Etikettarkiv: Riksförbundet

Vi har nått framgång

12Under rubriken ”Hjärnkoll skapar dimridåer” propagerar Torsten Kindström för att projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Kindström hävdar också att Hjärnkoll sett till att ”hålla kvar de statliga miljoner” som Socialminister Göran Hägglund lovade i valrörelsen 2010. Sanningen är att av de 900 miljoner kronor som regeringen satsade under 2010 gick 4 miljoner kronor till Hjärnkoll för att sedan öka till 10 miljoner kronor per år 2011 och 2012.

Vad har då Hjärnkoll åstadkommit för de satsade medlen under perioden 2009-2014? Vi kan stolt säga att Hjärnkoll har bidragit till att förändra negativa attityder och minska diskriminerande beteenden gentemot människor som lever med psykisk ohälsa. Här kommer några exempel på de förändringar som Hjärnkoll bidragit till. I de första tre län där Hjärnkoll påbörjade sitt arbete svarade 24 procent av befolkningen att man inte kunde tänka sig att arbeta med en person med psykisk sjukdom. Efter 5 års arbete hade andelen i befolkningen som tyckte så minskat till 15 procent.

Det betyder att drygt 40 procent av de som var negativa nu har ändrat uppfattning. På samma sätt har andelen av befolkningen i dessa län som 2009 uppgav att man är motståndare till att psykiatrisk verksamhet finns i ens bostadsområde minskat med nästan 30 procent mellan 2009 och 2014. Kanske är det detta Torsten Kindström kallar för ”positiva inslag”? För oss är det huvudpoängen med verksamheten – att minska diskriminering och negativa attityder.

Vad är det då som har bidragit till denna förändring. Jo det är Hjärnkolls ambassadörer och alla de människor inom och utanför patient-, brukar och anhörigrörelsen som valt att prata om psykisk ohälsa. Och det är nödvändigt, för faktum är att det fortfarande upplevs som skrämmande med psykisk ohälsa, trots att tre av fyra har erfarenhet av det.

Rädsla och okunskap gör att människor isolerar sig, och blir isolerade av omgivningen. Det gör att många blir diskriminerade ­och orättvist behandlade – i skolan, arbetslivet, vården, socialtjänsten, äldreomsorgen och i beslut som är avgörande för vilket stöd samhället ska ge.

Därför måste vi våga prata om psykisk ohälsa, för att öka kunskapen och få fördjupad förståelse för våra olikheter. När vi vet mer vågar vi också fråga mer. Då kan vi ta död på fördomar och bryta isolering. Det leder till bättre möten mellan människor, professionellare behandling i vården och mindre diskriminering i samhället. Något som kan minska utslagning och rädda liv.

Hjärnkoll har varit ett unikt statligt projekt på så sätt att man redan från början involverat patient-, brukar- och anhörigrörelsen i arbetet. För oss är det en självklarhet att satsningar inom området psykisk ohälsa involverar de människor som har erfarenhet av det. Nu går vi ett steg längre. I och med bildandet av Riksförbundet Hjärnkoll har Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) tagit över ansvaret i det fortsatta arbetet. Det är en utveckling som samtliga organisationer inom NSPH stödjer. En utveckling som vi menar lovar gott för det framtida arbetet med att öka öppenheten och minska den diskriminering som finns gentemot människor med psykisk ohälsa.

Text: Rickard Bracken,
verksamhetschef Hjärnkoll
Foto: Kjell Persson

Hjärnkoll skapar dimridåer

11Projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Nu är det dags att mobilisera och kräva en mänskligare vård, menar vårddebattören Torsten Kindström.

När jag engagerade mig inom psykhälsa i slutet av 90-talet var det sällsynt i Sverige att människor offentligt berättade om sina psykiska sjukdomar. Det krävdes mod av det fåtal som vågade. Så småningom lotsade till exempel RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, ut patienter och anhöriga i media.

Det var viktigt att värna om oerfarna intervjupersoner. Efterhand har det blivit vanligare att ”komma ut”. År 2010 tog staten grepp över hanteringen av människor som ville berätta om sina sjukdomar och sin återhämtning. Det skedde genom att via myndigheten Handisam/ NSPH, Nationell Samverkan för psykisk hälsa, skapa Hjärnkollsprojektet. Patientföreningarna fick nu kreera rollen som leverantörer av ”attitydambassadörer” till Hjärnkoll.

Hjärnkoll såg till att hålla kvar på central nivå de statliga miljoner socialminister Hägglund flaggat med i valrörelsen 2010. Efter åratal av mest verkningslösa åtgärder för patienter och personal i psykiatrin från båda de politiska blocken. På det sättet undgick regeringen risken att de efter hand välformulerade ambassadörerna skulle börja använda sin plattform för att systematiskt analysera och kritisera vården i större utsträckning – och använda sina kontaktytor i landet för att föra ut iakttagelserna.

Eller att man skulle använda ambassadörsorganisationen för att mobilisera de hundratusentals drabbade av psykisk sjukdom – patienter och anhöriga – för en mänsklig vårdorganisation. Hjärnkollsprojektet har positiva inslag, fattas bara med så mycket skattepengar – men har i princip fungerat som ett led i desarmeringen av patientorganisationerna; en process som pågått sedan mitten av 2000-talet. Hur kan vi annars förklara att nedskärningarna inom psykiatrin fått fortgå i stor tysthet – till skillnad från protesterna mot nedskärningar av somatisk vård, förlossningsvård, äldrevård…?

Intresseorganisationerna har utan hörbara protester tillåtit den kräftgång för psykiatriskan som politiker och byråkrater ansvarar för. Projektet har fyllt funktionen att dra uppmärksamheten från den på många ställen underfungerande och ibland havererade vårdorganisationen.

Nyligen kom en rapport från Ersta Sköndals högskola som beskriver hur RSMH har förändrats från att bevaka medlemmarnas intressen till att bli serviceorgan för stat, kommuner och landsting, en konsultorganisation bland andra. Nya projekt som nu startar är ofta i tidsandan individuellt inriktade: juridisk rådgivning, kartläggning av diskriminering och så vidare – projekt som når ett fåtal och har marginell opinionsbildande effekt. De är i huvudsak plåster på en sårig vårdverklighet och ändrar ingenting, utom för enstaka individer.

Idag syns många patienter och anhöriga i media utan att många tycker det är konstigt. En del startar föreläsningsföretag och kan leva på sina livshistorier. Öppenheten är viktig av olika skäl. Men den växande frimodigheten ses inte som en möjlighet att mobilisera till gemensamma aktioner för bättre vård.

Hur blir det framöver? När fler och fler representanter för psykiatriska diagnoser och funktionsnedsättningar syns i och ibland utnyttjas av klickmedia? Kommer allmänheten att avtrubbas? Finns det en gräns där medborgarnas empati riskerar att gå förlorad? Kan man jämföra med de ambivalenta känslor många kämpar med inför explosionen av tiggare framför våra fötter? Eller kan de berättartekniker som ”ambassadörerna” använder för att förmedla personliga öden utvecklas, så att medkänslan lever vidare?

När nu Hjärnkoll organiseras om till ett riksförbund finns en chans att tänka över mål och medel.

För om inte patient- och anhörigorganisationerna kan och vill återta sin identitet i förhållande till de överlägset starka aktörerna stat, kommun och landsting kommer de psykiskt sjuka som snart sagt enda grupp att stå utan självständiga företrädare.

Text: Torsten Kindström

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen SocialPolitik nr 1 2015. Torsten Kindström är vårddebattör och var tidigare ordförande i det som numera heter Riksföreningen Balans, där initierade han ett projekt med syfte att stötta patienter att berätta om sina psykiska sjukdomar i media.

Hårvård är också själavård

234234Ett tiotal personer nappade på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH:s) erbjudande om subventionerat pris på hårvård, när de arrangerade en må-bra-dag i mitten av maj. ASP Bladets reporter har träffat frisören David på Shine Salong i Karlstad.

David har arbetat i 22 år som frisör och tidigare har han jobbat som tolk för kommunen. När han började bli etablerad som tolk hade han det som extraknäck. När det gäller frisöryrket har han flera gånger hjälpt till när det anordnats ”Gör-om-mig-arrangemang”.

– Då har jag arbetat tillsammans med stylister, make-up-artister och människor som hjälpt till med nya kläder. Det ger väldigt mycket att se hur glada människor blir med ny frisyr och nya kläder.

I år var det första gången han arbetade tillsammans med RSMH. Han blev uppringd av RSMH som frågade om han ville vara med på må-bra-dagen. Han gick med på det, på en gång.

– Det gav verkligen mersmak och blir det fler gånger, ställer jag gärna upp igen. Att se människor nöjda med sig själva känns som en belöning i sig.

Dessutom ville många komma tillbaka igen, om det händer en gång till. Det känns alltid trevligt, bra och roligt att hjälpa till. Det känns bra, helt enkelt.

Text och foto: Liselotte Frejdig