Vänners attityder formar vår syn på droger

Nya tider innebär nya droger, och förändrade attityder. Alla tider har sin syn på saken. Men i en föränderlig värld är det sällan lockelsen av förbjudna frukter som får människor att trilla dit på droger, utan kompistryck och viljan att tillhöra gänget.

Under de senaste femtio åren har rusmedelsbruket stigit markant bland ungdomar över hela världen. En del påstår att detta beror på att kontrollen från familj, kyrka och grannskap har minskat. Att dagens ungdom dessutom lagt familjebildningen på andra sidan trettiostrecket ger dem mer pengar att spendera, vilket lämnar större utrymme för nöjen, fester och resor med mera. Lägger man till en bland ungdomar mer tillåtande attityd till stimulantia så känns det ökade bruket logiskt.

Det är med lagstiftning vi avgör om ett preparat ska betraktas som narkotika. När rusmedel uppfinns och introduceras är det varje enskilt land som bestämmer om det ska narkotikaklassas eller inte. Alla som varit ute och rest vet till exempel skillnaderna mellan Sverige och Holland.

Ett rusmedels lagliga status har stor betydelse om det ska få stor utbredning (som alkohol) eller mycket begränsad spridning (som heroin). Under perioden 1938-1943 sågs till exempel amfetamin som en medicin bland andra, och det hade mycket stor spridning. Många ville öka sin uthållighet, andra gå ner i vikt. Det brukades kort sagt i många olika syften, och av ovanligt många. När det sen föll under narkotikalagstiftningen slutade de flesta att ta det. När lagstiftarna placerade amfetaminet på andra sidan stängslet förändrades alltså normen.

Normer är en bild av tidsandan  Normer formas i takt med samhället i stort. Det glada 20-talet kännetecknades av sin höga rusmedelskonsumtion och ett uppsving för nöjeslivet. 30-talet hade sina frisksportare och kroppsbyggare, påverkade av de totalitära staternas romantiserade propaganda om skapandet av den perfekta människan. 40-talet präglades av krigsårens omfattande samhällskontroll och ransonering. 50-talet hade ett normaltillstånd, medan 60-talet är välkänt för sin flower power-era och drogoptimism. På 70-talet körde knarkromantiken in i väggen och sundheten återvände. 80-talet var skötsamt, men på 90-talet gjorde drogerna comeback; ravemusik (och ecstasy) slog igenom stort. Under 2000-talets första decennium sjönk droganvändningen, för att sen åter öka, mycket beroende på att Internet på ett pragmatiskt sätt nyttjas av drogsäljare, både för att det är svårkontrollerat och för att lagstiftningen släpar efter.

Som alltid när det gäller tidsanda och modeströmningar av olika slag, är det bara delar av befolkningen som följer förändringarna fullt ut. På gruppnivå är skillnaderna stora i normsystemet visavi droger. Jämför ett religiöst samfund med ungdomar som lever i storstädernas marginaliserade områden och du finner en milsvid skillnad i vad som går för acceptabelt eller ej. Men de flesta påverkas ändå i viss mån genom att narkotikans tillgång minskar eller ökar. Hur kan dessa svängningar förklaras? En enkel förklaring är att varje extrem skapar utrymme för en motrörelse. Nya ungdomsgrupper vill profilera sig i förhållande till föregående generation.

Vänkretsen påverkar individens val  Vad är det som gör att vissa droger får mer fäste än andra? Privatpersonens nätverk har en stor betydelse. Ibland ligger endast ett par individer bakom att många i en stad fastnar för en viss drog. Enligt forskningen följer narkotikaspridningen ett cykliskt mönster, där en viss drog introduceras på en ort, för att sen spridas vidare till allt fler. Först upplevs drogen positivt, innan skadeverkningen börjar synas. De försiktiga hoppar av. Men kvar blir en restgrupp som håller fast vid drogen. På så vis föds en drogmarknad.

I ungdomsvärldens alla initiationsriter mot vuxendom och mognad dyker förr eller senare droger upp på agendan, oftast i form av alkohol och cigaretter. Men inte alltid. Kompisars attityder och riskmedvetenhet (eller – i värsta fall – riskbenägenhet) spelar här en betydande roll för individens vägval.

Föreställ er en fest där någon dyker upp och lägger en crackpipa på bordet, och säger att det är fritt fram att dra ett bloss. Hur tror ni folk skulle reagera? Hos vissa blir man förmodligen utslängd och får sitt namn och telefonnummer döskallemärkt i sällskapets telefonlistor. Men tar samma person med pipan på en fest med erfarna drogbrukare blir reaktionen sannolikt en annan.

Sammanhang spelar roll. Umgås man i en gruppgemenskap som tagit till sig gällande samhällsnormer mot extremare berusningsmedel, vaccineras man ofta mot vissa frestelser. Men samma mönster kan också inverteras – vändas ut och in. Om kamraterna har en liberal syn på droger kan de också skjuta upp allehanda drömsyner i armvecket på dig, och placera en apa på din rygg – som ständigt ropar på nya, gulare bananer. Din omgivning påverkar både dina åsikter och din förmåga att sätta gränser. Att anamma gruppens ideal gör att man upplever acceptans, och acceptans är lika med att känna sig bekräftad, vilket alla önskar.

Framtiden – en internetdriven kemikalietsunami  Hur kommer tillgången på narkotika att se ut i framtiden? Denna fråga skickades ut till trettio experter, och deras allmänna bedömning var att tillgången kommer att öka. Sannolikt fortsätter utvecklingen med nya preparat, som liknar de etablerade drogerna. Internet kommer att spela en stor roll, och här kommer kontrollmyndigheterna befinna sig på efterkälken. Vilket de redan gör.

Något som är skrämmande är att en del prognoser pekar på att vi redan om femton år kan ha mellan trehundra tusen och en miljon missbrukande personer i landet. Alldeles oavsett konstateras att missbruket ökat kraftig det senaste halvseklet, och det som kommer att krävas för att hålla tillbaka den förväntade ökningen är mer resurser till vård och åtgärdsprogram mot droganvändning.

RUS – Riksförbundet Ungdom för Social hälsa

Under detta år, 2010, har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är RUS i fokus.

RUS – ett ungdomsförbund
RUS, RSMH:s ungdomsförbund, organiserar på öppen föreningsdemokratisk grund unga med egen erfarenhet av social och psykisk ohälsa; ytterst de med diagnostiserade psykiska funktionsnedsättningar. Vi är i dagsläget den enda större ”horisontella” organisationen som bedriver föreningsarbete med och för vår grupp utan att exkludera någon pga. individuell diagnos. Våra idag drygt 600 medlemmar är mellan 15 och 35 år; från och med 1 januari 2011 sänker vi – i enlighet med beslut vid vår medlemskongress 2009 – maxåldern för medlemskap till 30 år.

Kamratstöd och intressepolitik
I ett kort perspektiv vill vi verka kamratstödjande och genom föreningslivet aktivt motverka individuella ungas väg mot utanförskap och ett liv – i stort som smått – kringskuret av en accelererande social och psykisk ohälsa förstärkt av omgivningens fördomar.

I ett längre perspektiv vill vi – likt handikapprörelsens övriga ungdomsorganisationer – ta till vara våra medlemmars egna erfarenheter och perspektiv och med dem som grund genom informations- och opinionsarbete bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.

RUS arbetar därför mycket med bemötande och är aktiva på ett antal olika arenor för att motverka de fördomar som finns i samhället om psykisk ohälsa.

Vi engagerar oss även i andra frågor som rör studier, boende, vård och arbete m.m. där vi vill motverka utanförskapet och öka möjligheterna till återhämtning för den som drabbas av social eller psykisk ohälsa.

Vi kämpar för att unga människor som mår psykiskt dåligt – genom hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid – ska få möjlighet till personlig utveckling och ett gott liv på sina egna villkor. Respekten för deras egen upplevelse och dessa unga inte ”objektifieras” i ”professionell” metodik utan tillerkänns verkligt inflytande i beslut och insatser som berör dem är en kärnfråga för RUS.

I ovanstående framträder och illustreras tydligt de två grenarna i vår verksamhet; kamratstöd och intressepolitik.

För den medlem som inte känner sig sedd eller delaktig i de insatser och processer som snurrar med en utsatt ung människa som nav ska det finnas andra unga, med egen erfarenhet, inom räckhåll att prata med och få stöd av. Ett kamratstöd som inte bara främjar förståelse och mående utan även stödjer en i en process där man inte initialt orkat hävda sina rättigheter eller tydliggöra relevanta förhållanden för t.ex. socialtjänsten eller myndighetsutövare inom LSS.

Inom intressepolitiken, i kontakter med beslutsfattare och myndigheter likväl som andra, vill vi tydligt framhäva att de utsatta unga inom vår grupp ofta är de mest insatta i sin ”problematik” och att det i slutänden är de som ska leva med konsekvenserna av beslut och insatser och därför måste få reellt inflytande i utformningen av dessa. Vi vill här komma bort från formalism och läpparnas bekännelser och lyfta bilden av individuella unga som konkreta parter att i praktisk verklighet ge möjlighet till inflytande över sin egen situation. Detta även under vård av tvångsnatur och lagenliga frihetsinskränkningar.

RUS – ett stöd i det offentliga
Vi stödjer därför de unga som öppet och offentligt orkar berätta om sin upplevelse av att drabbas av en psykisk funktionsnedsättning och hur de uppfattat reaktion och interaktion från vården, familj, myndigheter och omgivning i övrigt.

Det är därför med stolthet vi noterar att det är en av våra förtroendevalda i Stockholm som med namn och bild vågade framträda i Handisams kampanj 2009-2011 mot stigma och fördomar det s.k. Attityd-uppdraget; www.attityduppdraget.se (numera Hjärnkoll). Vår förhoppning är att detta och andra tillfällen då våra medlemmar i mer offentliga sammanhang orkar framträda ska bidra till ökad tolerans, förståelse och lyhördhet likväl som ett bättre bemötande för unga patienter/klienter från myndigheter, vård och omsorg.

Vi delar gärna med oss av de erfarenheter och kunskaper våra medlemmar som kollektiv bär med sig och är öppna för samarbete med andra seriösa aktörer som också brinner för ”våra” frågor.

Text: Karl Peter Johansson