Etikettarkiv: Reflektion

På besök i stan

Vuxenavdelningens brukarråd i Karlstad hade besök av Säffles brukarråd 6 oktober. Det var en heldag tillsammans där representanterna i Karlstad visade upp sina olika verksamheter, och där tid gavs för informationsutbyte.

 Lika men olika

Representanterna i Vuxenavdelningens brukarråd kommer från olika verksamheter. Det vill säga från Brillianten, Festis, RSMH och Solakoop. I rådet finns också en brukarinflytandesamordnare från Karlstads kommun. I Säffles brukarråd är situationen den omvända, där finns representanter från flera offentliga organ såsom arbetsmarknadsenheten, socialnämnden, Svenska Kyrkan m.fl. I detta råd utgör RSMH i Säffle representanter för brukarsidan. Funktionen för de båda råden är dock densamma, att utöva brukarinflytande.

Besök i retur

För ungefär ett år sedan, besökte Vuxenavdelningens brukarråd Säffles brukarråd, och nu var det dags att återgälda den visiten.

I mångt och mycket består visiten av en rundvandring på Karlstadsrepresentanternas olika verksamheter. Först visar Festis och RSMH sina lokaler, därefter på eftermiddagen tas de besökande med till de sociala kooperativen Brillianten och Solakoop.

Dagen innehåller också ett utbyte av varandras lägesrapporter.

Socialdirektören berättar

Monica Persson, socialdirektör, medverkade under dagen för att berätta om hur kommunen samarbetar med och stöttar föreningarna. Hon säger att kommunen har sex miljoner kr avsatt i budgeten till föreningsstöd/bidrag och man anser att frivilligföreningar/organisationer är ett bra komplement till det arbete kommunen gör till vardags.

Monica tycker att föreningar behövs och menar att de på flera sätt, beroende på förening, spelar en stor och viktig roll i mångas vardag.

En reflektion

En av deltagarna från Säffles brukarråd har följande reflektion över dagen:

”Mycket givande besök. Väl planerat och förberett program. Vi hade trevligt, vi lärde känna varandra, både som enskilda personer och varandras verksamheter. Vi kunde tipsa varandra. Vi fick inspiration.

Karlstad är ju så stort med stor kommunal organisation och svår att jämföra med Säffle. Ändå intressant att få höra socialdirektörens syn på föreningssamarbete och betydelsen av sådan.

Av studiebesöken så var besöket på Bed&Breakfast Solakoop det kanske mest bestående intrycket för mig (inte bara för att det var det sista besöket). Det visade på vilka möjligheter det finns att på kooperativ grund med idérikedom, engagerade personer, organisera och driva en verksamhet som efterfrågas.

Med hopp om fortsatta kontakter med brukarrådet i Karlstad.”

Text: Karl-Peter Johansson Foto: P-G Andersson

Bättre fly än illa fäkta?

Vi har hål inom oss som vi gör allt för att fylla. Allt för att slippa konfronteras med de verkliga orsakerna. Sanningar skapas i våra huvuden med hjälp av de fakta som vi tror att vi har, fakta som vi skapar i våra huvuden utifrån egna tolkningar av fragment runt omkring oss. Istället för att ta reda på varför så drar vi egna slutsatser som ofta är långt ifrån verkligheten.

Helheten är inte väsentlig, det viktiga är vår egna överlevnad.

Går vi bara ner de där kilona så favoritbyxorna återigen kan knäppas så kommer ju allt bli så mycket bättre, det skulle lösa alla bekymmer. Dieter och svält, hetsätning och träning – jakten på perfektion hetsar, hålet måste fyllas, till vilket pris som helst.
Vi omger oss med andra människor dygnet runt för då slipper vi möta vårt inre och varför påminnas om vi kan låta bli? Vi isolerar oss i våra lägenheter för att slippa möta världen som gör hålen så påtagliga; det som inte syns finns inte.

Unnar oss en öl efter dagens slut som lätt blir en till. Och ännu en. Slutar räkna dem i takt med promillehöjningen och det säger sig ju självt att ett skvalpande hål är tusen gånger bättre än ett tomt. Dricker oss till okänslighet och säkerhet, till glömska och bedövning.

En joint framför TV:n på kvällen – Livet är ju trots allt inte så tokigt och shit vad bra den här låten är och jävlar vad det vore gott med en chokladkaka och en påse chips men orka resa sig ur soffan för att gå till affären och det behövs ju faktiskt inte heller för pizzerian har ju hemkörning och fan vad rolig den där Frank Andersson ser ut när han försöker dansa och var kom alla dessa gäspningar ifrån?

Helg, fest, umgänge och skratt – snörvlande näsor och blanka ögon är ju ändå så vanligt nu i förkylningstider så vi kan gott unna oss en sniff till. Störst, bäst och vackrast virvlar vi ut på dansgolvet och vi är för stunden lyckligast i världen och det där med morgondag har vi ändå aldrig riktigt förstått.

Vi spyr galla om de kring oss, de vi kallar våra vänner, när de inget hör. Allt för att själva få känna oss lite bättre, lite starkare. Ibland låter vi t o m vår bästa väns partner fylla våra gapande hål i själen. Det som ingen vet…

Partners avverkas på löpande band och vi jagar hela tiden den där känslan av eufori och nyförälskelse. På samma sätt använder vi oss av våra kroppar för att bli bekräftade – om han ligger med mig måste han ju tycka om mig. Eller?
Ställer jag bara upp på hans sjuka fantasier så kommer han ju att älska mig. Eller?

Ibland gapar hålet så stort att den enda utvägen för oss är att rent konkret fysiskt skada oss själva. Även smärta är ju en känsla som går att ta på. Ibland går vi i vår naivitet ett steg längre och fläker ut bilder av våra uppskurna armar på Internet. All form av bekräftelse är ju bra bekräftelse.

Kanske är det dags att börja prova på en ny metod? Kanske är det dags att helt enkelt börja våga stanna upp och lära känna oss själva? Att acceptera oss själva, vår omgivning och det vi inte kan förändra. Vara lite Zen. Koncentrera oss på här och nu och jobba på att förändra de bitar i våra liv som vi inte är tillfredställda med. Släppa taget om den/det som skapar obehag för oss.

Altruism i all ära men glöm inte bort egoismen.
Det är du som ska leva ditt liv.
Det är du som bestämmer hur det skall se ut.
Ingen annan.

Text: Kajsa Jansson

NÅGRA STEG PÅ VÄGEN

Medan jag bläddrar i några äldre nummer av ASP-bladet, råkar jag på en artikel där jag själv delar med mig om min tillvaro (nr 3, 2004). När jag läser artikeln, reflekterar jag återigen över tillvaron.
I stort skrev jag den gången om hur viktigt det är att inte ta allt på en gång. Att istället bryta ned sina mål och det man vill i delmål, att ta en sak i taget. Jag ville poängtera att man behöver ta steg för steg, se tiden an och skynda långsamt.
VAD HAR HÄNT DÅ?
Nu, drygt fyra år senare, undrar jag om denna taktik håller än? Låt se, jag skrev om studier och att ta körkort. Hur gick det med det? Sommaren 2004 tog jag studentexamen på Komvux och läsåret 2005/2006 gick jag Bibellinjen på Hjälmareds folkhögskola, och i april månad 2006 utfärdades mitt körkort.
Så långt verkar ju taktiken hålla, men hur är det med att finna arbetsområde för ett yrke? Under mitt läsår på folkhögskolan gav jag mig rejält med utrymme för reflektion. Jag kom fram till att ett arbetsområde där mina bra sidor kommer till nytta är lämpligt för mig. När jag analyserade dessa sidor, kom jag fram till att ett område där jag får formulera mig i tal och skrift nog skulle passa mig.
ANALYS
Denna analys ledde mig till att börja jobba på Mediagruppen från årsskiftet 2006/2007. I dagsläget är jag nu lönebidragsanställd sedan oktober förra året. Jag har också under dessa fyra år läst en del fristående kurser på universitetet och varit anlitad som föreläsare. Allt detta pekar ju på att strategin och taktiken håller. Men, det slår mig att det jag nu har gjort, är en form av utvärdering. Att det är dags att ännu en gång utse delmål, så hur lät mitt tips igen?

”Att skynda långsamt, bryta ned målen i delmål, och planera kortare tider för hur du kan göra för att nå dessa delmål”

Nu är säkert dina mål andra än mina, men ovanstående tips tror jag var och en kan ta till sig.