Etikettarkiv: samhälle

Bred rekrytering på IKEA och ICA

IKEA fasad Personalstyrkor som avspeglar kundernas och samhällets mångfald – ett mål som både Ikea och Ica uppnår bland annat genom att positivt särbehandla personer med funktionsnedsättning, rapporterar tidningen Kollega.

Ikea vill att deras varuhus ska kännas välkomnande för alla och att de anställda ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Det tar man hänsyn till vid rekrytering.

– Vi vill att vår personal ska spegla den lokala marknaden där vi är verksamma, berättar Petra Adolfsson, HR-chef på IKEA Karlstad till ASP Bladet.

Anställda från olika kulturer, som talar olika språk och personer med olika förutsättningar, är alla välkomna. För vissa grupper jobbar man med positiv särbehandling. De ser fördelar i att rekrytera brett.

– Vi tror på olikheter. Vi försöker bygga team med människor där olika bakgrund, erfarenheter, personligheter och kompetenser samarbetar. Vi tror att det är viktigt för vår fortsatta framgång, säger Petra Adolfsson.

Ikea samarbetar med organisationen Conexi, som erbjuder arbetsträning och stöd till personer med autism/Aspergers syndrom. Denna verksamhet finns på Ikea i Kungens kurva, Barkarby, Västerås, Linköping och Uppsala.

Ica har också ambitionen att personalstyrkan ska spegla Sveriges befolkning. I samarbete med Samhall och Sveriges Kommuner och Landsting har Ica anställt 1400 personer med funktionsnedsättning. Även IKEA jobbar tillsammans med Samhall:

– Det är ett fantastiskt samarbete.
Vi känner att det bidrar ytterligare till vår mångfald på varuhuset, berättar Petra Adolfsson.

I en riktad satsning för att skapa 2 000 praktikplatser åt individer som står extra långt från arbetsmarknaden samarbetar ICA med Arbetsförmedlingen. Samarbetet har hittills genererat 1 600 praktikplatser.

Redan 2009 lanserade Ica sin kampanj, ”Vi kan mer”, för att rekrytera funktionsnedsatta, efter den uppmärksammade introduktionen av sin reklamkaraktär ”Ica-Jerry”.

Text: Peter Sundström
Foto: Henrik Sjöberg

Direktkommunikation, nyfikenhet och alternativa krislösningar

Jag hörde härom dagen en kvinnlig läkare prata på Sveriges Radio P1. Hon vågade faktiskt, om än lite försiktigt, hävda att de hundratals nya psykiatriska diagnoser som uppstått på senare år i mångt och mycket ett uttryck för åtminstone en tendens till en avart, en ny ”snällhetsfilosofi”.

En företeelse som skulle kunna klassas som i mångt och mycket en ny överkänslighet för normalitet inom ”måendets” alla schatteringar. Mycket av allt det som klassificeras som nya diagnoser skulle enligt denna läkare ligga inom normalitet, normalitet i betydelsen ”så som man kan känna i olika situationer i livet”. Hon pratade om naturlig nedstämdhet och oro som om de skulle vara tillåtna inom vad som kännetäcknas som just det normala!

En liten depression eller kanske en normal nedstämdhet relaterad till händelser i en individs liv klassas alltför ofta som en ”sjukdom”, alltså som något som skall botas istället för att ses som en kris att ta sig igenom och utvecklas av. Detta är enligt den läkare jag citerar ett fenomen som orsakat den lavin av nya diagnoser som näst inpå dagligdags läggs till klassificeringslistorna. Handlar detta kort och gott om ingenting annat än brist på fantasi?

Den fantasi som finns i övermått när det gäller inomparadigmatiska hanteringsmodeller (ex. nya klassificeringar, diagnoser och psykofarmaka) lyser med sin frånvaro när det gäller att hitta nya modeller, eller kanske tillbaka till gamla. En diagnos ger ett färdigt svar på en i de allra flesta fall inte inte sökt och därmed inte ställd och därmed givetvis inte heller besvarad fråga.

Den personliga sociala existensen är inte alltid lätt att uttrycka. I många fall döljs den säkert även för oss själva i och med problematiseringen av ”hur vi är”. Vi kanske dessutom inte kan relatera det till ”hur andra är”. Vi tillåts processer vilka vi inte omedelbart känner. Många av dessa processer är dessutom troligtvis sådana som vi kan leva med, utan att överhuvudtaget känna, i hög utsträckning styra våra s.a.s. ”känslor inför vad vi känner”. Terapi i all ära men de flesta av oss skulle säkerkligen klara oss utan det. Många problem ligger ovanför individnivån, där ord ofta inte räcker till att förmedla vilka vi är. Möten i enlighet med den så att säga den ”öppna bokens självkännedom” är mycket sällsynta.

Idag styrs våra personligheter och våra handlingar av så komplicerade processer på både individ och samhällsnivå att den som önskar en öppen kommunikation i vissa lägen lätt stöter på problem. Dessutom är det så att ju mer som läggs åt sidan, desto mer problematiskt blir det när vi av någon anledning i någon situation kanske kommer i kläm, eller av annat skäl måste söka rätt på detta det som marmorerar våra personligheter och vår vardag.

Det kanske anses som alltför tidskrävande att söka verkliga svar på varför vi inte alltid mår på topp. Kraven på att ”må bra” blir större och större och enligt ovan så har vi inte heller den tid som samhället idag kräver av oss att vi skall kunna offra för att analysera våra, oftast, små kriser. Inte heller läkare tar sig i många fall den tiden utan förutsätter sig kunna se, eller i vissa fall kanske till och med att ignorera problematiken med den bristande transparensen. Det är ju sedan dessutom ofta små kriser som orsakar de större.

I brist på genomskinlighet ställs och skapas nya diagnoser för smärtan som inte getts tid att läka. Många små och stora parametrar av sorg och frustration kan tangeras, blandas ihop eller ha passerat revy i ens liv utan att de små såren har hunnit läka. Många små och omedvetna processer kan vara nog så komplexa. Men vi har, de allra flesta av oss, vågar jag säga, en naturgiven förmåga till läkning.

Vad som inte heller är en sjukdom, men som kan påminna om en sådan är den depression eller tomhet som kan uppstå av just känslan, ”jag har överlevt” och den faktiskt inte alltid helt positiva känsla av att ”Jag dog inte i alla fall” är fullkomligt normala och skall inte, vilket är min erfarenhet att de alltför ofta gör, medicineras och interpunkteras.
Den stora ironin är att det förvisso kan bli sjukdomar av oförlösta kriser. Dessa dilemman som kan generera i sin tur otaliga kombinationer av nya kriser. Med lite otur kan vi alla oavsett yrkeskategori eller position i samhället bli till karikatyrer i ett system vi aldrig lär känna.

Diagnosparaplyet måste bli större för att rymma alla vi som uthärdat, men inte alltid tillåtits arbeta oss igenom, små och stora livskriser. Ord som ”känslighet” och ”skörhet” används nedsättande, samtidigt som ”styrka” är en dygd, en företeelse alltför ”ful” för att prata om och definiera.  Det är kanske lika gott så när allt annat också är svårt att se igenom. Allt detta styrs av just sådana här komplicerade processer.

Misstag som inte alltför sällan begås av psykiatri och socialtjänst, är smärtsamma att ta i. Smärta lär vi oss tidigt i livet att sky som pesten. Misstagen rättas därför sällan till. Det ”snälla” och det ”stöttande” i de samhälleliga institutionerna fungerar dessutom inte alltför sällan. Istället fungerar det repressivt och förutsätter att den som bäddas in i vadd behöver det och har nytta av det, detta ofta i ett läge av underordning.

Pengar, makt, prestige och mycken form av ära genomsyrar vårt sätt att agera gentemot varandra. Möten ansikte mot ansikte är sällsynta. Den respekt, tilltro och nyfikenhet inför vilka vi egentligen är, vilken alla människor förtjänar att få del av, blir föremål för lyser alltför ofta med sin frånvaro.

Hur lätt får vi inte problem när vi slår huvudet i väggen på grund av ouppklarade inter-och intrapsykiska konflikter och missförstånd på alla nivåer och i alla skikt av allt det som bestämmer oss som individer.

Mycket skulle förenklas av att vi kunde ge och få de rätta frågorna i rätt ordning till varandra och detta är mycket svårt ibland. Om konflikterna inom och kring oss själva och samtalen oss emellan gick att lösa med universala medel så skulle mycket vara vunnet. Resten skulle troligtvis kunna gå av bara farten.

Text: Helené Westling-Breutigam

Darwin, diagnosen & det normala

En gång i tiden delade vår egen Carl von Linné in växter i separata grupper och arter. Allting har sin egen plats, skapat av Gud som färdigt och åtskilt sinsemellan. När vi idag ställs inför det faktum att vi är olika, får vi samtidigt inte glömma att vi är likvärdiga och del av samma mänsklighet.

Mallens trygghet finns där, och har antagligen alltid gjort det. Jag upplever den själv i min önskan att strukturera min tillvaro och känner igen den i djupet av vår västerländska civilisations vilja att katalogisera och särskilja arter som distinkt olika från varandra. Vi människor ser, uppför oss och tänker ibland olika; det är en viktig insikt. Men om vi tror att det är mer som skiljer oss åt än som förenar oss, är vi samtidigt ute på hal is.

Charles Darwin var en av de viktigaste rösterna – som för snart 200 år sedan – bidrog till att ställa denna föreställning om alltings eviga separation och åtskillnad på ända. Tvärtemot vad vi ibland kan tycka och tänka finns det inga eviga fasta kategorier i den darwinska evolutionen. Liksom olika exemplar av havstulpaner skiljer sig åt gör även människan som individer det. Över tid blir också skillnaderna större inom arter som helhet. Varför? Jo, på grund av evolutionen.

Även vi människor är som art i konstant utveckling och har bättre förutsättningar för överlevnad om vi är anpassade till vår tillvaro. Huruvida en person med exempelvis Aspergers syndrom eller adhd är mer eller mindre anpassade till vårt nuvarande samhälle, är tvärtemot vad vi ofta kan anta, en öppen fråga. Det beror på hur samhället ser ut, samt om individen kan hitta fruktbara strategier för att navigera det.

Det är inte så konstigt att den värdering psykiatrin lägger i en diagnos skiljer sig från värderingen den diagnostiserade har, samt hur samhället runtomkring förhåller sig. Detta fenomen avslöjas i jämförelsen mellan kvällstidningarnas psykjournalistik – där mord ibland förklaras med brottslingens diagnosbild – och det sökande efter respekt och acceptans som både brukarföreningar och individer eftersträvar.

Psykiatriska begrepp som flyttfåglar

Från psykiatrins rum sker en migration av begrepp som autism, schizofreni och adhd. De flyttar likt fåglar ut från sin skyddade verkstad ut i samhället. Människor anammar sen begreppen och betydelserna skiftar och får ny mening. Väldigt påtagligt sker det när människor använder diagnoser som skällsord: ”jävla dampunge”, eller ”du är ju helt schizo” är exempel. Ord som jag själv har hört uttalas och som antagligen inte är unika för min egen livserfarenhet.

Detta är alltid risken när vi identifierar ett annorlundaskap; när vi likt Linné konstaterar att det finns skillnader oss emellan. Liksom vi kan identifiera stödbehov blir människor samtidigt lättare att utesluta, utrota och stigmatisera. Även Darwins idéer om kontinuerlig variation inom en art migrerade en gång i tiden från de brittiska öarna till Tyskland, där det snappades upp av mer spekulativa filosofer, som sökte bekräfta sin naturliga överlägsenhet gentemot vad man uppfattade som underlägsna raser.

Dåtidens fasta kategorier gav upphov till att man ordnade mänskligheten i en strikt hierarki. Överst placerades givetvis germanerna och längst ner förpassades negrerna – de svarta och underlägsna. Darwins iakttagelse om survival of the fittest (den bäst anpassade överlever) förvreds till survival of the strongest (den starkaste överlever). En helt livsfarlig tankebrygd kom det att visa sig med historiens facit i hand.

När vi nu har en psykiatri som har för avsikt att kartlägga och identifiera funktionshinder i psykiatriska termer, finns även riskerna där och lurar bakom hörnet. Ställt inför faktum att vi är olika, kan vi välja att bejaka detta och stödja varandra i eventuella svårigheter, eller satsa på en kapplöpning mot det normala.

Det normala är föränderligt

Det råder ingen tvekan om att det kan finnas stora nyttigheter i att få en diagnos, framförallt när den leder fram till behandling, samtal och stöd som det kan finnas behov för. Det kan också vara självterapeutiskt och upplevas som en befrielse. ”Jag är inte ointelligent eller dum, bara annorlunda!”. Men taget ur sitt sammanhang kan det också förenkla en människa – och genom att bli ett självändamål förklara skeenden som behöver andra redskap än de psykiatriska.

De glasögon vi tolkar normalitet är också den stadd under förändring. Precis som imperier faller och lämnar plats för nya nationer och samhällssystem, utvecklas vårt synsätt på vad det innebär att vara människa. Precis som människan självt, för att återigen tala med Darwin; mannen som insåg att de fasta kategorier Linné tyckte sig se egentligen var bräckliga, och i vart fall inte eviga.

Vi behöver ett vaccin mot främlingsskräck och hat i den psykiatriska terrängen. Ett skulle kunna vara att påminna oss själva och andra om att det vi identifierar som funktionshinder är ett utslag för en människomångfald. Om vi tolkade den psykiatriska världen utifrån detta perspektiv kanske vi skulle komma fram till att det handlar om något ganska odramatiskt, snarare än något abnormt och otäckt.

Med det synsättet kunde kanske frågan om diagnosernas vara eller icke-vara nyanseras till att påminna oss om inte bara det som särskiljer oss, utan även det som förenar. Bakom bokstavskombinationerna finns något större, en ganska bräcklig och bred mänsklighet som innefattar en oerhörd rikedom. Det som idag anses onormalt och icke-åtråvärt kan imorgon betraktas som det normala och sköna.

Text: Robert Halvarsson

YRKE: Socialsekreterare

handlaggare-webBirgitta Bånkestad,

Socialsekreterare Karlstad Kommun

Vad gör en socialsekreterare? Jag arbetar på avdelningen socialpsykatri, alkohol och narkotika och till mig kan man vända sig om man är 20 år eller äldre och vill förändra sitt beteende gällande alkohol, narkotika och/eller spel. Min roll är att motivera personen ifråga, att stötta i förändringsarbetet, att göra utredningar utifrån individens önskemål och behov samt även att besluta om insatser som eventuellt skall sättas in (vissa beslut gällande det tas dock av hennes chef) och sedan följa upp de utifrån den lagstiftning som finns.

Jag träffar många männsikor, ibland kortare tid och ibland längre beroende på vilka problem som personen ifråga har. Förr var helheten mer tydlig för samarbetet mellan de olika avdelningarna inom arbetsmarknads- och socialförvaltningen fungerade bättre. Idag har många klienter kontakt med flera olika handläggare inom olika avdelningar och enheter och det kan tyvärr leda till att en del kommer i kläm och “hamnar mellan stolarna”.

Hur länge har du jobbat som socialsekreterare? 1975 avslutade jag min socionomutbildning så jag har arbetat som socialsekreterare i drygt 30 år vilket gett mig en stor erfarenhet inom det här området. Jag har även gått en treårig psykoterapiutbildning, s.k. steg 1-utbildning. Efter examen jobbade jag inom socialtjänsten i Kungsbacka, Falkenberg och Göteborg för att sedan hamna inom i Karlstad 1980.

Tidigare hade jag hand om barn- och ungdomsvård, socialbidragsärenden och missbruksvård. Bredden på arbetsuppgifter var bra för jag fick en god insikt i individers och familjers hela problematik. Idag arbetar jag mest med personer som har alkoholproblem.

Har missbruksproblemen ökat i samhället? Det är svårt att svara på rent generellt men jag ser att missbruk av alkohol har ökat, framförallt är det fler äldre människor som får stora alkoholproblem, mycket beroende på att alkoholen idag är så lättillgänglig.  Även blandmissbruk har ökat och vi ser också idag att många av de yngre personer som har ett drogmissbruk även har psykiska problem. Det har överlag blivit lättare att få tag i alkohol och droger idag – dels p.g.a de all öppnare gränserna mellan länderna och dels p.g.a möjligheten att beställa preparat över Internet.  Något som blivit mer uppmärksammat och också ökat är spelberoende.  Spelandet kan få stora negativa konsekvenser och det kan gå så långt att missbrukaren spelar bort allt den äger och har, såsom t. ex. boende. Men alla människor är olika och vissa kan förändra sitt beteende i tid medan andra behöver längre tid för förändring.

Hur ser kontakten ut med klienten? Den första kontakten kan se väldigt olika ut, det kan vara den blivande klienten själv som tar kontakt eller så kan det vara anhöriga som är oroliga och därför hör av sig. När sedan jag och klienten upprättat en kontakt så möts vi oftast hos mig men jag åker också på hembesök i hemmet eller i något av kommunens boenden.  Det händer även att jag besöker behandlingshem och dylikt. Om jag ser eller hör att någon far illa så har jag skyldighet att ta reda på hur det förhåller sig och att hjälpa personen.

Hur ser du på framtiden? Alkohol- och narkotikaavdelningen (ANA) är nyligen ihopslagen med avdelningen för socialpsykiatri (ASP) så det kommer bli en del förändringar. Allt är dock inte klart än så framtiden får utvisa vad som kommer att ske.

Text: Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson