Den 5 juni lade Lars Helldin vid Karlstads universitet fram sin doktorsavhandling med titeln ”Vikten av Remission vid behandling av patienter med schizofreniformt syndrom”.
Syftet
Syftet med avhandlingen var att undersöka hypotesen att ett kvantitativt mål, symtomatisk remission, för behandling av patienter med schizofreniform sjukdom medför praktiska och kvalitativa fördelar för patientgruppen och samhället.
Avhandlingens delarbeten
Det första arbetet studerade sambandet mellan cross-sectional remission och patienternas praktiska förmåga. Patienternas anpassning till och integrering i samhället, såsom sysselsättning, boende och socialt nätverk undersöktes.
Det andra arbetet analyserade förhållandet mellan cross-sectional remission och livskvalitet, bördan till följd av sjukdomen, hur nöjda patienterna var med erhållen vård och medicinering, samt slutligen, deras förmåga att förstå symptomen och sjukdomen.
Det tredje arbetet undersökte patienternas neurokognitiva förmåga, och om en högre förmåga medför att dessa patienter i större omfattning uppnått cross-sectional remission.
Det fjärde arbetet följde patienterna under en genomsnittlig tid av 65 månader. I denna studie undersöktes patienternas behov av sjukvårds- och boendestödsinsatser.
Resultat
Sammantaget talar resultaten i avhandlingen för att uppnådd remission medför praktiska och kvalitativa fördelar för patientgruppen och samhället.
Egna tankar kring avhandlingen
Så här långt är artikeln uppbyggd på sammanfattningen i Lars Helldins doktorsavhandling. Det verkar som att ett viktigt mål i patientens behandling är att uppnå remission, det vill säga, att sjukdomen finns men inte påverkar vardagen nämnvärt. Frågan uppstår, hur når man detta mål?