Öppet hus på horisont

ASP Bladet har tidigare skrivit om Horisont (nr 6/2013). Det som tidigare var ett projekt, har nu blivit permanent. I mitten av februari hade de öppet hus och ASP Bladet var där. Samordnare för verksamheten är Cecilia Cekestrand och tidningens reporter har träffat henne.

– Bästa betyget på vår verksamhet är när vi valdes till Årets Vardagshjältar i Karlstads kommun hösten 2013. Det var våra gamla deltagare som hade nominerat oss.

Det säger Cecilia Cekestrand, samordnare på Horisont, vilket är en plats för de som inte går på gymnasiet, de som har hoppat av eller är arbetslösa. Andra krav är att deltagarna ska vara mellan sexton och tjugofyra år och vara skrivna i Karlstads kommun.

Sedan verksamheten blev permanent i slutet av 2013, tillhör de Karlstads gymnasieförvaltning och har enbart upptagning inom Karlstad kommun. De som kommer kan ha fått rekommendation från kurator, psykolog, Arbetsförmedlingen, socialen, kommer på egen hand eller med en kompis. Ibland är denna kompis en tidigare deltagare. Det händer även att en eventuell deltagare har fått en remiss.

– Det första vi gör klart för en tänkbar deltagare är att hon eller han måste vara skriven i Karlstad. Det var en läxa jag/vi lärde oss med en flicka från Kil, fortsätter Cecilia. Många har den uppfattningen att de som kommer hit är stökiga och besvärliga. I stället är det tvärtom, och jag brukar kalla dem för de osynliga barnen. De har kanske ett funktionshinder, har varit mobbade, kommer från dysfunktionella familjer eller har en liknande bakgrund.

Tonvikten ligger på hälsa, att öva upp deltagarnas självkänsla och självförtroende, stresshantering och studieteknik. Vi lär även ut konsten att skriva ett CV, talar om första intrycket och ordnar praktikplatser. Det viktigaste är att verksamheten inte är tidsbestämd, säger hon, olika människor behöver olika lång tid på sig.

– När jag startade upp Horisont, fick jag riktlinjerna att en deltagare skulle vara hos oss mellan fyra och tjugo veckor och sedan gå vidare. Jag backade direkt och sa att det var omöjligt! I bland tar det tjugo veckor eller mer för en deltagare att ens våga öppna munnen!

Varje deltagare gör upp en individuell planering. En person kanske bara vill eller orkar komma en dag i veckan, medan en annan person kanske vill gå hela veckan. Detta kan ökas eller minskas om det visar sig att det behövs. I och med att alla har en individuell studieplan når de flesta deltagarna goda resultat i de många fall.

– Det är tufft, men är värt det i slutändan när de har blivit synliga, avslutar hon.

Text: Liselotte Frejdig
Foto: Lotta Tammi

Ett gruppboende som hittar hem

Boendet på Fagottgatan för personer med psykiska funktionsnedsättningar har lagts ner och istället har ett nytt boende på Malmtorgsgatan sett dagens ljus. Här får vi här möta Patrik Jansson Tjernberg, som arbetar där som samordnare.

Vad är boendet på malmtorgs­gatan för ett sorts boende?
– Malmtorgsgatan är ett gruppboende eller ett så kallat boende med särskild service.

Vilka vänder det sig till?
– Det vänder sig till personer med någon form av psykisk funktionsned­sättning.

Hur många lägenheter finns?
– Boendet har 14 lägenheter varav tio stycken är ettor och fyra är tvåor.

Vem får erbjudande om att bo där?
– Ett beslut skall ha tagits av våra socialsekreterare om behov av bostad med särskild service. Sedan beror det på hur behovet för den enskilde ser ut om denne skall få ett erbjudande om lägenhet på Malmtorgsgatan eller om ett annat boende är mer aktuellt.

Hur ser en vanlig dag ut?
– Ja, jag vet inte om det finns någon vanlig dag då alla dagar ser olika ut. Grunden är dock stöttning för våra bo­ende på olika sätt. Det kan vara i deras lägenheter eller hjälp med transport till olika möten som de behöver ta sig till. Det kan vara inhandling av mat eller kanske en biltur för att komma ut och göra en social aktivitet.

Hittar ni på några aktiviteter?
– Varje torsdag har vi husmöten där våra boende har möjlighet att komma med idéer och förslag och om det är genomförbart, så försöker vi att på helgerna genomföra de önskade aktivite­terna. Nu i uppstartsfasen har det dock varit svårt att få tiden att räcka till, men jag tror att det snart kommer att fung­era lika bra som det tidigare gjorde på Fagottgatan.

Hur skiljer ni er från andra boenden?
– Gruppboenden kan ju se olika ut. Vissa har vaken bemanning dygnet runt och vissa har bemanning dygnet runt men med sovande nattpersonal, som här på Malmtorgsgatan. Sedan finns även något som kallas för trapphusboende där det finns personal dag, kväll och helg men inte nattetid.

Vad har ni för förhoppningar om framtiden gällande malm­torgsgatan?
– Vi hoppas att vi skall kunna ge våra boende en trygghet och de verktyg som de behöver för att kunna växa och bli så självständiga som möjligt. Vi ser inte det här som ett boende livet ut, utan för­hoppningen är att alla skall kunna ha ett eget boende med, eller helst utan, stöd.

Text: Kajsa Jansson
Foto: Per Rhönnstad

På Jobbet: Fredrik Werling

Våningen under ASP-bladets redaktion jobbar vård och stödsamordnaren Fredrik Werling. Imånadens På jobbet berättar han om sitt arbete och vad det innebär för de brukare han möter.

Kan du berätta för läsarna om din bakgrund?
– Jag jobbade på Gemet i drygt sex år som samordnare med arbetsrehabilitering och psykisk ohälsa innan jag började här. Före det var jag på IFA och Jobbcenter i sex år. Jag har hela tiden arbetat med människor som har behov. Jag har jobbat internt i kommunen och är inte utbildad socionom, utan jag har en praktisk och teoretisk bakgrund inom många olika områden. Nu har jag utbildat mig till vård- och stödsamordnare. Nästa år har jag jobbat 25 år inom kommunal verksamhet.

Vad gör en vård- och stödsamordnare?
– Det handlar om att samordna alla insatser från kommunen och landstinget som den behövande personen behöver, få med det som brukarna vill ha, inte bara det som vi som professionella tycker behövs. Det tror jag gör en stor skillnad, att brukaren själv talar om vad den vill ha. Sedan gäller det att styra, så att det inte blir fel insats vid fel tillfälle, vilket är ett resursslöseri. Insatser kan vara alltifrån bostöd, hjälp med den personliga ekonomin eller kontakten med läkare. Insatserna ska vara grundande i brukarnas behov.

Vi är spindeln i nätet som tillsammans med brukarna ska hålla ordning på alla saker. Tidigare har handläggaren varit den personen som höll i alla trådar. Vi tar inte över deras jobb, eftersom vi inte är myndighetsutövare utan vi enbart tar över samordningsrollen Detta är ett nytt sätt att jobba på. Vi använder också något som kallas tidiga tecken och krisplan. Det går ut på att brukaren själv i ett friskt tillstånd i skrift beskriver tecken på insjuknande och återfall för att vi andra ska kunna se i tid om det går åt fel håll, så att man kan möta brukaren i ett tidigare skede. Det sker även mätningar av tillfredsställelse och hur långa vårdtiderna är. Detta görs för att kunna följa upp brukarens utveckling.

Är det några speciella egenskaper som krävs för att arbeta som en samordnare?
– En egenskap är att kunna hålla igång många saker samtidigt. Framförallt, när det gäller att jobba med människor är lyhördhet och empati viktigt, kan du inte vara på samma nivå som den du jobbar för, så kanske du inte ska jobba med det här. Det gäller att få en allians och känslan att vi är två människor som hjälper varandra framåt. Detta är ett nytt sätt och tänka och det händer något i hela systemet nu. Äntligen börjar vi lyssna till vad folk vill och det i sig är ekonomiskt hållbart. Hur mycket insatser har vi inte slösat bort på sådant som ingen velat ha eller kunnat tillgodose sig?

Hur går det till när en person tar kontakt med dig?
– Om du som brukare känner att din situation är rörig, du missar möten, tycker du har för många människor runt omkring dig. Det kanske gjorts flera insatser som inte slutförts. Då kan du ansöka om en vård- och stödsamordnare. Detta bygger inte på ett myndighetsbeslut, utan det är en öppen insats som betyder att man på egen hand kan söka hjälp, eller via en handläggare på kommunen eller landstinget i Värmland. Det krävs dock en kontakt med psykiatrin och kommunen.

Hur ser samarbetet ut mellan kommunen och landstinget?
– Jag och min kollega, Ulf Fredriksson, kommer från varsitt håll, kommunen och landstinget. Det är unikt att ha ett gemensamt kontor. Eftersom det här är riktlinjer från Socialstyrelsen säger man från myndigheten att detta inte är något test eller projekt, utan att det är så här som kommunen och landstinget ska jobba med de här frågorna.

Vilka utmaningar finns i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att min kreativitet sätts på prov, eftersom ingen annan människa är sig lik. Visst har jag en metod att hålla mig efter som med jämna mellanrum utvärderas efter en modell, men det är ju inte säkert att människan passar den. Jag måste också vara beredd att vara flexibel inom modellen. Man har en ram och ska vara programtrogen för det aktuella programmet. Men i programmet krävs en flexibilitet för att kunna tillfredsställa de behov som brukarna har. Just att vara flexibel är också en utmaning. I mitt jobb är ingen dag lik den andra.

Vem kan söka hjälp hos en vård- och stödsamordnare?
– Det kan vara vem som helst från 18 år och uppåt, som upplever sin levnadssituation rörig och har någon form av psykiatrisk och/eller missbruksproblematik. Vi gör en bedömning av brukaren utifrån hur han eller hon har haft det förr, när det gäller tidigare insatser och det som är självupplevt.

Hur ser du på kommunens arbete med utsatta människor?
– Vi har jättemånga bra och kompetenta människor i Karlstads kommun. Men det krävs rätt samordning och rätt insatser för att få det att fungera tillsammans. Det behövs ett större nätverk, så vi vet mer vad andra inom kommunen gör. Då vet jag vart jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Ålder: 47 år
Bor: Karlstad
Favoritintresse: Musik
Bok: Facklitteratur
Film: tv-serien Sons of Anarchy
Drömresa: Skottland

EN RAPPORT FRÅN BISAM’S FÖRSTA NATIONELLA NÄTVERKSMÖTE

För två år sedan valde vissa kommuner och landsting i Sverige att delta i ett projekt som handlade om brukarinflytande. Under 8 månaders tid gick de personer som anställdes en distansutbildning, som handlade om att utveckla brukarinflytande för människor med psykiska funktionshinder. I Värmland var det Karlstads kommun, Avd. för Socialpsykiatri som deltog i projektet.

På morgonen den 10 september ankom 20 brukarinflytandesamordnare från olika delar av landet till Karlstad för det första nationella BISAM-nätverksmöte. Det var BISAM ASP som bjöd in till en möjlighet att utbyta erfarenheter och få inspiration av varandra. Övernattningen var på Le Mat B&B som drivs av Solakoop.

Något alla brukarinflytandesamordnare hade gemensamt var att de hållit i olika kurser, från kursboken Ta makten över ditt liv till personalutbildningsdagar, och de har alla brukarråd regelbundet.

På en del platser har brukarna sagt ifrån att de inte vill kallas Brukarråd utan har bytt namn till Inflytanderåd, Kontaktråd och Referensgrupp.

Ny chef och omorganisationer har lett till att några har fått det svårare att utföra inflytandearbete. Vilket är något som BISAM i Karlstad har haft turen med eftersom avdelningschefen Inger Granhagen är mycket angelägen om brukarinflytande.

Under första dagen berättade alla om sina erfarenheter som var både positiva och negativa. Därefter delade de upp sig i mindre grupper för diskussion om det som varit, nutid och framtiden. Alla hade mycket att prata om och intressanta frågeställningar kom upp exempelvis angående hur svårt det kan vara att möta motstånd från personal, som man kanske även arbetar tillsammans med utöver sitt uppdrag som BISAM. Även att det är viktigt att ha med personer med egen erfarenhet och personal i arbetet.

På kvällen samlades alla deltagare på Ristorante Alfie i centrala Karlstad för att, förutom god mat, fortsätta samtalen på ett mer improviserat sätt och nya BISAM fick möjlighet att lära känna alla. Diskussionerna såväl som glada skratt var i full gång hela kvällen tills tröttheten till slut tog överhanden.

Andra dagen fortsatte idéerna att hagla och det kändes självklart att fortsätta med nationella träffar en gång om året. Varje stad ska turas om att anordna träffen, och står för lokal och mat. Resa och logi får de andra Bisamrespresentanterna själva lägga ut för. Som en deltagare uttryckte det: ”Det är svårt att överträffa Karlstads helpension.” Nästa möte kommer att ske i februari/mars 2009.

Vid slutet av dag två var arbetsgrupper utformade som ska arbeta med varsitt uppdrag. Det första är att arbeta fram ett utkast till en gemensam grundstruktur för BISAM. Ett nätforum ska skapas som ska agera som kunskapsbank, informationsutbyte, dokumentation m.m. En vecka senare hade Vasti Ekholm, BISAM Karlstad, sammanställt utvärderingarna som alla deltagare fick fylla i. Alla var jättenöjda och gav i genomsnitt betyget 9 av 10.