Etikettarkiv: –REPORTAGE

Ett socialt evighetsarbete

Stadsmissionen arbetar i första hand med de utslagna och arbetslösa. De erbjuder lagad mat två dagar i veckan. Övriga dagar har de smörgåsar. De delar även ut kläder till de som behöver. Det finns även möjlighet att duscha. ASP Bladets utsände reporter fick en pratstund med Pia-Marianne Nyåker på Stadsmissionen, som är medarbetare i organisationen.

Hur länge har du arbetat här?
– Nu, sista mars, blir det tolv år.

Varför började du arbeta här?
– Jag kom in på ett bananskal, jag hade kontakt med Arbetsförmedlingen, fick komma på intervju en fredag och började jobba på måndagen.

Hur tycker du att Stadsmissionen har förändrat sig under de här åren?
– Jag har fått mer erfarenhet, andra kollegor, fler kunder. Men det är också mer arbete, lönen har också ökat några procent.

Vad tror du om framtiden?
– Det är ett evighetsarbete, även om det kanske kommer att ske i andra former.

Vad tycker du att arbetet här har gett dig personligen?
– Det har gett mycket, jag har fått en annan syn på livet, ödmjukhet inför andra människor, tacksamhet över det jag har.

Vad har du jobbat med tidigare?
– Jag har jobbat som biträde på servicehus och varit lokalvårdare på dagis.

Händer det att besökarna bråkar med personalen eller andra besökare?
– Det händer nästan aldrig att de bråkar med oss och det är sällan de bråkar med varandra. Det är snarare så att de har ett högljutt meningsutbyte.

Förekommer det att ni avvisar besökare?
– Ja, det händer, fast inte speciellt ofta.

Är de då påverkade av alkohol eller droger?
– Nej, de är störande och behöver inte vara påverkade.

Säger ni bara till att de får gå eftersom de inte är önskvärda?
– Först talar vi med personen och om de lugnar ner sig är de välkomna. Vägrar de ta reson, får de gå. Om de inte går frivilligt, ringer vi polisen, men det händer väldigt sällan.

Har ni mycket kontakt med polisen överlag?
– Nej, det är oftast lugnt här, så vi har inget behov av det.

Tack för att du tog dig tid att svara på mina frågor
– Tack själv.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Stefan Ek

På jobbet: Madelene Skoglund, Handledare på Gemet

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta på Gemet?  – Anledningen till att jag jobbar här är att jag gillar att arbeta med människor. Det är antagligen en kvalitet som man måste ha för att vara just här. När jag var yngre hade jag inte studiemotivationen, så jag gick massa omvägar för att prova på olika saker. Men jag har alltid varit intresserad av funktionshinder och psykisk ohälsa, hur man möter människor professionellt men ändå är nära. För två år sedan började jag så att jobba på Gemet.

Du är utbildad behandlingsassistent, vad tyckte du om studierna?   – Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag var en del av första årskullen i Forshaga som började 2002, vi gick ut två år senare. Jag hade mycket gratis i och med att jag redan hade jobbat mycket och visste vad jag behövde ha med mig. Vi var många personer med olika erfarenheter. Det var otroligt givande men samtidigt väldigt tufft.

Vad är det du arbetar med här på Gemet?  – Jag får kombinera alla mina färdigheter här. För första gången har jag hamnat på en arbetsplats där jag också får använda mitt matintresse. Min roll i detta är att erbjuda deltagarna en arbetsliknande situation och att de ska få möjligheten att få finnas i ett socialt sammanhang. Jag lär ut, går före och ibland finns jag bara med dem. Emellanåt inte ens det, då deltagarna är så självgående att de vet precis vad som ska göras. Det är en del av det som är så fint när man jobbar kring caféet eller köket.

Ibland säger man ”vägen till hjärtat går genom magen”, är det så även i det sociala arbetet?  – Det är mitt ledord och det är så jag närmar mig människor, och det funkar faktiskt. De som väljer att vara i våra arbetsstationer har ofta ett stort intresse kring mat eller bakning. Alla har olika typer av förkunskaper, en del har redan mycket med sig när de börjar här, under tiden som andra är mer intresserade.

Vad motiverar dig i ditt arbete?  – Det är glädjen i att följa en människas resa. Den utveckling en person gör som kliver in på studiebesök och kanske är tveksam till det stora huset och alla människor som rör sig här. På något sätt hoppas jag att vi lyckas förmedla en arbetsglädje som gör att de kommer vidare. Det är oerhört spännande! Jag brukar säga: här finns det möjlighet att våga prova, här kan man få finnas med både ont i magen och ångest. Vi tänker hela tiden individuellt, min roll i det hela är att se människan.

Är anledningen att deltagarna är i centrum som gör att det funkar så bra?  – Jag hoppas att det är på det viset. För det hänger inte på personalen, vi är bara ett redskap som ska finnas tillgängligt. Hela personalstyrkan är väldigt engagerad, för vad vore vi utan deltagarna? Det ligger i mitt intresse att folk som är här ska trivas, för när de kliver ut och ska göra något annat blir de ambassadörer för oss. Mitt mål är att folk som går vidare ska ha fått en positiv bild av Gemet.

Hur resonerar du kring samhällets arbete med människor som är ”utsatta”?  – Det är en grupp av människor som är åsidosatta och som har otroliga resurser. Här finns det en bredd av människor med olika erfarenheter och åldrar, som samhället inte tar vara på. Det gör mig jävligt upprörd. Människor har ingenstans att ta vägen, och en del saker som erbjuds är mer eller mindre förvaring. Det är viktigt att få komma ut i ett sammanhang där man får känna sig behövd och viktig. Det här är ingen pengafråga, utan en resursfråga och hur vi samverkar över gränserna.

Känner du att Gemet kan inspirera samhället att tänka annorlunda om er målgrupp?  – Bra fråga! Vi är nu inne i en fas där vi är intresserade av att arbeta utåtriktat. Allt ifrån att visa hur vi arbetar här gentemot andra verksamheter, till att se hur man arbetar på andra platser. Nyligen åkte deltagare med personal till Karlskoga på ett studiebesök. Där fick vi med oss mycket idéer och kunde även prata om vår egen verksamhet. Vi ska även ha ”Arenadagen” snart där vi ska visa upp oss. Vi har saker som kan intressera andra och vill gärna dela med oss av detta.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad