I fokus: Stockfallsboendet

Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Avdelningskonferens med socialpsykiatri i fokus

Mårten Jansson och Ing-Marie Wieselgren

I slutet av oktober genomförde Vuxenavdelningen en konferens med fokus på socialpsykiatri, en fortsättning på en konferens som ägde rum tidigare under våren, som då hade tema beroende och missbruk.

– Vi som befinner oss i denna lokal har som gemensam uppgift att se till att personer med psykiska funktionsnedsättningar får det stöd de har rätt till, inledde Marita Halvarsson med att säga.

Socialpsykiatrin i Karlstads kommun riktar sig till de som är 25 år och äldre, med psykisk funktionsnedsättning vars störning är så pass omfattande att man har svårigheter att klara sitt dagliga liv och därför har behov av vård, stöd och/eller omsorg.

– Det är inom ramen för detta man beviljas stöd inom Vuxenavdelningen, berättar Mattias Hallberg, konferencier och till vardags verksamhetsutvecklare på Vuxenavdelningen.

Under dagen besökte fina gäster Vuxenavdelningens konferens. Däribland Mårten Jansson, mobiliseringsansvarig på NSPH, (Nationell samverkan för psykisk hälsa). I hans uppdrag stödjer han lokala patient-, brukar och anhörigföreningar, liksom kommuner och landsting för att utveckla dialogen om vad som behöver göras gällande psykisk hälsa. Mårtens prioriteringar är glasklara:

– Överst på listan står frågan om delaktighet och inflytande. Vi säger att personer med psykisk ohälsa måste vara mer delaktiga på alla nivåer i samhället. Vi vill få till en bra utveckling på det här området, vilket ju alla vill, inte minst staten. För att det ska bli möjligt måste personerna det rör få vara med, styra och driva på utvecklingen, berättar Mårten Jansson.

Inflytande bör inte bara handla om att kommuner bedriver så kallade brukarråd. Ett sätt att arbeta där man arbetar för brukarinflytande gemensamt med andra brukare, i samråd med de olika verksamheterna som kommunen står för.

Men inflytande kan också handla om hur man som individ upplever det stöd man får, exempelvis graden av egenmakt i en rehabiliteringskedja eller som kund i Socialtjänsten.

– Hur mycket har jag att säga till om gällande mina egna insatser? Känner jag att jag kan stå för de insatser jag blivit tilldelad, eller är det mer eller mindre något jag blivit tilldelad, illustrerar Mårten Jansson frågeställningen.

Ing-Marie Wieselgren, projektledare på Sveriges kommuner och landsting, utgick under sitt samtal från professionens utgångspunkt och vilka metoder man bör arbeta med. Hon har varit med om stora förändringar, och drar sig till minnes hur utvecklingen sett ut sedan 1983, innan psykiatrireformen genomförts.

– Skulle jag vilja backa tillbaka till det? Nä, verkligen inte. Det fanns många bra saker då som man skulle vilja ha tillbaka, men sättet vi tänkte på då, vem som visste bäst, det är verkligen jättestor skillnad idag, berättar Ing-Marie Wieselgren.

Överlag upplever Ing-Marie Wieselgren att samhället har varit bättre på att arbeta med den kroppsliga hälsan. Medellivslängden har ökat för de allra flesta. Men den psykiska hälsan har samhället inte varit lika bra på att tackla. Kanske för att det påverkar människor olika.

Ing-Marie Wieselgren pekar på de som arbetar inom socialpsykiatrin som en riskgrupp. Ironiskt nog. Ja, kvinnor i sociala yrken, så kallade ”kontaktyrken”, och människor som arbetar inom välfärden löper större risk för måttlig psykisk ohälsa.

För att hjälpa andra behöver man kanske även med andra ord hjälpa sig själv. Välmående människor i socialpsykiatrin som i sin professionalitet möter brukare utifrån deras önskemål, förutsättningar och gemensamt förverkligar det goda mötet.

Med avdelningskonferensen i ryggen hoppas Vuxenavdelningen förverkliga sin del av det sociala kontraktet.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

En avhandling om att känna sig normal

Doktorsavhandlingen ”Från slutna institutioner till institutionaliserat omhändertagande”, lades den 14 december fram för offentlig granskning vid en så kallad disputation. Platsen för granskningen var Karlstads universitet och den som disputerade var Marit Grönberg Eskel.

Vad är en disputation?

Det är ett tillfälle då en avhandling läggs fram för offentlig granskning. Vid disputationen får doktoranden försvara sitt arbete. Närvarande vid granskningen är, förutom avhandlingens författare, en betygsnämnd och en opponent samt allmänheten.

Tillvägagångssättet är att opponenten, som i det här fallet var en kvinna verksam vid Göteborgs universitet, först ställer sina granskande frågor och därefter finns möjlighet för allmänheten att göra detsamma. Efter att opponenten och allmänheten har fått svar utav doktoranden, sammanträder betygsnämnden som sedan meddelar sitt utslag i form av underkänt eller godkänt.

Marit Grönberg Eskels avhandling fick godkänt av betygsnämnden och hon kunde därmed titulera sig ”doktor”. ASP Bladet ställde några frågor till Marit i samband med hennes disputation:

Din avhandling, vad handlar den om?

– Min avhandling handlar om hur personer med psykiska funktionsnedsättningar kan känna sig vanliga och som alla andra, när de så ofta beskrivs som om de inte vore det, både historiskt och idag.

Vad kom du fram till?

– Jag kom fram till att de personer jag pratat med gör på olika vis för att känna sig vanliga. De möter ofta en bild som beskriver dem som annorlunda inte minst i vård- och stödsystemet. När de inte känner igen sig i bilden förhåller de sig på olika sätt för att undvika negativa konsekvenser. Jag har kallat de olika förhållningssätten för anpassning, expert och distans. En annan sak jag tycker är viktigt som jag såg är att det är väldigt stora individuella skillnader hos de personer jag intervjuat, vilket borde påverka vilket stöd kommuner och landsting ger.

Hur gick du tillväga?

– Jag har läst offentliga dokument för att få reda på hur psykisk funktionsnedsättning beskrivs och så har jag intervjuat personer som har en psykisk funktionsnedsättning.

Hur länge höll din forskning på?

– Jag höll på i sju år.

Inför framtiden, kommer du fortsätta med forskning?

– Ja, det tror jag, men inte just nu. Jag skulle gärna vilja forska ihop med andra någon gång. Det tror jag skulle vara roligt och lärorikt.

Text: Karl-Peter Johansson

Foto: Per Rhönnstad

Korta fakta om examenssystemet:

Man kan ta examen på tre olika nivåer; grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå.

På grundnivå och avancerad nivå finns tre examensformer; generell examen, konstnärlig examen och yrkesexamen. På forskarnivå är examensformerna generell examen och konstnärlig examen.

Läser du ett år på heltid, så motsvarar det 60 högskolepoäng.

Grundnivå
Generella examina på grundnivå: Högskoleexamen (120 högskolepoäng inklusive ett examensarbete) och Kandidatexamen (180 högskolepoäng varav minst 90 poäng ska vara inom ett huvudområde och ett examensarbete på minst 15 högskolepoäng).

Konstnärliga examina på grundnivå: Konstnärlig högskoleexamen (120 högskolepoäng inklusive ett examensarbete) och Konstnärlig kandidatexamen (180 högskolepoäng inklusive ett examensarbete på minst 15 högskolepoäng)

Yrkesexamina på grundnivå: I många fall måste du ha gått en viss utbildning för att få legitimation eller behörighet att arbeta inom vissa yrken. Examina för sådana yrken kallas yrkesexamina.

Avancerad nivå
För att få möjlighet att studera till en examen på avancerad nivå måste du först ha avlagt en kandidatexamen, konstnärlig kandidatexamen eller yrkesexamen på grundnivå.

Generella examina på avancerad nivå: Magisterexamen (60 högskolepoäng varav minst 30 poäng ska vara inom ett huvudområde och ett examensarbete på minst 15 högskolepoäng) och Masterexamen (120 högskolepoäng varav minst 60 poäng ska vara inom ett huvudområde och ett examensarbete på minst 30 högskolepoäng).

Konstnärliga examina på avancerad nivå: Konstnärlig magisterexamen (60 högskolepoäng inklusive ett examensarbete på minst 15 högskolepoäng) och Konstnärlig masterexamen (120 högskolepoäng inklusive ett examensarbete på minst 30 högskolepoäng).

Yrkesexamina på avancerad nivå: Även på avancerad nivå finns det examina som leder till ett visst yrke, exempelvis civilekonom och läkare.

Forskarnivå
På denna nivå finns det bara generella och konstnärliga examina.

Generella examina på forskarnivå: Licentiatexamen (120 högskolepoäng varav en vetenskaplig uppsats på minst 60 poäng) och Doktorsexamen (240 högskolepoäng varav en vetenskaplig avhandling på minst 120 poäng).

Konstnärliga examina på forskarnivå: Konstnärlig licentiatexamen (120 högskolepoäng varav ett konstnärligt forskningsprojekt på minst 60 poäng) och Konstnärlig doktorsexamen (240 högskolepoäng varav en doktorsavhandling på minst 120 poäng).

Källa: studera.nu

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin