ADHD eller otrygga föräldrar med otrygga barn?

Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.

– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.

Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.

Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.

– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.

Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?

– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.

Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.

– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.

Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.

– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.

Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek

Vad är generaliserat ångestsyndrom (GAD)?

Generaliserat ångestsyndrom är en psykisk störning som ger den drabbade både fysiska och psykiska symtom, som påverkar livet negativt i hög grad.

Ångest och oro tillhör livet. De flesta av oss har någon gång känt oro och ångest inför, under eller efter en svår händelse eller jobbig situation. Men när ångest och oro blir ett ofta återkommande hinder i vardagen kan det vara ett tecken på generaliserat ångestsyndrom.

Diagnos
1980 infördes begreppet GAD, generaliserat ångestsyndrom. En psykisk störning som inte har en tydlig orsak eller fobi, som vid till exempel tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, agorafobi och social fobi. Tidigare kallades det diffus ångest. För att ställa diagnosen GAD får den som söker vård svara på ett antal frågor om fysiska och psykiska symtom. Kriterierna är att patienten ska haft en överdriven ångest och oro under häften av dagarna i sex månader, samt minst tre fysiska symtom utifrån en lista i frågeformuläret. Många som fått diagnosen GAD har i första hand sökt vård för de fysiska symtomen.

Symtom
Ångest är en ofarlig men mycket stark och obehaglig känsla av att vara väldigt rädd. Vid en ångestattack följer också fysiska symtom som hjärtklappning, svettningar, illamående, tunnelseende. Vårt sympatiska nervsystem blir aktivt och vi vill fly eller kämpa. För en vanlig människa kommer den känslan bara vid tillfällen som är förenat med fara eller traumatiska händelser och går sedan över. En person med GAD känner oro och ångest dagligen. Orsaken till ångesten växlar ofta och kan vara svår att förklara. Därav den tidigare benämningen diffus ångest. Ångesten tar mycket kraft och energi. En person med generaliserat ångestsyndrom är ofta lättirriterad, trött, har svårt att koncentrera sig och kan känna sig deprimerad. Huvudvärk, muskelspänningar, orolig mage, hjärtklappning, sömnproblem är vanliga fysiska symtom. De flesta som lider av GAD har någon gång upplevt att personer tycker att de oroar sig i onödan och bör ”skärpa till sig”.

Orsak
Som vid de flesta ångestsyndrom är stress och sårbarhet en utlösande faktor. Traumatiska upplevelser kan också vara en katalysator. De flesta utvecklar GAD redan i tonåren eller i början av vuxenlivet. Man tror att 30 procent är ärftliga faktorer och 70 procent beror på påfrestningar och erfarenheter under livets gång. Kvinnor drabbas oftare än män och i Sverige lider cirka en halv miljon av generaliserat ångestsyndrom.

Behandling
Generaliserat ångestsyndrom är svårbehandlat på grund av den skiftande ångesten. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är dock en behandlingsform som har visat positiva resultat för patienter med GAD. Patienten lär sig känna igen sina irrationella tankar och accepterar att de bara är tankar. Patienten lär sig också mottankar och andra verktyg som avslappnings- och andningsövningar för att hantera ångesten.

En annan behandlingsform som visat goda resultat, och ofta kombineras med KBT, är medicinering med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) eller serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (SNRI). Ibland kombineras även dessa. Bensodiazepiner (Sobril, Stesolid med flera) har god effekt mot ångest men det finns en stor risk för beroende av dessa mediciner. Bensodiazepiner skrivs ofta ut vid insättning av SSRI eller SNRI då ångesten initialt ofta förstärks. Med en optimerad medicindos och terapi kan en person som har diagnosen GAD bli symtomfri under en lång period.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Källa: Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS), 1177 Vårdguiden

Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek