Etikettarkiv: Sandbäcken

Julmarknad på Sandbäcken

2222Det är dags för julmarknad på Sandbäcken i år igen, som ska ske under en dag den 10 december. Undertecknad fick förmånen att kika in på kickoffen, som pågår under två dagar.

Det var en härlig grupp som hade satt igång med förberedelserna. Alla var engagerade och sysselsatta i nån av de tre grupper som hade delats upp under morgonen. De hade staplat upp julpaket i ett hörn som skulle nå ända upp till taket och julgranen höll på att kläs. De höll även på att måla om ett rum inför julmarknaden.

Utegruppen hade gett sig av till skogen för att samla mossa som de sedan skulle sätta på två cyklar. Även granris skulle samlas in för att pynta runt om i Sandbäckens trädgård.

ASP Bladet talade med Petra Eriksson som är samordnare inom verksamheten.

Hur känns det att komma igång med julmarknaden?
– Det känns bra, jag är ju ett sånt där julfreak som alla pratar om. Själv började jag med julen i oktober. Att jag kan jobba med det på jobbet också är jättehäftigt.

Hur många är inblandade i förberedelserna?
– Vi har en liten julkommitté som ser till att allting flyter på, i den är det fem personer. Idag på pyntdagarna så är vi ungefär 25 stycken.

Hur många julmarknader har ni haft?
– Sedan vi börjat med att ha den på lördagar så är det andra gången nu. Sen är jag lite osäker, för jag har bara jobbat här i två år. Men jag tror det här är den sjunde eller åttonde.

Vilka är det som arrangerar årets julmarknad?
– Det är hela enheten för arbetsrehabilitering och sysselsättning.

Hur ser programmet ut för årets upplaga?
– Den är på lördag den 10 december mellan klockan 10-16. Vi kommer att ha en julkör som uppträder två gånger. Vi kommer även att ha ponnyridning och sälja massor av julgrupper utanför. Inne i huset finns hantverk i smide och läder. Även trähantverk, mat, kaffe och te, ja allt!

Hur många besökare räknar ni med?
– Förra året var det cirka 2 500 besökare, så vi får se hur många som kommer i år!

Är det egna bak- och hantverk ni säljer?
– 95 procent av allting är egentillverkat.

Vad brukar ni sälja mest?
– Vår erfarenhet från förra året var att vi fick slutsålt på precis allt. På marknadens öppettider var allt i princip slut frånsett ett tiotal produkter.

Hur ser deltagarna på den här kickoffen?
– De tycker att det är väldigt häftigt. Att det känns väldigt på ”riktigt” när det är så många kunder som kommer, och att de vill lägga pengar på deras arbeten. Det är en bekräftelse på att det de gör är väldigt bra. Många av deltagarna får en självförtroendeboost av det, och det vill vi att de ska få. Det är fantastiska saker som de gör! Det ser ut som om det är designade saker ur en fin inredningsbutik.

Kommer jultomten i år?
– Ja, men vilken bra fråga! Jo, jultomten kommer och barnen kan lämna sina önskelistor till honom.

Kommer Aktivitetscenters julkör?
– Det är flera på Aktivitetscenter som är med i kören. Sen är det även fritt fram för alla socialpsykiatriboendens brukare att vara med. Vi tycker att ju fler som sjunger desto bättre. Det är en mix som uppträder under julmarknaden.

Text: Andrea Karlsson
Foto: Stefan Ek


Vad är Sandbäcken?
Sandbäcken är en plats för den som har eller har haft psykiska besvär alternativt drogberoende. Det är tänkt att genom den sysselsättning som finns där, vara en hjälp till att komma tillbaka in i studier eller arbete. Det finns även möjligheter att komma till Kilsta gård där det finns utegrupp, keramik- och läderarbeten.

Sandbäckens jul

IMG_2777ASP Bladet har besökt Sandbäcken i Killstad, som ligger cirka 6 km öster om Forshaga. Där har det under de sista veckorna i november förberetts febrilt inför den välbesökta och uppskattade julmarknaden.

Lördagen den 12 december vid 12:00, öppnar Sandbäcken upp lokalerna för den årliga julmarknaden. Årets tema kommer att vara miljö och natur, och det märks i färgnyanserna; brunt, koppar, toner i vitt och den svarta färgen som de har pyntat med.

– En del har vi tagit med hemifrån och resten är från närområdet, säger Petra Reijers, samordnare på Sandbäcken.

Hon berättar om allt som sker när det gäller förberedelserna, vad som kommer att erbjudas och vad som sker innan allt är klart. Allt som de använder, är odlat vid Sandbäcken och andra ställen ute i naturen. När vi går runt i lokalerna, visar hon upp allt som redan är klart och vad som kommer att erbjudas.

Deltagarna (som är från både inom Killstad och utanför byn) tycker att det är roligt att få göra något annat under dagarna. De har varit delaktiga i vad som ska göras och både deltagarna och samordnarna hjälps åt tillsammans. Just nu kör hantverksgruppen och smedjan på maxfart, för att producera blompinnar, läderarmband, smideskrokar och smycken i olika former, i silver eller annat material.

Det är mycket mer på gång. Bland annat ska deltagarna baka olika sorters kakor. Petra och deltagaren Theresia berättar att de har gjort oljor och visar torkade blad från olika örter som de använder i oljorna. De berättar även att de har gjort gelé med egenodlade bär.

– Alla stationer är viktiga för att detta ska fungera. Alla hjälper verkligen till, säger Petra, med ett glatt leende.

När vi går runt i lokalerna, så får vi se när grupperna hjälps åt att göra allt från julkransar, till gjutningen av bollar för ljuslyktor i olika storlekar. Ljuslyktorna kommer även ha olika former och utseende med LED-lampor. De som vill hjälpa till, får vara med.

12456Det som kommer att erbjudas är bland annat julgodis, egenproducerad glögg, varm choklad på burk, ljuslyktor av trä, samt oljor. Oljorna kommer att ha en innehållsförteckning, där det beskrivs vad de innehåller och var de är producerade. Det kommer även att finnas vimplar (som är gjorda av papper) med sångtexter, samt julkulor, som är inbäddade med tidningsblad.

Om man går ut på gården, kan man titta på alpackor. Till alla barnens stora förtjusning, kommer även tomten att finnas på plats, för att ta emot deras önskelistor. Inne i växthuset Kristallen, som för övrigt ser ut som en kristall, kommer man att kunna köpa julkransar och julgrupper.

Deltagaren Theresia visar oss var allt kommer att vara, och berättar på ett ungefär hur det är tänkt att fungera, när marknaden är öppen.

– Det är kul att få vara med och förbereda inför julmarknaden, och det är bra att det normala bryts mot något annat ibland. Det är ett mycket bra tillfälle att köpa julklappar till sina anhöriga, eller något nytt att pynta upp med hemma. Alla är välkomna, säger hon och fortsätter.

– Vill man sätta sig ner en stund, så kan man gå till caféet. Där kan man köpa något värmande, som kaffe eller glögg. Man kan även köpa kakor, och det finns vanlig dricka till de som vill ha det.

Tycker man om skönsång i form av julmusik, kommer det att finnas en julkör på plats.

Julen ska vara en glädjehögtid, men så är inte fallet för vissa. Då är det bra att Sandbäcken finns, där alla är välkomna.
– Inget av det vi säljer kommer att gå med vinst. Deltagarna får uppskattning för det de gör och har gjort. Man får känna gemenskap samt vad julen innebär, säger Petra.

Text: Jimmy Thuresson
Foto: Robin Malmqvist

Silverhantverk – ett rofyllt arbete

SilversmideSilverhantverk är ett rofyllt arbete för mig. Det finns tusentals olika varianter av länkar, bland annat armband, halsband och örhängen. Det hela började som hobby så att jag fick något roligt att göra. Jag ville slippa att bara sitta och stirra in i väggen. När jag kom till Sandbäcken-Killstad fick jag möjlighet att utveckla mig kring hantverket.

Smycken som jag gillar att göra kallas för Orb, Kungslänkar och Blomsterlänkar. Av dessa tre alternativ gör jag gärna halsband, örhängen och armbandslänkar. En blomsterlänk ser ut som en blomma, då man tar tre ringar, två av dem låser man på en ring, sedan tar man den ensamma ringen och lägger den emellan de två ringarna, de två nya ringarna låser man sen så det ser ut som en blomma.

Så fortsätter man tills det blir till ett halsband, armband eller örhänge.
I Kungslänken använder man fler ringar i varje sektion.

Man börjar med två ringar som ska låsa de första ringarna. I de två ringarna sätter man sen fyra ringar, och sedan fyra ringar igen. Efter det ska man vika två ringar på vardera sida med hjälp av en nål. När du har gjort det ska du sätta in tre ringar mellan nerviket. Sedan fortsätter man så tills det blir ett halsband eller armband.

En Orb gör man genom att sätta ihop två ringar, sedan drar man isär dem så det blir ett mellanrum. I det mellanrummet sätter man in en, två eller tre ringar och låser dem i samma ringpar, ovanför de ringarna som sitter i de första två. På så sätt har man gjort en sektion, sedan fortsätter man så tills det blir ett halsband eller armband.

Processen
Silvret kommer som trådar i olika grovlekar och längder, beroende på vad du vill ha. Du kan bestämma det själv när du beställer materialet. När du jobbar mäter du ut en meter av tråden, sen klipper du av den för att sedan sätta fast den på en så kallad coiler. Sen snurrar du upp tråden så den blir till en fjäder.

För att kunna snurra tråden behövs även ett fäste med olika storlekar med hål, där pinnen med tråden snurras till en tät fjäder, som sedan sågas ut till ringar, för att till sist sättas ihop till ett mönster som redan är bestämt.

Coilern kan vara en pinne man brukar virka med, eller en pinne i stål som är böjd som ett U på ena sidan. Tängerna som används bör ha plana ytor så att det inte blir märken. Om de är räfflade så ska de tejpas.

Beroende på vilket mönster man har, går det åt olika längd med tråd. Till ett halsband behövs cirka tio meter och till en armbandslänk behövs cirka 4,5 meter tråd, vid användning av ringar som är tre millimeter.

Vid större ringstorlekar behövs inte så mycket tråd. Ett halsband kan jag tillverka på två veckor, ett armband på en och halv vecka och ett par örhängen tar två dagar. Ett armband är nitton till tjugo centimeter lång beroende på handledens bredd, ett halsband är i normala fall femtiosju centimeter lång.

halsband

Kunskap och fakta
Vad man får ut genom hantverket är att man lär sig koordination, koncentration och noggrannhet. Jag har ganska lätt att lära mig något nytt. Men det kan ta en stund att lära sig, hantverket, så ge inte upp i första taget. Nu gör jag länkar som jag sedan säljer, priset varierar beroende på hur dyrt eller billigt silvret är att köpa in. Priset på silvret beror på världsmarknaden, och kostnaden hos de olika försäljare som finns.

Det tar olika lång tid för leveranserna beroende på vilka försäljare man beställer från. Leveranstiden kan vara mellan en vecka till en månad. Man kan även köpa trådar och olika lås på hobby-butiker som Panduro, Silver Norden eller Slöjd-detaljer. Det finns även kurser som man kan söka, för att lära sig det hela. De finns däremot inte i Värmland, utan bland annat i Stockholm, Göteborg och Malung, men även på andra orter.

Text: Jimmy Thuresson
Foto: Theresia Axelgård & Jimmy Thuresson


Fakta
Grovleken på en silvertråd varierar mellan 0,30 till 2 millimeter. Det finns olika sorters silvertrådar, från exempelvis finsilver, ett väldigt rent silvermaterial, till mjukare sorter som innehåller andra ämnen som koppar (sterling silver). Rent silver är lite hårdare, trots att även den innehåller en liten procent koppar.

Bingo med inflytande

Inflytanderådet hade inbjudit både brukare och personal till en gemsam tillställning på Gemet vid Sandbäcken. En god stämning, gott kaffe med hembakade bullar, varmkorv och tre omgångar bingo var receptet för en lyckad eftermiddag. 

Tanken med inflytandedagen är att dela med sig av sina erfarenheter, både brukare och personal, på ett enkelt och avslappnat sätt och träffas över en kaffe för att umgås.

– När man går härifrån ska man veta lite mer om inflytandefrågor. Det ska vara lättillängligt och positivt, säger Sven Larsson Ullebergsgården som höll i trådarna under dagen.

Ett tjugotal personer hade samlats i Gemets hemtrevliga matsal för att delta på den första Inflytandedagen. Det stora dragplåstret för dagen var bingo med flera fina priser i potten. Undertecknad hade inte spelat bingo sedan barn, men efter att ha kommit över den inledande skepsisen infann sig spänningen. Tillslut satt alla i lokalen på helspänn i väntan på att just deras bricka skulle fyllas på rätt sätt.

Stämningen var god och det kändes som alla var med verkligen trivdes.  Det var en öppen atmosfär som smittade av sig.

– Det var väldigt bra och alla verkade ha det trevligt, och det kom en hel del människor också, säger Ingela Gillberg, medlem i Inflytanderådet.

Det var Inflytanderådet som hade tagit initiativet till Inflytandedagen. Rådet har funnits i ett år och består av brukare och anställda inom Vuxenavdelningen. Rådets funktion är att ta vara på erfarenheter som brukare och personal har av psykisk ohälsa.

 Delaktighet och påverkan

Inflytandedagen är ett exempel på vad Inflytanderådet kan vara, ett forum som tar upp inflytandefrågor, delaktighet och påverkan.

– Jag är väldigt glad att få varit med från början i Inflytanderådet. Från början arbetade vi mycket med värderingsövningar och vi har varit med olika projekt som exempelvis referensgrupp i Bostad Först, konstaterar Sven Andersson.

– Det är kul att få utbyta tankar. Det är bra att kunna bolla olika tankar med personal. Man sitter vid samma bord och kommer närmare varandra. Vi som brukare kanske förstår personalen bättre och tvärtom. Det är här är ett bra sätt att få yttra sig på och komma med idéer, tycker Mikael Karlsson som är brukare och är med Inflytanderådet.

Vad framtiden anbelangar finns det goda förutsättningar för en fortsättning i samma anda. Inflytanderådet får utvärdera den första Inflytandedagen, vi får se om det kommer något likande i framtiden. Ett tjugotal personer deltog och trotsade höstrusket, vilket är bevis på att många har ett behov av aktiviteter som Inflytandedagen. Det behöver inte alltid vara så komplicerat, kaffe, varmkorv och bingo räcker långt för att skapa trevlig atmosfär, där angelägna samtal och relationer kan växa.

 

Text: Henrik Sjöberg

Foto: Kajsa Jansson

ARENADAGEN 2011

Torsdagen den 19 maj gick Arenadagen 2011 av stapeln i ett vackert försommarväder. Arenadagen är ett årligt evenemang som arrangeras av Gemet på Sandbäcken. Det har som syfte att visa upp olika verksamheter som alla har beröring med Vuxenavdelningens arbete.

I den vackra trädgården vid Klarälvens strand hade det samlats ett 40-tal besökare som strosade runt och besökte de olika utställarna. ASP bladets utsända fick möjligheten att prata med några av deltagarna.

Jessika Mellqvist från Killstad demonstrerade hur länkning gick till. Det är en teknik där man tar små ringar av metall i material som mässning, koppar och nysilver och fäster ihop dem för att bl.a. göra halsband och armband.

Hon visade med säker hand man tillverkar de vackra smyckena. Jessika berättade att hon trivs väldigt bra på Killstad, där hon vanligtvis arbetar, och sa vidare att det är en underbar plats där det är lugnt och skönt.

Vid ett annat utställningsbord träffade vi Madeleine Nyström, representant från NBV (Nykterhetsrörelsens bildningsförbund).

– Arenadagen är en chans att träffa folk och ta nya kontakter, sa Madeleine.

Detta svar fick vi höra från de flesta vi pratade med, att Arenadagen är ett utmärkt tillfälle att knyta nya kontakter med besökare och andra utställare. En del röster uttryckte dock att det var svårt att nå ut till en större allmänhet. Detta är ju viktigt om ska ändra värderingarna till det bättre när det gäller psykisk ohälsa.

EN NATURLIG RYTM

En annan röst under dagen var Maria Ståhl som har jobbat som sjukgymnast i hela sitt yrkesverksamma liv. Hon gav ett väldigt varmt och genuint intryck, och passade utöver sin föreläsning på att låta åhörarna göra några rörelseövningar. Hon går snart i pension, men passionen för sitt arbete och drivkraften att få människor att förstå vikten av att respektera den egna kroppens gränser var väldigt tydlig.

– Det gäller att lära känna igen sina egna stressignaler, sina kroppsliga symptom. Kropp och knopp kan exempelvis vara i obalans, knoppen vill ofta mer än vad kroppen orkar med. Därför är det fantastiskt att komma ut i naturen, där man bara är, bortom allt vimmel och alla intryck, berättar Ståhl.

Nutiden präglas också mycket av en utpräglad stress enligt Ståhl. Det gäller att hänga med i tempot för att inte bli omkullsprungen! Från tidig ålder fastläggs för unga en prestationsbaserad identitet. Något som hon exemplifierar genom att den unge beröms ofta för vad den gör och inte vad den är.

– Man springer till bussen och jagar till dagis. Äter snabbt och utöver det finns aktiviteter runtomkring. Att leva med naturen borde vara en självklarhet, men nuförtiden är det väldigt mycket yta. Jag blir väldigt beklämd när jag ser alla småflickor som är välsminkade som mannekänger, säger hon.

Maria menade också om man stressar för mycket är det svårare att leva i nuet. Att stanna upp, finna ro i naturen där stressen inte är lika närvarande, kan leda till ett bättre liv, både kroppsligt och själsligt. Man kan då lättare leva här och nu.

Text: Henrik Sjöberg & Robert Halvarsson
Foto: Katarina Gustafsson

Mediagruppen på kooperativutbildning

Mediagruppen som socialt arbetskooperativ? Tanken har ventilerats en längre tid för att till sist slå rot. Nu går deltagare och anställda en kooperativutbildning på Sandbäcken, som i sin tur kan leda fram till ett nytt kooperativs födelse.

 

Genom ett antal träffar går de intresserade från en idé om ett socialt företag till en färdig verksamhetsplan. När kursen är färdig är det egentligen bara att låta företaget ”födas” om intresset fortfarande finns. Flera deltagare och anställda på Mediagruppen har hittills varit med på två kurstillfällen vid natursköna Sandbäcken – som har gett en grundkunskap om själva den kooperativa idéns kärna.

– Jag ser med spänning fram emot att få lära mig mer om hur ett kooperativ ska fungera, så det verkar vara en intressant kurs. Jag upplever att det har varit lärorikt och jag ser fram emot nästa kurstillfälle, berättar Thomas Andersson.

Thomas är en av de personer som känner sig nyfiken på det här med socialt företagande inom mediebranschen. I dagsläget jobbar han på Mediagruppen och skriver artiklar för ASP Bladet.

Imorgon kan förhållandet vara annorlunda och möjligtvis friare – såtillvida att verksamheten står på egna ben. Men det behöver inte alltid vara en dans på rosor att driva företag, hinder kan dyka upp på vägen. Av denna anledning konfronterades deltagare vid det andra kurstillfället inför olika dilemman som kan uppstå i sådana här verksamheter.

– Hittills har vi bland annat fått pröva på att i skilda grupper försöka hantera olika sorters problem som kan inträffa på arbetsplatsen. Jag tyckte att det var intressanta och givande diskussioner runt de olika frågorna.

Det känns viktigt att ha tydliga riktlinjer, man kan förstås inte ha allt nerskrivet – men en del kan man vara tydlig med från början, tycker Thomas Andersson.

Positiv inställning viktig En annan av de kooperatörer som kan komma att kläckas är Henrik Sjöberg. Precis som Thomas gillar Henrik att skriva och har en del tankar och åsikter kring kursen. Hans intryck är att det har varit en värdefull erfarenhet hittills.

– Det har varit bra. Jag känner att det är en fin balans mellan kursledaren och vi som är deltagare. Vi håller en bra och levande diskussion igång, både inom gruppen och med henne. Om det fungerar som det ska med sammanhållningen så kan nog detta bli av. Men vi måste inse både svårigheter likväl som möjligheter, även om vi bör ha en positiv inställning för att det ska fungera, säger Henrik Sjöberg.

Andra sociala arbetskooperativ som finns i Karlstad är: Brillianten, Solakoop (del av internationella Le Mat B&B) och Solatassen. I dagsläget jobbar man inom vitt skilda områden som bed and breakfast, second hand, cykelreparation, caféverksamhet med mera. Just Brillianten kröntes t.om. till årets värmländska kooperativ förra året.
För en utomstående kan denna bredd på verksamhetsområden kanske komma som en överraskning. Möjligtvis får också dessa tappra företag så småningom ytterligare ett tillskott med fokus på media.

Klart är i alla fall att den typ av arbete som utförs hela tiden breddas. Gällande frågan om skapandet av ett mediekooperativ ser Henrik stor potential.

– Det är en utmanande idé, men den är inte omöjlig att genomföra. Den bygger på delat ansvar som alla måste ta del av. Att lyssna på varandra är därför viktigt och ger nya möjligheter. Det kanske också är enklare att testa nya saker som kooperativ, tror Henrik Sjöberg.

Sociala arbetskooperativ bygger på en rad principer. Bland annat består dessa i att man ska fungera som ett företag där medlemmar tar beslut på demokratiska grunder. De inblandade driver det hela tillsammans och skapar strukturer där kooperativets medlemmar kan göra sina röster hörda och påverka verksamheten. Vägledande princip är: en person, en röst.

Framtiden får utvisa huruvida ett nytt socialt arbetskooperativ i form av ett medieföretag kommer att finnas tillgängligt i Karlstad. Om så blir fallet kommer vi garantera att återkomma till ämnet. Räkna med det.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen

När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen

Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan

Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com
, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs

Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson