Etikettarkiv: Psykolog

Vi kan stoppa dödande mobbning

123Varje dag är det tusentals elever som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade, slagna. Min klasskompis var mobbad under många år. Det var inte bara elever som var med och mobbade, utan även lärare.

Tillsammans var de delaktiga till att Josefin tog sitt liv.
Jag minns det som igår, när Josefin blev mobbad utav allt och alla. Värst var nog tjejerna i klassen. Men till och med lärarna mobbade Josefin. Hennes situation på skolan utgör nog några av de värsta mobbningsminnena jag har.

Vid ett tillfälle skulle killarna ha en gemensam gymnastiklektion ihop med tjejerna, vi gick i högstadiet. Då tar läraren fram Josefin, som alla vet har noll bollkänsla. Hon gick upp inför hela klassen som satt vid ribbstolarna och stirrade. Hon missade första serven, hon missade den andra serven, när hon skulle pröva en tredje gång, då skriker läraren:

– Hur jävla svårt ska det vara och träffa en boll, för fan! Under tiden han vräker ur sig detta skrattar hela klassen åt Josefins misstag. Det här är en brutal situation tagen ur verkligheten. Jag skäms när jag tänker tillbaks på den där gången.

Jag önskar att någon hade varit tuff nog och sagt till läraren: Vad håller du på med? Gubbe.

Några år efter 9:ans slut så tog Josefin sitt liv.

Vuxna har särskilt ansvar
Christer Olsson är psykolog och författare, bland annat till boken ”Verktyg mot mobbning och kränkning”. Han påstår att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning, i den bemärkelsen att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när skolpersonalen får signaler om att något hänt.

Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Det här arbetet har blivit bättre med åren, påstår Christer Olsson.

Men trots en lag som började gälla den 1 juli 2011, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

Jag hoppas verkligen att skolor har blivit bättre gällande mobbning än hur det var när jag växte upp.

Josefin blev retad, hånad, slagen utav en hel klass under flera års tid. Jag kan förstå att barn inte fattar konsekvensen av att mobba någon, men jag kan inte förstå hur alla lärare blundade år efter år. De var med och mobbade Josefin.

Sånt här ska inte få hända, trots det sker det. Men alla människor har rättigheter. Det handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor. De mänskliga rättigheterna utgör en av grunderna för vårt samhälle, och det handlar också om relationer. Hur vi beter oss mot varandra. Det borde vara kärnan i alla religioner och politiska system. Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på papper.

Många känner dock inte till vilka dessa rättigheter och skyldigheter är. Att mobbning och diskriminering är ett brott mot en grundläggande medmänsklighet, även i Sverige.

Vi har alltså många brott som dagligen sker i Sverige.

Om man kollar på FN:s allmänna förklaring så står det så här:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Tyvärr så ser inte verkligheten ut så för alla. Speciellt inte för Josefin, som tog sitt liv efter många års mobbning.

Text: Bo Persson
Foto: Per Rhönnstad

OBS! Vissa händelser är ändrade för att skydda personen och familjens integritet. Josefin heter egentligen något annat.

Varje elev måste få känna sig trygg

bildMånadens debattskribent Christer Olsson anser att skolor måste bli bättre på att leva upp till sin vision om nolltolerans mot kränkande behandling och mobbing i skolvärlden. Trots fina lagtexter är verkligheten ibland allt annat än vacker.

Varje dag är det tiotusentals elever, som går till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, hånade och slagna. En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Jag vill gärna slå fast, att det finns åtskilliga skolor som har framgång i arbetet mot mobbning och kränkning i den bemärkelsen, att de omedelbart agerar på ett bra sätt, när personal får signaler om, att något har hänt. Då hinner kränkningar aldrig etableras och utvecklas till mobbning. Skolor som inte bara pliktskyldigt har skrivit in skollagens krav på nolltolerans i sina likabehandlingsplaner – utan som lever med och i nolltolerans!

Men trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som också innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever på många skolor en katastrof.

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor. Med bland annat tjugo års erfarenhet av föreläsningar för personal inom skola och förskola, fritidshem och föreningar, förvaltningsanställda, politiker, samt för föräldrar och elever över hela Sverige.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar som det skall, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Fortfarande finns det skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra.” ”Den som ger sig in i leken ger, får leken tåla.”

Därigenom höjs också acceptansnivån. Och därför händer det också att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat.

Elever fryser ut och isolerar andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i. Den ökade toleransnivån innebär givetvis också, att det blir svårare att upptäcka de elever, som ständigt mobbas och utsätts för grövre kränkningar.

När vi vuxna genom skolplikten ”tvingar” våra barn och ungdomar till minst nio år i skolan – förskoleklass och gymnasieskolan kallar jag, än så länge, för obligatoriskt frivilliga – så är det vuxenvärldens absoluta skyldighet, att alltid göra sitt yttersta för att inget barn eller någon ungdom skall kränkas, mobbas, eller på något annat sätt trakasseras.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck!

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

– ”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta.
Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det – men har inte velat göra något åt det! Det tycker jag är hemskt. Människors liv kan faktiskt gå till spillo.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för vänskap och omsorg – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa – trygghet och säkerhet – och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Detta arbete är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet!

Text: Christer Olsson
psykolog, kurator och författare bland annat till boken:
”Verktyg mot mobbning och kränkning”
Foto: Privat

Ibland finns inga enkla svar

Ibland-finns-det-inga-enkla-svar_OmslagMånga tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin

Vårt behov av ett hemligt rum

hemligt rumNär jag växte upp, hade jag så gott som inga kompisar. Jag råkade illa ut på olika sätt, bara för att jag var så udda. Redan då var det inte tillåtet att gå utanför lagomstigen, som stakats ut åt oss alla ända sedan födseln. Men, eftersom jag är, och alltid har varit, obstinat, lämnade jag den stigen tidigt.

Priset jag fick betala för det var högt. Ständigt mobbad, utfrusen, inga kompisar, vald sist på jympastiken. Men som Ola Salo säger: ”Det är värt priset att bli kallad idiot om det är vad som krävs för att du ska få gå din egen väg”, och jag kan bara ödmjukt instämma.

I avsaknad av riktiga vänner, hade jag många fantasikompisar. Jag behövde inte göra mig till, utan de accepterade mig som den jag var. Jag hade också en fristad, i form av ett eget rum. Det låg i mitten av en hemlig tunnel som gick från en lönndörr i mina farföräldrars potatiskällare. Fortsatte jag i tunneln kom jag upp i grannvillan.

Nej, jag stal aldrig någonting, utan gick bara runt och tittade på alla vackra saker de hade. Bland annat hade mamman en jättefin klänning som jag provade flera gånger och kände mig fin i, som en elegant dam. Sonen, som jag lekte med ibland, och hans föräldrar var aldrig hemma. Därför kunde jag röra mig fritt och riskerade aldrig att bli upptäckt.

I rummet hade jag mina finaste dockor och många kläder till dem som jag vårdade ömt. Jag hade också den dockvagn som jag aldrig fick. Det var ett så pass stort rum att det gick att gå runt i rummet utan några större problem. Jag var där så gott som varje natt i många år. Varje gång jag fick vara där var en stor gåva.

Ja, kära läsare, som ni kanske förstår, fanns det här underbara rummet bara i drömmens värld. I våra drömmar kan vi skapa det rum som vi vill ha och vad som ska finnas där. Och det bestämmer Ingen annan över! Dessvärre träffade jag aldrig Prinsessan Morphea, utan jag var alldeles ensam. Men, till skillnad från vakenvärlden trivdes jag med min ensamhet och jag hade ju mina älskade dockor.

När jag sedan inledde mitt första, ”riktiga” förhållande, kom jag tillbaka till jordkällaren, men då var lönndörren låst.

Det här är något som jag nästan aldrig har pratat med någon annan om. Men, det lilla fåtalet har även de skapat sitt eget, inre rum. En fristad när tillvaron känns tuff och/eller är jobbig. Jag är inte utbildad psykolog eller psykiatriker, men jag har samlat ihop både livsvisdom och en viss människokännedom under mina mer än femtio jordsnurr. Min alldeles egna teori är att vi alla behöver det här rummet som vi kan ta vår tillflykt till.

Text: Liselotte Frejdig
Bild: Maria Lundby Bholin

Denna text är tillägnad Annabel, som fick mig att återuppleva mitt inre rum på nytt.

Olika åsikter om Schizofreni

I fackförbundet Visions tidning om socialarbete, Social Qrage, behandlar de enorma åsiktsskillnaderna i hur schizofreni betraktas. Psykologen Lennart Lundin ser det som en hjärnsjukdom, något som Alain Topor inte håller med om.

Den schweiziske psykiatrikern Paul Eugene Bleuler införde 1911 beteckningen schizofreni (1911) för vad som tidigare kallats dementia praecox . SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) sammanställer på regeringens uppdrag en bok om läkemedelsbehandling vid schizofreni. I den beskrivs schizofreni som en kronisk och invalidiserande hjärnsjukdom.

Många forskare har ansett sig ha kunskap om tillståndet men fortfarande är schizofreni en svårbedömd diagnos. Två psykologer som har olika åsikter om schizofreni är Psykologerna Lennart Lundin och Alain Topor.

Lennart Lundin menar att schizofreni är en kronisk hjärnsjukdom och att det bekräftas av en mängd fysiska förändringar hos patienten.  Han påpekar att forskare har konstaterat hur schizofreni påverkar i stort sett alla kroppens system från energiförsörjning till hjärnstammens process av information.

Alain Topor anser att det saknas godtagbara bevis som talar för att schizofreni är en sjukdom.

– Idag finns övertygande vetenskapliga bevis för att psykofarmaka kan bidra till att göra vissa symptom kroniska, säger han.

Topor menar att läkemedel bara dämpar symtomen och inget annat. Han ställer sig även frågande till om det överhuvudtaget finns något som heter schizofreni. Han föredrar begreppet ”allvarlig psykisk problematik”.

Inte helt oense

Enligt Lennart Lundin är psykofarmaka den mest primära i behandlingen av schizofreni, eftersom han hävdar att de patienter som tar medicin regelbundet lever längre än de som inte gör det. Han avfärdar dock inte betydelsen av det sociala nätverket utan menar att det också är en viktig detalj.

Alain Topor menar att sociala relationer är av stor betydelse och att de medicinska aspekterna har en mer underordnad roll. Oavsett deras olika åsikter är de dock eniga om att ingen annan än brukaren/patienten kan avgöra när han eller hon är på återhämtningsvägen. Topor och Lundin är också av den åsikten att de sociala relationerna spelar roll för läkningsprocessen.

Text: Gunilla Björkegren

Läs mer:

http://www.sq.nu/content/dubbla-bud-om-schizofreni

Hårdare tag mot kvacksalveri

Det har under de senaste åren startas företag som inriktar sig på att hjälpa personer med psykisk ohälsa. Lars Ahlin, Psykologiförbundets ordförande, varnar för vissa företag som lurar folk med snabba lösningar. De kan i många fall skapa mer psykiska problem. – Idag finns ingen lag som hindrar att vem som helst behandlar psykiska sjukdomar, säger Lars Ahlin i Göteborgs Posten 25 augusti.

Företaget Communicera är ett företag som arbetar med psykologisk hjälp.  Den drivande kraften bakom företaget är Jonas Gåde som grundade företaget.  Han är varken psykolog eller psykoterapeut men kallar sig relationsexpert, enligt Göteborgs Posten.

Gåde har skapat sig ett namn genom att medverka i olika TV-program som TV3:s Grannfejden, där han tillsammans med Robert Ashberg löser konflikter.  Jonas Gåde har även engagerat friidrottaren Robert Kronberg som marknadsförs som terapeut, enligt GP:s uppgifter.  Han arbetar som livscoach och mental rådgivare för idrottare. I en relaterad artikel i GP den 25 augusti svarar Gåde på frågor om Communicera.

-Jag är kognitiv terapeut inom något som heter New Life Coaching, säger Gåde. Företaget Communicera har anmälts till Socialstyrelsen för falsk marknadsföring pga. för höga priser för tjänster, brott mot regler om kvacksalveri genom behandling av barn med tvångstankar och beteendestörningar, hävdar GP.

Inspektör Lena Lennerbrandt vid Socialstyrelsens regionkontor i Stockholm säger att de beslutade att överlämna en anmälan till åklagaren den 13 juli. Socialstyrelsens roll är att kontrollera legitimerade utövare men kan inte själv gripa in. Legitimerade psykologer är mycket kritiska att inte myndigheterna kan gripa in mot fuskare, berättar Göteborgs Psoten.
”Det värsta är att Jonas Gåde och Communicera vänder sig till människor som mår riktigt dåligt. Att låta det fortgå är cyniskt”, menar Dan Katz som är legitimerad psykolog och KBT terapeut. Katz menar vidare att Gådes arbetsmetoder är tvivelaktiga och tycker att hans upplägg är obehagligt.

Lars Ahlin hävdar att Jonas Gåde har använt sitt kändiskap för att gynna sina affärsverksamheter. Massmedia, säger Ahlin, borde ta större ansvar när det gäller källkritik när de anlitar folk.  Vanliga människor har svårt att bedöma skillnaderna mellan en KBT-terapeut och en psykoterapeut. Robert Ashberg däremot försvar sin kollega med att betyg från någon utbildning inte betyder något eftersom Gåde var bra på att lugna ned folk.

Psykologförbundet arbetar nu för en ändrad lagstiftning som skyddar människor inom psykvården på samma sätt som det fungerat inom den mediciniska vården.  Människor som saknar utbildning får ej kallas sig psykolog eller psykoterapeut. Vissa personer kallar sig snarlika saker för att komma runt detta. I ett patientperspektiv är en Ifrågasättande attityd nyttig.

Text: Henrik Sjöberg

Dystymi – den okända sjukdomen

Dystymi är en förstämningssjukdom som enklast beskrivs som en mild men ständigt pågående depression. Orsaken till sjukdomen är okänd, men sannolikt ligger ett flertal verkande (och samverkande) faktorer bakom, så som kronisk stress, social isolering eller jobbiga uppväxtförhållanden. Människor kan leva i decennier med problemet, i värsta fall livet ut.

Personer med dystymi känner sig ofta otillräckliga, deras svaga självkänsla och dåliga självförtroende leder till låga förväntningar på vad tillvaron har att erbjuda. Sjukdomen debuterar ofta i tidiga år, då den gradvis kommer smygande och med tiden negativt påverkar både självbild och personlighetsutveckling. När dystymin bryter ut tidigt i livet tenderar både den drabbade såväl som omgivningen att tro att symtomen är individens naturliga personlighetsdrag, och svårmodet blir så normaliserat att man tror att det är så livet ska vara. Konsekvensen blir att diagnos och behandling fördröjs.


Tillvaron blir en kravfylld jämmerdal där de få existerande glädjeämnena näppeligen motiverar till en ljusare livssyn. Emellanåt kan man uppleva begränsade perioder av bättre humör, men ångesten kommer alltid tillbaka, det ständigt pyrande problemet hämmar dystymikerns förmåga att leva som man önskar.

Dubbel depression
Dystymi har stora likheter med egentlig depression och att skilja dem åt kan vara svårt. Den stora skillnaden ligger i att dystymin inte är lika förlamande, men även att den egentliga depressionen är av övergående natur.

Människor med dystymi kan även drabbas av så kallad dubbel depression, det är när sjukdomen djupnar till en egentlig depression – och det blir omöjligt att skilja sjukdomarna åt – när sedan depressionen avklingat finns dystymin fortfarande kvar. Även om dystymi traditionellt ansetts mindre allvarlig än egentlig depression kan ett ständigt pågående lidande ha svåra konsekvenser, obotad leder den bland annat till förhöjd självmordsrisk.

Liksom andra depressionssjukdomar som debuterar i unga år är dystymi kopplad till andra problem, exempelvis psykosomatiska besvär som huvudvärk och magont, dessutom kan så många som femton procent av dystymikerna ha ett alkohol- och narkotikamissbruk.

Social fobi vanligt bland dystymiker

Ångestsyndromet social fobi är vanligt bland dystymiker. De har svårt att finna sig till rätta, obekväma med sin omgivning orkar man aldrig slappna av och undviker helst att delta i sällskapslivet.

Undersökningar på denna grupp visar att även om man oftast har sociala relationer så investeras en stor del av energin åt arbete, vilket lämnar begränsat utrymme för ett socialt liv. På jobbet har man dock lätt för att spilla tid på oväsentliga småsaker, man är oflexibel och på grund av svårigheter att kunna prioritera växer berget av ärenden som ska utföras. Men det finns trots allt dystymiker som når framgång, men detta genom en kombination av självkritik och dåligt samvete, vilket man kompenserar med hårt arbete.

Siffran på antalet dystymiker i totalpopulationen varierar mellan fyra och tio procent, och sannolikheten att drabbas är dubbelt så stor för kvinnor som för män.

Diagnoskriterier
Diagnosen dystymi blir ställd när en vuxen individ uppvisat en kronisk nedstämdhet under minst två års tid (nedstämdhet under större delen av denna tvåårsperiod), dock utan att man har haft några akuta depressionsperioder, i kombination med minst två av följande sex symtom på nedstämdhet:

  • Minskad eller ökad aptit
  • Perioder av onormalt lite eller onormalt mycket sömn
  • Brist på energi (svaghets- eller tröghetskänsla)
  • Att man nedvärderar sig själv
  • Obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
  • Hopplöshetskänslor

För barn och ungdomar räcker det med att uppvisa symtomen under ett års tid för att kunna ställa diagnos. Hos dessa är attribut som otålighet och retlighet utan någon egentlig nedstämdhet tecken på dystymi, och kallas då dysfori.

Orsaker
Orsakerna till att människor blir dystymiker är komplexa, men en otrygg barndomsmiljö är dock något som ofta bäddar för att människor inte klarar av att hantera kriser och motgångar i vuxenlivet.

Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning.

En asteniker är en blyg och osäker person som inte vågar hävda sig i sällskap med andra. I sitt arbete är de mycket noggranna men också stresskänsliga, vilket leder till att de lätt blir uttröttade och riskerar drabbas av utbrändhet. På grund av sin dåliga självkänsla vågar de inte ta initiativ av överdriven rädsla för misslyckanden och besvikelser. Deras blyghet leder till social isolering vilket givetvis ökar sannolikheten för att de utvecklar en depression.

Pessimisten är på kant med tillvaron. Ständigt missnöjd och irriterad över att människor i deras omgivning inte förstår deras behov.

Omvärlden tolkas alltid i negativa termer och man har svårt att njuta av livet, familjen och eventuella framgångar. Denna läggning är mycket utbredd bland de som lider av dystymi. Det finns även kemiska orsaker bakom dystymi och depression.

Under depressionstillstånd utsöndrar hypofysen mindre mängder av signalsubstansen serotonin, vilken spelar en stor roll för människans förmåga att uppleva välbefinnande.

Vid serotoninbrist blir man nedstämd, ångestfylld och lättirriterad.

Behandlingsformer
Dystymi behandlas för det mesta med SSRI-preparat (för att stimulera blodets serotoninhalt) i kombination med stödsamtal hos kurator eller, i de svårare fallen, kognitiv beteendeterapi (KBT) hos en psykolog.

Att enbart behandla med läkemedel har visat sig ge mindre god effekt vid dystymi, det är dock bättre att enbart medicinera än att endast gå i psykoterapi. För yngre patienter rekommenderas enbart psykologiska behandlingsformer. Behandlingstiden vid dystymi tar allt som oftast flera år.

Den okända sjukdomen

Ett stort problem för dystymiker är sjukdomens relativa anonymitet, de drabbade vet inte själva att de lider av en sjukdom, okunskapen finns även inom sjukvården, där man ofta misslyckas man med att identifiera grundorsaken till de hjälpsökandes besvär.

Primärvården behöver en utbildningsinsats för att kunna lära sig att upptäcka problemet i mötet med patienten, och dessutom kunna skilja på dystymi och andra förstämningsbesvär. Ökad kunskap är givetvis också nödvändig för att upptäcka och behandla sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt.

Text: Christer Jansson