Etikettarkiv: psykiatrin

Lågaffektivt bemötande, Att präglas av lugn

Lågaffektivt bemötande är en metod som går ut på att hjälpa individer att minska risken för problemskapande beteenden. Den utgår från att alla vill bete sig bra, om de får chansen. Man måste tro på människors förmåga att göra rätt för sig om man vill påverka dem i rätt riktning.

Metoden användes först bland personal i mötet med personer med aggressiv autism eller psykos. Nu finns varianter av metoden som kan användas även i psykiatrin och på så kallade HBV-hem. Hur kan man undvika hot och våld i Vård och omsorg? Genom ett bra bemötande, menar psykolog Bo Hejlskov, som föreläser för anställda på gruppboenden och inom psykiatrin.

Hejlskov berättar att det för några år sedan var vanligt med konflikter som slutade i fasthållande och våldsamma ingripanden på ungdomshem som han besökte vid millennieskiftet. Ofta tyckte personalen att de boende hade problem som resulterade i att de slogs och levde rövare. Hejlskov vill vända på frågan:
– Vad är det som stressar den här personen?

Det som är ett problem för personalen är en lösning för brukaren. Affekter smittar. De flesta lär sig som barn skillnad på egna affekter och andras. Men för några personer är den skillnaden diffus. Är man arg på en person blir personen arg tillbaka.

Hejlskov vill med sin metod förebygga konflikter. Bland annat måste man som personal inse att brukaren befinner sig i ett underläge och utsatt position, menar han. Att mena på att brukaren behöver ändra sig, visar på hur maktlös personalen känner sig. Man måste ha kontroll över sig själv, för att kunna påverka andra positivt och människor som kan uppföra sig gör ofta det.

– Tror brukaren att vi gör saker mot dem för att vara elaka, så är vi rökta! säger han.

Använda Kroppen
Undvik att visa din framsida mot personen du är i konflikt med, ställ dig istället snett bredvid. Sätt dig på en stol eller luta dig mot väggen så musklerna slappnar av. Hantera avståndet, gå inte efter en brukare som backar, backa istället själv lika många steg. Undvik krävande ögonkontakt.

Personer som har svårt att reglera affekt reagerar ofta med samma affekt som de presenteras för. Ingen börjar slå på personer omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att personen behåller kontrollen över sig själv så att samarbete blir möjligt. Vi måste utstråla lugn, men akta oss för att smittas av andras oro. Vi ska ha positiva förväntningar av de vi arbetar med. Metoderna är kroppsspråk, fysiskt avstånd och konfliktutvärdering.

Det lågaffektiva tankesättet tar utgångspunkt i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi. Alla har rätt att säga nej, den pedagogiska uppgiften är att få personen att vilja säga ja.

Den som tar ansvar kan påverka.
Man måste ha kontroll själv för att kunna lämna över kontrollen till någon annan.
Människor som kan uppföra sig gör det.

Inom det specialpedagogiska fältet ser vi att alla inte har samma förutsättningar. Vi kan minimera våld och självskada enbart genom ett ändrat arbetssätt.

En trend som smittar
När man arbetar med barn ska vi tänka att det är lite som en bilverkstad, menar Bo Hejlskov. Vi kan inte ha en verktygslåda med ett enda verktyg som ska utföra allt. Samma sak gäller metoder. De behöver anpassas efter situation och person, berättar han. Vi säger inte att bilen kan bara den vill. Barn är i skolan, pedagogerna är betalda för att få det att fungera.  Är du lugn är barnet lugnt.

På 1990-talet var KBT inne och nu kommer en ny metod som blir allt mer populär. Om 30 år kanske inte lågaffektivt bemötande anses fungera så bra längre, det går i vågor i samhället. På samma sätt har vi färre barn som far riktigt illa idag, men vi har fler familjer som har det jobbigt, när barnen bor kvar i familjen. Vi måste ha flera verktyg och metoder för att lösa problem, inte bara ett.

Den lågaffektiva metoden får inte misstas för att vara icke-affektiv. Att backa och inte ställa krav på en medmänniska är inte ett gott exempel på lågaffektivt bemötande.

Men, man måste förhålla sig till det faktum att barn gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, det är utgångspunkten i metoden och är en viktig insikt. Det är upp till den vuxne att få saker att fungera genom strukturer och stöd. Genom att ha ett tryggt, lugnt och positivt bemötande kan man minska stress och problemskapande beteende. Försök istället för genom frustration och ilska ”smitta” den som är i svår affekt, så som brukare, elever eller patienter, med ett mjukt kroppsspråk och ett behärskat lugn.

Text: Maria Lundby Bohlin

Kostnaderna för inhyrda sjuksköterskor ökar

54747457Kostnaderna ökar för sjuksköterskorna i Landstinget i Värmland. Det sker efter som det är svårt att få sjuksköterskorna att stanna.

Kerstin Aldefors Persson arbetar med personalfrågor, som HR-strateg inom landstinget, hon säger att det är brist på sjuksköterskor i hela Sverige inom både landstingen och kommunerna.

– Missnöje med löner gör att en del arbetar i Norge och på bemanningsföretag. Det är några orsaker till bristen. Om man vill göra något radikalt åt lönerna så måste det göras på riksnivå, uppger Kerstin Aldefors Persson.

Större mobilitet
Hon berättar att sjuksköterskorna är mer rörliga nu mot tidigare. De är svårare att få dem till en tillsvidareanställning. Inom psykiatriska slutenvården är det svårt få tag på sjuksköterskor, samma inom vissa öppenvårdsmottagningar. Det fattas ungefär tio till tolv stycken personal inom psykiatri.

Det är ungefär 140 sjuksköterskeskor tillsvidareanställda inom divisionspsykiatrin i Värmland.

– Det är 650 personer som arbetar inom psykiatrin i Värmland som tillsvidare anställda. Cirka 50 procent av sjuksköterskorna inom psykiatrin är vidareutbildade till psykiatrisjuksköterskor och det finns drygt 2000 sjuksköterskor i Värmland, avslutar Kerstin Aldefors Persson.

Text: Olle Stagnér

Livsviktigt – Att våga finnas där när det är som allra svårast

dödVad gör du om du misstänker att någon i din omgivning vill ta livet av sig?

Vanligt är att omgivningen tassar runt men inget vågar göra. Rädslan att göra fel, tro att vi genom att sträcka ut en hand ger idéer till självmord är inte helt ovanligt. Vad gör vi om vi misstänker att någon i vår omgivning går med självmordstankar? Hur ska vi agera?

Att våga fråga om en person har självmordstankar, kan rädda dennes liv. Detta i motsats till vad många tror. Den som vågar fråga en person med självmordstankar, hjälper denne att sätta ord på sin inre värld. Hon eller han kan då börja inse behovet av hjälp utifrån.
En vanlig impuls som kommer hos närstående är att stoppa huvudet i sanden. Om jag inte låtsas om de tecken jag ser, så tror jag att tankarna försvinner av sig själv – men så är det sällan. Det är bättre att göra något, än inget alls.

Om du är osäker på vad du kan göra, ta hjälp av närstående som kan ta kontakt med den som har självmordstankar. Ring och rådgör med någon på de hjälplinjer som finns, eller ring psykakuten.

Vanliga tecken
Det finns tecken att vara uppmärksam på, hos personer som är självmordsbenägna. Deras beteenden förändras, det kan handla om att man blir extra ledsen, ur balans eller tillbakadragen.

Personen kan prata om att allt är hopplöst. Det kan också komma till uttryck genom yttre faktorer, som att personen slutar vårda sitt utseende eller stannar hemma från jobb och skola. Hon kan börja ge bort personliga ting, eller skriva avskedsbrev och dikter om döden.

Ett tecken kan även vara att personen börjar leva riskfyllt och får ett självskadebeteende. Ett helt annat tecken, kan vara att personen upplevs väldigt samlad, lugn och att personen upplevs särskilt beslutsam. Detta kan vara svårt att se för omgivningen.
Det är vanligt att en person planerat sitt självmord under längre tid och också har gjort försök tidigare.

Anledningarna kan vara många
Vanliga orsaker för självmordstankar och att planera självmord är depression, psykoser, allvarliga fysiska eller psykiska sjukdomar. Det kan också handla om missbruk, en nära anhörigs död, separationer, våldtäkt, uppsägning, mobbing, misshandel eller annan kränkning.

Om det kommer till din kännedom att någon närstående lider av självmordstankar, bär det inte ensam. Ta stöd av de hjälplinjer som finns samt av vården inom psykiatrin. Ni kan behöva vara flera anhöriga som turas om att finnas där. Tysta inte ned personen genom att säga att den skall hemlighålla sina tankar.

Ge hopp
Vad kan vi som nära anhöriga göra? Det är viktigt att hålla ut. Att förmedla hopp, visa förståelse och be personen lova att söka hjälp. Det tar tid att bli av med självmordstankar. Anhörigas närhet kan behövas under en längre tid.
Enligt Karolinska institutet kan det vara viktigt att ta reda på hur länge den med självmordstankar har haft dessa. Det kan vara bra att kontrollera säkerheten genom att ställa en del frågor till den självmordsbenägne. Frågor som: Har du tänkt ut när du skall begå självmord? Har du tänkt på hur du skall genomföra det? Vilket stöd kan hjälpa dig bort från dessa tankar?

Viktigt är att ta hand om sig själv, det tar mycket kraft att vara nära någon som inte längre vill leva. Karlstads kommun, liksom andra kommuner eller landsting, erbjuder anhörigsamtal. Det kan också vara bra att söka stöd hos andra i din omgivning att samtala med.

Ibland kommer människor med påståendet att alla har rätt att bestämma när de själva skall dö.

Men när en person vill ta livet av sig, lider den ofta av en depression eller oklara tankar på grund av sorg. Efter en tid i livet, tackar ofta den självmordsbenägne sina anhöriga och kan inte förstå att den tidigare ville dö.

Text: Johanna Englund
Foto: Per Rhönnstad

Träna till jobb direkt på plats

SONY DSCVad är det som gör IPS så unikt? Jo, att man träna med personen direkt på arbetsplatsen. Med stöd från en handledare och personens insats, hjälper det till att komma i anställning direkt på plats.

Individual- placement and support (IPS-modellen) är importerad direkt från USA. Under ett år har försöksverksamheten pågått på trettiotvå olika platser i landet. Projektet avslutas den 31 december 2013 för en utvärdering. IPS, innebär att man ska försöka få ut människor med psykisk funktionsnedsättning i arbete med anställning. I Karlstad drivs försöket av Martin Seppänen som är projektledare. Detta gör han med Petra Reijers, som är vägledare i projektet.

IPS-modellen
Arbetsrehabiliteringsmetoden är framprovad för att hjälpa personer, med psykiska funktionsnedsättningar till ett liv i arbete. Efter olika andra projekt under åren, verkar det som IPS är en av de mest effektiva just nu. Verksamheten går ut på att erbjuda hjälp och stöttning till personer med psykisk ohälsa. Deltagaren i projektet får träffa en vägledare, tillsammans arbetar de fram en individanpassad plan. Det görs en utvärdering av personens hälsa och arbetsförmåga, om det finns någon utbildning eller arbetslivserfarenheter eller några andra önskemål. Genom bra kontakter med olika arbetsgivare, är det dags att bege sig ut på arbetsmarknaden till ett liv i arbete tillsammans med en handledare, som stannar så länge personen har ett behov och önskemål om det.

Rehabilitering
IPS skiljer sig mycket från det gamla sättet att försöka skapa sysselsättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar.
– På traditionellt vis, läggs mycket av stödet i början av processen och personen får öva på plats i en arbetsstation, för att komma igång inför ett arbete. IPS vänder på konceptet. Man övar direkt på arbetsplats, man har med sig en vägledare som ger stödet och vägledning så länge som personen behöver stödet, man går till anställning direkt, i stället för att ha en längre praktik, säger Martin.

Fördelarna med IPS
Projektet bygger på att personerna som är med får mycket stöd, både av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, psykiatrin och kommunen. De bildar tillsammans ett nätverk, till förmån för den arbetssökande. Ett stöd som är mycket värdefullt och ger trygghet, till personer som kan har många års sjukskrivning och arbetslöshet bakom sig, det ger möjligheten att lösa problem mycket tidigare. Vägledarens roll är mycket viktig, att denne är med som ett stöd hela vägen från start till mål, tills personen känner sig stark nog att stå på egna ben. Deltagaren ska känna sig trygg och ska snabbt få rätt stöd, om personen skulle må sämre.
– Det är viktigt att personen, själv är med och förstår vad förändringen innebär och vad den betyder. Att personen vågar göra detta, säger Petra.

Samarbete
Samarbete med arbetsgivaren har stor betydelse för att projektet ska vara hållbart. Det gäller att arbetsgivaren är förstående för människor, som varit arbetslösa och sjukskrivna i många år. Personer som kanske tidigare inte vågat eller kunnat ta klivet ut i det verkliga arbetslivet. Det är mycket viktigt för deltagaren att någon vågar tro på dennes insats, att lyckas ta eget ansvar.

En revolution
IPS- Projektet sträcker sig fram till 31 december 2013. Efter det sker det en sammanställning av Socialstyrelsen, vad har skett i de trettiotvå kommunerna. Hur har det påverkat människorna som varit med i projektet och som lever med psykisk ohälsa.
– Projektet kommer inte att stanna upp, för nu har vi kunskapen. Det kommer att stärka de alternativa rehabiliterande arbetsinsatserna, förhoppningsvis kommer Socialstyrelsens rapport att hjälpa till att påskynda tänket på arbetsrehabiliteringsmetoderna. IPS är en revolution, säger Petra Reijers.

Text & Foto: Lotta Tammi

Modellen består av åtta punkter:
Broschyren Stöd i arbete genom IPS-modellen, som Karlstads kommun ger ut, visas de åtta punkterna som modellen stöder sig på:
”(1) Anställning på den vanliga arbetsmarknaden är målet. (2) Lämpligheten baseras på personens egen vilja att arbeta. (3) Arbetssökandet inleds tidigt, inom cirka, 1 månad. (4) Dina önskemål är viktiga. (5) IPS är integrerad med den psykiatriska behandlingen. (6) Tillgång till kontinuerligt stöd som inte är tidsbegränsad. (7) Bidragsrådgivning och ställningstagande till ekonomi i ett tidigt skede. (8) Arbetsgivarkontakter.”
Information hämtat från broschyren Stöd i arbete genom IPS-modellen.

Förvaring eller en plats att landa på?

flickan2cutOfta hör man i debatten att psykiatriska vårdavdelningar inte bedriver någon vård, utan bara att det är en förvaringsplats för patienter, men är det så? ASP Bladet vet vad som sker bakom de lyckta dörrarna.

Klockan är över tio slagen på kvällen och hon får stöd av en kompis att ta sig till psykiatrins akutmottagning. Hon trycker på knappen och personalen skakar hand, säger välkommen och släpper in dem i slussen.

De låser in allting förutom dagbok, penna och nikotintuggummin i ett skåp, och låser sedan upp dörren vidare in till väntrummet. Flickan har inte fått läkartid förrän ett på natten, det är ett högt tryck, i kväll är väntrummet fullt, så de tvingas sätta sig på golvet för att vänta, men även de dagar hon kommit till ett tomt väntrum har hon fått vänta minst en timme eller två; blåljuspatienterna, de som skjutsas till psyket med ambulans eller polis, har förtur på läkartiderna. Inte alla vet det, och en man frågar på pin kiv varje anställd som passerar hur länge det är till han får träffa läkaren, han tror personalen sölar.

Flickan och kompisen dricker kaffe och äter ”Landstingsbakelser”, det vill säga skorpor. Till slut blir det flickans tur. Hon får träffa läkaren tillsammans med en skötare och kompisen får följa med in.

– Hur mår du? Flickan tvekar. Hennes första reaktion är att säga ”bra”, men det ska man inte säga på psyket.

– Jag vet inte. Så där. Kan inte somna.

Läkaren hummar och skriver på sitt anteckningsblock.

– När sov du senast? Har du några tankar på att skada dig själv? Hör eller ser du saker som inte finns? Äter du bra?

– Jag vet inte. Flickan tittar i golvet. Kompisen räcker över listan till läkaren, listan på saker de ska komma ihåg att ta upp på mötet.

– Ser du gräs på golvet inomhus just nu?

– Ja. Flickans röst är tunn, hon fortsätter, men det där med gräset är inte så farligt, det är ganska fint faktiskt. Ett kort leende skymtar över hennes ansikte.

– Om jag föreslår att vi tycker att du borde följa med upp på en avdelning ett tag, vad skulle du tycka om det? Flickan blir tyst och still stilla. Vänder sig till kompisen som fört hennes talan största delen av mötet. Kompisen nickar. Flickan vet inte om hon vill, men nickar hon också.

– Okej…

Klassisk musik på låg volym

Hon kramar kompisen, säger tack och får med sig sina saker från det låsta skåpet. En skötare kommer och hämtar henne i väntrummet och de tar hissen upp till våning två i det fyra kuber hopbyggda suterrängbygget som Psykiatrihuset utgör; Avdelning 42, en halvakut psykosavdelning. Två anställda väntar och visar vägen till hennes rum, rum K. I detta rum spelas klassisk musik svagt i bakgrunden ur en radio som är inbyggd i väggen.

– Vi ska visitera dig och dina väskor nu, har du några vassa saker, alkohol eller mediciner med dig? Flickan öppnar sin plånbok och räcker över ett oanvänt rakblad. Han skriver ner det på en persedellista: Plånbok. Kläder. iPod. Mobil. Sladdar. Mediciner.  Listan blir lång, men hon får behålla extra t-shirt, underkläder, tandborste, tandkräm och hårborste, som hon packat ner i ryggsäcken ”för säkerhets skull”. Hon får en smörgås med prickig korv och juice och nattmedicinerna.

– God natt, sov så gott! Personalen tittar in flera gånger under natten för att kolla till henne.

Morgonen därpå är hon yr. Var är hon? Rummet har en säng med lakan och en filt, ett nattduksbord, ett bord med två trästolar på ena sidan och en grön fåtölj på den andra. Det bästa med rummet är det breda sittfönstret med en mjuk madrass i, där utsikten är över Psykakutens ingångsparti. Det ingår även ett stort badrum med egen toalett och dusch. Personalen kommer in.

K-Skylten

– Nu måste du gå upp, det är frukost! Hon går runt, runt. Avdelningen är byggd i en fyrkant där fyrkantens fyra sidor är korridorer, rum finns innanför och utanför korridoren. I ett hörn finns ytterdörren och patienterna har en röd och en blå kur. Flickan har blå tejp på sin K-skylt, så hon hör till den blå kuren. Allt är förvirrande likt allt annat.

Fåtöljer finns i korridoren, det finns även ett vardagsrum med orange fyrkantiga möbler. I det tredje hörnet finns den blå kuren, en matsal och kök, samt i det fjärde hörnet finns flickans rum, K, och patienttelefonen. Efter en vecka är hon fortfarande yr kring vilket håll man ska gå för att snabbast nå dit man ska och hon går runt, runt.

Middagsmaten kommer på vagnar. På lördagarna får man fylla i vilken mat man önskar för den kommande veckan. Flickan har otur och kommer på en tisdag, hon får äta mycket fisk. Röka får man göra på balkongen, en balkong med glasskydd så man inte ska kunna hoppa ner. Det är i stort sett bara rökare på balkongen. Flickan däremot finner sin plats i vardagsrummet, där hon sitter och tecknar i sin dagbok.

Personalen kommer ibland och sätter sig ner och pratar. Ibland om privata saker, då går de in på patientrummet, och ibland allmänna saker. Vill man ha vid-behovs-medicin får man tala med en sjuksköterska. Det tog lång tid innan flickan förstod att ”sjuksköterska” och ”skötare” var två olika yrken, hon trodde att det var en kvinnlig och en manlig variant av samma yrke.

Medmänsklighet

Man kan be om läkarsamtal, annars får man ungefär ett möte i veckan. Tre dagar i veckan är det arbetsterapi på övre våningen, där man kan bygga korgar, virka, teckna, måla med kladdkritor och lyssna på musik. Där får man inte tala om psykiatri, arbetsterapin är en fristad där man kan vara en vanlig människa. För att få gå utanför avdelningen, till exempel till arbetsterapin, finns olika siffror, vårdgrader, där noll betyder att man bara får vara på avdelningen, ett att man får gå ut med personal, två att man får gå ut själv en kortare tid på sjukhusområdet (i praktiken innebär det att: köpa godis och cigaretter i kiosken).

Senare kan man få dag- eller nattpermission och sist när man bedöms frisk nog blir man utskriven. Hela tiden finns sjuksköterskor och skötare i miljön, för att prata viktiga och vardagliga saker med. Flickan var inte förvarad, hon fick stöd och trygghet. Efter utskrivning får man inom några veckor ett uppföljningssamtal i öppenvården för att prata kring hur man mår och hur medicinerna fungerar.

– Du ska veta att om du behöver hjälp finns vi här 24 timmar om dygnet, alla dagar om året, det är bara att komma så ska vi stötta dig! Läkaren ler varmt. Flickan vinkar och de skiljs åt.

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin

Ögonblicket gör tjuven

Många personer har olika läkemedel hemma, några är inte intressanta ur stöldsynpunkt, medan andra är mycket intressanta. Hur kan man skydda sig?

Det är inte ovanligt att personer, i synnerhet inom psykiatrin, har många olika läkemedel. Dessa kan ibland vara narkotikaklassade, såsom bensodiazepiner som Sobril, Stesolid och Xanor, eller ADHD-mediciner som Concerta och Ritalin. Om dessa används i förskriven mängd fungerar de mycket bra, men om man tar många så fungerar de ibland för bra; man blir beroende. Andra stöldbegärliga medel är smärtstillande medel till exempel Morfin, och avvänjningsmedel som Subutex.

HUR SKYDDAR MAN SIG PÅ JOBBET?

Det är inte bara personen själv som kan missbruka läkemedel, ofta fungerar detta bra då personen vet att om han eller hon missköter sig så tas medicinen bort. Men det svåra kan vara att skydda sig mot stölder av läkemedel. Hur ska man förvara sina mediciner hemma och på jobbet för att undvika att de blir stulna?

Prioritering nummer ett är att aldrig ha onödigt mycket mediciner med sig när man vistas borta, i synnerhet på jobbet med obevakade väskor, med mer mediciner än vad man behöver som dagsdos, det bästa är att inte ha med sig mediciner alls, alternativt att ha dem i fickan, det finns mindre askar man kan använda. Man ska aldrig ta med hela askar med tabletter.

Det är viktigt att man undviker att tala om att man har mediciner, i synnerhet vilken typ, där som man umgås i sammanhang med personer med problem, personer som har svårt att hålla fingrarna i styr och därmed genom läkemedelsstöld riskerar att förstöra både för sig själv och för den som är brottsoffer, dvs. han eller hon som blir av med sina läkemedel.

HUR SKYDDAR MAN SIG HEMMA?

Om man inte vill överdriva och inte släppa in besök alls, så har Apoteket metallskåp eller burkar som man kan låsa med hänglås, stabilare medicinskåp finns hos flera företagare. Visserligen kan då en elaksinnad besökare ta med sig hela skåpet och gå men det är osannolikt att någon kan smuggla med dig ett helt skåp, och de skyddar barnen från att få i sig onyttigheter.

Viktigast är att inte låta mediciner stå framme, möjligheten gör tjuven. Chansen är stor även för besökare, det är lättare att ”bara” ta en karta roliga tabletter ur badrums- eller köksskåpet, än att ta med sig hela skåpet. Även ApoDos-förpackningar lär vara säkrare än doseringsask, på så sätt att man inte kan plocka ut enskilda tabletter utan att ta hål på varje påse för de olika doseringstillfällena.

Dessutom: släng alla de mediciner du har som du inte längre behöver. På apoteken finns särskilda påsar för dessa, fråga!

 

Text : Maria Lundby Bohlin
Foto:Robert Olsson