Vad är generaliserat ångestsyndrom (GAD)?

Generaliserat ångestsyndrom är en psykisk störning som ger den drabbade både fysiska och psykiska symtom, som påverkar livet negativt i hög grad.

Ångest och oro tillhör livet. De flesta av oss har någon gång känt oro och ångest inför, under eller efter en svår händelse eller jobbig situation. Men när ångest och oro blir ett ofta återkommande hinder i vardagen kan det vara ett tecken på generaliserat ångestsyndrom.

Diagnos
1980 infördes begreppet GAD, generaliserat ångestsyndrom. En psykisk störning som inte har en tydlig orsak eller fobi, som vid till exempel tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, agorafobi och social fobi. Tidigare kallades det diffus ångest. För att ställa diagnosen GAD får den som söker vård svara på ett antal frågor om fysiska och psykiska symtom. Kriterierna är att patienten ska haft en överdriven ångest och oro under häften av dagarna i sex månader, samt minst tre fysiska symtom utifrån en lista i frågeformuläret. Många som fått diagnosen GAD har i första hand sökt vård för de fysiska symtomen.

Symtom
Ångest är en ofarlig men mycket stark och obehaglig känsla av att vara väldigt rädd. Vid en ångestattack följer också fysiska symtom som hjärtklappning, svettningar, illamående, tunnelseende. Vårt sympatiska nervsystem blir aktivt och vi vill fly eller kämpa. För en vanlig människa kommer den känslan bara vid tillfällen som är förenat med fara eller traumatiska händelser och går sedan över. En person med GAD känner oro och ångest dagligen. Orsaken till ångesten växlar ofta och kan vara svår att förklara. Därav den tidigare benämningen diffus ångest. Ångesten tar mycket kraft och energi. En person med generaliserat ångestsyndrom är ofta lättirriterad, trött, har svårt att koncentrera sig och kan känna sig deprimerad. Huvudvärk, muskelspänningar, orolig mage, hjärtklappning, sömnproblem är vanliga fysiska symtom. De flesta som lider av GAD har någon gång upplevt att personer tycker att de oroar sig i onödan och bör ”skärpa till sig”.

Orsak
Som vid de flesta ångestsyndrom är stress och sårbarhet en utlösande faktor. Traumatiska upplevelser kan också vara en katalysator. De flesta utvecklar GAD redan i tonåren eller i början av vuxenlivet. Man tror att 30 procent är ärftliga faktorer och 70 procent beror på påfrestningar och erfarenheter under livets gång. Kvinnor drabbas oftare än män och i Sverige lider cirka en halv miljon av generaliserat ångestsyndrom.

Behandling
Generaliserat ångestsyndrom är svårbehandlat på grund av den skiftande ångesten. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är dock en behandlingsform som har visat positiva resultat för patienter med GAD. Patienten lär sig känna igen sina irrationella tankar och accepterar att de bara är tankar. Patienten lär sig också mottankar och andra verktyg som avslappnings- och andningsövningar för att hantera ångesten.

En annan behandlingsform som visat goda resultat, och ofta kombineras med KBT, är medicinering med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) eller serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (SNRI). Ibland kombineras även dessa. Bensodiazepiner (Sobril, Stesolid med flera) har god effekt mot ångest men det finns en stor risk för beroende av dessa mediciner. Bensodiazepiner skrivs ofta ut vid insättning av SSRI eller SNRI då ångesten initialt ofta förstärks. Med en optimerad medicindos och terapi kan en person som har diagnosen GAD bli symtomfri under en lång period.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Källa: Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS), 1177 Vårdguiden

Uttryckande konstterapi

Edith Jordan hämtar upp undertecknad och fotograf i öppenpsykiatrins reception på Bryggaregatan. Hon utstrålar flyktighet i blick och uttryck, men har som kontrast ett stabilt handslag. Vi tar oss genom trappor och korridorer till ett rum fullt av böcker, pärmar, kritor, papper, instrument och konst skapad av patienter.

Hur arbetar man då som fysioterapeut, det som tidigare kallades sjukgymnast, inom psykiatrin? Edith har kompletterat med kroppskännedom, mindfulness och KBT (kognitiv beteendeterapi).

– KBT-utbildningen kompletterar min övriga utbildning bra. Men där jag känner mig mest hemma är inom uttryckande konstterapi. En utbildning som jag blev klar med 2002, och den integrerar jag här i rummet.

ATT KOMMUNICERA I BILDER
Det kan variera under en och samma timme vilken terapiform hon använder. Det kan vara en kombination. En person kan göra en bild av någonting diffust, ”det känns som en klump i bröstet som trycker. Jag har så svårt att andas. Det är en oro i magen”. Edith springer upp och letar fram saker och visar, pappersark, färgkritor, figurer och färgglada kort. Hon ter sig engagerad men också rastlös.

– Jag sätter upp papper på väggen och ber personen att beskriva det här, med färger. Då får vi känslan på papper, och patienten och jag har en bild som vi kan kommunicera med. Där kan det bli lättare att hitta orden. Uttrycken.

– Det som är fint med att arbeta med gestaltning och symboler, är att det blir inte så direkt. Jag sitter inte såhär! Edith sätter sig närmre och stirrar oss i ögonen.

– Då kan vi titta på något på bordet istället eller… Hon studsar iväg och hämtar två träfigurer med färgglada halsdukar.

– …det här är det onda, eller det här är kraven jag har på mig, förstår du? Det här är jag, Edith, och så kan man hålla en dialog här emellan. Så blir det lite kul. Spännande. Tydliggörande.

Hon berättar att de första gestaltande terapeuterna hon känner till i Karlstad utbildades och var klara på 1990-talet. Det viktigaste i valet av patienter är att de skall vara intresserade och nyfikna på gestaltande metoder.

– Ofta har de haft samtal på olika sätt och vill göra någonting mer. De känner att det är något som inte är befäst i kroppen, att någonting fattas. Ångesten som finns i kroppen, vad gör man med den?

– Det kan vara kollegor, psykologer, kuratorer eller sjuksköterskor som känner att de har kört fast. Då kan det räcka att träffa den här personen tillsammans med, säg kuratorn, två-tre gånger vilket ger material att jobba med.

70 PROCENT UNGA VUXNA
Sjuttio procent av de som går terapin är 18-28 år. Diagnoserna kan vara ångestsyndrom av olika slag eller PTSD, tvång eller ADHD.

– En sak jag vill trycka på som inte finns som diagnos är medberoende. Väldigt många har erfarenheter av att vara medberoende. Med medberoende menar jag inte bara dem som har anhöriga med drog- eller alkoholproblem. De kan ha växt upp i en vuxenmiljö och tagit jättemycket ansvar. Sen när de blir 18-20 år så tycker de det är jättesvårt att avgränsa och hitta en egen väg i sitt liv.

– Om det kommer en person till mig som har bensopreparat, med abstinenssymtom som tolkas som panikångest, då kan ju inte jag med mina metoder göra ett dugg. Då måste man ju börja trappa ner. Man får fråga; vill du fortsätta med den här medicinska behandlingen? Vi är skyldiga att hjälpa dem trappa ner, då händer det någonting. ”Ja just det, sådär har jag också tänkt”, säger de.

– Får jag ge några exempel? Edith tar fram en bild som en patient gjort.

– Jag träffade en kvinna med mycket panikångest, som kunde relatera det till just abstinens. Jag frågade hur det var att vara du just nu, och då valde hon ett sådant här symbolkort (visar en bild på en kvinna med bindel för ögonen), hon hade ingen överblick och allting var kaos, både känslomässigt och i huvudet. Vad skulle du vara om ett år? Då valde hon en bild av en guldpokal. ”Då har jag en pokal, för då är jag fri från medicinen!”

Edith jobbar med en rapport där hon vill beskriva symboler i terapi på ett sätt så att kollegor i huset kan använda sig av det. Det skall vara lättillgängligt.

– Jag har fått lite hjälp av FOU; forsknings och utvecklingsenheten, då jag tyckte det var lite svårt att formulera mig. Jag märker att det finns ett sug efter det här, vi får inte tappa det!

PSYKODRAMAUTBILDNINGI KARLSTAD
– Jag är en uttryckande konstterapeut och jobbar med lite olika, det är meningen att man skall kunna vandra mellan olika uttryck. Man kan göra en bild, som kan föras över till en rörelse i kroppen och musik. Flöjt, harpor, stränginstrument eller de här regnrören. Det kan vara något dramatisk, sen kanske det kan bli en dikt av det.

Psykiatrin har ganska frekventa möten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. När personer får jobb så mår patienterna snabbt bättre. Det är viktigt att ha någonting meningsfullt att göra för självkänslan.

– Ibland kommer det personer som säger ”jag vill lämna min bakgrund i historien, där den hör hemma. ” Det fungerar bara om personen tycker att det här är nånting meningsfullt, annars går det inte.

– Man kommer till mig via en egenremiss. Man kan skriva en egen vårdbegäran.

GRATIS PEPPING
– Många tycker att det är svårt att gå till ett gym, men de vill komma igång med någonting. Kanske börjar de promenera men behöver lite stöd och hjälp. Då kan jag ta fram en sådan här sak, en broschyr om Hälsokurs som friskvården har; mat, motion och motivation kallar de det. Det är kostnadsfritt. Det är nytt för i år.

– På ett sätt har vi blivit bättre på att begripa hur hjärnan fungerar, till exempel på en person som har ADHD, alltså en impulskontrollstörning med svårigheter att organisera och planera. Med Asperger blir det svårt med kommunikationen. Att förstå kroppsspråk, abstrakt prat och liknelser. Så vi har blivit bättre på att förstå, absolut, men att så många ska få diagnosen, det vette sjutton. Det kanske är något fenomen i samhället. I stora klasser blir det mycket ljud och synintryck, det är inte konstigt att man får svårt att koncentrera sig.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

När bägaren rinner över

I ASP Bladet från oktober och november 2010 skrev Christer Jansson om Post-Traumatiskt Stress Syndrom (PTSD) hos militär personal. Men, detta drabbar inte enbart dem, utan i princip vem som helst kan råka ut för händelser som leder till PTSD.

Begreppet myntades 1980 i US of A när de gjorde en kartläggning över de psykiska besvär många Vietnamveteraner drabbats av. Det kan vara en civilbefolkning som hör hur bomber och granater exploderar utanför sin bostad, kanske någon avlider oväntat eller grymt, anhöriga till militärer i ett skarpt läge som lever i ovisshet. Men det handlar inte bara om personer med en anknytning till en väpnad konflikt på ett eller annat sätt. Alla som råkat ut för en dramatisk händelse, till exempel en krock/kollision, vet att den sätter djupa spår. Det kan även vara en person som blir rånad, misshandlad.

Men många får andra svårigheter
Det är dock viktigt att påpeka att alla personer med PTSD eller liknande symptom inte med automatik blir våldsbrottslingar eller skjuter vilt omkring sig. Det kan även leda till sömnlöshet, isolering, (o)frivillig ensamhet, vredesutbrott av mindre våldsam art, drogberoende (alkohol och/eller narkotika/psykofarmaka), vräkning/avhysning från boende, de öppnar inte sin post, har en större risk för att begå självmord etc. Enligt Christer Jansson så är också självmordsfrekvensen bland soldater med PTSD sex gånger högre än för soldater som inte har det. Åren 2005-2010 ökade antalet självmord för varje år.

Chocken kanske inte kommer genast, men ändå lagras oförlöst energi i kroppen och det kan räcka med en blick, ett felaktigt ord och/eller handling – vilka kallas ”triggers” (ungefär utlösare) – så kommer en (oftast) våldsam motreaktion. Det är många gånger detta som ligger bakom många vålds- och vansinnesdåd. Till exempel de så kallade skolskjutningarna, främst i US of A. Många av de som ligger bakom dessa blev mobbade i skolan, tyckte att läraren satte fel betyg, de blev orättvist behandlade eller att de helt enkelt hatade skolan.

Till slut rinner den inre bägaren över och då är tragedin alltför ofta ett faktum. Många, både elever och lärare, vittnar om att de som utfört dåden var enstöringar/mobbade redan under skoltiden. Men, om skolan vet om att det fanns mobbade elever, varför fångades de inte upp redan när de var unga?

En teori är att eleverna/studenterna fångades upp, men sa sig inte vilja ha eller behöva hjälp. Eftersom det inte fanns tvångsvård blev inget gjort. När det sedan brakade loss, var den dubbla tragedin ett faktum. Vad är då orsaken till detta? En tänkbar teori är att när vi utsätts för stress, ökar adrenalinhalten, reptilhjärnan kopplas in och vi vill fly. När vi då inte kan fly, lagras energin i kroppen. När sedan en ”trigger” dyker upp, utlöses denna överskottsenergi igen och den släpps loss.

Kampkonst som utlopp
Jag har själv haft mycket överskottsenergi, frustration och ilska inom mig efter all mobbing/misshandel, även om jag inte vet om det handlade om PTSD. Nej, jag fick ingen diagnos, även om symtomen var kända tidigt (under Amerikanska Inbördeskriget kallades det nostalgi och under Första Världskriget hette det granatchock eller skyttegravsfeber). Men, jag avreagerade mig, först med judo i sex år. Sedan började jag med karate några år senare; sparkade, slog och skrek. Det låter säkert banalt, men det hjälpte mig i alla fall att bli mer lugn och balanserad.

Jag minns när jag just hade börjat, det var 1991 och jag hade blivit svårt misshandlad av en berusad kille. Jag ville inte hämnas, bara kunna försvara mig om det skulle hända igen. Vi skulle göra en övning som heter gohon-kumite (ungefär fem-stegs-kamp). Den består i att den ena först attackerar med fem attacker och den andra försvarar sig och gör en motattack sista gången. Sedan blir det ombytta roller. Allt är förutbestämt och ingen improvisation är tillåten. Jag var som sagt nybörjare och hade fått min gi (dräkt) veckan innan. Jag fick en kille mot mig och han skulle gradera för svart bälte någon vecka senare. Han blev så ”rädd” för mig och min blick/fokusering att han slutade med karate! Vid ett tillfälle nuddade jag hans haka och tänkte att nu får jag skit från Sensei (tränaren), eftersom jag nuddade honom. I stället fick jag beröm; full kraft och kontrollerat avstånd!

Men alla har inte disciplinen eller tålamodet att börja med kampkonst. Det går heller inte att tro att du kan konsten efter bara en eller två terminer. Då är skjutvapen en enklare, snabbare och mer skoningslös lösning för de som vill hämnas, vilka så gott som alltid är killar/unga män.

De som lyckas fångas upp, finns det någon chans att de kan bli helare som människor? Att gå i samtalsterapi kan hjälpa, men många av de som fångats upp väljer SSRI-preparat (de som även kallas psykofarmaka). (Från 2007 till början av 2010 ökade preskriptionen med 75 procent i den amerikanska armén.)  De som väljer medicinering hamnar ofta i ett svårt drogberoende och de kompletterar(ofta) med alkohol. På det sättet hamnar de i en svår isolering, partnern kanske lämnar individen, de har en ökad risk för självmord, depression, ingen vill eller vågar umgås med dem på grund av ett lynnigt beteende, de riskerar vräkning eftersom de ofta struntar i att betala hyran. I stället finansierar de missbruket med dessa pengar i stället.

I en av Christer Janssons artiklar berättar han om en grupp norska FN-soldater med PTSD som valt att isolera sig i skogarna mellan Norge och Sverige och de levde på bär och vilt. De var tydligen sinnesförvirrade eftersom de grävde skyttevärn i skogen. Frågan är om denna var en följd av PTSD eller att de tog droger och/eller drack alkohol.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Källor:

ASP Bladet, artikelserie om PTSD hos militärer, okt och nov 2010.
Läkartidningens hemsida

Förstörda liv av sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp är förmodligen något av det värsta en person kan drabbas utav. Än värre är det när barn blir drabbade.

Sexuella övergrepp är när en person tvingas till sexuella handlingar mot sin vilja för att tillfredställa förövarens egna sexuella behov. Detta kan vara beröring, blickar, ord eller att man tvingas att titta på sexuella bilder eller handlingar. Är man under 15 år, så anses det vara övergrepp om en äldre tonåring eller vuxen gör några sexuella handlingar oavsett om man är med på det eller inte. Inte heller barn får ta på andra barn mot dennes vilja. Det räknas som ett övergrepp oavsett om det är offline, på chatt eller i webbkamera.

Definitionen av våldtäkt står med i Brottsbalken 6 kapitlet § 1. Våldtäkt mot barn brukar bedömas som grov våldtäkt. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen säger att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet.

Olika typer av sexuella övergrepp

Övergrepp kan vara att någon tar på ens kropp med händer, mun eller med könet på ett sådant sätt att man upplever obehag eller blir rädd. Det kan vara blickar, sättet att tala, tvång till samlag eller stimulering. Att offret är berusat skall inte anses vara en förmildrande omständighet. Övergrepp är också när någon agerar mot någon som inte kan ge sitt uttryckliga medgivande, kan skydda sig, sover, är drogpåverkad, är sjuk eller har någon annan funktionsnedsättning.

Övergrepp är även om någon utnyttjar personer i beroendeställning eller som känner sig tvingad att ställa upp på sex. Man får inte heller fotografera eller filma någon i ett sexuellt sammanhang, med eller utan kläder. Det är också ett övergrepp att tvinga barn att titta på porrfilm eller i porrtidningar, eller att titta på när barn duschar eller byter om. Man får inte heller köpa eller byta till sig sex med pengar, alkohol, presenter eller tjänster.

Aldrig barnets fel!

Att flirta betyder inte ja till sex, man måste inte ställa upp på sex även om man sagt det tidigare. Man måste inte ställa upp på alla typer av sex. Att vara full, vara i ett förhållande, att sova med någon eller att följa med någon hem betyder inte ja till sex. Att inte skrika, slåss eller klara av att säga nej betyder inte ja till sex. Det är alltid de vuxna som har ansvaret när barn utsätts, det är aldrig barnets fel eller ansvar!

Vem blir offer?

Vem som helst kan råka ut för sexuella övergrepp, men vissa löper större risk än andra: flickor utsätts i dubbelt så hög grad som pojkar och övergrepp är vanligare före puberteten (8-12 års ålder) än efter. Flickor utsätts oftare för förövare inom familjen, medan pojkar oftare utsätts för våld vid övergreppen. Övergrepp mot spädbarn är ovanligt men förekommer. Alkohol- eller drogmissbruk inom familjen ökar risken för övergrepp, risken ökar också om ett annat syskon utsatts.

Förövarna väljer barn noggrant. De tar barn som är närmast tillgängliga av dem som de tror de kan hota och manipulera att hålla tyst. Ofta är det barn som de redan har makt över.

Man vet inte tillräckligt kring förövare, då många inte åker fast, men förövaren är oftast en person som känner barnet väl. De flesta övergreppen begås av män, tio procent begås av kvinnor, något som kanske är fler än vad man kan tro. Några favoriserar flickor eller pojkar, medan andra är intresserade av båda könen. En del förövare är helt inriktade på barn, medan andra även har förhållande med andra vuxna.  En tredjedel av sexuella övergrepp begås av andra barn eller ungdomar.

Konsekvenser av övergrepp

Barn som utsatts eller utsätts för övergrepp blir ofta inneslutna och deprimerade. De kan få koncentrationssvårigheter och tappar intresset för sådant de tidigare tyckt om. Ofta får de mardrömmar. Några blir väldigt sexuellt utagerande, talar om sex, är sexuellt utmanande i sitt beteende och utsätter sig själv för risksituationer där sex är inblandat. En del blir aggressiva och många känner skuld och skam. En del utvecklar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är vanligt att utsatta har en rädsla för att själva göra andra illa men de flesta får inte något sådant beteende.

Hjälp

Det är svårt att berätta om övergrepp man utsatts för till andra. Man känner ofta skuld och skam, är rädd för att inte bli trodd och är rädd för att man ska bli straffad av förövaren om man berättar. Ofta kan förövaren säga något i stil med: ”om du berättar hamnar jag i fängelse och då är det ditt fel att familjen splittras”. Man kan också vara rädd att återuppleva övergreppen om man berättar. Terapi kan hjälpa efter övergrepp. Både barnet och familjen kan behöva kristerapi. Om man inte får hjälp ökar risken för att minnen kommer tillbaka och plågar en, man kan också få ångest, depression eller självskadebeteende, men många visar ingenting utåt. Om förövaren är en nära person blir bearbetningen svårare, i synnerhet om våld ingick. De som far mest illa av övergreppen är de som aldrig kan eller vågar berätta om dem. Det viktigaste är att barnet får stöd av en nära person.

Källor: Wikipedia och Rädda Barnen http://tinyurl.com/6uh7c66

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin