Etikettarkiv: Region Värmland

Värmländskt mottagande under lupp

IMG_6853Region Värmland har under hösten 2015 gjort en kartläggning över flyktingmottagandet i Värmlands län. Under en gemensam dag för de värmländska samordningsförbunden den 12 februari, redovisade Britta Zetterlund, regionsstrateg och Katarina Averås, kommunikationskonsult vad de har kommit fram till.

Under fjolårets höst besökte Britta Zetterlund och Katarina Averås samtliga kommuner i Värmlands län. Detta för att skaffa sig en bild av hur läget ser ut vad gäller flyktingmottagandet. Tanken är att dokumentera flyktingarbetet för att sedan presentera resultatet i en rapport, vilken kommer att ges ut av Region Värmland våren 2016. Rapporten ska beskriva hur kommunerna upplevde situationen i höstas.

– Det som sker i världen idag och det som sker i EU, i Sverige, i Värmland och i vardagen, det är någonting som vi alla är säkra på kommer att gå till historien. Därför fick vi ett uppdrag att dokumentera arbetet som vi har gjort, säger Britta Zetterlund.

Det man sett är att kommunerna har olika erfarenhetsnivåer. Förhoppningen med kartläggningen är att skapa kunskap och erfarenhetsutbyte. Kommunerna kan då dela med sig av det de kan och visa sina medkommuner olika vägar man kan ta i flyktingarbetet.

– Den som vet, kan och har provat olika aktiviteter och insatser, kan dela med sig till dem som ännu inte har upplevt de utmaningar som andra kommuner kan ha varit med om, säger Zetterlund.

Det finns en ambition och vilja att ha en bra och fungerande flyktingmottagning bland de värmländska kommunerna. Men det finns också en frustration över de snabba beslut som kommer från högre ort. Migrationsverket öppnar nya boenden hela tiden, exempelvis i form av anläggningsboenden. Det har även tillkommit nya boendeformer, som ankomstboenden och evakueringsboenden. Alla de nya boendeformerna medförde att man inte hann anpassa de lokala systemen i höstas.

– För kommunerna blev det omöjligt att förutse vad som skulle hända och förbereda sig, säger Katarina Averås.

Ett problem har varit kommunernas svårigheter att rekrytera personal. Detta gäller både skolan och socialtjänsten. I många kommuner har lärare och socionomer varit bristyrken långt innan flyktingkrisen. Inom skolan finns det stora behov av lärare i svenska som andraspråk, modersmålsundervisning, studiehandledare och i elevhälsan. Det finns även ett stort behov av fortbildning inom skolan för att stärka kompetensen, så att man ska kunna jobba med barn och unga som har särskilda behov.

Katarina Averås säger att det är en hög arbetsbelastning på socialtjänsten. Det finns idag en stark oro i kommunerna att medarbetarna ska bli sjuka eller sluta sina jobb på grund av brister i arbetsmiljön till följd av det höga arbetstrycket.

Det finns många utmaningar med flyktingkrisen och det medför nya lösningar på de problem som uppstår.

– Vi vet att Värmland behöver de nyanländas kompetens och fler invånare. Arbetsförmedlingen behöver fler matchningsverktyg för att kunna fånga upp de nyanländas kunnande, avslutar Britta Zetterlund.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Stefan Ek

Sociala företagsmässan 2015

Malin Eriksson från Solakoop skriver i en exklusiv sommarartikel för ASP Bladet om besöket på föreningen SKOOPI:s sociala företagsmässa. Häng med!

En kylslagen onsdagsmorgon träffades några hågade kooperatörer från Solakoop, vid tågstationen. Tåget som vi äntrade lotsade oss tryggt till Stockholm. Väl framme så letade vi tafatt efter ”vårt” hotell. Efter att ha lämnat in våra väskor så var det dags att gå till kongressen.

Små, stora och framgångsrika kooperativ samsades tillsammans i mässlokalen. Socialföretag som tillsammans umgicks och bytte idéer. Vi delade monter med Värmlandskooperativen samt flera andra av de värmländska kooperativen och dagen löpte på.

När kvällen led samlades vi i samma lokal för mingel. Kvällen blev lång och det var gott att krypa ner i sängen på hotell rummet.

Den andra dagen började med att vi fick en utsökt frukost och begav oss sedan, tidigt, till kongresslokalen. Växelvis ägnade vi oss att flanera, fönstershoppa och även inhandla lite.

Bosse, Malin, Daniel, Åsa och Kristna fick en lagom stor dos mäss mingel och när mässan led mot till slut så traskade fem par trötta fötter till stationen för att förbereda resan hemåt.

Det är gott att vara i Stockholm ibland men jag längtar jämt hem till Värmland.

Till historien hör att Region Värmland fick utmärkelsen finaste monter.

Skribent: Malin Eriksson

Region Värmland ser en framtid i Oslo

Region Värmland har i samarbete med Olav Thon startat ett kontor i Oslo får att stärka kontakten mellan Värmland och Osloområdet. Får att kunna få del av den tillväxt som är i det området. Kontoret öppnade den femte mars.

Kontorets syfte är att skapa en mötesplats för affärskontakter mellan Värmland och norska företag. När kontoret öppnade var den Svenske ambassadören närvarande, till sig har de knutit sig tre tre anställda. Det är flera Värmländska företag som redan hört av sig för att kunna få kontakt med norska företag.

– Osloområdet är en av världens mest expansiva platser med en kraftig arbetskraftsinvandring, säger Tomas Riste, som är regionråd på Region Värmland.

Nu arbetar det ungefär 80 000 svenskar i det området. Den tillväxt man kan se i Osloregionen ser inte ut att mattas utav i den närmaste framtiden. Det finns snarare tecken på att tillväxten kommer att öka ändå mer, vilket innebär att det norska näringslivet kommer att behöva mer arbetskraft.

– Norges tillväxt handlar om olja, men man har misslyckats med är att etablera en industriell verksamhet i landet, säger Tomas Riste.

För fem år sedan var det färre än tio dataföretag som arbetade i Norge, i dag är det ungefär 70 stycken, så utvecklingen är stor i Norge. Det finns inga tecken på att uppgången kommer att vika sig de närmaste 25 åren.

– Vi var först med att öppna ett kontor i Oslo. Västra Götalands-regionen är nyfikna på vad vi håller på med i Norge, säger Tomas Riste.

De tre som arbetar på kontoret är sysselsatta med uppsökande verksamhet i Oslo området. En av dom anställda är före detta kommunalrådet i Årjäng, Kjell Eriksson, som har ett brett kontaktnät i Norge att utnyttja.

I huvudsak handlar det om att skapa kontakter och bygga nätverk och på så sätt möjliggöra för värmländska företag att komma in på den norska arbetsmarknaden. Exempelvis som underleverantörer till den norska oljeindustrin.

– Vi satsar vår kompetens i Norge för att få arbeten till värmländska företag, det är det viktigaste, säger Tomas Riste.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Nya perspektiv på psykisk hälsa

”Det viktiga är att man har något gemensamt ” för att en självhjälpsgrupp ska fungera. Eva Persson, projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv, berättar för ASP-bladet hur hennes arbete ser ut.

Vi har satt oss i ett lugnt hörn på ASP Bladets redaktion för att prata om vad hon gör inom projektet Nya perspektiv och i synnerhet inom arbetsgruppen Psykisk hälsa. Eva Persson är projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv. Hon är spindeln i nätet när det gäller implementering av självhjälpsgrupper för ungdomar 18-25 år.

Hon arbetar också med utbildning genom temadagar, workshops för att informera vad självhjälpsgrupper är och lär ut hur de ska fungera. Föreningen Solkatten i Göteborg är en föregångare i arbetet med självhjälpsgrupper.

– I Göteborg har de en stor lägenhet där det bara finns självhjälpsgrupper, säger Eva Persson.
Hon berättar vidare att i Göteborg har de en väl fungerande organisation. Från början var de en ideell förening och har haft tolv år på sig att bygga upp sin verksamhet, medan här i Karlstad befinner sig saker och ting fortfarande i sin linda. Det finns även självhjälpsgrupper i Norge och Danmark och våra två nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige.

Eva Persson har tidigare arbetat på studieförbundet Sensus med dessa frågor och berättar att det viktiga är att få med sig folk. Det är inte så lätt att själv starta en självhjälpsgrupp. Oftast går det till på så sätt att folk visar intresse om att starta en självhjälpsgrupp. Eva berättar att när hon jobbade på studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkan ringde folk och sa de ville vara med i en grupp för bipolära. Hon bildade ingen grupp själv utan det skötte deltagarna själva.

Att verka för samverkan mellan olika intressen so0m kommuner, landsting och andra aktörer ger också bättre resultat.  Det behövs även skapas strukturer som bygger på att människor samarbetar. Det viktiga är därför strukturen, betonar Eva Persson.

Hur det går till
En igångsättare visar självhjälpsgruppen hur den ska arbeta. Han eller hon lär ut reglerna och har som syfte att skapa trygghet i gruppen. Det går inte att börja prata hursomhelst. Man pratar en i taget och om någon vill ha en kommentar måste den be om det.
– Det är väldigt strukturerat eftersom det ska kännas tryggt att vara i gruppen, berättar Eva Persson.

Gruppen får inte vara för liten och inte heller för stor. Idealgruppen är fem till åtta personer. Igångsättaren är med högst fem gånger och sedan vet gruppen hur den ska fungera. Gruppen kan fungera i flera år eller under kortare tid och det finns alltså ingen tidsbegränsning på hur lång tid man får mötas.
Till en början ger man kanske det en chans för det tar ett tag innan man förstår hur det fungerar. Eva rekommenderar att man är med åtminstone fem gånger innan man bestämmer om det är något att satsa på. Det viktiga är att de i gruppen kan lita på varandra och det som sägs stannar bland deltagarna.

Målet med gruppen är att prata om något som är gemensamt för gruppen och dela med sig av sina erfarenheter. Det måste finnas ett tema som samtalet kan byggas kring. Sedan kan det finnas ämnen som hänger ihop med huvudtemat som man också kan prata om.

I Sunne håller de på att intervjua ungdomar för två självhjälpsgrupper under temat Ung i Sunne. Det är ungdomsmottagningen som är drivande i arbetet. I mars satte man ihop en arbetsgrupp som bestod av kuratorer, barnmorskor och diakoner för att testa hur en självhjälpsgrupp fungerar.  På flera plaster i Värmland börjar man nu att förbereda igångsättandet av självhjälpsgrupper.

Kontakten med verkligheten
För att detta ska fungera måste kommun, landsting och andra aktörer samverka intimt, menar Karin Haster, division psykiatris biträdande chef. Hon förklarar vidare i informationsmaterialet för Nya Perspektiv att sättet att jobba är brukarfokuserat. Individen har ett tydligt inflytande och det krävs en delaktighet för att detta ska fungerar, säger Karin Haster.
– Jag tycker att det är jättebra att kommuner och landsting ser att det behövs samtal om livet, tycker Eva Persson.
Hon berättar om ett stort möte där politiker och anställda möttes i Sunne. Under mötet var det en deltagare ur en självhjälpsgrupp som berättade om sina erfarenheter. Det var väldigt positivt och hade lett till nya kontakter som utvecklat sig till vänskapsband. Eva berättade att de till och med firade jul tillsammans. Det var ett starkt vittnesbörd om hur självhjälpsgrupper kan påverka på ett positivt sätt.
– Det finns ett stort behov av vård- och stödsamordning. Jag har tidigare jobbat med metoden och vet vilken betydelse den har för den enskilde brukaren, säger Karin Haster.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Fakta:
Nya Perspektiv är ett samverkansprojekt som ska leda till ett samarbete mellan kommun och landsting. Detta leds av Region Värmland. ”En gemensam kunskapsbas” som det heter i Nya perspektivs informationsbroschyr ska byggas för att gynna värmlänningarnas vård, omsorg och folkhälsa.

Den sårbara familjen
Arbetslöshet och medelinkomsten är lägre än riktes total siffror. Det saknas statistik över de värmländska skolbarnens hälsa.
Mål: alla föräldrar ska få föräldrastöd om de vill innan 31 december 2012

Psykisk hälsa
Självmordsförsök bland unga har ökat.
Mål: kvinnor 18-25 år som lider av psykisk ohälsa ska vara 30 % 2012.
män i åldrarna 18-25 med nedsatt psykiskt välbefinnande ska 2012 vara 15 %

Riskbruk/riskbeteende
Mål: bekämpa övervikt med tonvikt på rätt kost och motion.
Sexuellt överförda sjukdomar och konsekvenserna av dessa ska begränsas.  Tobaksanvändandet måste minskas med fokus på gymnasister i första årskursen.  Det krävs en minskning av riskbruket av alkohol i alla åldrar och en halvering av ungdomar med risbruk till 2018.

Äldres hälsa
Mål: negativa effekter av läkemedelsanvändandet ska minskas som fallrisk och förvirring. Överbehandling av läkemedel och även underbehandling ska reduceras.

Källa: www. regionvarmland.se

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.

Ulrika Gullberg är personen som organiserar utbildningen, vilket riktar sig till personal inom social psykiatri i Värmland. Hon arbetar själv på Kristinehamns folkhögskola och håller i en kurs där som vänder sig till människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Utbildningen som är temat för dagen kommer att pågå under 2010, samt vända sig till anställda inom både kommun och landsting.

– Vi kommer att utbilda 200 personer i Värmland, som kommer att få gå tio utbildningsdagar runt om för både kommunanställda och landstingsanställda. Målet är att ta fram ett antal samverkansteam som fungerar när den här kursen är slut. Tanken är att personer med psykiska funktionsnedsättningar inte ska hamna mellan kommuner och landsting, berättar Ulrika.

Det ska även finnas en långsiktig utbildningsplan för att följa upp det hela. Allt för att anställda inom social psykiatri, oberoende arbetsgivare, ska dra åt samma håll i förhållande till patienter och människor i behov av hjälp. Ulrika betonar att det är en långtgående process, som sträcker sig tillbaka över ett och ett halvt år och kommer att fortsätta efter att kompetensutvecklingen har tagit slut.

– Det är två olika huvudmän som styrs av olika lagstiftningar. Det har gjort att man har haft det lite svårt att närma sig varandra. Men nu har vi en skyldighet att samverka mellan kommun och landsting, oavsett vilka lagstiftningar som styr oss, säger Ulrika.

Värmland är samtidigt ett län med stora skillnader mellan sina kommuner. Karlstad och Sysslebäck har exempelvis inte samma förutsättningar, detta är man medveten om på utbildningen.

– Jag tror att mindre kommuner inte har samma tillgång till landstingspersonal. I små kommuner är det färre personer som jobbar inom socialpsykiatrin, samtidigt har man har ett lika brett spektra inom funktionsnedsättningar. Jag tror att de kanske kan behöva lite mer stöd, tycker Ulrika.

Utbildningsdagen gick bland annat ut på att lyssna till ett föredrag av Marianne Rönnersten, från Handikappförbundens Samarbetsorgan. Hon är ledare för projektet ”Agenda 50”, vars namn anspelar på den nya FN-konvention kring de mänskliga rättigheterna som inkluderar människor med funktionsnedsättningar. Hon ser rättighetstänket som absolut centralt i sitt arbete.

– Perspektivet kring mänskliga rättigheter är jätteviktigt för människor som på ett eller annat plan påverkar livet för dem med funktionsnedsättningar. Grunden för mänskliga rättigheter är bland annat synen på att alla människor har lika värde. Att man lever upp till det i sina verksamheter och baserar sina verksamheter på det. Det är ett viktigt inslag i den här typen av utbildningar, berättar Marianne.

Antalet deltagare per tillfälle är runt 25 personer. Bland de många deltagarna lyckades ASP-bladet få en pratstund med Elisabeth Höök. Hon arbetar i Karlstads kommuns verksamhet för sammanhållen rehabilitering vid ”Gemet”, beläget vid natursköna Klara. Gemet riktar sig till människor med någon form av psykisk ohälsa och fokuserar på arbetsrelaterad rehabilitering.

– Jag tror att det kan bli ett bra kunskapsutbyte när vi träffas i både kommun och landsting. Jag hoppas att vi kommer att lära mycket av varandra; om hur vi tänker och tycker, samt hur vi kan samarbeta bättre kring människorna som finns både inom kommun och landsting. Jag hoppas att vi inte ser varandra som ett ”vi och dem”, utan att vi blir ett team för de människor som befinner sig på båda platser. Att vi jobbar ihop och drar åt samma håll, helt enkelt, säger Elisabeth.

Åter till Ulrika Gullberg, ASP-Bladet frågar henne huruvida de varit inspirerade av liknande projekt i andra län i utformningen av utbildningen.

– Jag tror inte det är någon som har gjort det i en så stor omfattning som vi gjort det den här gången. Vi har skräddarsytt utbildningen för Värmlands behov, med material som är relevant för personer inom kommun och landsting.

Se även: ”En samverkan som lämnat skisstadiet” i videoform

Text: Robert Halvarsson Bild: Per Rhönnstad

Nya psykiatrihuset börjar ta form

Nu börjar psykiatrihuset som byggs vid Centralsjukhuset verkligen att ta form. ASP Bladet var inbjudna till en informationsträff på projektkontoret för en visning av den nya byggnaden.

Inledande information
Det var på torsdagskvällen, den 12 november, som en grupp från olika anhörig- och brukarorganisationer hade blivit inbjudna för en visning av Hus 1 (psykiatrihuset) och Hus 2. Inledningsvis fick vi se ett bildspel om byggprojektet. Efter bildspelet tog vi på oss hjälmar, säkerhetsvästar och arbetsskor. Därefter började rundvandringen i de båda huskropparna.

Psykiatrihusets innehåll
I detta hus kommer följande lokaler och verksamheter att finnas:

  • Psykiatrisk akutmottagning
  • Slutenvårdsavdelningar
  • Länsgemensam specialiserad öppenvård: Ätstörningsenhet / Psykogeriatrisk mottagning / Neuropsykiatriskt utrednings- och behandlingsteam
  • Beroendemottagning
  • ECT-verksamhet
  • Lokaler för forskning och utveckling
  • Lokaler för länsrätt
  • Lägenhet för anhöriga
  • Lokal för brukarorganisationer

I det nya huset kommer cirka 230 personer att arbeta.

Fördelning av vårdplatser
Sammanlagt kommer det att finnas 84 vårdplatser. Dessa är fördelade enligt följande:

  • Förstämningssjukdomar
  • Allmän avdelning 14 platser
  • Avdelning inriktning mot äldre 14 platser
  • Avdelning inriktning mot svåra ätstörningar 14 platser
  • Psykossjukdomar
  • Akut avdelning 12 platser
  • Halvakut avdelning 12 platser
  • Avdelning för patienter med
  • psykisk sjukdom och beroendeproblematik 12 platser
  • Psykiatrisk intensivvård 6 platser

Enkelrum och internet
På slutenvårdsavdelningarna kommer varje patient att ha ett eget enkelrum. I dagrummen på dessa avdelningar kommer det att finnas tillgång till internet. Uppkopplingen sker externt, för om det skulle ske via landstinget hade man varit uppbunden till olika policybestämmelser.

Därför blir det både enklare och mer hanterbart med en extern anslutning. Anledningen till att man kommer att hålla internet tillgängligt, är dels att man ska kunna betala sina räkningar, dels att hålla den sociala kontakten med sitt nätverk levande.

För de som är rökare får rökning ske ute på balkongerna, som är väl tilltagna. I väggen kommer det att vara möjligt att tända sin cigarett, så man slipper att hålla reda på lösa tändare eller tändstickor.

Lokal för brukarorganisationerna
Brukarföreningarna kommer att få disponera en lokal, som inreds och möbleras av landstinget. Sedan är det upp till föreningarna själva på vilket sätt man ska använda sig utav detta utrymme.

Kostnad och tidpunkt
Totalkostnaden för de båda husen som nu byggs, är beräknad till cirka 1,5 miljarder kronor. Psykiatrihuset antas kunna tas i bruk strax innan årsskiftet 2010/2011.

Text: Karl-Peter Johansson  Foto: Per Rhönnstad


Lennart Björk: Eldsjälen och träden

lennart björkOm man ska vara formell så är Lennart Björk legitimerad leg psykoterapeut och behandlingskonsulent, knuten till Avdelningen för socialpsykiatri alkohol- och Narkotika i Karlstad, och är en av fyra som driver en anhörigskola som för anhöriga till personer med missbruk av olika slag. Det är hans jobb. Han får pengar för det. Men jag gillar inte att vara formell. Och det gillar nog inte Lennart heller, det är trist. Efter att ha träffat Lennart så fylldes jag av en stark inre glädje.

Han är förvisso något excentrisk, har en besatthet av att rita träd på blädderblock och fylla hela kontoret med ihoprullade pappersark – men jag fann han otroligt sympatiskt. Lennart är verkligen en eldsjäl. Har jobbat inom missbruksvården sedan 1970-talet, nu är han 67 år gammal, men drivs fortfarande av en otrolig kärlek till sitt jobb. Att hjälpa människor hjälpa sig själva. Det är ”gör-spännande” När han slutligen går i pension kommer han med all säkerhet fortfarande engagera sig på något vis. Rita träd kanske. Träden har en mycket viktig funktion.

Kan vi få en liten bakgrund till vad du jobbar med? Jag är en behandlingskonsulent, och finns kvar här i och med den nya omorganisationen, där ASP och ANA har gått ihop – så fick jag vara kvar i de här lokalerna för att jobba med det jag jobbar med, eftersom jag fyller sextiosju i september. Merparten av mitt jobb, idag, är anhörigkontakter. Under en stor del av 2000-talet så har jag fått förmånen att vara med och utveckla anhörigstöd, i kommunens alkohol- och narkotikaavdelning. Så vi har en gruppverksamhet, en ”anhörigskola”, och den har vi kört en gång, även ibland två gånger per termin. Och sedan är det mycket individuella kontakter, parsamtal, familjesamtal, där det kanske är någon som deltar i verksamheten, det kan vara en mamma en pappa eller ett syskon, som får bistånd genom ANA. Då får de då möjlighet att träffa mig, och så är det då Karin Svensson Retzman som är med i det här jobbet, det är vi som delar på det just nu.

Det som också är spännande är att, här i grannhuset finns ett anhörigscentrum, där det finns anhörigkonsulenter mot äldreomsorgen LSS-funktionen – och där ska vi få flytta in i veckan som kommer, så vi får ett rum där också, och det är ju väldigt spännande tycker jag. Och sen ska vi också utveckla anhörighetsstödet inom avdelningen socialpsykiatrin. Vi har sökt pengar för att utveckla det här. Det har ju förvisso redan funnits ett anhörighetsstöd inom ASP, men av olika orsaker så har det varit projektbaserat. Men nu är det meningen att det ska utvecklas. Anhöriga till missbrukare är, och har varit, under många sammanhang en väldigt bortglömd grupp. Jag har ju jobbat inom socialförvaltningen sedan 1977, och kommer ihåg att på 70- och i början av 1980 talet när vi hade hand om personer med mestadels alkoholproblem, vuxna män som bodde hemma hos sina mammor, och mammorna ringde förtvivlade hit, och man till nöds svarade ”att vad ska jag göra åt det här?”, fick lyssna och ja… du vet ”att om inte han vill så kan vi inte göra någonting”. Så nu idag, är det skönt att kunna säga: ”Javisst, du kommer hit och följer dina behov.”

Det behöver inte vara så att missbrukaren går under behandling? Nej, inte ens det, utan det räcker att du bor inom Karlstads kommun, och har en anhörig eller en bekant som har någon form av missbruk, eller beroendeproblem. Om du har någon närstående eller anhörig som går under behandling, så behöver du inte ens bo i Karlstads kommun, utan du kan bo i Forshaga, Hammarö, ja varhelst du bor i Sverige så kan du få hjälp av oss.

Du pratade om ”Anhörigskolan”, vad är det? Ja, det började med att vi resonerade om hur vi skulle ta hand om alla sökande, med de få resurser vi har, klarar vi inte av att arbeta med personen individuellt, utan då hittade vi en idé i Stockholm läns landsting, som hade en gruppverksamhet. Och vi började med ett anhörigcafé, där vi bjöd in hjälpsökande. Första gången kom det ett enstaka par, andra gången ett annat – så vi förstod att det inte var rätt sätt att jobba. Och då började vi utveckla ”anhörigskolan”. Det är en gruppverksamhet, sex till åtta personer. Och idag träffas vi åtta tisdagskvällar mellan klockan fem och halv åtta, och så har vi olika teman för de här kvällarna. Första gången så ritar vi ett familjeträd med var och en. Från vilket sammanhang kommer du? (Lennart börjar rita på sitt blädderblock… ett träd.) Det kan bli väldigt stort och brokigt, med barn eller tidigare konstellationer. Man till exempel säga att det är en man som har ett tidigare missbruk och går under behandling, och han har sina föräldrar, som i sin tur har skiljt sig, och fått nya relationer, och har halvsyskon osv. Då är det intressant att fråga: ”Om jag ritar en glasbutelj som markör för människorna i släktträdet som har eller haft drogproblem. Är det då fler som skulle ha en sådan här symbol?” ”Javisst”, säger de då ofta. Man kan då göra en sådan flaskbutelj för alla som har eller har haft problem (ritar flaskbuteljer), och man kan kanske se att ens föräldrar har druckit medan man växt upp, eller ens farfar eller någon annan släkting. Och då kan man se rent släktmässigt hur det ser ut. Och då är det viktigt att den personen som går under behandling att även han kan se det här. Tänka på det när han får barn, och när de växer upp i framtiden att då vet han att sådant påverkar väldigt mycket, och att han kanske dessutom är ett ”vuxet barn” själv (barn till missbrukare), vilket är en ytterligare komplikation. Vi hade som ett exempel, en kvinna här på anhörigskolan som var både anhörig, närstående, hade haft ett eget missbruk, och hon var dessutom ett ”vuxet barn”.

Så hon hade haft problematiken på alla fronter och olika sätt, och då måste man kanske hjälpa henne i flera olika omgångar, med olika saker. Så… – nu hinner jag kanske inte med allt innan jag går i pension kanske – men jag inte kommer överge den här tanken bara för att jag blir pensionär, det här arbetet med ”vuxna barn”. Det finns ju en gruppverksamhet, en frivillig grupp ”ACoA”, där ”vuxna barn” träffas, som finns här i Karlstad. Och dessutom, rent statistiskt, så har man pratat om att det finns mellan 150 000 – 200 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som har en viss grad av missbruksproblem. Efter det gjorde folkhälsoinstitutet en stor folkhälsoundersökning 2007. Och i samband med den undersökningen så lade man till tre frågor för att få reda på, och lyfta fram såkallat riskbruk. För det är ju tre faser – bruk, riskbruk, missbruk. Då får man fram en siffra om hur många vuxna som är riskbrukare, och så tar man hänsyn till hur många barn det finns hos den här gruppen, sammantaget med den här gruppen, och då säger man att det finns uppemot 385 000 barn i Sverige som lever med en riskbrukande eller missbrukande förälder.

Detta fick en viss massmedial uppmärksamhet, men det tonade snabbt bort. Om man då tar reda på hur många av dessa 385 000 barn som bor i Karlstad så blir det 3500, ungefär. Och det finns kanske tre, fyra, fem i varje klass. Men vad är då ett riskbruk? Jo det kan vara en mamma som kanske en eller två gånger i veckan köper en ”baginbox”, som fungerar väl på jobbet, och som agerar bra socialt. Men hon märker inte att hon kanske i början köper en låda vin i veckan, och sedan trappar upp till två. Och så helt plötsligt upptäcker hon att det vinet som hon köpte på måndagen är slut redan på torsdag, och då är man inne i det här utvecklandet, på väg in i ett missbruk och beroende. Det kanske är så att man börjar missköta jobbet, och räkningar, och att man tillslut dricker för att överhuvudtaget orka med vardagen. Och hur är det att ha en mamma eller en pappa som är sådär lagom salongsberusad hela tiden?

Vad har ni för strategier för att hjälpa de här 3500 barnen? Ja, jag pratar i alla sammanhang runt det här. Jag skulle naturligtvis få ett nätverk och att båda ANA och familjeavdelningen och barnpsykiatrin gjorde något form av nätverk som jobbar med det här, för att bli medveten om situationen. För av de här 3500 barnen kanske barnpsykiatrin träffar ett par hundra, och socialförvaltningen ett hundratal, och vår egen gruppverksamhet som finns inom familjeavdelningen, som möter kanske ett femtiotal om året ungefär, så det är en väldigt liten grupp som syns. Vad händer när dehär växer upp och blir lite större. De är naturligtvis en riskgrupp för att börja med droger. När det gäller ”vuxna barn” och anhöriga över huvud taget, så har vi haft utveckling av det här. Vi har haft kontakt med Norge. Jag var på en konferens, tidigt på 2000-talet, och träffade en psykolog där som jobbade på Borgestadklinikken i Ski i Norge. Och jag blev så fascinerad av henne, så via Region Värmland var vi där på besök, och Borgestadklinikken har varit här. I Norge har man utvecklat det här på ett annat sätt. Bland annat så finns det på Borgestadklinikken ett program, som möjliggör att om du är anhörig eller ett ”vuxet barn” och har lite svårt att få ordning på ditt liv, så kan du ansöka om att få komma till den här kliniken och vara där 12 veckor.

Det är ett ganska gediget arbete alltså, där man kan verkligen få förmånen att jobba med sig själv. Men… dit kommer vi kanske inte i Sverige, direkt, nu på en gång. Men bara att kunna observera och lära är mycket värdefullt. Men vidare kan man säga att många som kommer hit utifrån anhörighetsperspektivet, är ett ”vuxet barn” också. Och det är fler och fler som ringer, som vill ha samtal för att man kanske kommer upp i trettioårsåldern och förstår att det är något som inte stämmer. Att man har arbete, man är omtyckt, men det finns något hos den här personen som han/hon inte riktigt hanterar.

Det är oftast så att man är ett ”vuxet barn”, har vuxit upp i en sådan miljö, och man vet inte riktigt vad som egentligen är normalt. Till exempel så anses det vara normalt att kunna hantera situationer där folk är fulla, berusade – men så är det egentligen inte. Det kan vara oerhört problematiskt. Och det är det som är så oroväckande just nu, att vi går mot en sommar där folk dricker på uteserveringar och i parker, och där berusningsnivån är väldigt uppskruvad. Det finns många människor som har svårt att hantera sådana situationer.

Menar du att du ser en större ökning av alkoholkonsumtionen nu? Ja, och det säger även folkhälsan, och undersökningar som gjorts, att riskgruppen idag är ungdomar. Det är inget ovanligt att du dricker ett sex-pack starköl innan du drar på stan. Och då har du hällt i dig en alkoholmängd som motsvarar en kvarting brännvin. Och man säger: ”Vadå, jag är inte full, men jag är förvisso inte nykter.” Rent statistiskt så finns det ett institut som följer det här åt riksdag och regering, som säger att svensken, från 15 år och uppåt, dricker 9,53 liter 100% alkohol per år. Om man då omvandlar det till öl 5, 2procentig 50 centiliter, så blir det ungefär 350 ölburkar per år. Men så är det ju många som inte dricker alls, och då betyder det att, om vi antar att det bara fanns 5,2:or att dricka, så skulle det finnas många som drack minst ett sexpack om dagen. Och det är ju klart att det är ju fruktansvärt för mycket.

Finns det några kriterier för att kunna få de här stöd-åtgärderna? Ja, när människor ringer så försöker vi att man inom en vecka ska få det första stödsamtalet. Sedan avgör vi då tillsammans vad det är som vi kan jobba vidare med. Då får man alternativ, antingen når man en individuell kontakt, eller så kan man stå i kö för ”anhörigskolan”, eller vi kan tipsa om AL-ANON-gruppen och ACoA och de här frivilliga organisationerna som finns. Så vi försöker tala om vad som finns för möjligheter och grupperingar. Men det viktigaste är att den första kontakten får man väldigt fort. För när man väl har bestämt sig, så har man inte bara snabbt kommit på idén, utan man har funderat och tänkt – och när man väl ringer, så gäller det att ta tag i det väldigt fort, annars är det lätt att det falnar och ges upp. Därför har vi tänkt att det är viktigt när man väl ringer, att det ska gå snabbt till den första kontakten.

Tar ni till er och uppdaterar er inför nya metoder att jobba. Jag tänker, som exempel, på ”Craft” som är en ganska ny metod, och som börjar vinna status hos kommunerna? Ja, vi har faktiskt varit på en utbildningsdag i Stockholm, och tagit till oss materialet. Och vi använder oss till dels av den metoden i parsamtal. Och det är otroligt funktionellt. Man träffar en anhörig, och så träffar man delar av familjen, och så stärker man den anhöriga med ett manualbaserat program. Och då kan man säga till den familjemedlem som missbrukar att, ”jag sitter gärna och tittar på teve med dig, men då måste du hålla dig nykter”. Så jobbar man vidare på det här, för att tydliggöra hur den anhöriga vill att det ska vara, för att han eller hon ska delta. Och det visar sig tydligt att det rent vetenskapligt, när de undersökt ”Craft-metoden” så har man då konstaterat, under en tvåårsperiod att 60-65% av den med missbruksproblem sökt hjälp på egen hand. Och det är ju väldigt bra. Så vi håller på att läsa böcker just nu, och ta till oss det här, den här metoden

Hur ser det ut, är Karlstad mer framstående i anhörighetsarbetet än andra kommuner i Sverige? Ja, det kanske jag kan säga. I en del kommuner så finns det ett stort arbete för anhöriga, men det kanske är så att vi har skapat en bra plattform, en medvetenhet i anhörighetsarbetet, både på tjänsteman-, chefs- och politikernivå. Vi är nog ganska långt framme. Faktiskt. Och det talar ju för att när vi pratar med de som jobbar inom andra säten, som äldreomsorgen, demensvården och LSS: hur glada de blir att vi ska komma, vad kul, säger de, att ni ska komma hit. Dessutom fick vi förmånen att delta i en i en utbildning som Region Värmland arrangerar, en högskolekurs i anhörigstöd. Då var det jag och Karin Svensson Retzman, och Christine Björkman, bland annat, som var med. Men när vi gick den här utbildningen, och redovisade vårt examensarbete för gruppen här i Karlstad, så berättade vi om barn som lever i en missbruksfamilj, och hur man brukar prata om olika roller.

Man pratar om ”Clownen”, ”Professorn”, ”Rebellen” och ”Tapetblomman”. ”Clownen” som liksom skojar och grejar, ofta med lite förtäckt ledsamhet och sorg. Men han kan inte uttrycka det hemma, han blir inte respekterad. ”Professorn” är den som är jätteduktig, fixar allting, ekonomin, hjälper sina föräldrar och blir så otroligt duktig – även i skolan, och tänker kanske att ”om jag är tillräckligt duktig så kanske mamma eller pappa slutar dricka. ”Rebellen”, är egentligen den friskaste, som beter sig och talar om hur eländigt han har omkring sig. Och slutligen ”Tapetblomman” som gömmer sig, syns inte, gör sig osynlig.

Olika strateger alltså för att överleva i en familj med missbruk. Men då, under den här redovisningen, så var det många anhörigarbetare, som framför allt jobbar inom äldreomsorg, som kom fram efteråt och uppmärksammade att de här rollerna känner man igen även hos anhöriga inom äldreomsorgen. När anhöriga som har en mamma eller pappa som behöver stöd: De beter sig likadant. De blir jätteduktiga, eller så försvinner de, och märks inte, eller tvärtom, de kan vara ett gissel för äldreomsorgen, och riktigt besvärliga. Så rollerna känns igen även där. Och det tror jag är mänskligt. Det är olika strategier för att hantera något som är väldigt jobbigt.

Gäller det, för en anhörig, att aktivt kontakta er, eller är det så att ni försöker nå ut till människor runt en person som missbrukar, eller är under behandling? Det ligger ute information i de olika gruppverksamheterna och boenden. Där är även personalen medvetna om oss. Vi gör ibland olika påminnelser att vi finns. Men vi har inte på något sätt i övrigt varit ute och marknadsfört oss, för då hade vi kanske råkat ut för en anstormning utan like, vilket skulle vara otroligt resurskrävande.

Våra resurser räcker helt enkelt inte till. Istället så är det så att vår verksamhet sprider sig genom att någon, till exempel, gått på ”anhörigskolan” och funnit det positivt, och sedan rekommenderat det till någon annan i samma situation. Så vår verksamhet sprids mest på så sätt. Annars så finns det ju… ja, smärtkliniken ringde för inte så länge sedan, och hade hört att vi fanns, och hade en idé om några som skulle behöva ha kontakt – psykiatrin har gjort likadant. Sen, naturligtvis, så har jag jobbat med människor som har tunga alkohol- och narkotikaproblem, och samtidigt bett de ta med några, det kan vara en sambo eller det kan vara andra personer och familj, och det har varit väldigt funktionellt, och mycket spännande att jobba med det här.

Jag har haft familje- och parsamtal tillsammans med personal från Kompassen. Och det är inspirerande, om du tänker att en man söker till Kompassen, i oerhört dåligt skick, med en lång missbrukshistoria. Och så kommer han in i primär-programmet, och börjar gå där; och hans före detta fru får gå i ”anhörigskolan”, och så initierar vi att de kanske ska börja i parsamtal, och sen bjuder vi in deras halvvuxna barn i övre tonåren, som är där.

Vad har då hänt under resans gång, när vi jobbat med det här? Jo, han har skaffat en permanent bostad, kanske hittat sin fru igen, har flyttat ihop med barnen igen, kanske återtagit sin position i ett jobb som han trivs med. Och det är väldigt spännande att se, att få följa med och se hur människor kan återfå, återta sin kraft, sin egen kraft.

Så man kan säga att ditt jobb med de anhöriga även hjälper missbrukaren? Att det skapar mening, och att det finns något att komma tillbaka till…
Ja, absolut. Jag upprättar relationer. Det är synnerligen viktigt. Det är ju något som missbrukaren drar med sig, skamkänsla och skuld. Vad man har ställt till med.
Ja, man kan säga… Jag ritar ju gärna (säger Lennart och börjar rita på sitt stora ritblock). Jag har nog fått ihop ett tusental familjeträd (säger han och pekar på några stora högar ihoprullade pappersark). Men såhär: man färdas fram på stora vägen (ritar en stor väg), och om man då kommer in i ett missbruk är det som att komma in i en slags gränd (Lennart ritar upp en liten avkroksväg ifrån den stora vägen, och syftar därmed på missbruket – den är lång och kringelkrokig), och under tiden man går här (i gränden) så har man kanske en viss kontakt med den stora vägen, ibland är man långt ute, ibland är man kanske närmare, och så händer det saker och ting under tiden, och tillslut kanske man tappar bostaden, man tappar jobbet och är synnerligen illa ute. Så förstår man: Jag måste göra någonting, för att kunna vända det här…

Måste man tillbaka hela den där kringelkrokiga vägen? Ja, rent fysiskt kanske man inte behöver göra det, men tanke mässigt och utvecklingsmässigt för sig själv, så är det så långt man måste gå tillbaka, man måste städa i saker och ting, ekonomin kanske är åt skogen, relationer osv. Men så vänder det, man kanske får ett bostadssocialt kontrakt, sedan kommer man till KBAB, och så kollar de i sina arkiv och ser att ja, för tjugo år sedan hände det där och det där – och alla människor som man lämnat i missbruket, de är ju kvar med den bilden av honom som missbrukare. Och själv har han gått i behandling och blivit hjälpt i flera år – och så kommer han tillbaka till den personen som inte varit med mig på hans tillbakaresa, hans rehabilitering – och vad händer då, accepteras han? Så att komma ur ett missbruk är inte ett självständigt arbete, utan det rör många olika människor och instanser.

Om man nu följt den här kringelkrokiga vägen (eftersom jag tydligen vägrar släppa den), och att man är tvungen att gå tillbaka hela vägen för att komma ut på den stora motorvägen igen, har man inte hamnat väldigt långt bak då, om man jämför sig med sina vänner och sin familj? Nej, för då tror jag att man har mycket kunskap med sig, som man samlat på sig. Och man har mycket kunskap om vilket liv man vill leva. Och man har lärt sig hantera situationer som om man köper någonting, om man får en medicin eller så, att man tänker på vad det är, eller vissa maträtter till exempel, om man är ute och äter och det serveras rödvinsås till exempel. Alkoholen är förvisso borta vid tillagningen, men någonting förknippas ändå med det, och då får man säga att: nej, jag undviker det, jag tar någon annan sås istället. Och det låter kanske lite skrämmande kanske…
Eller om man tar steget att börja gå i en AA- eller NA-grupp, så säger jag: Bra! Då har man tänt några gatlyktor längs den här långa kringelkrokiga vägen tillbaka. Så är chansen att du hittar rätt är mycket lättare. Och att du kan få erfarenhet från andra, så att motorvägen inte blir en allt för stor chock, och omställning för dig. Det blir lite symboliskt när jag ritar upp det såhär. Och just det här med att rita och berätta för människor gör att man kan göra det konkret på ett helt annat sätt. Och ibland är det folk som ber om pennan, och börjar rita till detaljer, själv. Eller när man ritar ett familjeträd, så är det helt plötsligt en kvinna i gruppen som säger: ”Du Lennart, nu förstår jag, varför jag tycker att jag är som en spindel i nätet…”

Så det finns en tanke bakom att ha gruppträffar istället för enskilda samtal? Ja, det är ju så att deltagarna blir en resurs för varandra. Den sista gruppen som vi avslutade nu precis, de utbytte telefonnummer med varandra, och bestämde sig för en dag i veckan där de kunde träffas och fortsätta samtalen. Och vi har ju tänkt, vilket förvisso kanske är en svårförverkligplan med tanke på sekretess och så vidare, men vi har ett ganska gediget material, och vi funderar på att i framtiden kanske ordna till en återträff, eller ett uppföljande arbete. Ja, det finns att göra… Jag skulle kunna jobba i trettio år till… (skrattar). Minst.

Kommer du fortsätta ditt engagemang även när du gått i pension? Jag fyller ju 67 i september, men det kommer nog vara så att jag fortsätter på nåt sätt, att jag engagerar mig i något som jag tycker är viktigt. För det här med anhörigarbetet är så, ”gör-spännande”, alltså… Att ställa frågan till en anhörig som söker hjälp att: Vad är det som gjort att du sökt ända hit? Och då börjar de tänka… ” Jag måste ha gjort någonting, jag måste ha tänkt något, jag måste ha skapat en egen överlevnadsstrategi. Vad är det för någonting, vad är det för kraft jag har i mig..? Och sen är det givetvis mycket sorg. Som när en ung kille, 29 år gammal, i en anhöriggrupp, satt och funderade: ”Men du, Lennart, det är nog såhär: Jag har nog aldrig träffat min riktiga mamma… För mamma har varit inne i ett långt tablettmissbruk, hon har hållit på att pillra i över trettio år.” Det konstaterade vi. Och då var hon i behandling. Så han hade i alla fall ett framtidshopp. Att få träffa sin riktiga mamma. För första gången. Och det är väldigt fascinerande, att kunna känna den här dynamiken.

Text: Håkan Kristensson