Etikettarkiv: RFHL

Strategier för samarbete

ASP bladet fick en pratstund med RFHL:s representanter Camilla Svennious och Louise Hemingsson.  Vi talade om vilka strategier som krävs för att få ett samarbete mellan olika aktörer gällande brukarinflytande.

– Det behövs en dialog mellan kommuner och landsting därför att missbruksvården har två huvudmän: Landstinget och kommunen, säger Camilla.

För att det ska fungera krävs det ett bra samarbete där alla berörda myndigheter är med.

Det krävs dessutom strategier som är anpassade efter varje kommun, län och landsting, hävdar Svennious. Ofta bli det inte likvärdig vård överallt i Sverige och det är inte bra, menar hon.

Strategin ligger i att hitta vägarna till myndigheterna i den region där du är verksam och att gå ihop med olika organisationer, säger hon. Styrkan sitter i att gå ihop med många olika organisationer. Det gör sammanslutningen av organisationer starkare.

Vi på RFHL vill också på sikt arbeta med psykiatriorganisationerna för att nå en ännu större bredd, eftersom det är många i de organisationerna som är direkt berörda av missbruksfrågorna, menar Louise Hemingsson.

– Det är en ödesfråga för landet eftersom 50 % av befolkningen är beroende av att missbruksvården fungerar, avslutar Camilla Svenious med.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Allt vanligare med läkemedel för unga flickor

Unga kvinnor, flickor och läkemedel var temat för en seminariedag arrangerat av bland andra Kvinnonätverket, RFHL och Arbetsmarknads- och socialförvaltningen på Wermlandsbanken i slutet på mars.

Kvinnor är klart överrepresenterade som brukare av läkemedel mot sömnproblem, ångest samt depressioner.

Statistiken visar en stark ökning av medicinering riktad mot unga kvinnor och tjejer.
– Vi upptäckte när vi tittade på statistiken att två tredjedelar av alla anti-depressiva och sömndrivande läkemedel skrivs ut till kvinnor. Man får de här läkemedlen mot nästan allting. Jag pratar inte om psykisk sjukdom. Jag pratar om livet, säger Sonja Wallbom, förbundsordförande RFHL.

Synen att det är själva livets naturliga kriser och svängningar som det medicineras mot hängde i luften och återkom i flera former bland de olika talarna. Sonja Wallbom ser det i mångt och mycket som en kvinnofråga.

Hon ger följande exempel på fall när läkemedel kan sättas in.

– Man är ledsen eller slutkörd. Man har grälat med sin karl, kanske har trassel på jobbet. Det är jobbigt med ekonomi och dagis fungerar inte.

Något har hänt och då får man läkemedel, berättar Sonja Wallbom.

Sonja Wallbom reser tillsammans med Leena Haraké och andra föredragshållare i dagarna tunt på en seminarieturné. Besöket i Karlstad föranledde Ulf Jonasson; doktor i folkhälsovetenskap, att presentera färska siffror som pekar på en kraftig ökning av förskrivningen av anti-depressiva läkemedel till unga.

Värmland ligger över riksgenomsnittet. 1955 personer mellan 10-29 år fick dessa läkemedel på recept i Värmland 2009. Det representerar en ökning på 19,6 procent gentemot 2006. Sett över hela Sveriges befolkning så är det över en halv miljon innevånare som får denna typ av läkemedel.

Ulf Johansson menar att man kan se en historisk trend där tidigare medicinska storsäljare gärna skönmålats av läkemedelsföretag.
– Det kommer ofta ut läkemedel där läkemedelsföretagen konstaterar att det saknar biverkningar. Det är rätt vanligt att man säger detta. Neurosedyn var det exempelvis. Det ansågs vara det perfekta läkemedlet, berättar Ulf Jonasson.

Utsättningsproblem och rebound-fenomen av anti-depressiva läkemedel argumenterar Ulf Jonasson vidare kan vara väldigt allvarliga.
– Man tar en tablett under en lång period och trappar ner för att sluta. Sen tror man att det hela är över. Då kan man plötsligt få värk och ångest. Så tabletten kan ”slå tillbaka”, säger Johansson.

psykoterapeut Johan Albinsson som också är grundaren till institutet Kilen bekräftar bilden som Ulf Johansson ger att brukare upplever det väldigt svårt att sluta med sina anti-depressiva läkemedel.

Skammen kan också vara stor bland brukare över detta menar Johansson.
– När man känner skam så söker man inte hjälp om inte någon öppnar en dörr. Någon som säger att det här inte är något att skämmas för, ”kom och snacka med mig.”, berättar Ulf Johansson.

Lotta Partby är seminariets sista röst och jobbar till vardags som kurator. Hon är engagerad i Föreningen Sveriges Ungdomsmottagningar saknar en samhällsdiskussion om unga kvinnor och deras livsvillkor.

Vad är skillnaden för unga tjejer och flickor idag gentemot hur det har varit för ett tiotal år sedan?

– Vi individualiserar idag på ett sätt som jag tycker är problematiskt. Tidigare kunde vi föra ett samtal utifrån ett samhälleligt perspektiv. Idag är allt oerhört individfixerat, anser Lotta Partby.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Varför skall kvinnorna ha en egen Qula?

quinnoqulan webDet finns en föreställning om att den som missbrukar inte besitter några normala känslor. Att det inte gör ont i oss och vi inte kan känna något för våra medmänniskor. När vi blir drogfria lever den myten kvar på nåt sätt och det pratas mycket sällan om våra behov av att både få och ge närhet, bekräftelse och rentav kärlek. Det enda vi ska fokusera på är vår drogfrihet, allt annat är av underordnad betydelse och vi blir så himla duktiga på det också.
Nästan för duktiga ibland. Vi har städat och snyggt i våra träningslägenheter när bostödet kommer på sina besök. Vi lägger upp budget för ekonomin och har mat i våra kylskåp. Vi går till jobbet varje dag och sen går vi på våra möten, eller kanske till terapin och där pratar vi med ett proffs om allt det hemska som varit. Alla som tittar på våra liv från utsidan tycker att “vi är ju så duktiga och det går ju så himla bra för oss…..”.

En grundförutsättning för att bryta ett missbruk är att man bryter med alla sina gamla kontakter och relationer. Just dom personerna som sannolikt är dom endaste människorna och det enda sammanhanget som överhuvudtaget finns i vårt liv. Alla vanliga människor och även anhöriga har man “bränt” för länge sen.  När man hoppar av så riskerar man att bli en mycket ensam människa, och alldeles särskilt ensam i sitt inre. Även om man uppsöker alla dom nyktra gemenskaper som finns där man får möjlighet att umgås med andra i liknande situation, så saknar många av oss någon riktigt nära vän,. en allierad och förtrogen.

Den där bästisen. Den kompisen som man delade allting med och kunde prata om precis allt med. Den som vi missbrukare sällan hade under uppväxten….

Det finns åtskilliga exempel på män som avslutat sitt missbruk och sedan träffar en helt vanlig kvinna som levt ett helt vanligt liv och man flyttar ihop och det leder kanske rent av till äktenskap Det är däremot ytterst sällsynt att en kvinna ur vår grupp träffar en helt vanlig normal man att leva med, eller ens att ha en kärleksrelation med.  Här finns en avgrundsdjup stigmatisering som är hårt förankrad i våra könsroller. En kriminell man kan upplevas som “spännande” rent av attraktiv för sin handlingskraft, medan en kvinna som gjort exakt samma sak är farlig och uppfattas med avsmak, på grund av att hon har erfarenheter som en kvinna absolut inte ska ha!
Hon har ju gjort saker….som en riktig kvinna inte gör. Man är missbrukad, och förbrukad som kvinna, och vi känner oss sådana själva också.

Då är det lätt gjort att vi fyller vårt behov kärlek, och vänskap och intimitet hos dom män som känner igen oss….som vet vilka vi är. Vi har ett ordlöst samförstånd som bottnar i vår gemensamma historia….men hur bra är det i egentligen för vår drogfrihet? Det visar sej snart vara förödande och gamla beteendemönster upprepar sej.

QvinnoQulans uppgift är inte att bearbeta människor till att vilja göra än det ena än det andra. Det finns inget påverkansprogram för att förmå människor till drogfrihet till exempel. Det är absolut inte våran grej för det finns redan andra ställen att gå till om man vill delta i något drogförebyggande program. Däremot vill vi gärna stötta tjejerna att bibehålla den drogfrihet dom eventuellt redan har, eller är på väg till, genom att erbjuda något slags innehåll i form av gemenskap och aktiviteter och få kvinnorna att börja umgås mera och göra saker ihop med varandra. Förhoppningsvis kan det skapa goda vänskapsrelationer, för det är nånting som vi tjejer har väldigt svårt med. Vi har ju alltid varit rivaler om våra allianser med dom män vi haft i missbruket.
Vi vill också plocka fram kvinnofrågorna ur garderoben när det gäller beroendevården överhuvudtaget. Vi har en tanke om att vara den som framför särskilt dom missbrukade kvinnornas perspektiv i det sammanhanget. Vi vill prata om vår speciella situation, ta upp problemen i ljuset och försöka få myndigheterna att förstå att man faktiskt inte kan/bör behandla oss kvinnor så som vore vi män. Vi är faktiskt kvinnor, även om vi i kriminalitet och missbruk  levt “så som vore vi män” i en extrem, och mansdominerad tillvaro.

Qvinnoqulans ekonomi i dagsläget, och därmed möjligheter till att ordna aktiviteter, är i stort sett obefintlig, men vi försöker hitta på saker som är gratis. Vi har fått mycket hjälp och uppbackning, bland annat från Svenska Kyrkan, Jobbcenter och även Socialstyrelsen så att vi ska överleva och det vill vi verkligen tacka för! Det är ju det som gjort att vi som jobbar på QvinnoQulan inte sitter i en garderob och gråter just nu, utan tror på framtiden för verksamheten! Nu i april så börjar vi med en liten teatergrupp som leds helt ideellt av dramapedagogen Lillian Hamsch. Ett exempel på ett fantastiskt ideellt bidrag till kvinnorna på Qulan!

Vårt riksförbund är RFHL. Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedels och narkotika missbrukare. Rfhl verkar för Harm Reduktion som betyder skadelindring. Vi är positivt inställda till all slags underhållsbehandling som sker under läkarkontroll. Alla kvinnor som äter ex.vis concerta, ritalin, metadon, subutex och liknande föreskrivna preparat är välkomna till oss. Man behöver inte delta i någon aktivitet, eller engagera sej på nåt sätt.

Man kan komma till Qulan och bara vara precis sån man är. Prata och skratta lite, fika en stund på Kvarnbergsgatan 46A (f.d. Bryggan brevid Vidars fiske) Mån till tors 11.00-17.00

Text: Helena Båtman, Foto:  Kajsa Jansson