”Samverkan är viktig”

Tidiga insatser är av yttersta vikt. Genom dem kan man i bästa fall förmå att bryta missbruk innan det har hunnit eskalera. Detta kan kräva god samverkan mellan fler än en huvudman. Om detta pratade bland annat Ulf Wahlgren om, som är projektledare inom Beroendecentrum i Stockholm.

Wahlgren inledde diskussionen genom att berätta en kortare berättelse om samverkansfrågan, utifrån ett möte med Sveriges justitieminister. Ministern frågade honom om det kunde vara en fördel att lagstadga fram bättre samverkan. Då konstaterade denne vad som kanske är uppenbart för de som jobbar ute i olika verksamheter:

– Ett problem som dyker upp för oss är alltid det här med pengar. Om ni lagstadgar om mer samverkan så kommer det säkert att krävas ytterligare lite pengar för att organisera det och klara av det, berättar Wahlgren.

Men man kan samverka både i stort och smått, med eller utan lagar.

– Att få folk att sluta använda droger har exempelvis varit en av de anledningar till att vi samverkar, och när man ska försöka dra igång det här kan man försöka skaffa olika perspektiv på vad samverkan kan innebära, säger Wahlgren.

Större insyn

Den kanske viktigaste frågan är tämligen enkel, men möjligtvis lätt att glömma bort när vi talar om flera komplexa organisationer och system som ska dra i samma riktning. Blir patienternas, brukarnas eller klienternas liv bättre av större samverkan?

Några förslag gavs till smidigare samverkan. En deltagare kommenterade att det kan vara bra att ha insyn i den andra partens organisation;

– Det finns en risk att man bygger in en tröghet annars, om man inte får den här insynen, berättar Wahlgren.

Smidighet och öppenhet är ju dessutom det man vill ha. Det är både till fördel för de som arbetar med frågorna, och de som i slutändan är de som är själva målgruppen för den drogpreventiva verksamheten.

Text: Robert Halvarsson

På jobbet: Cecilia Eriksson, Socialsekreterare på USB-enheten, Vuxenavdelningen

Nyfikenhet kring hur människor fungerar är själva grunden till varför Cecilia Eriksson har valt att jobba med det hon gör. På USB-enheten har hon därför hamnat rätt, och får här möjligheten att ständigt utvecklas.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta som socialarbetare?

– Innan jag började studera till socionom jobbade jag inom vården, som vårdbiträde för handikappsomsorgen. Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare ett tag, men det visade sig att det skulle jag inte alls. Sedan 2006 har jag jobbat som socialsekreterare.

Vad har du för utbildningsbakgrund?

– I grund och botten är jag socionom och har en sådan utbildning. Men som så många andra har jag ändrat mig flera gånger i livet kring vad jag vill göra. Tidigare ville jag bli lärare och funderade även på att bli bagare. Jag studerade till undersköterska en tid och jobbade med det, men ändrade mig igen. Till slut blev det socionomutbildning, vilket var förutsättningen för mig att jobba här.

Fick du bra verktyg genom din utbildning?

– Det tycker jag. Men det är en sak att läsa om något och en annan att göra det. Det är svårt att föreställa sig hur det är att verkligen jobba med något förrän man gör det, hur allt är runtikring och hur det ser ut i verkligheten. Man plockar med sig kunskap längs med vägen. Man lär sig något vid varje tillfälle, då alla människor är olika.

Hur känner du att du har utvecklats sedan du började som socialsekretare?

– Om man lyssnar på andra är det klart att man utvecklas. Det vore nog svårt om man inte lärde sig nya färdigheter under tiden man jobbade, om det inte skedde något med en själv. Det tror jag är en förutsättning. Som tur är så händer det saker med en hela tiden. Man lär sig grejer; om så inte varje dag, så åtminstone varje vecka. Om man ger andra chansen att lära en, så får man kunskap av alla runtomkring. Kollegorna stöttar en i jobbet.

Är det en bra egenskap att vara lyssnande?

– Det är en grundförutsättning. Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte. Jag har ett allmänt och generellt intresse för hur människor fungerar. Sen det området jag har hamnat i är något som intresserar mig särskilt mycket.

”Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte.”

Vilka är det du träffar i ditt dagliga arbete på USB?

– Det är lite olika faktiskt. Det är de som känner att de behöver hjälp från USB, och så är det andra som tycker att någon de känner behöver hjälp. Man kan säga att det i huvudsak är personer som behöver stöd från både kommunen och landstinget, människor med ”dubbla behov”. Behov av samordnade insatser har nog alla, men främst handlar det här om just personer som har behov av mer stadigvarande insatser av fler parter.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?

– Min övertygelse är att mycket av det kommunen gör är bra. Sen är det klart att det är mycket som kan bli bättre. Det handlar också om hur förutsättningarna för att hjälpa människor ser ut, de kan är alltid förbättras. Sedan finns det även resursfrågor och vad man väljer att satsa på. För egen del tycker jag trots allt att det finns stor möjlighet att hjälpa till samt stora möjligheter att påverka.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– Att man får vara med att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas, när de vill någonting. Man får vara involverad i när det händer saker för folk. Det är riktigt roligt och naturligtvis det som är drivkraften.

Vilka tankar och förhoppningar har du kring det sociala arbetet för framtiden?

– Jag tänker en del kring min egen arbetssituation och situationen vi har här, även om det inte handlar så mycket om vad som sker på ett övergripande plan. Vi har olika sätt att jobba, men när det gäller samverkan med landstinget, så hoppas jag på ett mer strukturerad och samordnat arbete mellan oss. Även om det kan tyckas tjatigt finns det väl också kanske en orsak varför det talas om så ofta. Att man vill något annat än det som är idag, vilket är positivt!

Text och foto: Robert Halvarsson

Korta frågor:
Ålder: 33 år.
Bor: Hyresrätt i centrala Karlstad.
Familj: Särbo.
Drömresa: Kina.
Senast lästa bok: Twinkle twinkle, av Kaori Ekuni.
Favoritmat: ”Allt med ost”.

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.

Ulrika Gullberg är personen som organiserar utbildningen, vilket riktar sig till personal inom social psykiatri i Värmland. Hon arbetar själv på Kristinehamns folkhögskola och håller i en kurs där som vänder sig till människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Utbildningen som är temat för dagen kommer att pågå under 2010, samt vända sig till anställda inom både kommun och landsting.

– Vi kommer att utbilda 200 personer i Värmland, som kommer att få gå tio utbildningsdagar runt om för både kommunanställda och landstingsanställda. Målet är att ta fram ett antal samverkansteam som fungerar när den här kursen är slut. Tanken är att personer med psykiska funktionsnedsättningar inte ska hamna mellan kommuner och landsting, berättar Ulrika.

Det ska även finnas en långsiktig utbildningsplan för att följa upp det hela. Allt för att anställda inom social psykiatri, oberoende arbetsgivare, ska dra åt samma håll i förhållande till patienter och människor i behov av hjälp. Ulrika betonar att det är en långtgående process, som sträcker sig tillbaka över ett och ett halvt år och kommer att fortsätta efter att kompetensutvecklingen har tagit slut.

– Det är två olika huvudmän som styrs av olika lagstiftningar. Det har gjort att man har haft det lite svårt att närma sig varandra. Men nu har vi en skyldighet att samverka mellan kommun och landsting, oavsett vilka lagstiftningar som styr oss, säger Ulrika.

Värmland är samtidigt ett län med stora skillnader mellan sina kommuner. Karlstad och Sysslebäck har exempelvis inte samma förutsättningar, detta är man medveten om på utbildningen.

– Jag tror att mindre kommuner inte har samma tillgång till landstingspersonal. I små kommuner är det färre personer som jobbar inom socialpsykiatrin, samtidigt har man har ett lika brett spektra inom funktionsnedsättningar. Jag tror att de kanske kan behöva lite mer stöd, tycker Ulrika.

Utbildningsdagen gick bland annat ut på att lyssna till ett föredrag av Marianne Rönnersten, från Handikappförbundens Samarbetsorgan. Hon är ledare för projektet ”Agenda 50”, vars namn anspelar på den nya FN-konvention kring de mänskliga rättigheterna som inkluderar människor med funktionsnedsättningar. Hon ser rättighetstänket som absolut centralt i sitt arbete.

– Perspektivet kring mänskliga rättigheter är jätteviktigt för människor som på ett eller annat plan påverkar livet för dem med funktionsnedsättningar. Grunden för mänskliga rättigheter är bland annat synen på att alla människor har lika värde. Att man lever upp till det i sina verksamheter och baserar sina verksamheter på det. Det är ett viktigt inslag i den här typen av utbildningar, berättar Marianne.

Antalet deltagare per tillfälle är runt 25 personer. Bland de många deltagarna lyckades ASP-bladet få en pratstund med Elisabeth Höök. Hon arbetar i Karlstads kommuns verksamhet för sammanhållen rehabilitering vid ”Gemet”, beläget vid natursköna Klara. Gemet riktar sig till människor med någon form av psykisk ohälsa och fokuserar på arbetsrelaterad rehabilitering.

– Jag tror att det kan bli ett bra kunskapsutbyte när vi träffas i både kommun och landsting. Jag hoppas att vi kommer att lära mycket av varandra; om hur vi tänker och tycker, samt hur vi kan samarbeta bättre kring människorna som finns både inom kommun och landsting. Jag hoppas att vi inte ser varandra som ett ”vi och dem”, utan att vi blir ett team för de människor som befinner sig på båda platser. Att vi jobbar ihop och drar åt samma håll, helt enkelt, säger Elisabeth.

Åter till Ulrika Gullberg, ASP-Bladet frågar henne huruvida de varit inspirerade av liknande projekt i andra län i utformningen av utbildningen.

– Jag tror inte det är någon som har gjort det i en så stor omfattning som vi gjort det den här gången. Vi har skräddarsytt utbildningen för Värmlands behov, med material som är relevant för personer inom kommun och landsting.

Se även: ”En samverkan som lämnat skisstadiet” i videoform

Text: Robert Halvarsson Bild: Per Rhönnstad

En samverkan som lämnat skisstadiet

Samverkan är ett ord som ständigt är på tapeten. ”Vi måste ha bättre samverkan”, kan en politiker säga angående ett område som kommun och landsting har gemensamt. Vad innebär detta i praktiken? ASP-Bladet besökte ett snörikt Molkom för att se en utbildning som syftar till att låta samverkan lämna skisstadiet och bli verklighet.