Röster från Marieberg

ASP Bladet har mött upp två personer som jobbar inom den rättpsykiatriska vården i Kristinehamn, för att fråga hur de ser på vården och dess framtid.

Undertecknad möter bland annat Margareta, som är 55 år gammal och har arbetat större delen av sitt yrkesliv som narkossyster. Sedan 1976 har hon funnits inom sjukvården, med erfarenheter inom exempelvis Värmlands läns landsting och Karlskoga sjukhus. Efter en tid som sjukvårdsrådgivare på Medhelp AB började hon arbeta på allmänpsykiatrin avd. 20, där hon var kvar under 4 års tid för att sedan fortsätta vid Mariebergs rättspsykiatri där hon är kvar än idag.

Vårt andra intervjuobjekt är 60 år gamla Håkan som har blivit rik på erfarenhet i sitt arbete, då han har varit skötare sedan 1969. Han började inom allmänpsykiatrin för att senare börja jobba vid rättspsykiatrin i Kristinehamn.

Hur har psykiatrivården utvecklats genom åren?
Margaretha: Det har skett en kraftfull förbättring. Jag har inte varit med så länge, men de stora slutna anstalterna har avvecklats. Det är fler patienter som nu är utslussade i kommunal regi och i öppenvården. Behandlingen av patienten är betydligt mer human än tidigare, man arbetar med patienten i centrum. Patienten är och skall idag vara delaktig i vården.

Håkan: Ja, det är komplext. Det har förändrats genom tiden och det har gått i cykler. Patienten har hamnat i centrum på ett helt annat vis nu. Det är den största förändringen.

Kan ni märka skillnad inom vården på grund av nedskärningar?
Margareta: Absolut, men det märks kanske mer inom allmänpsykiatrin. Personalnedskärningar har ju skett på alla plan inom vården och det går inte obemärkt förbi.

Håkan: Personella resurser har dragits ner och det har man märkt. Det har blivit mer att göra på mindre huvuden så att säga. Det är så överlag i samhället.

Tror ni att det kan ske förändringar inom psykiatrivården på Mariberg genom flytten till stora sjukhuset i Kristinehamn?
Margareta: Ja, det blir ett bättre patientflöde mellan avdelningarna. Jag tror också att man kan ha en bättre övergripande kontroll på patientflöde och behandlingar med den nya uppbyggnaden och strukturen på vården.

Håkan: Jovisst blir det så. Det öppnar upp mer resurser. Jag tror särskilt att patienten kommer att få bättre sanitetsutrymmen, lokalerna blir fräschare. Sen kommer det att bli mer utbyggt med öppenvård. Kringresurserna kommer att hamna under ett och samma tak.

Tror ni att psykiatrivården kommer att bli alltmer begränsad i framtiden, att öppenvården tar över alltmer?
Margareta: Det kan nog inte bli mycket mer öppenvård än vad vi har idag. Men om det blir mer så kommer samarbetet mellan sluten- och öppenvård bli mycket klarare och strukturerad.

Håkan: Ja, i och för sig, det kan den komma att bli. Men det behöver inte bli så. Vårdens olika delar skall gå hand i hand. Det ena förtar inte det andra.

Numera finns särskilda gruppboenden inom psykiatrin, hur ser ni på det?
Margareta: Det är positivt för patienten, utslussningen via gruppboenden vara en början till ett eget boende så småningom. Det är en bra form för dem som inte riktigt orkar med ett eget boende – under en tid eller som permanent lösning.

Håkan: Jo, det är naturligtvis bra. Det är många som inte skulle klara sig annars. Jag tänker bland annat på många av dem som skrevs ut under åren 1995-96.

Sist men inte minst, ni har säkert något speciellt minne ni kommer ihåg ifrån tiden ni varit inom vården. Har ni något speciellt ni vill dela med oss?
Margareta: Nej, ingenting jag vill delge eller prata om.

Håkan: Nej, det kan jag inte berätta – det är sekretessbelagt. Patientens integritet måste skyddas.

Anonym vårdare: Under Mariebergs tid har det varit många förändringar. Vi hade 1000  patienter här inskrivna förr och på söndagar hade vi bland annat biovisning. Man kan även nämna att Marieberg var självförsörjande från början och att hela området var inhägnat – vilket gällde både personal och patienter.

Text: Jane Alsing Foto: Henrik Sjöberg

LPT & LRV

Under detta år har vi en artikelserie som heter Förkortningsskolan. Här förklarar vi vanligen förekommande förkortningar. Dessutom ger vi en faktabelysning till begreppet som förkortningen betyder.

 

LPT Denna förkortning står för Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, som stiftades 1991 och reglerar hur man med tvång får ge psykiatrisk vård.

För att ge tvångsvård enligt LPT krävs att tre förutsättningar är uppfyllda. För det första att patienten lider av en allvarlig psykisk störning. Med det avses i första hand ett tillstånd av psykotisk karaktär, innefattande symtom som störd verklighetsuppfattning, vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Hit räknas även allvarliga depressioner med självmordstankar, alkoholpsykoser samt klara och särskilt allvarliga demenstillstånd. Den andra förutsättningen är att det ska finnas ett oundgängligt behov av vård. Konkret innebär detta att det ska finnas risk för att patientens liv är i fara eller i varje fall att patientens hälsa allvarligt riskerar att försämras. Därtill ska bedömningen vara att detta inte kan avhjälpas på något annat sätt än genom psykiatrisk slutenvård. Den tredje förutsättningen är att patienten själv motsätter sig en sådan form av vård.

Genom ett så kallat vårdintyg, som utfärdas av en läkare efter en särskild läkarundersökning, intygas att det föreligger sannolika skäl för att de tre förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda. För att en sådan undersökning ska få genomföras krävs enligt lagen skälig anledning. Ett vårdintyg får inte vara äldre än fyra dagar.

Vilken som är behörig att fatta själva beslutet om tvångsvård, styrs av det beräknade vårdbehovet. Om vårdtiden anses bli under fyra veckor, så kan en chefsöverläkare med kompetens inom psykiatri fatta beslutet. Det krävs alltså en självständig bedömning av två olika läkare. Befaras däremot den nödvändiga vårdtiden överstiga fyra veckor, måste frågan domstolsprövas.

I övrigt, reglerar LPT rättssäkerheten, tvångsvårdens innehåll, möjlighet till permissioner och möjligheten till en stödperson som bistår patienten i dennes personliga angelägenheter.

LRV Förkortningen står för Lagen om Rättspsykiatrisk Vård, och stiftades också den 1991. Lagen reglerar hur rättspsykiatrisk vård får ges och vilka förutsättningar som gäller.

Enligt brottsbalken gäller i huvudsak att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte ska dömas till fängelse. Endast om det finns synnerliga skäl kan påföljden bli fängelse.

I brottsbalkens 31:a kapitel och paragraf 3 kan man läsa: ”Lider den som har begått ett brott, för vilken påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.”

Finns det risk för att den som har begått brottet återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag, får rätten besluta att vården ska vara förenad med särskild utskrivningsprövning. I annat fall sker vården utan särskild utskrivningsprövning. Har rätten förordnat särskild utskrivningsprövning, ska permissioner och utskrivning först prövas av en förvaltningsrätt. Finns inget förordnande, så är det chefsöverläkaren ensam som fattar sådana beslut.

En förutsättning för att rätten ska kunna överlämna en person till rättspsykiatrisk vård, är att det finns tillräckligt medicinskt underlag, vilket inhämtas genom så kallad liten och stor sinnesundersökning.

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Per Rhönnstad

Darwin, diagnosen & det normala

En gång i tiden delade vår egen Carl von Linné in växter i separata grupper och arter. Allting har sin egen plats, skapat av Gud som färdigt och åtskilt sinsemellan. När vi idag ställs inför det faktum att vi är olika, får vi samtidigt inte glömma att vi är likvärdiga och del av samma mänsklighet.

Mallens trygghet finns där, och har antagligen alltid gjort det. Jag upplever den själv i min önskan att strukturera min tillvaro och känner igen den i djupet av vår västerländska civilisations vilja att katalogisera och särskilja arter som distinkt olika från varandra. Vi människor ser, uppför oss och tänker ibland olika; det är en viktig insikt. Men om vi tror att det är mer som skiljer oss åt än som förenar oss, är vi samtidigt ute på hal is.

Charles Darwin var en av de viktigaste rösterna – som för snart 200 år sedan – bidrog till att ställa denna föreställning om alltings eviga separation och åtskillnad på ända. Tvärtemot vad vi ibland kan tycka och tänka finns det inga eviga fasta kategorier i den darwinska evolutionen. Liksom olika exemplar av havstulpaner skiljer sig åt gör även människan som individer det. Över tid blir också skillnaderna större inom arter som helhet. Varför? Jo, på grund av evolutionen.

Även vi människor är som art i konstant utveckling och har bättre förutsättningar för överlevnad om vi är anpassade till vår tillvaro. Huruvida en person med exempelvis Aspergers syndrom eller adhd är mer eller mindre anpassade till vårt nuvarande samhälle, är tvärtemot vad vi ofta kan anta, en öppen fråga. Det beror på hur samhället ser ut, samt om individen kan hitta fruktbara strategier för att navigera det.

Det är inte så konstigt att den värdering psykiatrin lägger i en diagnos skiljer sig från värderingen den diagnostiserade har, samt hur samhället runtomkring förhåller sig. Detta fenomen avslöjas i jämförelsen mellan kvällstidningarnas psykjournalistik – där mord ibland förklaras med brottslingens diagnosbild – och det sökande efter respekt och acceptans som både brukarföreningar och individer eftersträvar.

Psykiatriska begrepp som flyttfåglar

Från psykiatrins rum sker en migration av begrepp som autism, schizofreni och adhd. De flyttar likt fåglar ut från sin skyddade verkstad ut i samhället. Människor anammar sen begreppen och betydelserna skiftar och får ny mening. Väldigt påtagligt sker det när människor använder diagnoser som skällsord: ”jävla dampunge”, eller ”du är ju helt schizo” är exempel. Ord som jag själv har hört uttalas och som antagligen inte är unika för min egen livserfarenhet.

Detta är alltid risken när vi identifierar ett annorlundaskap; när vi likt Linné konstaterar att det finns skillnader oss emellan. Liksom vi kan identifiera stödbehov blir människor samtidigt lättare att utesluta, utrota och stigmatisera. Även Darwins idéer om kontinuerlig variation inom en art migrerade en gång i tiden från de brittiska öarna till Tyskland, där det snappades upp av mer spekulativa filosofer, som sökte bekräfta sin naturliga överlägsenhet gentemot vad man uppfattade som underlägsna raser.

Dåtidens fasta kategorier gav upphov till att man ordnade mänskligheten i en strikt hierarki. Överst placerades givetvis germanerna och längst ner förpassades negrerna – de svarta och underlägsna. Darwins iakttagelse om survival of the fittest (den bäst anpassade överlever) förvreds till survival of the strongest (den starkaste överlever). En helt livsfarlig tankebrygd kom det att visa sig med historiens facit i hand.

När vi nu har en psykiatri som har för avsikt att kartlägga och identifiera funktionshinder i psykiatriska termer, finns även riskerna där och lurar bakom hörnet. Ställt inför faktum att vi är olika, kan vi välja att bejaka detta och stödja varandra i eventuella svårigheter, eller satsa på en kapplöpning mot det normala.

Det normala är föränderligt

Det råder ingen tvekan om att det kan finnas stora nyttigheter i att få en diagnos, framförallt när den leder fram till behandling, samtal och stöd som det kan finnas behov för. Det kan också vara självterapeutiskt och upplevas som en befrielse. ”Jag är inte ointelligent eller dum, bara annorlunda!”. Men taget ur sitt sammanhang kan det också förenkla en människa – och genom att bli ett självändamål förklara skeenden som behöver andra redskap än de psykiatriska.

De glasögon vi tolkar normalitet är också den stadd under förändring. Precis som imperier faller och lämnar plats för nya nationer och samhällssystem, utvecklas vårt synsätt på vad det innebär att vara människa. Precis som människan självt, för att återigen tala med Darwin; mannen som insåg att de fasta kategorier Linné tyckte sig se egentligen var bräckliga, och i vart fall inte eviga.

Vi behöver ett vaccin mot främlingsskräck och hat i den psykiatriska terrängen. Ett skulle kunna vara att påminna oss själva och andra om att det vi identifierar som funktionshinder är ett utslag för en människomångfald. Om vi tolkade den psykiatriska världen utifrån detta perspektiv kanske vi skulle komma fram till att det handlar om något ganska odramatiskt, snarare än något abnormt och otäckt.

Med det synsättet kunde kanske frågan om diagnosernas vara eller icke-vara nyanseras till att påminna oss om inte bara det som särskiljer oss, utan även det som förenar. Bakom bokstavskombinationerna finns något större, en ganska bräcklig och bred mänsklighet som innefattar en oerhörd rikedom. Det som idag anses onormalt och icke-åtråvärt kan imorgon betraktas som det normala och sköna.

Text: Robert Halvarsson

Vad är: RÄTTSPSYKIATRISK UNDERSÖKNING?

Ofta stöter vi på begrepp som ”rättspsykiatrisk undersökning”, ”liten” eller ”stor sinnesundersökning” i artikelsammanhang som har med grova brott att göra.  Men vad betyder dessa uttryck egentligen? ASP bladet reder ut saken.

Bakgrund I 1927 års sinnessjuklag kan man läsa: ”om den tilltalade lider av sinnessjukdom eller anledning finns till antagande att han vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar straffbarheten, må han ej dömas utan att läkarutlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet”. En sådan undersökning, som låg till grund för ett läkarutlåtande, skulle alltid utföras vid åtal för mord och mordbrand utan ekonomiska motiv. Fram till 1946 utfördes sådana undersökningar vid fängelserna i Malmö, Göteborg-Härlanda, Västervik och Härnösand samt vid Rättspsykiatriska kliniken på Centralfängelset i Långholmen. Detta gällde häktade.  För ej häktade skedde undersökningen på statliga sinnessjukhus eller på universitetskliniker. År 1946 blev rättspsykiatri en egen specialitet. Ansvarig myndighet vid den tiden var Medicinalstyrelsen, senare Socialstyrelsen. Numer är Rättsmedicinalverket ansvarigt för rättspsykiatriska undersökningar.

Om Rättsmedicinalverket (RMV) Verket inrättades den 1 juli 1991 och genomför undersökningar och utredningar på uppdrag av domstolar, åklagarmyndigheter, polismyndigheter samt socialmyndigheter. RMV har egna avdelningar i Stockholm och Göteborg där man genomför rättspsykiatriska undersökningar, vilket också genomförs vid de psykiatriska klinikerna i Malmö och Umeå.

”Liten sinnesundersökning” Denna form av undersökning bygger på 7:e paragrafen i lagen om personutredning i brottmål. Där kan man läsa i första stycket: ”Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra stycket.  Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.” En sådan här undersökning har formen av ett läkarsamtal, och förutom att ta reda på om det finns förutsättning att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning, så ska den undersökande läkaren ta reda på om det finns skäl till att den misstänkte får genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
”Stor sinnesundersökning” Med detta menas rättspsykiatrisk undersökning (RPU) och sker på uppdrag av domstol. RPU krävs vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som påföljd. Särskild utskrivningsprövning innebär att rätten först måste godkänna en utskrivning. Undersökningstiden för en RPU är fyra veckor för häktade personer, och för ej häktade är den sex veckor.

Hur rättspsykiatrisk undersökning går till Vid en rättspsykiatrisk undersökning har undersökningsteamet i uppgift att på domstolens uppdrag undersöka om en person begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så är fallet får domstolen inte döma till fängelse, vilket kallas fängelseförbud. Vid fängelseförbud får en person inte heller dömas till kontraktsvård eller samhällstjänst. Undersökningsteamet består av läkare, psykolog, kurator och vårdpersonal.

En RPU omfattar fyra delområden: medicinsk och psykiatrisk utredning, psykologutlåtande, socialutredning med levnadshistoria och yttre omständigheter, samt yttrande från avdelningspersonal och arbetsterapi