Att bryta i tid

Att bryta i tid

Att ge vissa patienter möjlighet att skriva in sig själva i psykiatrins slutenvård, det vill landstingets politiska styre Värmlandssamverkan. Detta tror man ska öka självbestämmandet och korta vårdtiderna, samtidigt som man får möjlighet att fånga patienter tidigare i sjukdomsförloppet, så som de med självmordsrisk, anorexia och psykos.

Undertecknads första tanke är att det blir svårt att prioritera vem som får komma in? Avdelningarna är ju redan fulla som det är för det mesta? Men funkar det borde vårdtiderna kunna kortas? ASP Bladet har talat med Marianne Utterdahl från Sjukvårdspartiet i Värmland.

Idag är det inte så att man kan bestämma själv om man vill bli inlagd, utan det görs en bedömning av läkare när man kommer in på psykakuten. Att genomföra någon form av självinskrivning innebär en maktförskjutning.

Det finns exempel ute i landet där det skrivs ett vårdkontrakt mellan patienter som är lämpliga och landstinget eller motsvarande vårdgivare.
– Det skrivs en planering där patienten kan åka hem och känna sig trygg med vetskap att om symtomen börjar blir sämre, så vet jag att det finns en plats dit jag kan vända mig för att lägga in mig.

Enligt förslaget behöver patienten inte ta vägen via akuten för att bli inskriven, utan har en direktfil in. Detta för att kunna bryta ohälsan tidigare. På så sätt hoppas förespråkarna att patienten blir mer delaktig i sin egen vård.

Tanken är att detta ska kunna vara en förändring i arbetssätt som betalar sig själv, i och med att det finns mycket som talar för att det kan leda till förkortade vårdtider. Värmlandssamverkan har bett landstingsdirektören att utreda om det här är  lämpligt. Fast man vill inte detaljsstyra uppdraget, det ger man organisationen i uppdrag att ta reda på själva.

Marianne Utterdahl ser dock fördelarna. – Relationen mellan patient och personal har blivit mycket bättre där man genomfört detta, och det är ju viktigt för patienten att få en bra relation, då har man bättre chans att återhämtning. För personalens del låter det som att det kan leda till en betydligt bättre arbetsplats.  Som vi ser det så är det liksom alla rätt.

I de delar av Sverige politikerna har tittat på får avdelningarna komma med förslag om de vill ha särskilt avsatta vårdplatser. Om vårdplatsen är upptagen, kan man som patient behöva vänta nån dag, men de har fortfarande en direktfil in i verksamheten.

– Men om det är så vi tycker det ska fungera i Värmland eller om vi har en annan lösning för det, det vet vi inte utan det är principen som är viktig. Genom att göra patienter delaktiga och genom att bryta ohälsan i tid kan vi hitta vinst för både patient och landstinget.

Detta är ett förslag som den 25 april presenterades för Landstingsstyrelsen, går det igenom då, så kommer de sätta ett datum då det skall återrapporteras från landstingsdirektören. Marianne Utterdahl är ödmjuk inför vad som kan bli resultatet.

– Det kan bli att ”detta har vi alla förutsättningar för och kan börja med direkt” eller ”det här är ingenting vi tycker därför att” och då får vi se vad vi tycker om det. Eller så kan det bli så att de tycker ”Detta är jättebra, men vi behöver de här och de här förutsättningarna”. Så det är omöjligt att svara på innan vi får verksamhetens kunskap och analys om det här.

Ser du att det här arbetssättet skulle kunna innebära några problem?
– Nej, det gör jag inte egentligen, jag litar på att vi har en profession som vet hur och när det här ska användas, och till vilka. Jag tror att det är en fördel när patienter får en större egenmakt och att vi får ett samspel mellan vården och patienten. Det finns alltid en risk med varje vårdmöte, men jag tror att den risken minskar om patienten får ett större inflytande.

Marianne vill att patienterna ska veta att de på alla sätt jobbar för att höja både tillgängligheten och kvalitén i vården, och där patientens perspektiv är i första rummet. Det är den väg de har valt att gå för att utveckla vården i Värmland. Hon ser en stor kraft, en stor vilja, i organisationen att göra sådana saker som även professionen ser skulle leda till bättre vård för patienterna.

– Vi är inte framme vid målet än, men vi jobbar verkligen med detta i första hand. Jag kan också tillägga att jag hoppas vi får en vård där patienten är mer delaktig, då det ger individen större trygghet och att det också ger närstående större trygghet.

Text och foto: Maria Lundby Bohlin

Andlighet, religion eller psykos?

Hur kan man veta vad som är religion och vad som är en psykos? Finns det några fasta gränser? Kan en ateist få religiösa vanföreställningar? Eller andliga upplevelser? Hur kan man veta vad som är vad och utesluter de båda varandra?

En psykos är när en person tappar kontakten med verkligheten. Ofta är det uppenbart, hon kan höra och se saker som andra inte kan höra och se. Hon kan tro att läkaren placerat fjärilar i öronen på sig, att någon opererat in ett chip i nacken på dem eller att någon styr deras tankar med hjälp av röntgenstrålning.

Dessa symtom ovan är hallucinationer (att se, höra, känna och smaka saker som inte har någon grund i verkligheten) eller vanföreställningar (exempelvis att man är jagad av SÄPO eller är utsedd att rädda världen från en kommande attack från utomjordingar). Vid dessa tillfällen är det uppenbart för omgivningen att någonting inte står rätt till och personen tror intensivt på sina upplevelser oavsett vilka motargument andra kommer med.

Hörselhallucinationer är det vanligaste förekommande symptomet vid schizofreni, de kan vara kommenterande, imperativa eller uppmanade. Man kan känna att man är ett med naturen, fåglar talar till en, stenar och blommor är symboler, vinden ger budskap.

Men att uppleva saker som går utanför den fysiska verkligheten är också en del av de stora världsreligionerna. Religioner som Kristendom, Judendom och Islam bygger alla på övernaturliga händelser, till exempel den brinnande busken Moses såg och hörde tala. Micael Nilsson nämner via sin hemsida flera personer ur Bibeln som sett Gud; Gideon i vinpressen, Elisa kallas till profet när har arbetar ute på fältet, Petrus och Andreas möter Guds kallelse i en fiskebåt och Matteus utanför tullhuset, där han var en föraktad överlöpare som ansågs en landsförrädare och svikare.

Till synes övernaturliga fenomen kan ha fysiska orsaker. Den brinnande busken, som brann men inte brann upp, kan ha flera förklaringar skriver Nilsson: en överladdning av elektricitet, ljusreflexer, ett vulkaniskt utbrott, en solstråle som bröts genom bergsmassivet, en gasläcka som fattat eld eller en psykologisk reaktion. Eller så var det Gud.

VANFÖRESTÄLLNINGAR

Vissa anser att all tro på något som inte går att bevisa existensen av bör definieras som vanföreställningar, men, liksom med alla andra ”vanföreställningar” så måste tron vara till skada för sig själv eller andra för att den skall anses nödvändig att behandla. Den skall också vara utanför vad som anses socialt och kulturellt normalt i den omgivningen som personen tillhör, således anses normalt inte en person som svimmar på scenen på ett väckelsemöte som sjuk.

Tidningen Kyrknytt, nummer tre 2008, har en artikel om ämnet ”andlig kris”. En man var mitt i livet stressad och började, utan att tidigare alls haft religiösa funderingar, fanatiskt leta, yoga, symboler och terapi. Han såg betydelser i allting och korsade gränsen för vad som var ”normalt” i fråga om tänkande och beteende. Han hamnade på psyket en kort stund, men ”valde” att gå tillbaka till det normala, för att slippa ett eventuellt vårdintyg och behandling. Han hittade information om ”andlig kris” och kände igen sig. Andliga kriser kan likna psykoser, med besvärliga vanföreställningar som kan vara svåra att hantera, men andliga kriser anses man kunna gå stärkt ur. Andliga kriser kan även tolkas inom en religiös ram, exempel på detta finns även utanför de judeokristna traditionerna, som inom schamanismen.

En andlig kris kan också vara negativ. Moder Theresa och St. John av korset är två som drabbats av ”själens dunkla natt” eller som det kallas ”dark night of the soul”. Det kan te sig som en depression och/eller en känsla av att ha mist kontakten med Gud. Lis-Bodil Karlsson som är lärare på Karlstads Universitet anser att man bör tala om dessa fenomen mer, ofta står personer helt ensamma med dessa erfarenheter, till exempel genom att känna sig utanför sin kropp, höra röster, se gestalter och ljussken. Det kan vara svårt att förstå vad som skett.

En enkel lösning på problemet att förstå alla dessa upplevelser är att kalla dem för vanföreställningar. Så gör exempelvis de nya ateisterna, däribland Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Med tanke på att många väntar på att Jesus ska återvända kan vi konstatera att om han väl gör det, så kommer han förmodligen i sådana fall få sitta på psyket.

Text: Maria Lundby Bohlin

Nu skrattar vi åt den andre

I denna månadens debattartikel gör ASP Bladet åter ett nedslag i attitydsfrågor i förhållande till människor med psykisk sjukdom. För tidningen Resumé som ingår i Bonnierkoncernen har nyligen intervjuat en man som kallas för ”Alliansens bortglömda pr-konsult”. Han får i tidningen uttala sig kring om att han tror sig ha jobbat för Alliansen i marknadsföring.

Anslaget är menat att vara humoristiskt och artikeln avslutas med att konstatera att Moderaterna och Folkpartiet tillbakavisar mannens uppgifter och bestrider den faktura på över en halv miljon kronor han har skickat till dem. För en tid sedan publiceras även en film på Youtube som skildrade en man som en tidig sommarmorgon inleder en förvirrad monolog inför ett par killars videofilmande mobiltelefon där han säger sig ha “ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”. Samt ha haft 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Han skulle även äga en rad företag som Ericsson och Volvo bara för att nämna några.

Bloggaren och skribenten Rasmus Fleicher tror att det är samma man i båda sammanhangen. På sin blogg Copyriot skriver han som reaktion följande: ” Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?” och avslutar med följande ord: ”är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?”

Inom sociologin pratar man om stigmatisering när grupper eller individer som avviker från samhällets normer blir utsatta för negativ behandling. Att bli skrattad åt på grund av sin egenskap som psykiskt sjuk är ett tydligt exempel på vad som kan anses vara stigmatisering enligt denna definition.  Socialpsykiatriskt forum skriver följande om stigmatisering och media: ” Mycket tyder på att medias rapporteringar om psykisk sjuka/funktionshindade som ”våldsverkare” som inte vet sitt eller andras bästa ytterligare försämrat situationen för dem.”

Till detta kan tillfogas synen på psykiskt sjuka som genom sina vanföreställningar blir reducerade till komiska original. Människor man kan skratta åt obehindrat på Youtube utan att ställa sig följdfrågan: vem är denna människa och vad är orsaken till hennes nuvarande tillstånd, idéer och tankar? Kanske behöver människan hjälp och stöd och saknar verktyg för att få den. Möjligtvis bevittnar vi nu konsekvenserna av att en människosyn som kommer till uttryck i vissa dokusåpor spiller över till annan media. Att den förflyttar gränserna mot att en ganska rå mobbningsmentalitet kan anses som det normala. Eller så ser vi något mycket mer tidlöst än så.

Hur det än må vara med orsakssambanden: efter att skrattet har lagt sig kan vi försöka tänka steget längre och reflektera kring oss själva och ”den andre”. När det handlar om att du eller jag tappar greppet, hur vill vi att samhället ska bemöta oss? Hur är situationen hos den som saknar kompass att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är åtminstone något att fundera över när tidningar nu anser det ok att hänga ut personer som med största sannolikhet lider av psykisk sjukdom.

Text: Robert Halvarsson

Vad är ECT?

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?”. Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet elektrokonvulsiv terapi (ECT).

Bakgrund I dagligt tal använder man inte begreppet ”elektrokonvulsiv terapi”, utan säger istället ECT (av engelskans electroconvulsive therapy) eller elbehandling. Förr sa man elchock, men den benämningen är föråldrad och dessutom missvisande. De som kom på metoden med ECT var två italienska professorer, Ugo Cerletti och Lucio Bini. År 1938 kunde de påvisa att ett epileptiskt anfall, framkallat med hjälp av elektricitet, kunde användas som ett sätt att behandla psykiska sjukdomar.

Tillvägagångssätt Behandlingen innebär att en elektrisk ström på ca 0,8 Ampere vid 450 Volt sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som placeras på huvudet. Strömmen framkallar ett epileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser i hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet. Även muskelavslappnande medel ges för att patienten inte skall få den muskelvärk som annars är vanlig vid generella krampanfall.

När används ECT? ECT är den mest effektiva behandlingen vid djupa depressioner eller där självmordsrisken bedöms som stor. Den är också ett alternativ när läkemedelsbehandling inte fungerar eller orsakar svåra biverkningar. ECT kan ges vid depressioner med inslag av psykos (med vanföreställningar). Det förekommer också att man ger ECT vid mycket svåra maniska sjukdomstillstånd av livshotande karaktär. Man brukar då ge daglig behandling under tre dagar för att bryta udden av den maniska sjukdomsbilden.
Biverkningar Vissa personer kan få tillfälliga minnesstörningar efter behandlingen på grund av minskad syretillförsel till hjärnan under en kortare tid. Patienten kan då få en minneslucka som täcker behandlingstiden eller få svårigheter att minnas vad som hände strax före, under och efter behandlingen. Även tillfällig förvirring kan uppstå. Såväl minnesstörningen som förvirringen är dock ganska obetydlig eftersom narkosmetoden och tillvägagångssättet vid ECT har moderniserats. Vanlig huvudvärk förekommer hos cirka 30% av alla patienter som behandlas med ECT. Övergående muskelvärk och illamående är mindre vanliga. Ibland händer det att patienten får tandfrakturer om muskelkramperna blivit för starka.

Karl-Peter Johansson