hantera det man varit med om och att då prata med en utomstående som inte är en del av släkt- och vänkretsen kan göra det lättare.

Vilka egenskaper krävs för att vara en bra samtalsbehandlare?

– Det är viktigt att tycka om att lyssna på andra människor. Det behövs ödmjukhet, respekt och en vilja att lyssna in vad personen har att berätta; att se från den människans perspektiv.

Vad i ditt arbete ger dig tillfredställelse?

– Det är att ta del av människors historier och upplevelser, på ett sätt jag aldrig skulle göra annars. Jag får förtroenden som jag bär väldigt ömt och varsamt. Det är också väldigt olika människoöden jag möter.

 Vilka är för dig de största utmaningarna i ditt arbete?

– En utmaning är att inte drabbas av en känsla av maktlöshet eller att smittas av en maktlöshetskänsla i möten med människor med mycket små möjligheter till förändring i sitt liv.

 Hur tror du verksamheten ser ut i framtiden?

– Det är mer okej nu att prata med en terapeut eller en kurator än förr. Jag tror att även i fortsättningen kommer det att finnas stora behov av att på ett enkelt och smidigt sätt, prata med någon som är utanför sitt vanliga privata sammanhang.

 Text: Henrik Sjöberg

Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 59

 Familj: Man, barn och barn-barn

 Bor: Karlstad

Senast lästa bok: Denna dödens kropp, Elizabeth George

 Senast sedda film: Mannen från Le havre

Drömresa: Fjällvandra under hösten

 Favoritmat: Grekisk

ADHD uppmärksammas koncentrerat

Tomas Andersson föreläser för personal inom Arbetsmarknads- & Socialförvaltningen om ADHD-problematik utifrån sitt eget perspektiv, som drabbad. Han har ett komplicerat liv bakom sej med kriminalitet och droger. Först efter han fått diagnosen ADHD och därmed adekvat medicinering, har livspuzzlet gått att lägga.

”Bilden av mej själv klarnar och jag får äntligen, efter 41 år rätsida på livet”

Varför vill du berätta om det här för personal som jobbar i förvaltningen? Jag tror det är viktigt att dom som jobbar med oss ADHD-människor, får inblick i hur vi fungerar. Det är viktigt att man får en djupare förståelse för vårat problem, och det kan i förlängningen skapa bättre tillit oss emellan. Just tilliten till myndigheter, som personal på boenden och liknande faktiskt representerar, är ett jättestort berg att bestiga för såna människor som oss.

Misstroendet mot myndighets-personer sitter djupt rotat i alla slags missbrukare, och visst är vår egen bild av ”dom”, många gånger väldigt onyanserad, precis som deras bild ibland är av oss, som klienter. Det blir en slags ömsesidig misstro mot varandra, som uppstår genom omedvetenhet.

Om jag bjuder lite på mej nu, så kanske det öppnar en dörr någonstans… möjligen bara på glänt, men det räcker för att ny förståelse ska komma in.  Jag har ADHD först, men sen har jag också missbrukat narkotika! Det finns så starka samband här.

Vad finns det för samband med ADHD och drogmissbruk? ADHD och drogmissbruk går på nåt sätt hand i hand med varandra. Det ena är ett diagnostiserbart tillstånd och det andra är, i mitt fall symptomet. Det kan vara svårt att se skillnaden för den som inte insatt. Människors uppfattning om ADHD blir ändå mer abstrakt i samband med amfetaminmissbruk, eftersom amfetamin är en drog som orsakar precis dom besvär som en ADHD-person har som sitt ”normaltillstånd”. Då undrar man självklart; ”Vad är vad här, egentligen?”

En ADHD-person, reagerar helt motsatt mot andra på amfetamin. Man blir lugn, får struktur och ordning på tankarna. En person som gett intryck av att vara rastlös, irrationell och helt sanslöst ostrukturerad, kan helt plötsligt framstå som den klokaste och lugnaste filbunken i världen, och alla i omgivningen säger; ”Men Tomas, vad lugn och sansad du var i dag då… och vad fräsch du ser ut. Det var väl roligt, och vad glad jag blir…”.  Dom har trott att det är då jag varit drogfri. Egentligen var det ju helt tvärt om!

Det är detta som gjort att andelen ADHD-diagnoser uppmärksammats så koncentrerat just kring amfetamin-missbrukare.

Amfetamin fungerar som lugnande medicin för en spretig och okontrollerbar ADHD-hjärna. Helt plötsligt hamnar alla papper rätt i pärmen!  Men, amfetamin är olaglig narkotika, som kräver illegala pengar, som gör att man hamnar i (ytterligare) ett fullständigt kaos av kriminalitet och missbruk med svåra konsekvenser.

Mot den här betongväggen har många av oss stångat våra pannor blodiga genom åren. Ska man känna sej hel och fungera någorlunda som en människa inuti, så krävs det ofta medicin av något slag. Medicinerar man inte, kan man få leva med ett inre kaos som är fullständigt outhärdligt, även för omgivningen, och livskvaliteten uteblir till slut helt. Man blir en riktigt Jobbig typ.

Självklart finns det grader här också, som med så mycket annat. ”ADHD-Helvetet brinner med olika temperaturer”, kan man säga. En del blir bara lite svedda i skinnet medans andra får koka riktigt ordentligt!

Det är nog det viktigaste jag har att säga; Låt inte människor få ”koka” för länge med dom här problemen. Man kan inte begära att vi själva ska förstå vad som är fel, och själva inse att vi kanske behöver utredning och medicin.  Det måste vårdgivaren förstå åt oss.

För mej känns det som att just den åtgärden räddade mitt liv. Det är jag så otroligt tacksam för idag.

Helena Båtman