Det unisona trampandet av välpolerade stövlar, den järnhårda disciplinen och uniformer som stramar åt på rätt ställen. Kan detta vara vad som lockar in folk i rörelsen? Men nog om min fäbless för kvinnor i ridkläder.
När bröderna Furugård startade Sveriges första nazistiska parti kunde väl knappast någon ana att dessa tendenser skulle leva kvar idag.
Jag kan väl i rimlighetens namn inte vara ensam om att förfasas över denna ideologi och allt hat och våld som förknippas med den.
Hårda tider tycks ha en förmåga att förmörka människors hjärtan. När arbetslösheten är hög, pengar en bristvara och det dagliga brödet inte är någon självklarhet blir synen på medmänniskan, i synnerhet om denna har mer än en själv, förvriden. Man kan finna sig själv misstänksam, avundsjuk och till och med hatisk. Man skulle kunna tro att det är situationen på kontinenten under 20-30-talen som beskrivs, men det är lika aktuellt i dagens Sverige.
Jag tror mig ändå med klarhet kunna säga att detta gick till en ganska tydlig överdrift i Tyskland. Nån respekt måste man ändå ha för människoliv, oavsett vad Walt Disney hade sagt om den saken.
Vad jag vill förespråka är tolerans. Detta kan måhända låta simpelt, men vänta tills jag har förklarat.
Redan de gamla grekerna älskade varandra, ibland på ett mer handgripligt sätt än vad som skulle kännas bekvämt för de flesta. Så långt behöver det inte gå. Alla behöver inte älska varandra, eller ens respektera varandra. Tolerans handlar om att leva och låta leva, oavsett om man har olika åsikter eller livsåskådningar. Vad jag pratar om är inte, som många tycks tro, att visa tolerans för de som har samma åsikter som en själv. Det är nåt helt annat och kan mest liknas vid spegelonani.
Jag inser att det inte är det lättaste att vara tolerant mot alla, men det mesta som är värt att kämpa för är egentligen ganska svårt.
Att det här är nåt värt att sträva efter är dock inte alla övertygade om. Tvärtom bjuder vissa grupper på hårdnackat motstånd i denna fråga.
Utöver de högerextrema grupperna finns det fraktioner av vänstern som ter sig lika fientliga vad gäller olikheter i åsikter och livsåskådning. Inom denna vänsterextremism finns personer vars metoder överensstämmer med de människor de säger sig hata mest av alla.
Trots att vi nu skriver 2016, är det min dröm att flintskalliga och håriga, mörka och ljusa och unga och gamla helt enkelt vänder ryggen mot blint hat och accepterar varandras rätt att existera.
Text: Robin Simonsson
Illustration: Maria Lunby Bohlin
ASP BLADET 