Perspektiv på tillvaron

Ett tjugotal personer i form av personal hade den 25:e augusti samlats i det tämligen nya psykiatrihuset för att lyssna till när Karl-Peter Johansson berättade om sitt liv och sina erfarenheter av psykiatrin.

Karl-Peter börjar det hela med att visa en film som Hjälpmedelsinstitutet producerade för ett antal år sedan och där han är en av de två medverkande. Där beskriver han sig som ”ett typiskt Karlstadsansikte” – En ung man, som vilken som helst. En ung man som tränar karate. En ung man som är i vuxenlivets start med allt vad det innebär.

Allt är dock inte frid och fröjd och via filmen förstår jag att det här är också en människa som i perioder upplever tillvaron som ett totalt kaos, en total oordning. En man som i många år levt med psykisk ohälsa.

I filmen beskriver Karl-Peter tillvarons olika grundpelare. Han utvecklar det vidare för oss åhörare genom att teckna ett bord, där själva bordsskivan symboliserar tillvaron i stort och bordets fyra ben föreställer de grundpelare det hela vilar på.

De fyra pelarna

Den första grundpelaren är bostad. Har man inte tak över huvudet så har man i princip ingenting att utgå från. Sedan är det ekonomi. Utan ekonomi kan man inte bo, äta eller leva. Och något som kan ge individen en ekonomi, är tillgången till meningsfull sysselsättning. Det skapar även rutiner och sociala kontakter. Slutligen nämner Karl-Peter att det också är hälsofrämjande med en givande fritid.

Men vad gör man då om något av de fyra benen blir lite kortare och skapar en obalans i tillvaron? Karl-Peter kastar ut frågan till åhörarna och efter en stunds diskussion kommer många bra åsikter fram men det ord som framkommer mest är identifikation, att se vad som felas och hur man ska ställa det till rätta. En sjuksköterska menar att i den akuta situationen är det också minst lika viktigt att få ”plåster på själen”, bli omhändertagen och läka innan man börjar identifiera vad som skapar den eventuella obalansen.

När det kommer till att förebygga allvarliga perioder med eventuell inläggning som följd talar Karl-Peter mycket om att han med åren fått en bättre sjukdomsinsikt. Han är diagnosticerad med Schizoaffektivt syndrom och det beskrivs lättast som en form av bipolaritet fast med psykotiska inslag.

En del av den växande insikten är att han numera lättare identifierar tidiga varningssignaler. Det kan vara signaler som yttrar sig på så sätt att han får en förändrad jagkänsla, ett slags oigenkännlighet. Han kan också ha en tendens att vända på dygnet samt få en ökad misstänksamhet gentemot omgivningen. Han har lärt sig att det då är dags att agera för gör han inte det kan det i förlängningen leda till ett psykotiskt tillstånd.

Karl-Peters första kontakt med psykiatrin skedde när han var i 15-årsåldern. Idag har det gått nästan  25 år, och han kan se hur psykiatrin förändrats under den tidsperioden.  Då blev man mer ”omhändertagen” och han menar på att ”idag utmanas man mer som patient”. Detta på både gott och ont.

Avslutningsvis tror undertecknad att alla som lyssnade på Karl-Peter denna eftermiddag fylldes av hopp och en känsla av att allt är möjligt trots att man lever med en psykisk funktionsnedsättning. Man kan arbeta inom en mediagrupp, man kan vara med och starta ett kooperativ, man kan vara engagerad i flertalet brukarorganisationer och man kan framförallt föreläsa och sprida sitt eget perspektiv på livet till andra.

Text: Kajsa Jansson Foto: Henrik Sjöberg