Det är showtime!

Ridån har gått upp och scenen är din. Från att ha vistats i din loge, i lugnet, backstage i nio månader är det dags. Nu kläms och dras du ut på en kall scen i ett starkt strålkastarljus.

Det gör ont, det blir jätteljust och iskallt. Vad tusan händer, tänker du. Trots nio månader av förberedelser är du helt oförberedd på det här. Någon lyfter upp dig och du skriker till, blir rädd för det höga ljudet och skriker mer. Sen läggs du ner på ett ställe som verkar bekant men ändå väldigt annorlunda. Innan du somnar hittar du en grej att stoppa i munnen och det är skönt. Men varför är det så kallt?

Helt enligt manus
Du har just gjort din första rollprestation, helt enligt manus. Det krävs inte så mycket och regissörerna är glada.

Regissörerna ja. Två stycken som ska samarbeta. I dina tidigare roller kommer du märka att de är ganska överens om direktiven, och den största av dem är när de ber dig stå upp och gå. Skitsvårt, för du har ännu inte fått kontroll på benen, plus att du bara får använda två utan att hålla i någonting.

Roliga ljud och applåder väntar som belöning, vilket är kul. Där någonstans börjar direktiven gå isär. De kommer nu att vilja se dig göra olika saker, och ibland kommer du till och med att få direkt motsatta order. Konfunderande.

Strikt, fritt eller improvisation?
Lite senare börjar det bli dags att välja vilken typ av karaktär du ska spela. Det beror lite på regissör det där, och på vilket manus du fått. Strikt, fritt eller improvisation? De flesta regissörer är rörande överens om att deras aktörer ska improvisera så mycket som möjlig utifrån eget huvud, samtidigt som de hela tiden delar ut sina direktiv. ”Inte så, bättre, snabbare, gör som du själv tycker”.

Just det sistnämnda kommer du dock snart märka är knepigt för när du gör just detta, alltså improviserar, då brukar en ordentlig tillrättavisning infinna sig. Det blir väldigt konfunderande att veta när det är ok, vilket får dig att sakteliga falla in i ett led bland den stora massan av statister. Du slutar spela huvudrollen i filmen om dig själv!

Varför inte göra ditt livs föreställning?
Vore nu detta en vanlig teaterföreställning så skulle du vilja prestera så bra som möjligt och få publikens jubel. Eller hur? Men det är det inte, det är livet. Den största roll du någonsin kommer att spela.

Så varför inte göra det ordentligt? Varför inte göra ditt livs föreställning, som det heter. Det är nu det sker, direktsändning i högsta grad.

Varför låter vi då andra människor spela huvudrollen och stora biroller i våra liv? Roller större än vår egen. Borde inte vi vara den starkast lysande stjärnan? Klart som tusingen att vi borde!

Nu betyder inte detta att man ska slå världsrekord på världsrekord eller bestiga Mount Everest. För vissa är det så det ska vara, men för de flesta andra så finns livet närmare än så. Det handlar inte om prestationer på det sättet. Man kanske älskar att ligga på gräsmattan och titta på molnen och då får man väl göra det.

Kan man se tillbaka med gott samvete och förnöjsamt och känna att livet har varit fantastiskt, att man gjort det man skulle, så kanske det räcker. Nu har de flesta av oss större ambitioner än så, men skrämmande nog så är det väldigt många som nöjer sig med att inte spela ut utan finner sig i att vara åskådare/statist. Statistens roll kan vara nog så viktig, visst, men då ska filmen handla om statisten och dennes perspektiv. Eller hur?

Man tycker att man har tid sen, (vad är sen?) man orkar inte riktigt, tar en öl i soffan, pillar i naveln. Men det som är, är att känna efter; jag finns. Inte ”jag ligger här och ser ett moln”, utan ”jag ligger här”, och så vidare. Förstår ni?

Nästa scen! Europasemester med familjen, och då gäller ju att man kommer hem med känslan: jag tog familjen på semester och gjorde mitt bästa, inte: fan, vilken grinig gubbe jag var på resan. Nästa gång får jag vara gladare. Vara mitt rätta jag!

Text: Roger Trondsen
Foto: Kajsa Jansson

MÅSTE DET KRISA TILL SIG FÖRST?

Det är lätt att säga ”jag lever”. Att verkligen leva, det är något annat. Jag tror de flesta av oss inte gör det. Vi mest är, och tar allt för givet. Texten du läser här till exempel, svarta krumbukter som bildar ord du kan tyda, sätta ihop och förstå. Visst är det fint? Eller att du kan sätta det ena benet framför det andra och GÅ. Du kan vissla, spika, äta och gå på toa.

Det är sådana självklarheter alltihop. Men, för att kunna gå på toa så är det hur mycket som helst som först måste fungera. Praktiskt taget allt du gör föregås av att en mängd saker som måste klaffa, om så bara att flytta kaffekoppen en decimeter åt vänster, och man tar det för givet. Varför skulle jag inte kunna gå på toa eller se, tänker du. Man kan också fundera, som Evert Taube gjorde i sin visa från 50-talet; ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?

Livet är skört, och alla har inte solsken och lycka på sin färd. Imorgon kanske inte heller du har det. Saker inträffar hela tiden.

Lek med tanken att idag är det den sista dagen du kommer kunna använda ditt högra ben. Imorgon kommer det inte att fungera längre. Vi har tappat bort värdet på saker och ting. Hur skulle du då värdesätta det faktum att du just nu kan gå? Du skulle säkert ägna benet en hel del omtanke, känna på det, se på det, kanske till och prata med det. Se det som en del av din fantastiska kropp, och inte bara ”högerbenet”.

Värdesätta livet
Så, måste det infinna sig en olycka eller kris först innan vi börjar värdesätta livet på riktigt? En sådan där stor kris som ett cancerbesked, en nära döden-upplevelse eller något annat stort djävulskap? De mindre varianterna av kriser som vi alla stöter på då och då borde på något sätt räcka som väckarklocka, men det verkar det sällan göra. Som magsjukan. Under en sådan är man inte särskilt tuff och lovar sig dyrt och heligt att aldrig, aldrig mer äta skräpmat, bara man överlever.

Men ärligt, hur lång tid tar det innan man sitter med en plusmeny på nåt snabbmatshak igen? Borta och glömt! Eller när ryggen hugger till och man blir halvt invalid. Man förbannar sig själv igen för att man inte tränat upp svankjäveln sedan förra gången som man lovade sig själv.

Det är så märkligt detta tycker jag. Den smarta människan som har så svårt att sköta om sig och vara förutseende. Är det verkligen först då, vid de stora kriserna, som man på riktigt kan börja värdesätta det fina i att vakna på morgonen? Att kunna resa sig upp och gå ner i köket och göra frukost? Och bara känna in, och tänka: – jag är levande!

Nej, man bör glädjas åt saker medan man har dem. Medan man är frisk. NU. Klyschigt så in i bängen men sant.

Visst, det är svårt att gå runt och känna tacksamhet hela tiden. Men om man kunde göra det bara en liten stund på morgonen, och sedan efter ett tag även på kvällen? När hjulet börjat rulla liksom. En liten stunds tacksamhet åt det man har? Jag tror det skulle vara riktigt bra för hela mänskligheten.

Lite ödmjukhet. Att se det riktiga, egna värdet och skala av lite yta.
Vad är det som hindrar en att ta genvägen till ”förståelse” utan krisen?

Text: Roger Trondsen
Foto: Ellen Berner

”Du är ju dum i huvudet du, Roger”

– Vilken tur att de skrev den här biten som är så fin!

Jag åker bil med pappa, en kusin och min farbror i början av 70-talet när jag yttrar de glada orden. Jag är sex år och musik är mitt liv. Vi kör genom Haga i en grön Ford Anglia på väg till grusplanen på Norrstrand för att sparka lite boll. Vi lyssnar på svensktoppen som spelar ”Gamla fina låtar” med Glenmarks, och det är då mitt glada utrop kommer.

Det är sommar och sol, de är hav och vind, tio tusen röda rosor och luften fylld av kaprifol, ni vet. Men det är mer än så för mig, jag andas musik, min själ andas musik.

Här Roger, du får kultur, och framförallt musik. Du kommer kunna spela vilket instrument du vill, komponera, dansa och sjunga. Detta är det du kommer älska mest i livet och det är detta som kommer skänka dig mest glädje. Varsågod, ta emot denna gåva och du kommer vara lycklig. Ungefär så.

Det började ganska bra, jag sjöng, spelade och lyssnade. Band fast händelser och sånger med varann. Morfars rullbandspelare blev full med gröt eftersom jag inte åt om jag inte fick lyssna samtidigt. Jag spelade stenkakor på vevgrammofoner hos jättegamla släktingar; Gärdebylåten och Thore Skogman, ingen rock´n´roll direkt men glada melodier.

Jag var igång tidigt med komponerandet och startade ett band i femman. Vi, bandet, hade fem spelningar med egna låtar. Jag skulle uppträda i radio med klassisk gitarr när jag var tretton. Jag spelade munspel och näverlur.

Rättning av ledet har börjat
I nian med siktet vagt inställt på musiklinjen fick jag av min syo veta att jag inte hade en chans att komma in, inom mig så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju inte den typ av musik jag ska spela, tänker jag på tonåringens truliga sätt. Här hade en ”rättning av ledet börjat”. Så det fick bli el-linjen.

Det spelar ju ingen roll vilken linje, tänkte jag. Musik ska jag hålla på med ändå och man behöver ju inte bli elektriker bara för att man läser till det. Fast elektriker blev jag. Tillfälligt i 25 år. Varför det då? Varför följde jag inte mitt kall när man brinner för något så in i bängen som jag gjorde. Ja, säg det? Orsakerna är flera och jag håller som bäst på att rota i det.

Så, jag var 18 år och elektriker på ett bygge. En som låtsades att armaturerna som monterades i lagerlokalen var för en stor scenuppsättning, att kablarna som drogs ut var för Kiss stora ljudanläggning till kvällens konsert.

Så höll jag på, bara för att härda ut. Tyvärr så fanns det hela tiden en sorts skamkänsla med i bilden; Varför kan inte jag vara nöjd? Det är väl inte värre för mig än för någon annan? Gilla läget, för tusan! Detta späddes såklart på av kollegor och branschfolk genom kommentarer och gliringar. Född med en känslighet utöver det vanliga så sätter sig sånt. Så vad gör man då? Eller rättare sagt, vad gjorde jag?

Åren gick
Ja, jag stoppade undan musikern i en säck och lade honom i ett hörn av min kropp, gav honom ingen chans att komma ut. Förutom på någon fest då och då när han likt en narr släpptes fram för att roa folk. Då var det helt plötsligt ok att kunna musicera, på skoj och låtsas liksom. Musik är ju inte på riktigt. Jag var alltid mycket kluven till detta; duger jag bara på låtsas?

Åren gick och jag hade under den här tiden symptom på de flesta sjukdomar som finns, spenderade så mycket tid på vårdcentraler hos olika läkare att det inte är sant. Men som tur var hade jag mycket sällan några allvarliga sjukdomar. Nej det var något annat som spökade.

Så en dag våren 2012 exploderade hela jag, både själ och kropp. Hela jag blåstes ur och blev helt tom. Alla varningssignaler och symptom jag haft, alla känslor jag ignorerat och stängt in hade samlat ihop sig i vad som kändes som ett sista försök att göra sig hörda och påkalla min uppmärksamhet.

Det var som om någon stängde av huvudbrytaren och slet ur proppen till avloppet, och där forsade all styrka ut.

Nu två år senare, har den ännu inte kommit på plats. Jag lyckas liksom inte täppa till hålet så all energi som fylls på sipprar ut direkt igen.

Med facit i hand så är det väldigt lätt att säga till sig själv: Du är ju dum i huvudet, Roger, detta har du vetat sen du var sex år. Man har ljugit för sig själv, försökt passa in, spelat en roll och gjort andra nöjda. Varför?

Mitt råd är att ”Gör dig själv nöjd först så kommer det andra av sig själv.”
Lyssna på din kropp, följ ditt kall. Blir du osäker, så sätt dig in i ditt 10-åriga jag och känn efter, vart är denna lille kille/tjej på väg? Din kropp är klok och din själ likaså. Följ dem, de vet vart du ska!

Text: Roger Trondsen
Foto: Samuel Trondsen
och Kajsa Jansson

Konsert: Elliot Murphy & Oliver Durand

Jag har sett många konserter under åren men aldrig har jag gått ifrån en spelning med en sådan speciell känsla. Någonting träffade, djupt.

Känsla av ömhet och värme, en magisk kväll
En förväntansfull uppsluppen publik sitter i biografstolarna och småpratar i väntan på att spelningen ska börja. En hel del aficionados, alltså en person som älskar, kan allt om, och uppskattar ett särskilt ämne, intresse eller person, en del som bara hängt med en kompis, och den större massan emellan, den medelålders musikgillande människan man finner på tillställningar som denna.

På scenen står två gitarrer i ett vitt strålkastarljus, på högtalarna några vattenflaskor. Ingen dekor eller bakgrundsmusik, inga scarfs eller t-shirtsförsäljare. Inte ens en folksamling utanför. Det enda som berättar att en konsert är på gång är en liten affisch i dörren. Och de två nakna gitarrerna.

Utan introduktion går de upp på scenen, Elliot Murphy och hans franske gitarrist Olivier Durand.

Utan egentligen någonting annat än glädjen i att få spela, önskan om att förmedla och bjuda på en trevlig kväll, tar de upp sina gitarrer och börjar. Med ett ljud mjukt och varmt från första ackordet där även balans mellan röst och musik ligger perfekt, så infinner sig en skön känsla med detsamma. Olivier Durand, till vardags i bandet Normandy All Star, är en ypperlig gitarrist som färglägger och utsmyckar varje sång med toner, effekter och solon, som tillsammans med Murphys målande berättelser mellan låtarna tillför ytterligare dimensioner.

Efter andra låten berättar Murphy att de bodde på samma hotell och till och med i samma rum som the Beatles gjorde 1963. Skillnaden, säger han, med glimten i ögat, är att Beatles fick dela rum medan han och Olivier sov i varsitt. Han berättar vidare att under tiden som Beatles spelade ihop i cirka tio år och släppte ungefär lika många album, så har han spelat i dryga 40 år, och släppt mer än 30 album! – Kanske dags att döpa om det där rummet till ”Elliott Murphy-rummet” nu, säger han leende och drar igång Sweet Honky Tonk från den nysläppta Ep:n Intime.

Med fuktiga ögon
Stämningen är mycket varm och öm, konserten igenom, där de varvar lite snabbare låtar med lugnare. De sträcker sig över hela Murphys karriär, från första skivan som kom redan 1973 till hans senaste från mars tidigare i år. Under hela konserten känner jag, eller snarare vet jag, att jag bevittnar någonting utöver….
Men det är där, i det lågmälda lugna som den stora känslan kommer, när de sakta tar ner ljudet, mer och mer, som i ”You never know what you´re in for”, ”Blissed out in the land of Nod” och ”On Elvis Presleys birthday”, där ljudnivån inte är mer än en viskning och publiken sitter knäpptyst.

Det är fantastiskt känslosamt och jag märker att jag med fuktiga ögon sitter och håller andan. Sen sakta, not för not byggs låten upp igen och når till slut ett crescendo. Det känns som att vi alla andas in unisont, för sen bryter jublet och applåderna ut!

Efter ett litet potpurri av covers som extranummer, kopplar de ur gitarrerna och gör sista numret ”It takes a worried man” helt omickat, tillsammans med en stående sjungande publik. Efter konserten skriver Elliott Murphy, som visar sig vara en ganska liten man, autografer och tar sig tid att prata med alla som vill.

Ja, jag vandrar leende därifrån med ett signerat exemplar av ”Intime”, med ett steg mycket lättare än det jag gick dit med. När jag krupit ner för kvällen tänker jag att det är svårt att summera, och fastän jag vet att det inte var Jesus jag nyss sett, så var det en religiös känsla. Upplyst blev jag, och jag känner mig till och med som en bättre människa, och från och med imorgon börjar en ny tideräkning, åtminstone för mig: Dag ett e.EMu tänker jag innan jag stänger ögonen för natten.

Text & Foto: Roger Trondsen