När mer pengar löser dina problem

Det finns ett projekt, som är ganska unikt och det bygger på erfarenheter från USA och Blekinge. Det har bara gjorts en gång på vardera ställe. Projektet bygger på att personer med psykisk funktionsnedsättning under en viss period har fått ett litet extra tillskott med pengar.

I detta fall rörde det sig om att personerna fick 5oo kronor mer under en niomånadersperiod. Därefter så gjorde forskare en analys på huruvida personerna mått bättre som ett resultat av detta. Professor Alain Topor har hållit en föreläsning om detta, och denna föreläsning ligger upplagd av Landstinget i Blekinge på Youtube.

En stor del av Alains föreläsning går ut på att förklara det vissa antagligen förstår instinktivt. Folk mår dåligt när dom har lite pengar att leva av och att folk mår bättre när dom får mer pengar att leva av. För att testa om detta skulle kunna innebära positiva saker för samhället testade Blekinge kommun att genomföra detta något udda projekt. De som hade det sämst ekonomiskt och de som har psykiska problem fick vara delaktiga. De som av vissa anses tillhöra samhällets botten.

Förmodligen anser många att det är bara och rycka upp sig och skaffa ett jobb. Men många förstår inte att detta handlar om personer som helt enkelt mår för dåligt för att jobba. I bästa fall så kanske de kan jobba ett par timmar här eller där. Personer med betydande psykiska funktionshinder är helt klart de som har det sämst när det gäller ekonomin. Inkomsten har dessutom i princip stått stilla under minst en tioårsperiod.

Samhälles klyftor blir därför ännu större. Detta har inneburit ännu sämre ekonomiska resurser för de som redan hade det dåligt innan. Vad som gäller för personer som har psykiska besvär så saknar nästan alla något som kallas för ”kontant marginal”.

En månadslön på banken
För två decennier sedan så hade vi en finansminister som tyckte att alla borde ha minst en månadslön innestående på banken. Utifrån det här utlåtandet var det väldigt många som hade funktionshinder som kände sig mer misslyckade än vanligt. Få personer som är i den här situationen har pengar på banken. Det här med att inte ha kontant marginal får stora konsekvenser. Exempelvis är det inte många i denna grupp som har bil eller körkort. Många har svårigheter med att betala för sin tandvård. Det är inte många som haft möjlighet till en utomlandssemester med mera.

Alain berättar att förmågan att få vänner är svårare, och dessutom färre. Många kan inte ens nämna tre, fyra stycken. Nätverket krymper för dom som är sjuka. Ensamhet och isolering är vanligt för sjuka människor. Sen visar det sig att denna grupp har ett stort beroende av nära och kära.

I motsats med till andra med dålig ekonomi så ser inte den sjuke ljuset i tunneln. En person som utbildar sig och har dåligt ställt kommer med stor sannolikhet att få det bättre. Med detta så så får man helt olika känslor och mående. Om man vet att det aldrig kommer bli bättre så kommer man förmodligen också må sämre psykiskt.

Enligt Alain så vet Socialstyrelsen redan de negativa konsekvenserna av dålig ekonomi. Men det är inte många kommuner som gör den typen av projekt som de gjorde i Blekinge år 2012.

”En stor del av Alains föreläsning går ut på att förklara det vissa antagligen förstår instinktivt. Folk mår dåligt när dom har lite pengar att leva av och att folk mår bättre när dom får mer pengar att leva av. ”

Att vara fattig är så mycket mer än bara ha dåligt ställt. Självklart så får man en begränsad värld av att båda vara sjuk och fattig. Socialstyrelsen säger att man kan kompensera sin ekonomiska situation med att jobba mer. Men vad de kanske inte tänker på, är att denna grupp är de som orkar jobba minst. Enligt Alain så borde bidragen höjas för de som har det sämst. Regeringen tycker annorlunda.

Att ha ett arbete ger dessutom status, det ger återhämtning från psykisk ohälsa, det sociala livet blir större, man får en bättre självbild, arbetet är en naturlig vuxenaktivitet. Alain själv är orolig för att bli gammal, för då har han ingen vuxenaktivitet.

– Vad blir jag då? Bara gammal och gaggig, frågar han sig retoriskt. Det låter hemskt att bli pensionär, säger han i Blekinge läns landstings föreläsningsfilm.

En annan forskare med anknytning till Karlstad, Bengt Starrin, har studerat arbetslöshet och dess följder. Han säger angående hälsan att arbetet är mindre viktigt än inkomsten, framförallt om arbetet ger låg grad av självbestämmande. Alltså, att man som anställd inte är med och bestämmer så mycket över sin arbetssituation.

500 kronor mer gör nytta
Sen fortsätter Alain med en fråga, kan personer med allvarliga psykiska funktionshinder komma igång och börja arbeta? Är det realistiskt idag, i Sverige, att få ut alla på arbetsmarknaden.

– Självklart inte. Många är på tok för sjuka, berättar Alain. Företag är sällan snällt inställda till människor med funktionsnedsättningar. Är ni överraskade? Han ställer denna fråga till publiken, men ingen svarar.

Som avslutning så berättar Alain Topor om de fördelar folk upplevde av att de fick av lite mer pengar på fickan. Han berättar om en man som hade en massa diagnoser och han levde på existensminimum. Tack vare projektet så fick han under en nio niomånadersperiod 500 kronor mer att leva för. Denna person återupptog sitt stora ungdomsintresse, vilket var att spela bowling.

Detta fick honom att må bättre. Han fick han en bättre självbild, han fick en syssla, han träffade människor, han fick status, någon att prata med, han fick en mening med livet och allt det här positiva fick han på grund av att han nu hade råd till att bowla.

Text: Christer Adrian
Foto: Per Rhönnstad

Bättre fly än illa fäkta?

Vi har hål inom oss som vi gör allt för att fylla. Allt för att slippa konfronteras med de verkliga orsakerna. Sanningar skapas i våra huvuden med hjälp av de fakta som vi tror att vi har, fakta som vi skapar i våra huvuden utifrån egna tolkningar av fragment runt omkring oss. Istället för att ta reda på varför så drar vi egna slutsatser som ofta är långt ifrån verkligheten.

Helheten är inte väsentlig, det viktiga är vår egna överlevnad.

Går vi bara ner de där kilona så favoritbyxorna återigen kan knäppas så kommer ju allt bli så mycket bättre, det skulle lösa alla bekymmer. Dieter och svält, hetsätning och träning – jakten på perfektion hetsar, hålet måste fyllas, till vilket pris som helst.
Vi omger oss med andra människor dygnet runt för då slipper vi möta vårt inre och varför påminnas om vi kan låta bli? Vi isolerar oss i våra lägenheter för att slippa möta världen som gör hålen så påtagliga; det som inte syns finns inte.

Unnar oss en öl efter dagens slut som lätt blir en till. Och ännu en. Slutar räkna dem i takt med promillehöjningen och det säger sig ju självt att ett skvalpande hål är tusen gånger bättre än ett tomt. Dricker oss till okänslighet och säkerhet, till glömska och bedövning.

En joint framför TV:n på kvällen – Livet är ju trots allt inte så tokigt och shit vad bra den här låten är och jävlar vad det vore gott med en chokladkaka och en påse chips men orka resa sig ur soffan för att gå till affären och det behövs ju faktiskt inte heller för pizzerian har ju hemkörning och fan vad rolig den där Frank Andersson ser ut när han försöker dansa och var kom alla dessa gäspningar ifrån?

Helg, fest, umgänge och skratt – snörvlande näsor och blanka ögon är ju ändå så vanligt nu i förkylningstider så vi kan gott unna oss en sniff till. Störst, bäst och vackrast virvlar vi ut på dansgolvet och vi är för stunden lyckligast i världen och det där med morgondag har vi ändå aldrig riktigt förstått.

Vi spyr galla om de kring oss, de vi kallar våra vänner, när de inget hör. Allt för att själva få känna oss lite bättre, lite starkare. Ibland låter vi t o m vår bästa väns partner fylla våra gapande hål i själen. Det som ingen vet…

Partners avverkas på löpande band och vi jagar hela tiden den där känslan av eufori och nyförälskelse. På samma sätt använder vi oss av våra kroppar för att bli bekräftade – om han ligger med mig måste han ju tycka om mig. Eller?
Ställer jag bara upp på hans sjuka fantasier så kommer han ju att älska mig. Eller?

Ibland gapar hålet så stort att den enda utvägen för oss är att rent konkret fysiskt skada oss själva. Även smärta är ju en känsla som går att ta på. Ibland går vi i vår naivitet ett steg längre och fläker ut bilder av våra uppskurna armar på Internet. All form av bekräftelse är ju bra bekräftelse.

Kanske är det dags att börja prova på en ny metod? Kanske är det dags att helt enkelt börja våga stanna upp och lära känna oss själva? Att acceptera oss själva, vår omgivning och det vi inte kan förändra. Vara lite Zen. Koncentrera oss på här och nu och jobba på att förändra de bitar i våra liv som vi inte är tillfredställda med. Släppa taget om den/det som skapar obehag för oss.

Altruism i all ära men glöm inte bort egoismen.
Det är du som ska leva ditt liv.
Det är du som bestämmer hur det skall se ut.
Ingen annan.

Text: Kajsa Jansson

Fler elever ska klara sina studier

ASP Bladet har träffat Kathrin Mörtel, verksamhetschef för Skolhälsovården vid Karlstad Hammarös gymnasieskolor, för att diskutera den psykiska dimensionen i elev- och skolhälsan. Vi pratade elevhälsa, förebyggande arbete och förvaltningens ambitioner om förstärkning med psykolog till elevhälsan.

Med en ny skollag, HBT-certifiering av elevhälsan med fokus på att ge ökad kunskap om homo- bi och transsexuella ­– samt förberedande för en ny termin, är det bråda dagar för Kathrin Mörtel. Ändå tog hon sig tid när ASP Bladet, nyfikna över skolans värld, tog kontakt med henne för att lära oss mer om elevhälsofrågor.

Inför hösten 2011 har Skolhälsan ambitioner att rekrytera en skolpsykolog. Tidigare har man enbart haft tillgång till psykologresurser på Klaraborgs specialpedagogiska område via avtal med Barn- och ungdomsförvaltningen. De nuvarande resurserna täcker tyvärr inte behoven av utredningar för elever inom gymnasieskolorna; många får stå i lång kö för att få sin utredning.

Med den nya skollagen som grundstöd är ambitionen att komplettera Elevhälsan med en psykolog som finns närmare integrerad i verksamheterna på skolorna. Psykologen skulle främst arbeta med utredningar av elever med olika typer av skolrelaterade problem, där diagnosbilder som ex. dyslexi och dyskalkyli kan bli aktuella.

– Vi har tillgång till psykologresurs redan idag, men den finns på annan plats. Om vi får en psykolog närvarande på skolan, så kan vi träffas ansikte mot ansikte och det blir ett mervärde för verksamheten och därmed även för eleven.

En psykolog kan också bidra till att Elevhälsan bättre och snabbare kan bedöma om och var en utredning bör göras, berättar Kathrin Mörtel.

Ett paradigmskifte

Kathrin upplever sig stå lite i ett paradigmskifte gällande synen på elevhälsans uppdrag i skolan.
Tidigare när något inte fungerade i elevens skolsituation fokuserade man enligt henne lite för ofta på ”felen” hos eleven.

Man lade för stort ansvar på den enskilde att själv klara sina studier med samma pedagogik och upplägg. Nu vill man fråga sig mer vad skolan kan göra annorlunda.

– Det jag ser som angeläget är att vi inom kommunen tillsammans med landstinget samverkar bättre kring elever med psykisk ohälsa. Vi efterfrågar ett länsövergripande samverkansavtal mellan elevhälsan och barnpsykiatrin. Jag hoppas att vi ska få till det under 2011.

Elevhälsan som verksamhet har dessutom fått ökad legitimitet i skolan och i samhället i stort. Något som har genererat pengar till kommunerna som uppmanats av tex regeringen att satsa på utbildning och resursförstärkningar, exempelvis i form av skolpsykologer.

Sedan några år arbetar man också på ett mer strukturerat sätt för en få till stånd bättre likvärdighet för eleven.

– Men det tar tid att vända en skuta, det finns fortfarande mycket som vi kan förbättra i skolan när det gäller stöd till elever som riskerar att inte klara sina studier. Elever som annars riskerar att lämna oss ”orustade” för att starta sitt vuxenliv.

Breda insatser

Kathrin berättar att det finns flera faktorer till hur bra eller mindre bra det kan gå för en elev. De kan summeras som risk- frisk och skyddsfaktorer. Som skyddsfaktor i livet för de som studerar på Karlstads-Hammarös gymnasieskolor är prioritet nummer ett att eleverna klarar sin utbildning. Det går inte nog att understryka vikten av detta.

I det här sammanhanget kan man tala om vikten av så kallade ”generella insatser” – vilket innebär att skolorna sätter fokus på en god psykosocial miljö för samtliga sina elever. För detta gynnar även elever med särskilda svårigheter.

Har man en skola att gå till som förmår att bejaka sina elevers olikheter på ett bra sätt, är det en bra för alla.

– Den absolut bästa skyddsfaktorn för en människa är att klara sina studier. Det finns ingenting som är bättre för än människa än att klara sin skola.

Gör man det så mår man bra och mår man bra så klarar man skolan. Hälsa och lärande går liksom ”hand i hand”. Det gäller bara för oss att bli ännu lite bättre på att omsätta det i praktiken också.

På väg tillbaka från Drottninggatan och Gymnasieförvaltningens lokaler, kan undertecknad inte annat än hoppas att det paradigmskifte Kathrin Mörtel talar om får vingar och blir en positiv faktor för elevers psykiska hälsa i skolan. Den grundsten som den alltid har förtjänat att vara.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår”

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.