Etikettarkiv: Psykakuten

Att bryta i tid

Att bryta i tid
Att bryta i tid

Att ge vissa patienter möjlighet att skriva in sig själva i psykiatrins slutenvård, det vill landstingets politiska styre Värmlandssamverkan. Detta tror man ska öka självbestämmandet och korta vårdtiderna, samtidigt som man får möjlighet att fånga patienter tidigare i sjukdomsförloppet, så som de med självmordsrisk, anorexia och psykos.

Undertecknads första tanke är att det blir svårt att prioritera vem som får komma in? Avdelningarna är ju redan fulla som det är för det mesta? Men funkar det borde vårdtiderna kunna kortas? ASP Bladet har talat med Marianne Utterdahl från Sjukvårdspartiet i Värmland.

Idag är det inte så att man kan bestämma själv om man vill bli inlagd, utan det görs en bedömning av läkare när man kommer in på psykakuten. Att genomföra någon form av självinskrivning innebär en maktförskjutning.

Det finns exempel ute i landet där det skrivs ett vårdkontrakt mellan patienter som är lämpliga och landstinget eller motsvarande vårdgivare.
– Det skrivs en planering där patienten kan åka hem och känna sig trygg med vetskap att om symtomen börjar blir sämre, så vet jag att det finns en plats dit jag kan vända mig för att lägga in mig.

Enligt förslaget behöver patienten inte ta vägen via akuten för att bli inskriven, utan har en direktfil in. Detta för att kunna bryta ohälsan tidigare. På så sätt hoppas förespråkarna att patienten blir mer delaktig i sin egen vård.

Tanken är att detta ska kunna vara en förändring i arbetssätt som betalar sig själv, i och med att det finns mycket som talar för att det kan leda till förkortade vårdtider. Värmlandssamverkan har bett landstingsdirektören att utreda om det här är  lämpligt. Fast man vill inte detaljsstyra uppdraget, det ger man organisationen i uppdrag att ta reda på själva.

Marianne Utterdahl ser dock fördelarna. – Relationen mellan patient och personal har blivit mycket bättre där man genomfört detta, och det är ju viktigt för patienten att få en bra relation, då har man bättre chans att återhämtning. För personalens del låter det som att det kan leda till en betydligt bättre arbetsplats.  Som vi ser det så är det liksom alla rätt.

I de delar av Sverige politikerna har tittat på får avdelningarna komma med förslag om de vill ha särskilt avsatta vårdplatser. Om vårdplatsen är upptagen, kan man som patient behöva vänta nån dag, men de har fortfarande en direktfil in i verksamheten.

– Men om det är så vi tycker det ska fungera i Värmland eller om vi har en annan lösning för det, det vet vi inte utan det är principen som är viktig. Genom att göra patienter delaktiga och genom att bryta ohälsan i tid kan vi hitta vinst för både patient och landstinget.

Detta är ett förslag som den 25 april presenterades för Landstingsstyrelsen, går det igenom då, så kommer de sätta ett datum då det skall återrapporteras från landstingsdirektören. Marianne Utterdahl är ödmjuk inför vad som kan bli resultatet.

– Det kan bli att ”detta har vi alla förutsättningar för och kan börja med direkt” eller ”det här är ingenting vi tycker därför att” och då får vi se vad vi tycker om det. Eller så kan det bli så att de tycker ”Detta är jättebra, men vi behöver de här och de här förutsättningarna”. Så det är omöjligt att svara på innan vi får verksamhetens kunskap och analys om det här.

Ser du att det här arbetssättet skulle kunna innebära några problem?
– Nej, det gör jag inte egentligen, jag litar på att vi har en profession som vet hur och när det här ska användas, och till vilka. Jag tror att det är en fördel när patienter får en större egenmakt och att vi får ett samspel mellan vården och patienten. Det finns alltid en risk med varje vårdmöte, men jag tror att den risken minskar om patienten får ett större inflytande.

Marianne vill att patienterna ska veta att de på alla sätt jobbar för att höja både tillgängligheten och kvalitén i vården, och där patientens perspektiv är i första rummet. Det är den väg de har valt att gå för att utveckla vården i Värmland. Hon ser en stor kraft, en stor vilja, i organisationen att göra sådana saker som även professionen ser skulle leda till bättre vård för patienterna.

– Vi är inte framme vid målet än, men vi jobbar verkligen med detta i första hand. Jag kan också tillägga att jag hoppas vi får en vård där patienten är mer delaktig, då det ger individen större trygghet och att det också ger närstående större trygghet.

Text och foto: Maria Lundby Bohlin

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist