Etikettarkiv: Psykvården

Med sin närvaro minskar Molly ångest och oro

Hunden Molly och hundföraren Yvette Berg
Hunden Molly och hundföraren Yvette Berg

Tänk dig en hund som kommer springande mot dig, den är glad och viftar uppmuntrande på svansen. Du lutar dig ner och rufsar om henne i pälsen och känner hur beröringen sprider värme i din kropp. Det är rena terapin! Tidningen Revansch träffade nyligen terapihunden Molly.

Molly är åtta år gammal och tillhör rasen Gordon setter, under ett halvårs tid har hon jobbat som terapihund på Ytterö psykosavdelning.

Med sin närvaro skapar Molly både lugn och stabilitet skriver tidningen, hon dämpar både ångest och oro hos flertalet av patienter som följer med på hundpromenaderna på sjukhusområdet några gånger i veckan.
– Jag tycker att det känns mer som en vanlig promenad, inte som en sjukhuspromenad, den är mycket trevligare så här, säger en av patienterna till Revansch.

Känslan
För att bli terapihund måste Molly gå en utbildning där hon får lära sig olika saker, till exempel får inte Molly bli rädd för höga skrik eller när människor kommer rusande mot henne som när larmet går.

Hundar har ett känsligare sinne och känner lättare av när andra människor mår dåligt. Genom att känna av detta är Molly lugn och stillsam tillsammans med patienter.

På grund av allergirisken kan hunden inte vistas inne på avdelningarna, men om det skulle vara möjligt någon gång finns positiva effekter av det. Någon kanske skulle önska sova med en hund i närheten, man mår generellt sett bättre av den närhet djuret kan ge.
– Vi jobbar verkligen i hop som ett team, säger hundföraren Yvette Berg Colhoun till Revansch.

Resultat
Ibland kan resultaten bli så goda att en patient kan minska på sin medicinering, däribland mot ångest. Hundterapi är ett bra komplement till psykvården, men området är relativt nytt.

Det är nummera inte bara inom psykiatrin som idéer om djur har gjort sig gällande,  inom skolvärlden och äldreomsorgen återkommer djuren så sakteliga. Däribland för patienter med demens.

Text och foto: Lotta Tammi

Tidningen Revanch är en medlemstidning för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Tidningen utkommer fem gånger per år, och du kan läsa den här:
http://rsmh.se/revansch-menu/revansch/

Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering vid psykisk ohälsa

1234Alina Koltsova är socialliberalt sinnad grön liberalfeminist och aktiv samhällsdebattör. Hon menar att vi bör tänka nytt kring psykisk hälsa och den psykiatriska sjukvården.

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta med er på en ytterst obekväm resa i ämnet, som gärna undviks.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, före detta psykiatripatient som grundat nätverket Demokratisk Psykiatri. Han har föreläst om ämnet världen runt i femton års tid, idéerna har nått så långt att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt. Internationell litteratur har också snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas.

Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter, för att på så sätt omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln.

Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att kunna fungera i vardagen och att vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och att medicinera dem.

De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin, vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem.

Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert Anna Odells skandalomsusade projekt Okänd Kvinna från 2009, då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron, som hon förvisso tidigare upplevt, och lurade S:t Görans psykakut i Stockholm. Visst kan man kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när väl irritation och ilska lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.

Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt.

De som behöver medicin ska absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet.

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det.

Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper, särskilt bland ungdomar och minoriteter.

Nuförtiden finns ideella organisationer som Suicide Zero, vilka hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra.

Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör den psykiatriska vården moderniseras.

Text: Alina Koltsova
Illustration: Peter Sundström