Etikettarkiv: PTSD

Vad är generaliserat ångestsyndrom (GAD)?

IMG_3733Generaliserat ångestsyndrom är en psykisk störning som ger den drabbade både fysiska och psykiska symtom, som påverkar livet negativt i hög grad.

Ångest och oro tillhör livet. De flesta av oss har någon gång känt oro och ångest inför, under eller efter en svår händelse eller jobbig situation. Men när ångest och oro blir ett ofta återkommande hinder i vardagen kan det vara ett tecken på generaliserat ångestsyndrom.

Diagnos
1980 infördes begreppet GAD, generaliserat ångestsyndrom. En psykisk störning som inte har en tydlig orsak eller fobi, som vid till exempel tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, agorafobi och social fobi. Tidigare kallades det diffus ångest. För att ställa diagnosen GAD får den som söker vård svara på ett antal frågor om fysiska och psykiska symtom. Kriterierna är att patienten ska haft en överdriven ångest och oro under häften av dagarna i sex månader, samt minst tre fysiska symtom utifrån en lista i frågeformuläret. Många som fått diagnosen GAD har i första hand sökt vård för de fysiska symtomen.

Symtom
Ångest är en ofarlig men mycket stark och obehaglig känsla av att vara väldigt rädd. Vid en ångestattack följer också fysiska symtom som hjärtklappning, svettningar, illamående, tunnelseende. Vårt sympatiska nervsystem blir aktivt och vi vill fly eller kämpa. För en vanlig människa kommer den känslan bara vid tillfällen som är förenat med fara eller traumatiska händelser och går sedan över. En person med GAD känner oro och ångest dagligen. Orsaken till ångesten växlar ofta och kan vara svår att förklara. Därav den tidigare benämningen diffus ångest. Ångesten tar mycket kraft och energi. En person med generaliserat ångestsyndrom är ofta lättirriterad, trött, har svårt att koncentrera sig och kan känna sig deprimerad. Huvudvärk, muskelspänningar, orolig mage, hjärtklappning, sömnproblem är vanliga fysiska symtom. De flesta som lider av GAD har någon gång upplevt att personer tycker att de oroar sig i onödan och bör ”skärpa till sig”.

Orsak
Som vid de flesta ångestsyndrom är stress och sårbarhet en utlösande faktor. Traumatiska upplevelser kan också vara en katalysator. De flesta utvecklar GAD redan i tonåren eller i början av vuxenlivet. Man tror att 30 procent är ärftliga faktorer och 70 procent beror på påfrestningar och erfarenheter under livets gång. Kvinnor drabbas oftare än män och i Sverige lider cirka en halv miljon av generaliserat ångestsyndrom.

Behandling
Generaliserat ångestsyndrom är svårbehandlat på grund av den skiftande ångesten. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är dock en behandlingsform som har visat positiva resultat för patienter med GAD. Patienten lär sig känna igen sina irrationella tankar och accepterar att de bara är tankar. Patienten lär sig också mottankar och andra verktyg som avslappnings- och andningsövningar för att hantera ångesten.

En annan behandlingsform som visat goda resultat, och ofta kombineras med KBT, är medicinering med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) eller serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (SNRI). Ibland kombineras även dessa. Bensodiazepiner (Sobril, Stesolid med flera) har god effekt mot ångest men det finns en stor risk för beroende av dessa mediciner. Bensodiazepiner skrivs ofta ut vid insättning av SSRI eller SNRI då ångesten initialt ofta förstärks. Med en optimerad medicindos och terapi kan en person som har diagnosen GAD bli symtomfri under en lång period.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Källa: Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS), 1177 Vårdguiden

Uttryckande konstterapi

234234Edith Jordan hämtar upp undertecknad och fotograf i öppenpsykiatrins reception på Bryggaregatan. Hon utstrålar flyktighet i blick och uttryck, men har som kontrast ett stabilt handslag. Vi tar oss genom trappor och korridorer till ett rum fullt av böcker, pärmar, kritor, papper, instrument och konst skapad av patienter.

Hur arbetar man då som fysioterapeut, det som tidigare kallades sjukgymnast, inom psykiatrin? Edith har kompletterat med kroppskännedom, mindfulness och KBT (kognitiv beteendeterapi).

– KBT-utbildningen kompletterar min övriga utbildning bra. Men där jag känner mig mest hemma är inom uttryckande konstterapi. En utbildning som jag blev klar med 2002, och den integrerar jag här i rummet.

ATT KOMMUNICERA I BILDER
Det kan variera under en och samma timme vilken terapiform hon använder. Det kan vara en kombination. En person kan göra en bild av någonting diffust, ”det känns som en klump i bröstet som trycker. Jag har så svårt att andas. Det är en oro i magen”. Edith springer upp och letar fram saker och visar, pappersark, färgkritor, figurer och färgglada kort. Hon ter sig engagerad men också rastlös.

– Jag sätter upp papper på väggen och ber personen att beskriva det här, med färger. Då får vi känslan på papper, och patienten och jag har en bild som vi kan kommunicera med. Där kan det bli lättare att hitta orden. Uttrycken.

– Det som är fint med att arbeta med gestaltning och symboler, är att det blir inte så direkt. Jag sitter inte såhär! Edith sätter sig närmre och stirrar oss i ögonen.

– Då kan vi titta på något på bordet istället eller… Hon studsar iväg och hämtar två träfigurer med färgglada halsdukar.

– …det här är det onda, eller det här är kraven jag har på mig, förstår du? Det här är jag, Edith, och så kan man hålla en dialog här emellan. Så blir det lite kul. Spännande. Tydliggörande.

Hon berättar att de första gestaltande terapeuterna hon känner till i Karlstad utbildades och var klara på 1990-talet. Det viktigaste i valet av patienter är att de skall vara intresserade och nyfikna på gestaltande metoder.

– Ofta har de haft samtal på olika sätt och vill göra någonting mer. De känner att det är något som inte är befäst i kroppen, att någonting fattas. Ångesten som finns i kroppen, vad gör man med den?

– Det kan vara kollegor, psykologer, kuratorer eller sjuksköterskor som känner att de har kört fast. Då kan det räcka att träffa den här personen tillsammans med, säg kuratorn, två-tre gånger vilket ger material att jobba med.

70 PROCENT UNGA VUXNA
Sjuttio procent av de som går terapin är 18-28 år. Diagnoserna kan vara ångestsyndrom av olika slag eller PTSD, tvång eller ADHD.

– En sak jag vill trycka på som inte finns som diagnos är medberoende. Väldigt många har erfarenheter av att vara medberoende. Med medberoende menar jag inte bara dem som har anhöriga med drog- eller alkoholproblem. De kan ha växt upp i en vuxenmiljö och tagit jättemycket ansvar. Sen när de blir 18-20 år så tycker de det är jättesvårt att avgränsa och hitta en egen väg i sitt liv.

– Om det kommer en person till mig som har bensopreparat, med abstinenssymtom som tolkas som panikångest, då kan ju inte jag med mina metoder göra ett dugg. Då måste man ju börja trappa ner. Man får fråga; vill du fortsätta med den här medicinska behandlingen? Vi är skyldiga att hjälpa dem trappa ner, då händer det någonting. ”Ja just det, sådär har jag också tänkt”, säger de.

– Får jag ge några exempel? Edith tar fram en bild som en patient gjort.

– Jag träffade en kvinna med mycket panikångest, som kunde relatera det till just abstinens. Jag frågade hur det var att vara du just nu, och då valde hon ett sådant här symbolkort (visar en bild på en kvinna med bindel för ögonen), hon hade ingen överblick och allting var kaos, både känslomässigt och i huvudet. Vad skulle du vara om ett år? Då valde hon en bild av en guldpokal. ”Då har jag en pokal, för då är jag fri från medicinen!”

Edith jobbar med en rapport där hon vill beskriva symboler i terapi på ett sätt så att kollegor i huset kan använda sig av det. Det skall vara lättillgängligt.

– Jag har fått lite hjälp av FOU; forsknings och utvecklingsenheten, då jag tyckte det var lite svårt att formulera mig. Jag märker att det finns ett sug efter det här, vi får inte tappa det!

PSYKODRAMAUTBILDNINGI KARLSTAD
– Jag är en uttryckande konstterapeut och jobbar med lite olika, det är meningen att man skall kunna vandra mellan olika uttryck. Man kan göra en bild, som kan föras över till en rörelse i kroppen och musik. Flöjt, harpor, stränginstrument eller de här regnrören. Det kan vara något dramatisk, sen kanske det kan bli en dikt av det.

Psykiatrin har ganska frekventa möten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. När personer får jobb så mår patienterna snabbt bättre. Det är viktigt att ha någonting meningsfullt att göra för självkänslan.

– Ibland kommer det personer som säger ”jag vill lämna min bakgrund i historien, där den hör hemma. ” Det fungerar bara om personen tycker att det här är nånting meningsfullt, annars går det inte.

– Man kommer till mig via en egenremiss. Man kan skriva en egen vårdbegäran.

GRATIS PEPPING
– Många tycker att det är svårt att gå till ett gym, men de vill komma igång med någonting. Kanske börjar de promenera men behöver lite stöd och hjälp. Då kan jag ta fram en sådan här sak, en broschyr om Hälsokurs som friskvården har; mat, motion och motivation kallar de det. Det är kostnadsfritt. Det är nytt för i år.

– På ett sätt har vi blivit bättre på att begripa hur hjärnan fungerar, till exempel på en person som har ADHD, alltså en impulskontrollstörning med svårigheter att organisera och planera. Med Asperger blir det svårt med kommunikationen. Att förstå kroppsspråk, abstrakt prat och liknelser. Så vi har blivit bättre på att förstå, absolut, men att så många ska få diagnosen, det vette sjutton. Det kanske är något fenomen i samhället. I stora klasser blir det mycket ljud och synintryck, det är inte konstigt att man får svårt att koncentrera sig.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida

Förstörda liv av sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp är förmodligen något av det värsta en person kan drabbas utav. Än värre är det när barn blir drabbade.

Sexuella övergrepp är när en person tvingas till sexuella handlingar mot sin vilja för att tillfredställa förövarens egna sexuella behov. Detta kan vara beröring, blickar, ord eller att man tvingas att titta på sexuella bilder eller handlingar. Är man under 15 år, så anses det vara övergrepp om en äldre tonåring eller vuxen gör några sexuella handlingar oavsett om man är med på det eller inte. Inte heller barn får ta på andra barn mot dennes vilja. Det räknas som ett övergrepp oavsett om det är offline, på chatt eller i webbkamera.

Definitionen av våldtäkt står med i Brottsbalken 6 kapitlet § 1. Våldtäkt mot barn brukar bedömas som grov våldtäkt. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen säger att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet.

Olika typer av sexuella övergrepp

Övergrepp kan vara att någon tar på ens kropp med händer, mun eller med könet på ett sådant sätt att man upplever obehag eller blir rädd. Det kan vara blickar, sättet att tala, tvång till samlag eller stimulering. Att offret är berusat skall inte anses vara en förmildrande omständighet. Övergrepp är också när någon agerar mot någon som inte kan ge sitt uttryckliga medgivande, kan skydda sig, sover, är drogpåverkad, är sjuk eller har någon annan funktionsnedsättning.

Övergrepp är även om någon utnyttjar personer i beroendeställning eller som känner sig tvingad att ställa upp på sex. Man får inte heller fotografera eller filma någon i ett sexuellt sammanhang, med eller utan kläder. Det är också ett övergrepp att tvinga barn att titta på porrfilm eller i porrtidningar, eller att titta på när barn duschar eller byter om. Man får inte heller köpa eller byta till sig sex med pengar, alkohol, presenter eller tjänster.

Aldrig barnets fel!

Att flirta betyder inte ja till sex, man måste inte ställa upp på sex även om man sagt det tidigare. Man måste inte ställa upp på alla typer av sex. Att vara full, vara i ett förhållande, att sova med någon eller att följa med någon hem betyder inte ja till sex. Att inte skrika, slåss eller klara av att säga nej betyder inte ja till sex. Det är alltid de vuxna som har ansvaret när barn utsätts, det är aldrig barnets fel eller ansvar!

Vem blir offer?

Vem som helst kan råka ut för sexuella övergrepp, men vissa löper större risk än andra: flickor utsätts i dubbelt så hög grad som pojkar och övergrepp är vanligare före puberteten (8-12 års ålder) än efter. Flickor utsätts oftare för förövare inom familjen, medan pojkar oftare utsätts för våld vid övergreppen. Övergrepp mot spädbarn är ovanligt men förekommer. Alkohol- eller drogmissbruk inom familjen ökar risken för övergrepp, risken ökar också om ett annat syskon utsatts.

Förövarna väljer barn noggrant. De tar barn som är närmast tillgängliga av dem som de tror de kan hota och manipulera att hålla tyst. Ofta är det barn som de redan har makt över.

Man vet inte tillräckligt kring förövare, då många inte åker fast, men förövaren är oftast en person som känner barnet väl. De flesta övergreppen begås av män, tio procent begås av kvinnor, något som kanske är fler än vad man kan tro. Några favoriserar flickor eller pojkar, medan andra är intresserade av båda könen. En del förövare är helt inriktade på barn, medan andra även har förhållande med andra vuxna.  En tredjedel av sexuella övergrepp begås av andra barn eller ungdomar.

Konsekvenser av övergrepp

Barn som utsatts eller utsätts för övergrepp blir ofta inneslutna och deprimerade. De kan få koncentrationssvårigheter och tappar intresset för sådant de tidigare tyckt om. Ofta får de mardrömmar. Några blir väldigt sexuellt utagerande, talar om sex, är sexuellt utmanande i sitt beteende och utsätter sig själv för risksituationer där sex är inblandat. En del blir aggressiva och många känner skuld och skam. En del utvecklar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är vanligt att utsatta har en rädsla för att själva göra andra illa men de flesta får inte något sådant beteende.

Hjälp

Det är svårt att berätta om övergrepp man utsatts för till andra. Man känner ofta skuld och skam, är rädd för att inte bli trodd och är rädd för att man ska bli straffad av förövaren om man berättar. Ofta kan förövaren säga något i stil med: ”om du berättar hamnar jag i fängelse och då är det ditt fel att familjen splittras”. Man kan också vara rädd att återuppleva övergreppen om man berättar. Terapi kan hjälpa efter övergrepp. Både barnet och familjen kan behöva kristerapi. Om man inte får hjälp ökar risken för att minnen kommer tillbaka och plågar en, man kan också få ångest, depression eller självskadebeteende, men många visar ingenting utåt. Om förövaren är en nära person blir bearbetningen svårare, i synnerhet om våld ingick. De som far mest illa av övergreppen är de som aldrig kan eller vågar berätta om dem. Det viktigaste är att barnet får stöd av en nära person.

Källor: Wikipedia och Rädda Barnen http://tinyurl.com/6uh7c66

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Bränt barn skyr inte elden

Många personer drabbas av våld, misshandel, våld i arbetet, våldtäkter, övergrepp och prostitution som förkommer både hos kvinnor och hos män, trauman som leder till problem även i vuxenlivet.

I kommunens KLURA-projekt hålls en föreläsningsserie för personalen med namn ”våld i nära relationer”. En av dem som föreläser är Ann Wilkens som är leg psykoterapeut och som har en egen mottagning i Stockholm. Nyligen föreläste hon i Karlstad om trauma, posttraumatisk stressyndrom och främst om sexuella övergrepp mot barn.

Inför föreläsningen skedde ett hastigt lokalbyte. För de flesta så tänker folk ”det löser sig” men för en del kan en sådan förändring omkullkasta allt. Kontrollbehovet är starkt, mindre händelser kan få personen helt ur balans och känna panikkänslor av att tappa kontrollen.

Kunskapen om sexuella övergrepp mot barn fanns redan i början och mitten av 1900-talet. I Wien fick många vuxna kvinnor hysteridiagnos, av vilka många utnyttjats som unga. Synen ändrades sedan till att kvinnornas berättelser var ”fantasier” som baserades på ”en vilja att ha sex med förälder av motsatt kön”.

I en amerikansk lärobok från 70-talet står det att sexuella övergrepp mot barn förekommer i ett fall på miljonen, nu vet man att det ligger på mellan 25 och 30 procent. Få fall går till domstol då bevis sällan finns, det blir ord mot ord.

Trauma

Det finns olika typer utav trauman, sådana som händer vid ett tillfälle till exempel våldtäkt, en tsunami, rån eller att en nära anhörig går bort eller återupprepande trauman som våld i en relation, fångenskap, tortyr, allvarlig försummelse, våld och sexuella övergrepp. Hur mycket en person klarar påfrestningar varierar mycket: också ”små” trauman kan få allvarliga konsekvenser.

Kvinnor får oftast starkare trauman efter en händelse än män, förmodligen därför att kvinnor ofta är mer inriktade på relationer, men detta finns det ingen säker statistik på. Offer kan gå i skräck fortfarande tio år efter att gärningsmannen har dött. Man lever kvar i kroppen på en psykisk nivå av att ”han kanske kommer tillbaka” och tillåter sig inte att tro på övergreppen.

Ett trauma ökar risken för fler trauman eftersom man lär sig lita på fel personer, detta kan leva kvar upp i vuxen ålder. Det blir som en betingning som gör att man dras till fel personer i stället för att skygga från dem. Bränt barn skyr inte elden. Man kan uppfatta att trygga personer är ”tråkiga”, de behöver spänningen, hotet, för att sedan kunna pusta ut när faran är över. Man måste lära om. Det kan vara svårt att tro på en behandlare eller terapeut som är ”god” och tänka att ”hon är bara ute efter mina pengar”, det är en rest från barndomen att känna så eftersom man är van att personer bara är ute efter något för egen vinnings skull. De känner ofta att de har sjuka tankar eller är sjuka, något som är förståeligt efter hemska erfarenheter.

Hur hjärnan reagerar?

Många har svårt att uttrycka verbalt vad som hände vid övergrepp. Detta beror förmodligen delvis på att i en sådan situation ställer hjärnan in sig på ”kamp eller flykt” och den verbala delen av hjärnan prioriteras inte. Människor har dock högre benägenhet än djur att samla erfarenheter på hög i hjärnan.

Många som man vet säkert har varit sexuellt utnyttjade som barn minns inte detta som vuxna. De som stöttats av sin mor efter övergreppen minns mer. De som inte minns var yngre vid övergreppen och hade i högre utsträckning utsatts av närstående. De som utsatts får ofta ett mycket utmanande beteende och känner sig inte trygga, inte ens i sin egen kropp, då den ju använts av någon annan. Ibland känner man inte ens att huvudet och resten av kroppen är delar av en och samma kropp.

Följder av sexuella övergrepp

Det finns ingen specifik diagnos för sexuella övergrepp, men personer diagnosticeras ofta med PTSD, depressioner, ångest, ätstörningar, borderline eller dissociationer. Övrigt är självskador, självdestruktivitet, missbruk, problem i relationer och sexuell problematik. Andra är låg självkänsla, identitetsförvirring, skuld och skam. Man har en känsla av att vara annorlunda. För att kunna acceptera sin bakgrund måste varje kvinna eller man omdefinera hela sin barndom, sin familj och sig själv.

Text: Maria Lundby Bohlin

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.

När tiden inte läker dina sår – Del 1

I framtiden väntas svenska soldater drabbas av psykisk ohälsa i mycket högre utsträckning än tidigare. Orsaken är en kombination av att man infört ett slimmat yrkesförsvar samt regeringens ambition att öka det svenska försvarets insatser i utlandet. Effekten av detta kommer att bli att ett mindre antal tjänstepliktiga kommer att få göra upprepade missioner i farliga områden, vilket innebär ökad risk för bland annat PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Sveriges försvarsmakt går just nu igenom en period av kraftig omorganisation. Den första juli gick det traditionella värnpliktsförsvaret i graven och framöver ska landet försvaras av kontraktsanställda soldater och officerare. En konsekvens av detta blir att utlandsstyrkan upphör. Det är den del av försvaret som ända sen 1948 skickat både svensk trupp och observatörer till olika fredsbevarande missioner världen över, oftast under FN-flagg. Tjänstgöring i utlandsstyrkan har alltid baserats på frivillighet, men från och med nu kommer all personal inom Försvarsmakten att ha internationell tjänstgöringsplikt.

Riksdagens och regeringens försvarsslogan har de senaste åren varit att vi ska bli smalare men vassare. Vi har lämnat invasionsförsvaret till förmån för det så kallade flexibla insatsförsvaret och har nu Nordens överlägset minsta försvarsmakt. Översättning: färre ska göra mer. Samma riksdag och regering vill dessutom att Sverige ska vara en aktivare aktör på den internationella scenen och kunna bistå med både fredsbevarande som fredsframtvingande militära styrkor. Sammantaget framkallar detta en bild av en framtida arbetsplats med stor arbetsbörda och hög press på personalen, inte minst på grund av arbetets natur.

Införandet av den internationella tjänsteplikten kommer också att innebära ökad press på de anhöriga. Väl medvetna om detta presenterade Försvarsmakten nyligen en ny strategi gällande arbetet gentemot anhöriga till personer på utlandsuppdrag. Försvaret ser ett förbättrat anhörigstöd som en viktig komponent i att kunna knyta till sig (och behålla) kompetent personal.

Officerskåren på krigsstigen
Efter en genomläsning av en nyligen genomförd attitydundersökning bland Sveriges yrkesofficerare inser man också att försvaret behöver all goodwill den kan få. 80 procent säger sig fundera på att byta yrke på grund av ilskan över införandet av den internationella tjänsteplikten. Yrkesofficerare är väl medvetna om att man ofta betalar ett högt pris för utlandstjänstgöring, inte bara genom de slitningar det innebär på familjelivet, utan också på grund av att man på nära håll kunnat bevittna negativa effekter på kollegor som gjort utlandstjänst.

Kritiker till värnpliktens avskaffande har också pekat på de rekryteringsproblem som uppkommit i länder som valt att införa modellen med kontraktssoldater. Den stora pool av olika kompetenser som tidigare kom försvaret till del genom värnpliktssystemet är nu borta. När man idag betonar att urvalsprocessen för de som vill tjänstgöra utomlands är grundlig – att endast lämpade kandidater skickas iväg – ska man komma ihåg att dessa kandidater varit handplockade ur värnpliktspoolen. Från och med nu kommer denna att krympa betydligt.
Många av de mest lämpade har tidigare kunnat välja att göra kanske både en eller två utlandsmissioner efter avslutad värnplikt. Nu kommer de inte ens att komma i kontakt med den militära världen. Dessa kommer istället att satsa på en civil utbildning som ger både bättre framtidsutsikter och högre lön. Försvaret kommer helt enkelt att få nöja sig med det utbud som finns till hands.

Mönstret i länder med kontraktssystemet har varit att de som satsar på en karriär inom det militära ofta kommer från socioekonomiskt svaga grupper, där förekomsten av redan etablerade psykiska störningar är vanligare än i högre socialgrupper. De har ofta svaga skolbetyg och ser en anställning inom armén som en bra möjlighet att slippa arbetslöshet. Om försvaret får svårt att fylla ut leden i utlandsmissionerna ökar risken för överutnyttjande av viss personal samt att olämpliga kandidater får tjänstekontrakt i de väpnade styrkorna.

PTSD – den själsliga kostnaden av krig
Försvarets beredskap inför en tuffare framtid är av största vikt, eftersom konsekvensen av traumatiserade soldater får starka effekter, inte bara på de enskilda veteranernas liv, utan även på deras familjer och på samhället i stort.

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD – är den psykiska åkomma som ofta drabbar soldater som varit med om omskakande upplevelser i krig. Begreppet föddes 1980, då man i USA kartlade de besvär av psykiska stridsreaktioner som amerikanska Vietnamveteraner led av. Man insåg att soldater i alla krig kan drabbas av ptsd och att medvetenhet om förekomsten av fenomenet har funnits även hos tidigare generationer. Under amerikanska inbördeskriget talade man om att soldater drabbats av nostalgi, och under första världskriget uppstod begreppet granatchock som beskrivning för typiska ptsd-besvär.

Det civila samhällets brist på förståelse har länge inneburit att många veteraner med ptsd lämnats vind för våg. Oförmögna att återintegreras i samhället leder deras problem till social isolering, hemlöshet, drogmissbruk, brottslighet – i Storbritannien är var tionde fängelsekund en krigsveteran – och självmord.

En av de effekter som sägs vara mest jobbig för de soldater som tjänstgjort i Afghanistan är att när de kommit hem hör de nästan aldrig talas om konflikten i media. Klyftan mellan deras uppoffringar och bristen på insikt hos det civila samhället för detta offer är svår att bära. De har riskerat livet, sett kamrater dö – men ingen bryr sig …

Svårigheten att återanpassa sig till ett samhälle som inte förstår dem gör att vissa drar ut på nya missioner, gång på gång, tills möjligheten att överbrygga livet i krig till livet där hemma försvinner; på militärslang kallas såna individer ”missionsvrak”.

Familjen betalar ett högt pris
Stigmatiserande samhällsattityder gentemot psykisk sjukdom i kombination med den förhärskande machokulturen inom det militära är effektiva hinder för många ptsd-drabbade soldater att våga räcka upp handen och erkänna att de har ett problem. Att ha psykiska besvär går helt enkelt inte ihop med soldaters självbild. Många är också oroliga för att de riskerar sin karriär om det kommer ut att de sökt psykvård, vilket hindrar dem från att ta steget.

Alternativet för dem som inte söker hjälp blir då att förtränga det jobbiga, sluta det inom sig. Med effekten att de blir tidsinställda bomber som kan explodera över minsta petitess. Och riskerar följaktligen att både fysiskt skada och/eller skrämma vettet ur sin omgivning. De som drabbas hårdast av ptsd-skadade veteraner är givetvis nära och kära. Familjer, fruar och flickvänner som tagit hand om hem och barn under en tjänstgöringsmission, och levt med en ständig oro över att behöva få ta emot dåliga nyheter, upplever ofta hur den man som återvänder inte längre är samma människa.

Yrkesmilitärer som kommit hem efter en utlandsinsats har ofta svårt att omedelbart återanpassa sig till vardagslunken, detta är varken ovanligt eller onaturligt. Efter att ha levat månader i streck i ett tillstånd av konstant larmberedskap, där man ständigt måste vara ”påkopplad” – alert, fokuserad – tar det tid att hitta ”av-knappen”. Det gäller för familjen, som både längtat och oroat sig, att inse att den återvändande behöver tid för reflektion och återhämtning. Många gånger går kommunikationen i dessa känsliga skeenden snett. Skilsmässor och brustna kärleksrelationer är legio bland krigsveteraner, vare sig de har ptsd eller inte.

Givetvis är det inte enbart män som drabbas av ptsd. Även kvinnor tjänstgör i konfliktområden och upplever ofta traumatiska situationer som ibland leder till ptsd, men män är av lätt insedda skäl i majoritet när det gäller antalet drabbade.

Text: Christer Jansson

FAKTA PTSD:

Diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD – posttraumatic stress disorder) uppkom 1980 och är ett av få psykiatriska sjukdomstillstånd där den bakomliggande orsaken är känd. Den utlösande faktorn är en extremt traumatisk händelse där den drabbade upplever faktisk eller hotande död eller risk för allvarlig fysisk skada. Situationen präglas av intensiv rädsla, hjälplöshet och fasa.

En ptsd-drabbad person återupplever ofta ett trauma i form av återkommande ångestframkallande minnesbilder, så kallade flashbacks. Även mardrömmar, vars innehåll associerar till den utlösande händelsen, är vanliga. Man uppvisar också ett undvikandebeteende som inte funnits tidigare, där man söker hålla sig borta från sånt som påminner om traumat. Sömn- och koncentrations-svårigheter samt en sjukligt stegrad uppmärksamhetsnivå är också vanliga ptsd-symptom.

För att kunna diagnostiseras med ptsd ska symptomen ha debuterat inom sex månader efter traumat. Det är dock vanligt med fördröjd symptomdebut, inte minst bland krigsveteraner. För dessa kan det ta åratal innan stressreaktionerna dyker upp. Bland krigsveteraner (eller i grupper med manlig dominans) är det mycket vanligt att man ”självmedicinerar” mot sina stressreaktioner, medelst alkohol och andra droger. Även impulsivt vålds-beteende är ett typiskt förekommande stressymptom hos veteraner.

Forskningsstudier har visat på förhöjd ptsd-risk för den med tidigare psykiska besvär. Lågutbildade individer med svag familjeanknytning är också överrepresenterade bland ptsd-drabbade. Det är viktigt att personer med syndromet kommer i behandling eftersom långtidseffekten av ptsd oroväckande ofta leder till självmord. Behandlingen utgörs oftast av en kombination av medicinering med SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi.

Läs mer i del 2 här