Mindre lidande med sprututbyte

Enligt en rapport från EU:s narkotikacentrum, EMCDDA, har Sverige näst högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Tvärtom vad man kanske kan anta verkar det inte främst vara brist på lag och ordning som inneburit ett dystert resultat för Sveriges räkning.

Det är istället andra metoder som kan minska dödligheten och det svåra lidandet. Därför är det glädjande att som värmlänning notera för att det nu äntligen finns en färdriktning och plan för att genom landstinget införa sprututbyte i vårt län.

Vad innebär det då att genomföra sprututbyte? Jo, det är ett sätt för samhället att erbjuda möjlighet för personer som injektionsmissbrukar att byta ut sina smutsiga kanyler och
sprutor mot oanvända. På så sätt minskas spridningsmöjligheten av svåra sjukdomar och en möjlighet för kontakt och stöd öppnas upp mot målgruppen.

Detta är ett viktigt steg att bekräfta det vi alla vet; bakom varje person som missbrukar finns en människa, med föräldrar, släkt och vänner. En person vi som samhälle vill väl.

Sprututbyte är en beprövad metod som använts länge ute i flera europeiska länder, men också under en längre tid i Skåne, en insats som förordas av Folkhälsomyndigheten och även av vår regering. Varför? Jo, för att det funkar. Smittspridning minskar till följd av sprututbyte.

Det mänskliga lidandet sådana här förändringar kan spara ska därmed inte underskattas. Att slippa allvarliga sjukdomar, att etablera en kontakt med vården, gör att fler så småningom vågar ta emot hjälp och ta steg ut ur sina missbruk mot ett bättre liv.

Det behövs förstås fler initiativ på området för att minska dödligheten. Saker som vi kan och bör göra. Däribland har Regeringen tagit initiativ till en snabbutredning för att se över möjligheten för att öka tillgängligheten utanför sjukvården till opiod- och opiatmotgiftet Naxolon, som häver heroinöverdoser.

Tillsammans med insatser som sprututbyte, visar sådana här ställningstaganden på en behövlig kursändring i synen på missbrukaren som medmänniska. En illa åtgången grupp personer ska få den vård de behöver. Värmland har tagit ställning för att minska lidandet.

Det är jag stolt över att vi gör.

Text: Robert Halvarsson

Hur nås bättre resultat i missbruksvården?

Maria Branting, Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys.

Vilka resultat är viktiga för personer med alkohol eller narkotikamissbruk? Under Socialchefsdagarna pratade Maria Branting om detta utifrån frågeställningen: Missar vi målen för missbruks- och beroendevården?

Maria Branting är utredare för Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys. Hon berättar hur brukare och patienter uppfattar de insatser och den omsorg som riktas mot dem i en särskild rapport som nyss givits ut, liksom hur kunskapsuppföljning ser ut.

Det finns tolv viktiga områden för de patienter och brukare som blivit intervjuade i denna studie. Dessa områden som uppfattas som viktiga är, utan inbördes rangordning: grad av missbruk och beroende, fysisk och psykisk hälsa, boendesituation, ekonomisk stabilitet/försörjning arbete/sysselsättning, kriminalitet, trygghet och säkerhet, närstående, socialt nätverk, självständighet, stigmatisering, sammanhang.

– De här områdena går in i varandra och påverkar varandra. En övergripande slutsats man kan dra är att hela livssituationen är viktig och att uppföljningen i större utsträckning borde ta hänsyn till helheten, berättar Maria Branting.

Vårdanalys-intervjuer har varit kvalitativa och bestått av ett antal djupintervjuer. Utifrån det urval man har, drar de inte några slutsatser kring skillnader i attityder mellan könen, inkomstnivåer och vilka områden som är viktigare än andra.

För att nå framgång med bättre resultat för denna grupp, tänker Vårdanalys att det behövs mer kunskap och bättre strukturer genom alla nivåer för att följa upp vilka effekter insatserna ger. Såväl på lokala, regionala som statliga nivåer. De betonar också behovet av helhetsperspektiv som återspeglar brukarnas perspektiv.

– Vi tror att det är viktigt att fler använder sig av de verktyg som redan finns, för att samla in uppgifter på ett systematiskt sätt. Det är också viktigt att länka samman resultaten med hela kedjan av processer. Vi ser också ett behov av att man ser över de juridiska förutsättningarna för insamling av kunskap, med hänsyn till den personliga integriteten, säger Maria Branting.

Vårdanalys övergripande rekommendation utifrån sin rapport är att det behövs ett större grepp för hur man följer upp det arbete som redan sker mot de som missbrukar eller missbrukat:

”En övergripande rekommendation är att Rådet för styrning med kunskap tar initiativ till en struktur för en gemensam uppföljning av resultat inom missbruks- och beroendevården – en struktur som förtydligar vad som ska följas upp, vem som ska göra det, när det ska göras och på vilket sätt.

Text & foto:
Robert Halvarsson

---

Läs Vårdanalys rapport här:
http://vardanalys.se/Rapporter/2016/Missar-vi-malen-med-missbruks–och-beroendevarden/
”Uppskattningsvis har 800 000 personer ett missbruk eller är beroende av alkohol. 55 000 personer har ett missbruk eller är beroende av narkotika, och 45 000–65 000 personer har ett läkemedelsrelaterat missbruk eller beroende”, sammanfattar Vårdanalys läget i rapporten. Då anhöriga som har släkt eller vänner som missbrukar är antalet drabbade personer långt fler än så.

Hög tid att dra i bromsen gällande adhd medicin

Läkemedel används för ofta för barn och unga med adhd, hävdar Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, specialister i barn- och ungdomspsykiatri för DN Debatt. De menar att orimligt många barn behandlas med läkemedel för adhd.

Med en ökning av förskrivning av läkemedel på flera hundra procent under de senaste åren, menar specialisterna att det finns anledning att ifrågasätta utvecklingen. Att se kritiskt på detta, menar de, behöver inte innebära ett ifrågasättande av själva diagnosen som sådan, skyttegravskriget för eller emot diagnosen som redan är över, skriver de.

Det råder i praktiken konsensus att förekomsten av adhd är cirka fem procent av befolkningen, menar författarna. Samt att gruppen med medelsvår eller svår adhd är cirka tre procent. Det är i det senare fallet som läkemedel anses vara aktuellt. Men i Sverige idag finns det 23 kommuner där över 10 procent av pojkarna får läkemedel för detta, liksom i några kommuner där antalet är över 14 procent, påpekar de.

”För en del barn kan läkemedel vara en del av behandlingen, som dock inte bör vara första och aldrig enda åtgärd som sjukvården tillhandahåller. Det är emellertid hög tid att dra i bromsen när det gäller läkemedelsbehandlingen då den börjar nå orimliga nivåer”, skriver de i sin debattartikel.

De ser ett stort tryck på psykiatrin att sätta diagnoser som kommer såväl från familjer, som skola och socialtjänsten. Skolan i synnerhet, med de problem som finns för elever med särskilda behov, erbjuder inte tillräckligt god utbildning eller pedagogik för sina elever.

Läkarna behöver förstå detta, och reflektera kring sin egen roll, menar de.

”[…] det är väldigt viktigt att läkaren också lyfter blicken och ser vad som håller på att ske på samhällsnivå. Barn- och ungdomspsykiatrin riskerar att bli en verksamhet som med läkemedel som redskap ska kompensera för ofullkomligheter och misslyckanden i andra delar av samhället, framför allt i skolan.”

I en replik har Ann-Kristin Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention, kritiserat Ingemar Engström och Torgny Gustavsson. Hon menar att de för ett resonemang som påminner om de som ifrågasätter diagnosen helt och hållet, hon ser inga problem i dagsläget med den ökade förskrivningen av läkemedel, utan menar att den snarare nu börjar hamna på den nivå den bör vara på.

Specialisterna ser inte till patientgruppens bästa, menar hon.

”Artikelförfattarna vill bromsa läkemedelsbehandlingen av adhd, utan att reflektera över vad det skulle innebära för dem som har stor hjälp av behandlingen. Från Attention efterfrågar vi snarare att samhället gasar på och gör en samlad satsning på tidiga och breda insatser bestående av psykologiska, medicinska, sociala och pedagogiska insatser.”

På en punkt är dock Attentions förbundsordförande överens med Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, och det är att det inte borde behövas en diagnos för att få rätt stöd och hjälp i skolan. Tidiga insatser bedömer Ann-Kristin Sandberg som viktiga.

”Den metodik som behövs finns tillgänglig, men är för lite spridd. Det bäddar för dyrbara misslyckanden senare i livet.”

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Svårt att behandla depression hos äldre

Äldre personer drabbas oftare av depression än andra. Sveriges Television uppger att socialstyrelsen kan komma att ändra riktlinjerna för behandling av depression hos äldre. Ökad kunskap om antidepressiv medicinering har visat att äldre får sämre effekt och fler biverkningar.

Socialstyrelsen har i uppdrag av staten att utarbeta riktlinjer för vård av sjukdomar, framförallt allvarliga och långvariga sjukdomar som är kostsamma för samhället. I en kartläggning om läkemedelsorsakad sjuklighet hos äldre gjord av Socialstyrelsen 2014, framgår att antidepressiv medicin hamnar på tredjeplats av de läkemedelsgrupper som orsakar flest biverkningsrelaterade sjukhusinläggningar av äldre (personer över 65 år). Vanliga biverkningar som fallolyckor, yrsel och problem med hjärtrytmen innebär ofta sjukhusinläggning.

Dagens Nyheter skriver att antalet deprimerade äldre har ökat kraftigt under 2000-talet, och forskarna tror att näringsbrist är en av de utlösande faktorerna. Även sömnapné som är mycket vanligt hos gamla personer och biverkningar av andra mediciner tros vara viktiga orsaker varför de blir deprimerade. Det är inte ovanligt att ålderstigna personer har fler än fem föreskrivna läkemedel. Det är därför mycket viktigt att den föreskrivande läkaren vet hur medicinerna fungerar tillsammans och vilka biverkningar de kan ge.

– Om man redan står på en behandling som fungerar bra finns ingen anledning att ändra den, men ju äldre man blir, desto sämre effekt har medicinen. Biverkningarna blir fler, eftersom de gamla är mycket känsligare säger Yngve Gustafsson, professor vid Umeå universitet.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) publicerade i januari 2015 en sammanställning av forskningen om nytta och risk med de vanligaste behandlingsalternativen vid depression hos personer över 65 år. I en korttidsstudie har det visat sig att selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) inte haft bättre effekt än placebo för äldre med depression utan enbart gett den deprimerade biverkningar. De andra behandlingsalternativen som utvärderats i sammanställningen är samtalsterapi, fysisk aktivitet, elbehandling (ECT) och ljusterapi. Det finns dock för få studier gjorda på dessa behandlingsalternativ för att veta om de ger bättre effekt, mindre biverkningar och lägre kostnader för samhället.

2010 skrev Socialstyrelsen att SSRI till äldre med depression kan vara bra vid medelsvår depression. Nu kan riktlinjerna komma att ändras.

– Det har kommit ny kunskap på det här området som kan förändra rekommendationen, säger Arvid Widenlou-Nordmark, enhetschef på socialförvaltningen, till Sveriges Television.

Källa: Dagens Nyheter, Socialstyrelsen, Sveriges Television

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Robert Halvarsson