Etikettarkiv: psykisk ohälsa

Välkommen till Ångestskolan

Ångestskolan
Ångestskolan

Ångestskolan är en nystartad webbsida av Eric Bergström, som riktar sig till människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Där erbjuds webbkurser, e-böcker samt kortare videoklipp, rapporterar nyhetssidan 24Kalmar.

– Jag tror att jag har fyllt en roll som har saknats tidigare. Det är många som drabbas av psykisk ohälsa men som också har svårt att förklara och sätta ord på hur man känner. Med min hjälp blir det lättare att förstå och dela med sig av problemen, säger grundaren Eric Bergström.

Eric Bergström, som är 26 år, är hjärnan bakom Ångestskolan. Han har själv levt med social fobi och har bytt namn från Jonathan till Eric för att han tidigare hade rädslan för att stamma när han skulle säga sitt eget namn. På frågan varför Eric tror att så många lider av psykisk ohälsa svarade han följande:

– Idealet i dagens stressiga samhälle är att man ska vara väldigt social och utåtriktad. När man inte kan leva upp till det så mår man dåligt. Det bästa tipset jag kan ge är att man ska utbilda sig själv så mycket som möjligt, för att få kunskap och makten över sig själv. Då vågar man också prata om det, säger Eric avslutande till 24Kalmar.

Text: Per Fäldt
Foto: Jenny Sörlin


Du hittar Ångestskolan här:
www.angestskolan.se

Det som inte alltid syns

IMG_6853Vi med psykisk ohälsa måste tas på lika stort allvar som de med kroppsliga symtom.

De psykiska symtomen kan påverka livet i mycket stor grad, som att man kan få svårt att koncentrera sig och att utföra vardagliga sysslor såsom tvätt, disk, matlagning, städning och mathandling.

Även en sådan naturlig sak som att duscha kan upplevas som mycket ansträngande.

Oförutsedda händelser som inträffar i livet kan ofta upplevas som mycket jobbiga.

Humöret påverkas negativt; man kan få lätt för att gråta, känna sig väldigt deprimerad och få svårt att känna glädje i saker som man normalt tycker om att göra. Även ens egna intressen.

Folk i allmänhet skulle inte få för sig att säga till en som har brutit benet, att denne borde springa maraton. Men det går tydligen bra att säga till en person som har det jobbigt psykiskt att: ryck upp dig, det finns de som har det värre.

Psykisk ohälsa innebär inte något mindre lidande än en kroppslig sjukdom.

Att ha psykiska problem innebär också att man får kämpa med att allmänheten i regel varken vill eller kan förstå vad man går igenom.

De som har kroppsliga besvär slipper kämpa med allmänhetens oförmåga att förstå deras problem.

Låt oss kämpa för att personer med psykisk ohälsa blir lika bra bemötta i vården som personer med kroppsliga symtom.

Text: Berit Eriksson
Foto: Sofia Jovanelli

ADHD eller otrygga föräldrar med otrygga barn?

IMG_3347Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.

– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.

Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.

Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.

– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.

Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?

– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.

Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.

– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.

Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.

– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

När livet känns främmande

56756777Suicide Zero startades för att motverka psykisk ohälsa, som allt fler drabbas av i samhället. De arbetar också för att sprida information till politiker och allmänheten, så att de som mår psykiskt dåligt kan få rätt stöd.

Att den här organisationen är ideell betyder att de inte har mer än tre anställda, medan resten av arbetet görs med hjälp av volontärer. Just nu är Suicide Zeros huvudsakliga verksamhetsarbete att samla in pengar, för att i framtiden kunna driva verksamheten på ett mer långsiktigt plan och förhoppningsvis anställa mer personal.

Suicide Zero arbetar på flera olika sätt för att nå ut till allmänheten med information och att förmedla den kunskap de har angående suicid. Engagemanget kräver kunnig personal som träffar politiker och som även använder sig av sociala medier, för att informationen ska spridas ut till hela Sverige.

Första hjälpen vid psykisk ohälsa
Allt fler personer mår psykiskt dåligt. Utvecklingen är oroande, och om inget positivt händer i deras liv så finns risken att de till slut försöker avsluta det. Vissa kommer att fullfölja detta, men lyckas man bryta den negativa trenden är det ett stort steg i rätt riktning.

Deprimerade personer skadar inte enbart sig själva, utan även sina anhöriga som ser hur en människas mående försämras. Självmord kan dock förhindras, och nedan följer några åtgärder som Suicide Zero anser skulle underlätta för personerna som mår dåligt, så att de har möjlighet att tillskansa sig den vård de har behov av.

Ett kriscenter ska finnas i varje län för att ett kristeam snabbare ska kunna rycka ut till familjer som har drabbats av självmord. Kristeamet stöttar de efterlevande, men ger även professionell vård för de som har försökt avsluta sina liv.

När de som har vårdats för suicid-försök har avslutat sin behandling är det viktigt att följa upp personerna i efterhand. Suicide Zero menar att ett kvalitetsregister bör införas över vården av suicidala människor, allt för en smidigare eftervård. Personal inom verksamheter som kan möta personer med psykiska sjukdomar, behöver få mer kunskap kring varningssignalerna hos de som har ett självskadebeteende. Det bör enligt Suicide Zero finnas en förstahjälpen-utbildning i psykisk ohälsa för dessa yrkeskategorier.

När människor, och speciellt ungdomar, begår en suicidal handling, måste en utredning göras av en oberoende myndighet. En sådan granskning kan ge kunskap kring vilka omständigheter som ligger till grund för att människor börjar må så dåligt att en självmordsprocess inleds. Förhoppningsvis kan granskningen av människor med självmordstankar hjälpa till att utveckla samhällets stöd till den här gruppen.

Rapporter från bland annat Folkhälsoinstitutet visar att den psykiska hälsan hos unga fortsätter att försämras, men det finns sätt att förbättra Elevhälsans arbete. Olika föreningar har under en längre period rekommenderat ett tak för max antal elever som skolsköterska, skolläkare, kurator eller psykolog ansvarar för. Det ska finnas specialutbildade personer som lär skolpersonalen livskunskaper. Detta ger förutsättningar för eleverna att lösa sina nuvarande och framtida livsproblem utan att hamna i en nedåtgående spiral när det gäller sitt psykiska mående.

Ifall man är i ett skede av livet där man av en speciell anledning inte mår så bra, så finns det stöd att få via bland annat Nationella Hjälplinjen, SPES telefonjour och Jourhavande medmänniska.

Nationella Hjälplinjen
Landstinget tog över Nationella Hjälplinjen 2013, så nu finns tjänsten att tillgå på 1177, Vårdguidens hemsida, och du kan även ringa dem på 020-22 00 60. Personliga berättelser och erfarenheter från andra människor som mår dåligt psykiskt kan leda till att man inte känner sig lika ensam.

SPES Telefonjour
SPES inriktar sig på att underlätta livet för familjer som förlorat en närstående som har tagit sitt liv. En händelse som naturligtvis skakar om hela livet för de anhöriga. Det kan vara svårt för människorna i familjens omgivning att skaffa sig kunskap om hur man beter sig efter ett sådant besked. Då kan någon utomstående som har liknande upplevelser vara ett bra stöd i sorgeperioden.
Man kan nå telefonjouren på:
08-34 58 73.

Jourhavande Medmänniska
Jourhavande Medmänniska är en ideell organisation som har som grundidé att vara en röst i natten för de människor som mår dåligt av olika anledningar. Här kan man prata ut med en utomstående som inte dömer utan bara lyssnar. De som arbetar i organisationen har en grundutbildning men utöver det ska ett medmänskligt bemötande vara grunden för samtalen.

Du kan nå Jourhavande Medmänniska på: 08-702 16 80.

Alla dessa organisationerna som man kan vända sig till har tystnadsplikt och man kan vara anonym om man vill.

Text: Patrik Eriksson
Foto: Stefan Ek
Källa: Suicide Zero, SPES Telefonjour, Nationella Hjälplinjen, Jourhavande Medmänniska

Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering vid psykisk ohälsa

1234Alina Koltsova är socialliberalt sinnad grön liberalfeminist och aktiv samhällsdebattör. Hon menar att vi bör tänka nytt kring psykisk hälsa och den psykiatriska sjukvården.

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta med er på en ytterst obekväm resa i ämnet, som gärna undviks.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, före detta psykiatripatient som grundat nätverket Demokratisk Psykiatri. Han har föreläst om ämnet världen runt i femton års tid, idéerna har nått så långt att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt. Internationell litteratur har också snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas.

Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter, för att på så sätt omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln.

Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att kunna fungera i vardagen och att vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och att medicinera dem.

De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin, vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem.

Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert Anna Odells skandalomsusade projekt Okänd Kvinna från 2009, då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron, som hon förvisso tidigare upplevt, och lurade S:t Görans psykakut i Stockholm. Visst kan man kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när väl irritation och ilska lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.

Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt.

De som behöver medicin ska absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet.

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det.

Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper, särskilt bland ungdomar och minoriteter.

Nuförtiden finns ideella organisationer som Suicide Zero, vilka hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra.

Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör den psykiatriska vården moderniseras.

Text: Alina Koltsova
Illustration: Peter Sundström

Lugn, det är helt normal radio

5I radio kan man sedan fem år höra normala onormala människor i Radio Totalnormal. De vill sprida öppenhet kring psykisk ohälsa, men programmen handlar inte bara om det. Man kan också få höra dikter, intervjuer, musik med mera. Intresserad? Ratta in 101,1 MHz eller www.radiototalnormal.se, på torsdagar 14-15:30!

Det behövs mer öppenhet om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Detta tar Radio Totalnormal fasta på när de sänder i etern, med röster som dels kommer från dem med egna diagnoser, anhöriga eller de som arbetar inom psykiatrin.

Inför publik sänder Radio Totalnormal ett närradioprogram från olika verksamheter i Stockholm, bland annat från Fountain House på Götgatan 38 där de oftast håller till, men även från LAVA Kulturhuset, Dörren i Gamla stan, Kravatten i Axelsberg, Fontänhuset Sköndal med flera andra platser.

Vill du vara i radio?
Alla oavsett anknytning till psykisk ohälsa är välkomna att vara med i programmet, man behöver inte ha någon tidigare radiovana. Deltagarna i redaktionerna jobbar självständigt utan att styras för mycket i sina program, men alla samtalar om idéer före och efter torsdagarnas program som hålls i Fountain House på Götgatan 38 klockan 14.00. På somrarna sänder de utomhusshower vid fint väder.

Psykisk ohälsa vanligt
I Sverige drabbas var fjärde person av psykisk ohälsa någon gång i livet, ändå är det något som få vågar prata om och detta är något Radio Totalnormal vill ändra. Det är viktigt att personer med psykisk ohälsa får en röst i samhället. Det kan handla om texter, intervjuer, dikter, reportage, musik och diskussioner. Det är viktigt att få en bredare bild av vad det innebär att ha psykisk ohälsa och öka förståelsen av den i samhället.

2009 skickades den första sändningen av radioprogrammet ut i etern, då vann de Radiopriset för bästa närradio med följande motivering:

”Genom sitt helt unika sätt att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, lyckas Radio Totalnormal avdramatisera ett tabubelagt ämne och lyfta fram en undangömd grupp i samhället.”

I september 2012 vann de Stora Radiopriset för bästa närradioprogram för andra gången, då löd motiveringen:

”Med närvaro och personligt tilltal, med berättelser och ämnen som berör har Radio Totalnormal tagit lyssnarna till sitt hjärta. Stor radiokonst i mindre format.”

Sydamerikanskt mentalsjukhus
Radioprogrammet fick sin inspiration från La Colifata, ett program som sändes från Buenos Aires, Argentina, där det strömmades från trädgården på ett stort mentalsjukhus. Där gör patienter och före detta patienter radio enligt Open Mic-principen, där publiken själva får delta i programmet. La Colifata har funnits i över 20 år och är ett känt fenomen i området.

Idji Maciel, som är radiojournalist, försökte starta upp ett liknande program i Sverige, något som började som ett projekt genom Arvsfonden. Idag drivs radio Totalnormal av bidrag från Socialstyrelsen och Stockholms Läns Landsting. Driften sköts av Fanzingo i samarbete med Fountain House i Stockholm.

Bort med fördomar
Idji Maciel vill enligt en artikel på Radio Totalnormals hemsida riva fördomar. Vidare skriver han följande i artikeln:

– Det är synd att psykiskt sjuka nämns i media i samband med våldsbrott, men de våldsamma utgör bara en del. Totalnormal handlar inte bara om sjukdomar. Fördomar minskar först när man kan se personer ur olika vinklar.
Idji önskar att få sända kortare inslag i Sveriges Radio, och hon har varit i kontakt med P1 och P4.

Målet är att skapa förståelse. Det skall inte vara tabu att prata om sina sjukdomar. De som varit med i radio växer snabbt med att deras ord tas på allvar, det gör dem glada. Samtidigt med denna personliga utveckling, så väcker man kunskap hos lyssnarna, så att de kan reflektera över vad det är. Kanske ökar förståelsen om hur det är att leva med en psykisk sjukdom.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Ellen Berner

Att bryta tabun kring depression

2När Anne Lichtenstein fick en depression insåg hon efteråt att hon inte var ensam om att ha mått så dåligt. Så hon bildade en förening vid namn UDDA (Ung Depression & Dess Anhöriga). ASP Bladet fick en pratstund med henne.

– Det var när jag hade en riktigt jobbig depression. Jag kände mig ensammast i världen, för det är ett så stort tabu att prata om att man mår dåligt. Vården börjar bli bättre på att ge professionell hjälp men den är så klart opersonlig. Ingen läkare skulle kunna säga ”sådär har jag också känt”. Jag insåg efteråt att väldigt många mår dåligt, utan att våga prata om det öppet. En av UDDAs hörnstenar är att vi har fadderverksamhet där vi försöker para ihop någon som går igenom svåra tider med någon som har känt ungefär likadant. På så sätt inser man att man inte är ensam.

Detta berättar Anne Lichtenstein, som grundade föreningen UDDA som står för Ung Depression & Dess Anhöriga. De är tre unga vuxna som leder UDDA. Dessutom finns det finns runt 20 volontärer. Alla jobbar ideellt.

– En viktig del i vårt arbete består i att prata om hur man pratar om depression. Många tror att om man inte pratar om det jobbiga, så försvinner det. Men man kan inte tiga ut en depression, säger Anne Lichtenstein. Vi måste bli ärligare mot vår nästa. Frågar någon ”hur mår du?” så borde vi ta det för givet att den som frågar faktiskt vill ha ett ärligt svar. En byggsten i UDDA’s verksamhet är: ”Pay it forward”. Det står för hjälper man en, hjälper denna nästa och till slut kommer hela samhället må bättre.

– Vårt mål är egentligen att UDDA ska utplåna sig själv. Om hela samhället mår bra så skulle inte UDDAs verksamhet behövas. Men så länge samhället ser ut så här behövs vi, fortsätter hon. Vi hoppas kunna åka runt och starta upp projekt på skolor redan i höst. Det är viktigt att nå fram innan det går för långt och ungdomar är den störst växande gruppen med psykisk ohälsa. När man väl har en depression är det mycket svårare att hjälpa, då kan vi istället hjälpa till med att hitta rätt behandling, man ska inte behöva gå igenom det här ensam.

Förutom att se till att de som har behov av stöd matchas ihop med rätt fadder och hjälpa till att hitta rätt behandling, arrangeras verksamhetsdagar och träffar. De har även ett föreläsningspaket som går att boka.

– Vi är även aktiva på sociala medier. Allt arbete är ideellt och snart kommer vi börja sälja armband och annat som kan göra att vi når ut till fler som behöver oss. Mycket av tiden går åt till att nå ut, avslutar Anne Lichtenstein, vi söker alltid folk som vill hjälpa till för behovet är så stort. Även med att sprida information om att vi finns och vi är just nu i behov av någon som är bra på att söka bidrag så att vår verksamhet kan hjälpa fler och få folk att se på depression på ett annat sätt. Det finns ett stort behov därute och det är svårt att hjälpa alla. Men alla kan hjälpa en. Som sagt; pay it forward.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Ellen Berner