På jobbet: Karin Haster – Biträdande divisionschef

Karin Haster är ny biträdande divisionschef inom den Värmländska psykiatrin. I bagaget har hon med sig ett långt intresse av brukarinflytande och social ekonomi. ASP Bladet fick möjligheten att föra en dialog med en kvinna som betonar att människors behov bör styra vårdens utformning.

Berätta lite om din bakgrund, hur kom du till din nuvarande position som biträdande divisionschef inom psykiatrin?
– Jag började som skötare inom psykiatrin och stod och vägde mellan att studera till sjuksköterska eller studera till socionom. Men det blev sjuksköterska till slut. Jag har trivts med det. Jag har arbetat inom psykiatrins områden nästan hela mitt yrkesverksamma liv. Jag var också med och startade upp en verksamhet i Eda när psykiatrireformen trädde i kraft. Sedan sökte jag jobb i Karlstad och fick arbete som enhetschef för vad som då bara var ASP och blev verksamhetschef på Sandbäcken. Jag har även jobbat tillsammans med Bertil Larsson på ”Nya Perspektiv”, så det kändes naturligt att söka den här tjänsten. Jag upplever det verkligen som mitt område och att det är något som jag trivs att jobba med.

Vad är den drivkraft som har bidragit till att du har valt att arbeta med de frågor du gör?
– Att människor ska få det bättre. Att alla människor ska ha rätt att välja vilket liv man vill leva. Har man inte förutsättningar att välja bra livskvalitet och hälsa, ska man bli stöttad till det. I övrigt har jag en positiv livssyn som gör att jag inte tror att det finns några hopplösa fall eller att någonting är omöjligt. Det har jag verkligen fått bekräftat är rätt inställning när jag har arbetat på Sandbäcken.

Är det en fördel i ditt nya jobb att ha arbetslivserfarenhet inom Karlstad kommun?
– Jag har gått en jättebra skola i Karlstads kommun. Jag trivdes verkligen med Karlstad som arbetsgivare, men fick förmånen att byta jobb. När jag har klivit vidare har jag en annan grundtrygghet eftersom att jag har lärt mig saker från basen. Det har stor betydelse att man har med sig erfarenheter från både kommun och landsting när vissa frågor stöter på patrull i samverkan. Det blir inte lika lätt pajkastning. Man försöker mer hitta bra förhållningssätt istället för att ägna massa energi åt att tycka saker.

Hur planerar du att arbeta med brukarperspektiv inom ramen för ditt nya jobb?
– Det pågår redan ett bra jobb men det går alltid att förbättra detta. En sådan spännande utveckling på andra ställen är att man arbetar med erfarna brukare som har kommit en bit på vägen. Människor som har kommit så långt att de inte far illa längre, utan vänt sina erfarenheter till livserfarenheter. Det är spännande att tänka att man kan använda patienter och brukares erfarenheter, för de kan i sin tur lär oss hur vi ska arbeta inom sjukvården och kommunen. Sedan tycker jag att brukare ska ha rätt att tala om vilka behov man har vad man behöver stöd med. Att en person kan säga vad de vill vara med i och vad de vill tycka kring. Det ska vara ett möte som är jämlikt och inte genomsyras av ett ovanifrånperspektiv.

Vilken roll anser du att den sociala ekonomin kan spela för människor som har olika typer av problematik?
– Vi har mycket att lära av sociala arbetskooperativ när det gäller empowerment och att skapa utrymme och arenor. Det skapar en plats för alla att göra bra saker, där man får möta andra som har tagit ett kliv till. Det är helt fantastiskt med Solakoops utveckling, där man i dagsläget till och med har arbetsgivaransvar. Den arbetsmiljö och gemenskap som finns där har vi hur mycket som helst att lära av. I det samhälle vi lever i nu tror jag det kommer ha stor betydelse för att alla människor ska få utrymme och plats. Det kan också vara en jättebra väg in till brukarinflytande och delaktighet.

Vad anser du är den största utmaning som den värmländska psykiatrin ställs inför i dagsläget?
– Med en viss ödmjukhet i och med att jag inte har varit i landstingets organisation särskilt länge tycker jag att det är en häftig utveckling som sker nu. Jag tror att vi upplever vad som kan kallas för ett paradigmskifte. Man växlar över synsätt till ett där vi anses vara mer till för patienternas behov. Det kommer vi att få möta upp i mycket högre utsträckning. Det växer också upp en generation som är mycket bättre på att ställa krav. Det ställer också krav på att vi ska nå ut på ett helt annat sätt, där vi inte kan inte kan förlita oss på våra traditionella metoder. Det är spännande att tänka vad vi kan lära av varandra. Vad kan patienter föra tillbaka till verksamheten så att vi kan lära oss av dem. Behoven ska styra. Där är vi inte än, men vi är på väg dit.

Avslutningsvis, hur vill du se psykiatrin utvecklas under ett längre perspektiv?
– Man ska kunna vara patient när man behöver vård samt brukare när man behöver stöd. Men i grund och botten är man medborgare och värmlänning. Man ska inte behöva stämplas jämt och ständigt. När behov uppstår finns vi där. Däremellan ska man kunna få vara en vanlig människa och inte reduceras till sina tidigare erfarenheter eller diagnos. Det är jätteviktigt. Vi ska heller inte ha en massa väntetider när behov uppstår. Vi ska kunna möta upp människor på ett sätt så att man kanske inte behöver bli lika sjuk. Det tror jag är en utmaning: vilket kräver samverkan mellan kommun och landsting.

Text: Robert Halvarsson  Foto: Per Rhönnstad

Ett hem för alla

Den 24 februari höll Avdelningen Socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika en konferens i för avdelningen aktuella frågor. ASP Bladet var på plats för att bevaka tillställningen och väljer här att fokusera på de bostadspolitiska perspektiv som togs upp under dagen.

Housing First eller Bostad Först som det kallas på svenska, är ett för Sverige relativt nytt perspektiv på hemlöshet som under onsdagen presenterades av ASP-ANA:s avdelningschef Inger Granhagen.

Rykande färskt från Lunds Universitet fick konferensdeltagarna ta del av en inspelning där Sune Sunesson; till vardags professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, gick igenom detta internationella perspektiv.

– Det är en spännande modell som involverar hela kommunen. Detta eftersom det handlar om bostadspolitik och inte stödbehandling. Det här är inte en individualiserad metod utan en kommunal bostadspolitisk metod, berättar Inger Granhagen.

I den modell som i dagsläget är populär inom landets kommuner vill man ta itu med missbruksproblematik innan själva bostadsfrågan. Det kan handla om att en person får se sig leva i olika härbärgen under tiden som man samtidigt får stöttning för att komma till bukt med alkohol eller narkotikamissbruk.

– Den modellen passar för väldigt många. Men det finns alltid vissa människor som inte klarar av att gå vidare till nästa trappsteg och därför aldrig kan komma till slutmålet. Det har vi sett siffror på, hemlösheten ökar alltmer i Sverige, menar Inger.
Skillnaden mellan den Bostad Först och den ”trappstegsmodell” som har varit praktiserad i Sverige under ett antal årtionden, är att man vänder på begreppen och lanserar boendet som själva grunden för en människodräglig tillvaro inom Bostad Först.

Rätten till bostad betraktas som viktig för att individen ska orka med att ta itu med andra problem i sin livssituation.
– Det är svårt tycker jag; det tror jag de allra flesta av oss anser, att vara motiverad och klara av en professionell behandling om man inte vet vart man ska bo nästa månad, menar Inger.
– Jag tror att om vi själva börjar betrakta bostad som en självklar rättighet, innebär det på sikt att de verksamheter vi har som arbetar med direkt stöd eller direkt behandling kommer att få människor som har förmåga och vilja till förändring. Detta genererar en winwin situation för alla inblandade, fortsätter Inger.

Huruvida man har tak över huvudet blir i Bostad Först på så sätt återigen en mänsklig rättighet och inte något en person kan diskvalificera sig ifrån genom missbruk eller psykisk ohälsa.
– Hemlöshet baseras till skillnad från vad många tror inte på individer och deras levnadsval. För om det vore så skulle inte hemlösheten se så olika ut i olika samhällen, i olika tider och i olika typer av stadsbildningar och i olika konjunkturer. Hemlöshet tror vi visar brister i bostadsförsörjningssystemet, säger Sune Sunesson.
– Det här betyder att vi flyttar fokus från de hemlösa själva till det samhälle som inte tar emot dem, fortsätter Sune.

Hur Stockholm kommun hanterade människor på 1970-talet som skrevs ut från mentalsjukhusen lyfts fram som ett exempel där ett perspektiv baserat som ligger nära Bostad Först praktiserades.
– Det var inte så att det inte fanns bostadsbrist på den tiden. Det här hade mycket att göra med tror jag att det var en självklarhet för Stockholm på den tiden att se till att människor som bodde i Stockholm också skulle ha tillgång till bostad, säger Sune Sunesson.

Kanske kan de som arbetar inom socialtjänsten här och nu låta sig influeras av detta perspektiv i sitt vardagliga arbete menar Inger Granhagen.
– Det som Sune Sunnesson berättar om är en återgång till tämligen självklara mänskliga rättigheter, som vi någonstans på vägen har tappat bort på vägen, säger Inger.

Se konferensen på Lunds Universitet kring ”Bostad Först” här

Text: Robert Halvarsson Foto: Robert Olsson

Socialt Företagande – En Vinst För Samhället

Ett av regeringens mål är att så många människor som möjligt ska kunna ha ett arbete, och eftersom de är positivt inställda till socialt företagande i olika former gav de Nutek i uppdrag att undersöka hur situationen ser ut i Sverige för att kunna stötta denna företagsform.

ASP BLADET intervjuar Eva Johansson från Nutek som varit aktiv i utredningen om vad de kommit fram till.

Kan du berätta vad Nutek är?
Nutek är en statlig myndighet som ska verka för att det blir fler företag, fler företag som växer och för att alla regioner i Sverige blir starka och konkurrenskraftiga. Nutek ska verka för en hållbar ekonomisk tillväxt. Det betyder att utvecklingen ska ta sociala och miljömässiga hänsyn också. Vad är din roll i Nutek? Min uppgift är att arbeta för att det ska kunna bli fler och växande sociala företag, det vill säga företag som är till för att skapa arbetstillfällen för grupper som har svårt att få arbete av olika skäl. Man kan kalla de här företagen för ”arbetsintegrerande sociala företag”.

Berätta om regeringsuppdraget Nutek fick om att undersöka socialt företagande?
Nutek har varit projektägare för ett nationellt projekt inom programmet Equal, en del av Europeiska socialfonden. I det projektet samarbetade många organisationer och personer från olika delar av landet för att göra det lättare att starta och driva sociala företag.

Det var i det projektet som mycket av det undersökande arbetet gjordes. Då handlade det mycket om att ta reda på vilka sociala företag som finns, vad de gör, vilka problem de har haft eller har och vad de tycker skulle vara bra förslag för att underlätta för dem. Allt det undersökande arbetet gjordes i olika arbetsgrupper som skrev rapporter och arbetade fram förslag på vad till exempel regeringen skulle kunna göra. Andra förslag handlar om vad de sociala företagen kan göra själva eller tillsammans. Genom att informera om vilken viktig roll de sociala företagen har och om de svårigheter som finns så väckte vi regeringens intresse. Eftersom regeringen vill att så många som möjligt ska få arbete och också kunna vara företagare så bestämde de sig för att stötta utvecklingen. De gav då Nutek, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag på hur man kan göra för att det ska bli fler sociala företag och för att det ska bli lättare att driva ett socialt företag.

Hur gick det till när ni samlade information? Åkte ni runt och besökte de sociala företagen/sociala arbetskooperativen?
Lite grand har vi åkt runt och besökt sociala företag men sociala företagare har också varit med i de arbetsgrupper som fanns i projektet och använt sina erfarenheter och kunskaper i arbetet. Sen gjorde vi en enkät genom att några personer både skrev (e.post) och ringde till alla sociala företag vi kunde hitta.

Genom enkäten fick vi en del information om problem och möjligheter men framför allt fick vi veta vilka företag som finns, vad de gör och vilka som arbetar i dem. Det finns i en skrift som heter Sociala företag i Sverige 2008. Den kan man beställa från Skoopi, som är de sociala arbetskooperativens intresseorganisation. Vi har också samarbetat med Skoopi och fått mycket information och kunskap från dem. Sen har vi haft väldigt många konferenser och möten där vi kunnat diskutera olika saker med både sociala företag och med andra myndigheter.

Vad kom ni fram till när det gäller Finansiering, konkurrens med andra företag, vilka arbetar i de sociala företagen och hur kan anställningen se ut?
Det verkar som om det finns två sätt som sociala företag vanligen startar på. Antingen så är det en redan existerande verksamhet till exempel inom kommunen som utvecklas och ”knoppar av sig” till ett socialt företag.

I de fallen behövs ofta inte så mycket extra pengar till finansiering av själva starten. Det mesta finns ju på plats så att säga och kommunen eller andra myndigheter fortsätter att delfinansiera det sociala företagets verksamhet genom att köpa platser, besluta om verksamhetsbidrag och ibland stå för kostnaderna för handledare mm.

Samtidigt säljer ju företaget varor eller tjänster och får intäkter från den verksamheten också. Hur stor andel det är av företagets omsättning varierar mycket. Det andra vanliga sättet att starta på är som projekt, till exempel med pengar från den Europeiska Socialfonden, Allmänna Arvsfonden eller kommunen mfl. Då behövs det mer pengar för starten, till investeringar och för att utveckla och marknadsföra verksamheten. Projektmedel kan oftast inte användas till att köpa saker som datorer, maskiner eller fastigheter och då behöver företaget låna pengar i bank eller på annat sätt. Det har visat sig vara svårt för många sociala företag eftersom de då ofta är nystartade, har en annorlunda affärsidé, medlemmar/delägare som inte har fasta jobb eller andra säkerheter och dessutom valt att jobba som ett kooperativ.

Det är ganska många som oroar sig för att sociala företag ska ha fördelar i konkurrensen med andra företag. Det man då oroar sig för är att samhället stödjer företagen med skattepengar. Det man inte tänker på är att alla företag kan anställa personer med till exempel funktionsnedsättning och få stöd för det. I praktiken har det sällan uppstått problem. De sociala företagen samarbetar med andra företag lokalt och ofta har man affärsidéer som inte konkurrerar med andra företag. Men kanske kan det komma att se annorlunda ut om några år när sociala företag och andra företag i högre utsträckning kan konkurrera om att utföra tjänster åt Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Det är viktigt att de sociala företagen inte konkurrerar med låga priser utan med kvalitet på varor och tjänster. De som arbetar i de sociala företagen är i första hand personer som av olika skäl haft riktigt svårt att få och/eller behålla ett arbete under en lång tid. Den yttersta orsaken kan man säga är att arbetsmarknaden idag utestänger människor av många olika orsaker. Ibland för att en person inte kan jobba lika fort och länge på grund av en funktionsnedsättning eller om att det kostar tid och pengar för ett företag att ge extra stöd till anställda. Men ofta handlar det om en rädsla eller oro för det man inte känner till eller vad som skulle kunna hända om man till exempel anställer någon som tidigare missbrukat eller suttit i fängelse.

Anställningarna i sociala företag är allt oftare lönebidrags- och trygghetsanställningar. Då har personen en ”vanlig” anställning men företaget får stöd från samhället till lön och arbetsgivaravgifter mm. I många sociala företag ”arbetar” personer som en del av sin rehabilitering eller i stället för att delta i daglig verksamhet/sysselsättning. I de fallen har man oftast kvar sin ersättning från Försäkringskassan. Sen finns det en massa olika varianter på hur samhället och de sociala företagen tillsammans hittar lösningar.

Finns det vinster för samhället när det gäller sociala företag och sociala arbetskooperativ?
Ja, det finns stora vinster för samhället. Hur stora de är beror lite på vilken bakgrund de har som arbetar i det sociala företaget, om de har anställningar med eller utan anställningsstöd och hur bra det går för företaget ekonomiskt.

Den största delen av samhällsvinsten beror på att samhällets kostnader för de personer som nu arbetar har blivit mindre eller helt försvunnit. Det handlar till exempel om kostnader för sjukhusvård, öppenvård, kriminalvård, försörjningsstöd mm. Även om samhället har kvar kostnader för till exempel lönebidrag eller annat stöd så är det mycket lägre kostnader.

Genom att ordentligt undersöka och jämföra kostnaderna ”före och efter” i några sociala företag så har man kunna beräkna samhällsvinsterna för just de sociala företagen. Då visar det sig att samhället får betydande vinster men att det varierar mycket beroende på medarbetarnas bakgrund. I ett socialt företag där medarbetarna tidigare varit aktiva narkomaner och kanske kriminella kan samhällsvinsten vara 1 miljon kronor per person och år. I ett annat där medarbetarna har arbetshinder på grund av långvarig psykisk ohälsa är vinsten kanske ”bara” 125 – 250 000 kr per person och år. Men även det är mycket pengar i en kommuns budget.

Sen får man ju aldrig glömma att det i första hand handlar om möjligheterna till ett värdigt liv, ökad livskvalitet och möjlighet att välja liv för medarbetarna i företagen.

Vilka skillnader finns det mellan sociala kooperativ och socialt företagande? Fördelar och nackdelar? Vad har de gemensamt?
Egentligen kan man nog inte prata om skillnader på det sättet. Sociala företag är ett lite vidare begrepp som vi bestämt oss för att definiera så här:

Sociala företag driver näringsverksamhet
– med ändamål att integrera människor i samhälle och arbetsliv
– skapar delaktighet för medarbetarna – empowerment
– återinvesterar sina vinster
– är fristående från offentlig verksamhet

Sociala arbetskooperativ är ett sätt att organisera och driva sociala företag och i praktiken så är de allra flesta sociala företag just sociala arbetskooperativ. Fördelen med det vidare begreppet socialt företagande är att det gör det möjligt att välja lite olika former i olika situationer.
Till exempel så kan en redan existerande förening vilja starta ett socialt företag och då kan man välja att bilda ett aktiebolag som ägs av föreningen.

Då finns det fortfarande ett demokratiskt inflytande i företaget men i lite andra former. De sociala arbetskooperativen tycker jag har stora fördelar i att det blir så påtagligt och viktigt att alla har möjlighet och skyldighet att påverka och ta ansvar för företaget. Jag tror att den möjligheten och känslan av att det jag gör och tycker är viktigt har så stor betydelse för hur vi mår och utvecklas som människor.

Vad tycker du om de sociala företag/sociala kooperativ som finns nu; 2008? Finns det förändringar/förbättringar att göra?
Jag tycker att de sociala företagen/kooperativen gör ett jätteviktigt och bra arbete för att se till att fler kan få möjlighet att arbeta, 100 % av sin förmåga. Tyvärr finns det fortfarande alldeles för få sociala företag och alltför få som känner till att de finns och vad de gör. Framför allt skulle fler som arbetar med arbetsmarknads- och rehabiliteringsfrågor behöva veta mer.

Det finns mycket att göra för att det ska bli fler sociala företag och för att de som finns ska kunna utvecklas och bli ännu bättre. Till exempel så behövs det satsas på utbildning till dem som startar, driver och arbetar i sociala företag. Så att man kan bli kunnigare som företagare men också utvecklas i yrket och affärsverksamheten i företagen. Det behöver finnas tillgång till pengar att låna till exempel till investeringar och utveckling. I en del fall är de sociala företagens verksamhet väldigt nära knuten till exempelvis kommunen och gränser och uppdrag blir otydliga. Det tror jag skulle vara bra att förändra på sikt så att det blir tydligare att sociala företag utför ett uppdrag åt samhället och ska ha betalt för det.

De som handlar upp tjänster och varor i kommuner och andra myndigheter skulle kunna vara bättre på att göra upphandlingar så att fler små företag och sociala företag kan vara med och konkurrera om uppdragen. Sen behöver vi alla mer kunskap om de sociala företagen, deras verksamhet, vad som är bra och mindre bra och inte minst vad som skiljer mot andra verksamheter med liknande målsättning. För att vi ska få det så behövs pengar till forskning under längre tid och ett samarbete mellan forskare inom olika områden.

En hel del av detta finns med i det programförslag som jag berättade om tidigare så nu får vi se om regeringen tycker likadant och bestämmer sig för att avsätta pengar till att underlätta utvecklingen av fler och växande sociala företag.

Text: Eva Johansson & Sofia Lagerkvist