Etikettarkiv: Psykiatrin i Värmland

Integrerad psykiatri

Claus Vigsø, divisionschef för psykiatrin i Värmland, har stora förhoppningar till att metoden integrerad psykiatri kan bidra till en mycket bättre och koordinerad service till patienten.

En ny arbetsmetod håller på att genomföras i Värmland. Den kallas ”integrerad psykiatri” och bygger på vård- och stödsamordning som arbetssätt.

Bakgrund

Metoden har sitt ursprung i USA och England, som sedan utvecklats i Sverige bland annat på mottagningar i Lysekil och Malmö. Arbetssättets ursprungliga benämning är case management, vilket på svenska blir ”vård- och stödsamordning”.

I november 2006 fick psykologiämnet vid Karlstads universitet i uppdrag från regeringen, efter förslag från den dåvarande Nationella psykiatrisamordningen, att genomföra implementeringsinsatser i landsting och kommuner för att storskaligt pröva den nya arbetsmetoden.

Uppdraget omfattade 16 miljoner kronor och genomfördes i 5 landsting och 14 kommuner och omslöt riktlinjer för projektets målgrupp, verksamhetsinnehåll, projektorganisation, ekonomi och återrapportering till Socialstyrelsen under tiden 2007 – 2011.

Nu har man i Värmland beslutat sig för att genomföra Integrerad Psykiatri som arbetsmetod.

Metodens kärna

Arbetssättet inom Integrerad Psykiatri heter Vård- och stödsamordning, vars kärna utgörs av Resursgruppen. Gruppens nav består av: Brukaren + Samordnaren + Läkaren.

Så här kan det gå till:

Brukaren gör en karta över sitt sociala nätverk. Därefter anges vilka personer som har en bra och viktig funktion för brukaren, så fyller man på navet med 3-5 personer utifrån nätverkskartan och skapar därmed en resursgrupp på 6-8 personer. Gruppen består alltså av både professionella och privatpersoner.

Den utvidgade gruppen ställer upp utan ersättning och man bokar in möten i almanackorna kanske ett halvt eller till och med ett helt år i förväg. I genomsnitt träffas en resursgrupp fyra gånger per år. I början kan det bli 1 gång/månad -> 1 gång varannan månad -> var tredje månad -> 1 gång per år. Ett typiskt möte kan vara en timme och upp till 1,5 timmar, vilket ställer krav på samordnaren att vara en god mötesordförande.

Tillsammans med samordnaren fungerar brukaren som ordförande vid mötena. Det innebär exempelvis att psykiatern får ta på sig en lite annorlunda roll, men har naturligtvis kvar sin ställning med receptblocket. Samordnaren ”kan” dock mer om brukaren. Det är därför viktigt med utbildning av läkarna i den nya rollen och även med teamutbildning.

Resursgruppen kan tillfälligt anlita olika experter. Det kan vara från följande: socialtjänsten, försäkringskassan, frivårdsmyndighet, missbruksvården, skolan, barn- och ungdomspsykiatrin, kommunens boendestöd, arbetsförmedlingen, med flera.

Inför ett resursgruppsmöte, exempelvis, skickas en kallelse ut med en dagordning. På mötet går samordnaren igenom läget, läkaren berättar kanske om ny medicinering. Man tar till exempel upp vissa uppgifter som att brukaren ska gå på bio med en närstående. Det kanske finns någon från arbetsförmedlingen som har ett förslag som ska diskuteras, och så vidare.

Vad resursgruppsarbete kan betyda:

Representanter från försäkringskassan, arbetsförmedlingen och liknande får bättre information och blir mer engagerade. Brukaren är inte längre bara ett ”ärende” utan också en människa. De närstående kan bli mycket tacksamma; ”vi blir sedda, vi får hjälp och vi får äntligen hjälpa till”.

I resursgruppen så fokuserar man på funktionshinder direkt, först därefter kommer diagnoserna och då i form av externa experter. Experter (till exempel en neuropsykolog) kommer till den ort där resursgruppen verkar för att göra en utredning och deltar sporadiskt vid resursgruppens möten.

Divisionschefen kommenterar den nya metoden

Claus Vigsø, divisionschef för psykiatrin i Värmland, säger följande om den nya arbetsmetoden:

– Jag har stora förhoppningar till att metoden integrerad psykiatri kan bidra till en mycket bättre och koordinerad service till patienten. Jag har mycket goda erfarenheter med den danska versionen av integrerad psykiatri och menar att vi bör kasta oss ut i uppgiften på en gång. Min erfarenhet är att metoden bidrar till mycket bättre, koordinerad vård och stöd, och att patienten uppnår bättre och bättre kontroll över sin egen tillvaro och kan leva ett självständigt liv med mindre och mindre stöd. Vi reducerar den tid man använder på icke patientnära insatser, det vill säga att slöseri med tid minskar, och patienten får snabbare och mera korrekt hjälp. Insatserna utgår alltid efter patientens behov, och vi ska alltid sträva efter att erbjuda precis den hjälp som behövs, så att patienten fortsatt kan besluta hur den vill leva sitt eget liv.

Gå gärna in på torstennorlander.dinstudio.se varifrån stor del av artikelns innehåll är hämtad.

 Text: Karl-Peter Johansson

PÅ JOBBET: Bertil Larsson, Biträdande divisionschef, psykiatrin i Värmland

bertil web”Som vi bäddar får vi ligga.” Bertil Larsson är en man som sedan början av sjuttiotalet
omvandlat teori till praktik. Ett komplicerat och enormt givande jobb. Psykiatrin i Karlstad har oerhörda möjligheter och kan naturligtvis bli bättre. Om vi hjälps åt att bädda, och har rena lakan, så kommer vi ligga allt bättre i framtiden…

Vad innebär ditt jobb som biträdande divsionschef inom psykiatrin i Värmland? Ja det innebär att organisera och ta ansvar för den psykiatriska vården, så att medborgarna kan få den behandling som ger redskap till ett bättre liv
Vad har du för utbildning och yrkesbakgrund, som har drivit dig till din nuvarande uppgift? Ja, det kan man verkligen undra… Hur långt bak ska vi gå då? Jag började inom barnpsykiatrin 1974 som föreståndare för barnpsyks första behandlingshem, som inledningsvis låg på sjukhusområdet Älvgatan 47. ”Skå-Gustav” hade haft sin verksamhet där, det var ett stort gult hus som stod tomt, och vi fick flytta in. Sedan kom vi att flytta in i en villa på Kroppskärr. Verksamheten kallades då ”Kroppskärrsvägen”. På -80 talet kom jag sedan att jobba som psykolog och psykoterapeut inom olika verksamheter i lands-tinget. Den längsta tiden har jag arbetat på Flyktingcenter nuvarande Center för traumatisk stress, där jag också var chef.
När tillträdde du tjänsten som biträdande divisionschef? Det var sommaren 2007, för två år sedan.
När du tillträdde din nuvarande tjänst så var det en hård medial kritik mot psykiatrin i Värmland, hur tycker du psykiatrin har förbättrats sedan dess? Jag vet ju om bilden av ”psykiatrin i kaos”. Den fanns ju även när jag kom in i verksamheten. Men jag tror att föreställningen var kanske det stora problemet. Och kunde vi skaka av oss det perspektivet, vilket vi efter ett tag kunde, så tycker jag att saker och ting har förändrats oerhört. Idag har vi ”styrfart” inom alla områden. Det finns väldigt mycket vi kan göra än mer utav, nu när vi är herre i vårt eget hus och vi har nu en god framtidstro. Och framförallt, möjligheterna dominerar idag över bekymmerna.
Finns det något som du tycker har försämrats, eller bör belysas mer? Egentligen ingenting som vi direkt råder över, däremot så är jag bekymrad över den mer instrumentella, metodologiska synen på psykiatrin, som jag själv inte tror skapar något mervärde för medborgaren. Det är inget specifikt för Värmland, det är egentligen ett paradigm som gäller i både Sverige och hela Västeuropa. Man är väldigt intresserad av metod, genetik och biologiska möjligheter och begränsningar i synen på psykisk ohälsa. Jag vill mera se möjligheten i vårt uppdrag att ”som vi bäddar får vi ligga”. Att kan vi bädda bättre inför framtiden så kommer vi också att ligga skönare. För att förklara ytterligare: Den riktigt genetiskt disponerade psykiska ohälsan är egentligen förhållandevis liten, och över tid, kanske också konstant. Däremot ser vi att den psykiska ohälsan förändras, genom vårt sätt att organisera samhället och hantera varandra.
Vilka utmaningar ser du då i detta? Utmaningen ligger i att vi måste börja väldigt tidigt i och se vad som skapar ohälsa. Att förstå samspelet, som skapar det som man ibland tror är oundvikligt, det vill säga psykisk ohälsa. Och vi kan, i mina ögon, vända tillbaka till ordspråket: ”som vi bäddar får vi ligga”. Ohälsan är ett tecken i tiden, att vi faktiskt inte bäddar på ett sätt som är bra för alla människor. Det är många som får betala priset, utav den samhällsutveckling som vi ser idag.
Har det grund i nedmonteringen av välfärdssamhället? Man kan faktiskt se det här på väldigt många olika sätt. Jag tror att man tvärs över alla politiska gränser kan vara ense om att utgångspunkten ”som vi bäddar får vi ligga” är gångbar. Det är bara vägen dit, som man kan vara oense om.

Och lösningen är att bädda rätt? Ja, i någon mån så måste vi förstå att förutsättningarna för psykisk ohälsa formas väldigt tidigt i våra liv. Vi måste värna om barns uppväxtvillkor, så att de ska kunna växa upp med förutsättningar till ett bra liv, fysiskt som psykiskt. Dessa villkor vill vi gärna förneka eller rationalisera bort och tro att det finns genvägar. Det är lite grand som den här svininfluensan som är väldigt aktuell just nu. Svininfluensans realitet kräver ödmjukhet inför livet och rimliga förberedelser. Men några genvägar erbjuder den inte.

Psykisk hälsa kräver att fundamentala mänskliga behov kan tillfredsställas, och erbjuder inga genvägar eller vaccinationsmöjligheter, trots att vi från och till gärna önskar att så vore fallet.

Text: Håkan Kristenson Foto: Per Rhönnstad