Ett liv i balans

Litium är en humörstabiliserande medicin som hjälper personer med bipolär sjukdom att leva ett normalt och balanserat liv som är möjligt.

1800 upptäcktes bergarten petalite av den brasilianska kemisten José Bonifácio de Andrada i en gruva på ön Utö i Stockholms södra skärgård. Den svenske kemisten Johan August Arfwedson 1817 upptäckte sedemera att det gick att utvinna litium ur petalite.

Litium är ett spårämne som finns i växter, i många bergarter och även i människokroppen. I sin renaste form är litium en mjuk och silvervit metall. I fast form är den lättaste metallen i naturen.  Andra egenskaper som litium uppvisar är en stark elektrisk ledningsförmåga. Den används även ibland som beståndsdel i tvåltillverkning, elektriska batterier, smörjmedel och gör legeringar starkare. Det finns en mängd användningsområden men det är som läkemedel den är mest känd, i synnerhet för behandling av bipolärsjukdom.

Det var på 1870-talet som litium först kom att användas som läkemedel och då för att behandla maniska tillstånd. I slutet av 1800-talet avtog andvändningen av litium på grund av att läkemedelsindustrin inte ville satsa på ett läkmedel som det var svårt att få patent för.

Det var sent 1940-tal som litium igen togs upp i forskningen. 1970 godkände Food and Drug Administration(FDA) i USA litium för läkemedelsanvädning. FDA har ansvar för bl.a. läkemedelsfrågor och fungerar ungefär som Läkemedelsverket i Sverige.

The British Journal of Psychiatry rapporterade 2009 att forskare i Japan har funnit ett samband mellan naturliga halter av litium i dricksvatten och lägre självmordstal. Forskningen i Japan visade att det fanns tecken som tydde på att självmordsfrekvensen kan sjunka av naturliga halter av litium i dricksvattnet. I Wikipedia-artikeln om litiumbehandling nämns att det finns indicier som pekar på att källvatten med halter av litium i användes i behandling av manier.

Vetenskapliga rapporter ska tas med en nypa salt. Studierna är inte heltäckande utan beskriver i det här fallet en begränsad population i Japan.

Litiumbehandling

Det går inte bota bipolärsjukdom. Eftersom bipolärsjukdom är en biologisk betingad sjukdom går det heller inte att lindra symtomen med exempelvis enbart psykoterapi. Terapin kan vara ett bra komplement men litiumbehandlingen är en viktig faktor som minskar sjukdomens verkningar. Behandlingen skyddar inte bara mot symtomen utan litiumet skyddar också hjärncellerna från effekterna av sjukdomen.

Litium har först och främst effekt på de maniska perioderna men även i enstaka fall används det i behandling mot depression. En långvarig litiumbehandling kan förebygga nya perioder av mani eller depression.

Bipolärsjukdom kommer och går men den finns där under ytan. Vid de rätta betingelserna, när exempelvis livet är extra stressigt, mycket händer på en gång, kan sjukdomen märkas mera. Det är viktigt att regelbundet ta medicinen annars finns risken att hamna i emotionell oreda.

Även under litiumbehandlingen kan sjukdomens symtom märkas. Litiumet gör inte att livet blir linjärt utan kapar både toppar och dalar.

Utan medicinen skulle symptomen vara mycket, mycket värre. I perioder där mani märks extra tydligt är det också särskilt viktigt att ta litium, annars är risken stor får förvärrad sjukdomsbild.

När litiumet sätts in görs detta långsamt. Det gäller att hitta en nivå som passar individen, för att få ett fullgott skydd mot sjukdomen. Litiumprov tas regelbundet för att hålla kolla på litiumnivåerna i blodet. Sköldkörtel och njurar kontrolleras också. Även i perioder då livet inte störs av sjukdomen är det lika viktigt att ta sitt litium som under de sjuka episoderna.

Många människor som inte står under medicinering, medicinerar sig själva med droger och alkohol. Det dämpar ångesten men är på längre sikt förödande, därför att alkohol och drogmissbruk kan förvärra sjukdomsförloppet, även manier kan utlösas.

Text: Henrik Sjöberg

Fakta om biverkningar:

Litium har som alla andra läkemdel biverkningar. Överdosering av litium är livsfarligt och kan leda till döden men de vanliga biverkningarna är tämligen ofarliga.

Vanliga biverkningar vid inledning av behandling:

– lätt illamående

– lös avföring

– matthet i kroppen

Efter två veckors behandling brukar dessa biverkeringar försvinna men muntorrhet och darrhänthet kan bestå under behandlingens gång.

Dystymi – den okända sjukdomen

Dystymi är en förstämningssjukdom som enklast beskrivs som en mild men ständigt pågående depression. Orsaken till sjukdomen är okänd, men sannolikt ligger ett flertal verkande (och samverkande) faktorer bakom, så som kronisk stress, social isolering eller jobbiga uppväxtförhållanden. Människor kan leva i decennier med problemet, i värsta fall livet ut.

Personer med dystymi känner sig ofta otillräckliga, deras svaga självkänsla och dåliga självförtroende leder till låga förväntningar på vad tillvaron har att erbjuda. Sjukdomen debuterar ofta i tidiga år, då den gradvis kommer smygande och med tiden negativt påverkar både självbild och personlighetsutveckling. När dystymin bryter ut tidigt i livet tenderar både den drabbade såväl som omgivningen att tro att symtomen är individens naturliga personlighetsdrag, och svårmodet blir så normaliserat att man tror att det är så livet ska vara. Konsekvensen blir att diagnos och behandling fördröjs.

Tillvaron blir en kravfylld jämmerdal där de få existerande glädjeämnena näppeligen motiverar till en ljusare livssyn. Emellanåt kan man uppleva begränsade perioder av bättre humör, men ångesten kommer alltid tillbaka, det ständigt pyrande problemet hämmar dystymikerns förmåga att leva som man önskar.

Dubbel depression
Dystymi har stora likheter med egentlig depression och att skilja dem åt kan vara svårt. Den stora skillnaden ligger i att dystymin inte är lika förlamande, men även att den egentliga depressionen är av övergående natur.

Människor med dystymi kan även drabbas av så kallad dubbel depression, det är när sjukdomen djupnar till en egentlig depression – och det blir omöjligt att skilja sjukdomarna åt – när sedan depressionen avklingat finns dystymin fortfarande kvar. Även om dystymi traditionellt ansetts mindre allvarlig än egentlig depression kan ett ständigt pågående lidande ha svåra konsekvenser, obotad leder den bland annat till förhöjd självmordsrisk.

Liksom andra depressionssjukdomar som debuterar i unga år är dystymi kopplad till andra problem, exempelvis psykosomatiska besvär som huvudvärk och magont, dessutom kan så många som femton procent av dystymikerna ha ett alkohol- och narkotikamissbruk.

Social fobi vanligt bland dystymiker
Ångestsyndromet social fobi är vanligt bland dystymiker. De har svårt att finna sig till rätta, obekväma med sin omgivning orkar man aldrig slappna av och undviker helst att delta i sällskapslivet.

Undersökningar på denna grupp visar att även om man oftast har sociala relationer så investeras en stor del av energin åt arbete, vilket lämnar begränsat utrymme för ett socialt liv. På jobbet har man dock lätt för att spilla tid på oväsentliga småsaker, man är oflexibel och på grund av svårigheter att kunna prioritera växer berget av ärenden som ska utföras. Men det finns trots allt dystymiker som når framgång, men detta genom en kombination av självkritik och dåligt samvete, vilket man kompenserar med hårt arbete.

Siffran på antalet dystymiker i totalpopulationen varierar mellan fyra och tio procent, och sannolikheten att drabbas är dubbelt så stor för kvinnor som för män.

Diagnoskriterier
Diagnosen dystymi blir ställd när en vuxen individ uppvisat en kronisk nedstämdhet under minst två års tid (nedstämdhet under större delen av denna tvåårsperiod), dock utan att man har haft några akuta depressionsperioder, i kombination med minst två av följande sex symtom på nedstämdhet:

• Minskad eller ökad aptit
• Perioder av onormalt lite eller onormalt mycket sömn
• Brist på energi (svaghets- eller tröghetskänsla)
• Att man nedvärderar sig själv
• Obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
• Hopplöshetskänslor

För barn och ungdomar räcker det med att uppvisa symtomen under ett års tid för att kunna ställa diagnos. Hos dessa är attribut som otålighet och retlighet utan någon egentlig nedstämdhet tecken på dystymi, och kallas då dysfori.

Orsaker
Orsakerna till att människor blir dystymiker är komplexa, men en otrygg barndomsmiljö är dock något som ofta bäddar för att människor inte klarar av att hantera kriser och motgångar i vuxenlivet.

Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning.

En asteniker är en blyg och osäker person som inte vågar hävda sig i sällskap med andra. I sitt arbete är de mycket noggranna men också stresskänsliga, vilket leder till att de lätt blir uttröttade och riskerar drabbas av utbrändhet. På grund av sin dåliga självkänsla vågar de inte ta initiativ av överdriven rädsla för misslyckanden och besvikelser. Deras blyghet leder till social isolering vilket givetvis ökar sannolikheten för att de utvecklar en depression.

Pessimisten är på kant med tillvaron. Ständigt missnöjd och irriterad över att människor i deras omgivning inte förstår deras behov.

Omvärlden tolkas alltid i negativa termer och man har svårt att njuta av livet, familjen och eventuella framgångar. Denna läggning är mycket utbredd bland de som lider av dystymi. Det finns även kemiska orsaker bakom dystymi och depression.

Under depressionstillstånd utsöndrar hypofysen mindre mängder av signalsubstansen serotonin, vilken spelar en stor roll för människans förmåga att uppleva välbefinnande.

Vid serotoninbrist blir man nedstämd, ångestfylld och lättirriterad.

Behandlingsformer
Dystymi behandlas för det mesta med SSRI-preparat (för att stimulera blodets serotoninhalt) i kombination med stödsamtal hos kurator eller, i de svårare fallen, kognitiv beteendeterapi (KBT) hos en psykolog.

Att enbart behandla med läkemedel har visat sig ge mindre god effekt vid dystymi, det är dock bättre att enbart medicinera än att endast gå i psykoterapi. För yngre patienter rekommenderas enbart psykologiska behandlingsformer. Behandlingstiden vid dystymi tar allt som oftast flera år.

Den okända sjukdomen
Ett stort problem för dystymiker är sjukdomens relativa anonymitet, de drabbade vet inte själva att de lider av en sjukdom, okunskapen finns även inom sjukvården, där man ofta misslyckas man med att identifiera grundorsaken till de hjälpsökandes besvär.

Primärvården behöver en utbildningsinsats för att kunna lära sig att upptäcka problemet i mötet med patienten, och dessutom kunna skilja på dystymi och andra förstämningsbesvär. Ökad kunskap är givetvis också nödvändig för att upptäcka och behandla sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt.

Text: Christer Jansson

Lite om kognitiv beteendeterapi, och självhjälp.

KBT (kognitiv beteendeterapi) är ett samlingsnamn för olika evidensbaserade former av psykoterapi. Det är en relativt ny och väldigt effektiv metod att bota olika former av depressioner, tvångssyndrom, fobier etc. När man har sett till resultat världen över har man kunnat se att det vanligtvis inte finns någon terapiform som fungerar bättre.

På många håll i världen har KBT en mycket stark ställning, och även om terapiformen är på frammarsch i Sverige så har det tagit tid. I många landsting är efterfrågan fortfarande mycket större än utbudet på detta revolutionerande sätt att bota psykiska åkommor, som skiljer sig ganska drastiskt från den klassiska psykodynamiska skolan. Man anser inte att fobier, tvångs- etc, har bakomliggande, omedvetna, och underliggande problem. Man fokuserar istället på att patienten ska blicka framåt, och förändra på vanor och tankar, vilket i förlängningen leder till mer positiva handlingar och levnadssätt.

En KBT-behandling inleds, enkelt förklarat, med en problemanalys, som ska utmynna i en teori om varför problemet upprätthålls, och utifrån den informationen väljer man i samråd med terapeuten en behandlingsform. Sedan sker en utvärdering, och är man inte nöjd med resultatet så gör man ett nytt försök.

Tonvikten i problemanalysen ligger i hur individen samspelar och interagerar med resten av omvärlden med tankar, känslor och beteenden. Fokus ligger på nuet och vart man vill i framtiden. I praktiken innebär terapin att man träffar sin terapeut från allt mellan 2-3 upp till 25-30 gånger under 45-60 minuter, beroende på vilket typ av problem man söker behandling för. Men en lika viktig del som själva terapisessionerna är det egna arbetet hemma med så kallade hemuppgifter, där man med tankeövningar väver in terapin i vardagen. Även om KBT blir en allt vanligare terapiform även i vår kommun, så kan köerna kännas långa för en ångestladdad person som ännu inte fått tid hos någon legitimerad psykoterapeut.

Därför tänkte jag här visa på några enkla råd och tekniker för självhjälp för er med panikångest/GAD som ingår i KBT-behandlingen.

Vad man ska tänka på är att ångest är själens smärtsystem som talar om att något är fel i vårt liv. Självhjälp för Panikångest:

Passa på när du mår psykiskt dåligt.

Ligg ner i ett tyst rum och blunda.

Då kommer du antagligen att känna ett starkt obehag.

Detta obehag kan stegras till det outhärdliga, om du stannar kvar i känslan. Men koncentrera dig ändå på den obehagliga känslan. Då kommer du så småningom att bli mer och mer medveten om vad du verkligen känner.

Exempel på instängda känslor är oro, avsky, trötthet, stress, tristess, skam, vrede, rädsla och sorg.

Obehaget kan kännas farligt, men det är de instängda känslorna som kan vara farliga, inte de medvetna och upplevda.

Låt ångestkänslan breda ut sig och ha en intensiv kontakt med den.

Inom en kvart har antagligen den obehagliga känslan försvunnit, och du har blivit medveten om vad du behöver göra för att börja lösa dina problem.

Vad man ska tänka på när man närmar sig sina känslor, är att ångesten kommer tillfälligt att kännas väldigt påtaglig, men om man inte blir rädd för de här känslorna, så kommer man gradvis att bli mindre rädd. Till slut kommer man att inse att det inte finns något att vara rädd för!

Självhjälp för GAD

Genom att skriva ner sina tankar och känslor kan man lättare få en översikt när ångesten och grubblerierna uppstår, och på så vis få en översikt över vad man kan förbättra, vilka situationer som triggar de negativa känslorna etc. Skriv även upp mål för vad du vill åstadkomma.

Avslappningsövningar, meditation, och promenader är ett bra sätt att få inre ro och fokusera på positiva tankar.

Planera in en stund under dagen (ej innan läggdags) då du ägnar dig åt ångest och ängslan, t ex en halvtimme om dagen, då du släpper fram alla jobbiga känslor. Under den stunden ska du vara helt ostörd. På detta sätt lär du dig hur dina orostankar ser ut, och lär dig att avdramatisera demonerna genom att möta dem öga mot öga. Förutom detta bör du också inrätta frizoner där du inte tillåter dig att ha någon oro alls.

En person med generaliserat ångestsyndrom har ofta mer problem med sina grubblerier än sina känslor. Personen håller gärna känslorna borta med hjälp av grubblerier. Det är viktigt att närma sig sina känslor och försöka sätta ord på dem.

Jag har själv nyligen påbörjat min KBT-behandling, och känner redan nu efter bara några möten att det gett resultat. Själva ifrågasättandet av ångesten, dvs ”mottankar” är oerhört effektivt. Eftersom jag själv lider av bl.a. GAD så är ångesten oftast irrationell och svår att sätta fingret på, grubblandet och oron lägger sig som en dimma så man inte kan fokusera på här och nu.

Text: Kim Larsson

Barn- och ungdomspsykiatrin bjöd in till forskningsdag

Tisdagen den 21 oktober bjöd Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) in till en forskningsdag på Karlstads Universitet. Man ville med denna dag förmedla var forskningen står i dagsläget. ASP bladet åkte till universitetet och besökte en av dagens två föreläsningar.

Föreläsningen hölls av utifrån frågeställningen:

”Vad betyder behandlingsrelationen för resultatet i psykoterapi och hur kan vi dra större nytta av den i det praktiska arbetet?”

I sin föreläsning visade Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi, på sambandet mellan allians (behandlingsrelation) och utfall (resultat).

Holmqvist beskrev olika faktorer av betydelse för sammanhanget (kontexten), såsom patientens och terapeutens. Ett exempel hos patienten är dennes sociala kompetens och hos terapeuten olika förmågor när det gäller dennes egenskaper och behandlingsteknik.

Vi fick därefter ta del av olika studier som handlade om utfallet i samband med behandlingsrelationen.

Det har i dessa visat sig att en avvikelse i alliansen inte behöver vara av ondo. Inte heller under terapins gång, utan resultatet blir snarare bättre. En sådan variation uppstår ofta efter några samtal. En avvikelse i alliansen brukar kallas alliansbrott och kan ske genom tillbakadragande eller konfrontation. Om terapeuten tar itu med ett sådant alliansbrott genom bearbetning och förståelse, blir resultatet bättre.

Utifrån detta kan två olika terapimål formuleras:
• Att använda alliansbrotten för att känna igen dysfunktionella relationsmönster.
• Att utveckla förståelse för samspelet i relationen

Sammanfattningsvis kan man säga att aktivt arbete med alliansen är av godo i det praktiska arbetet.

Frågor
Efter föreläsningen frågade jag Rolf Holmqvist om denna kunskap kunde appliceras på behandlingsrelationen mellan exempelvis skötare och patient.
Han menade att det mycket väl kunde det och att det inte hängde på utbildningsnivå.

Jag frågade också Annika Lindell, en av forskningsdagens arrangörer, om dagen blev som man hade hoppats på. – Absolut, det tycker jag. Vår ambition var just att förmedla forskningsläget och det har vi lyckats med.