Vit jägare – Svart hjärta, Vingklippt Ängel & R.E.M

Vit jägare – Svart hjärta (DVD)

Clint Eastwood spelar den odräglige filmregissören John Wilson som vid Victoriasjön i Afrika spelar in en film. Han är mer intresserad av att skjuta elefanter än att regisera och detta får alla andra iblandade i filmprojektet att bli mer och mer förtvivlade. Filminspelningen är för Wilson ett svepskäl för att jaga storvilt på den afrikanska savannen.

Vit jägare, svart hjärta ser jag som en drift med Hollywood. Den amerikanska filmstaden får stå som symbol för kolonialismens bedrifter. Filmteamet intar inspelningsplatserna som en gång, britter, belgare och fransmän en gång intog Afrika. De vitas dominerande ställning beskrivs med extra tydlighet i flertal scener. Detta är en annorlunda Eastwoodfilm där Clint inte är lika stenhård som man är van vid. Han är mer pratglad, humoristisk och visar upp ett skådespeleri som är mer avslappnat.

Filmen är baserad på en bok om inspelningen av filmen Afrikas Drottning. Eastwoods karaktär bygger på John Huston som regisserade denna klassiska film från 1951 med bl.a. Katherine Hepburn och Humphrey Bogart

Text: Henrik Sjöberg

Berny Pålsson – Vingklippt Ängel

En ängel på jorden. Hon lever i en drömvärld med rosa tyllkjolar, trollstavar, hårt smink, utmanande kläder, sexmissbruk och droger. Halva håret är färgat svart, det andra vitt.

”Vingklippt Ängel” är Berny Pålssons första bok, en självbiografi där hon beskriver sina många år inom psykiatrin. Uppföljaren ”Känn pulsen slå” handlar om droger och utnyttjande.

Bernys liv är kaotiskt. Redan som tidig tonåring gör hon sitt första självmordsförsök. Hon tar av sina föräldrars lugnande mediciner och äter dem, hon plockar fram faderns rakhyvel och skär sig med den. Hon åker in på BUP när hon blir ohanterlig och hon har hittar det falska lugnet i rakbladen och börjar droga. Hon får diagnosen borderline, efter många år av inläggning på psyket, självmordsförsök, psykoser, humörsvängningar och behandlingshem får hon diagnosen schizofreni. Vingklippt ängel är en spännande bok, personligt skriven. Man vill inte lägga den ifrån sig.

Text: Maria Lundby Bohlin

R.E.M – Collapse into now

Trettio år efter debutsingeln Radio Free Europe har R.E.M. släppt sitt femtonde album Collapse Into Now. Skivan är inspelad i Nashville, New Orleans och Berlin. Det bidrar till variation och djup. Platser kan ge inspiration som speglar sig i musiken. Det är just variationen på alla plan som gör Collapse Into Now till en spännande upplevelse. Albumet uppvisar rena rocklåtar till mer lekfulla arrangemang som ofta inte hörs i pop och rockmusik. Texterna är ovanligt fokuserade men som ofta när Michael Stipe skriver finns där en drömsk och dunkel karaktär i hans texter.

Med Collaspe Into Now har R.E.M. hittat rätt efter en snårig musikaliskvandring under femton år. Skivan visar upp olika sidor av R.E.M. men i grund och botten är de samma band som tidigare.

Tre låtar som jag lyfter fram: Überlin, It Happend Today, Discoverer.

Text: Henrik Sjöberg

När livet är ett krig

”Har du någonsin känt dig så hudlös att alla känslor stormar och inte kan hållas på plats? Har du känt det som att du går och bär en mask? Har du någonsin känt att det gör för ont att leva? Det har jag och många med mig.”

När jag fick min borderline diagnos för några år sedan kom det mest som en lättnad. Äntligen fick jag ett namn på det jag i så många år levt med. Mitt ständiga krig mot livet fick en benämning och jag kunde äntligen börja att förstå vad det egentligen innebär att vara emotionellt instabil. Under tidigt 1900-tal kategoriserades patienter med psykisk ohälsa antingen som psykotiska eller neurotiska. Patienter med borderlineproblematik passade inte in i något av facken utan befann sig i en sorts gränsland vilket ledde till att begreppet myntades.

Denna uppdelning är ju inte längre aktuell men begreppet har bibehållts även om man numer oftare kallar människor, främst kvinnor, med borderline personlighetsstörning (BPS) för emotionellt instabila. Eftersom personen med den här sårbarheten befinner sig i ett gränsland mellan sjukt och friskt så kan man inte säga att BPS är något man har eller inte har. Det är ett pendlande och flytande tillstånd och det kan mildras eller växa bort med tiden – många med de här problemen ”läker ihop” i 30-40års åldern. Det senaste året känner jag att min läkning har börjat ske. Jag kan se på mig själv utifrån och mer och mer förstå de svårigheter jag har och haft.

Men det har inte alltid varit så. Jag levde, och lever fortfarande, under många år med flertalet av de symtom som BPS ger. Den största svårigheten som vi med BPS har är att reglera känslor, vi har det inte med oss i bagaget. Det i sin tur leder till att vi får svårt att skapa och upprätthålla goda relationer av alla de slag, främst på grund av vår starka rädsla för separationer. En rädsla så stark att vi ofta framkallar dessa separationer själva – hellre vara den som lämnar än den som bli lämnad – och på så vis blir det en självuppfyllande profetia. En profetia som i sin tur leder till att känslan av ångest, värdelöshet och maktlöshet ökar och det stora tomrum inom oss som vi har växer allt mer. Ett tomrum vi gång på gång försöker fylla på de mest dramatiska och destruktiva sätt med hjälp av den enorma kreativitet vi oftast besitter.

Kreativiteten är en stark kraft. Så stark att vi blir väldigt duktiga på att vara självdestruktiva på olika sätt. Det kan ske genom att vi svälter oss, vi skär oss, vi bränner oss, vi shoppar, vi missbrukar sex och relationer, vi tar droger eller dricker alkohol. För min del har min destruktivitet främst yttrat sig genom att jag tagit tabletter. Jag fastnade i ett missbruk av värktabletter för 10 år sedan och sedan dess har tabletterna alltid varit mitt sätt att fly verkligheten. En flykt som alltför många gånger resulterat i överdoser, planerade och icke planerade, samt flertalet inläggningar på psykiatrisk klinik. Impulsiviteten som följer med borderlineproblematiiken gör att vi ofta, utan att tänka efter före, tar till drastiska metoder för att slippa ångesten och stå ut med det självförakt vi lever med.

Det finns ingen medicin som hjälper mot borderline eller andra personlighetsstörningar men det man kan göra, och ofta gör, är att medicinera mot symtomen. Antidepressiva mediciner kan hjälpa mot de depressioner som följer med problematiken och även ångestdämpande preparat kan ha effekt för att få bukt med den värsta ångestkänslan. För att däremot bli ”frisk” krävs det terapi, oftast i flera år, och den terapiform som visat sig vara bäst är så kallad DBT (dialektisk beteendeterapi). Tyvärr finns inte den terapiformen att tillgå här i Värmland och det är något jag tycker är väldigt ledsamt. Vad det beror på förstår jag inte riktigt och jag hoppas att finns framtida planer på att utveckla DBT även här.

Jag har valt prata lite om DBT med den person som hjälpt mig allra mest med mina problem: Min kurator Victoria Thurfors som arbetar på öppenpsykiatriska mottagningen i Karlstad. Hon är inte utbildad DBT-terapeut men hon arbetar ofta utifrån det arbetssättet.

Vad är DBT?

– DBT står för dialektisk beteendeterapi och är en kombination av inlärningsteori, kognitiv teori samt dialektisk filosofi. Det är en utveckling av kognitiv beteendeterapi. Terapin skapades först av Martha Linehan eftersom hon såg behovet av en terapiform som riktade sig till just personer med BPS. Ingen tidigare terapiform hade direkt fungerat och med tanke på det stora lidande och den höga suicidrisken som finns hos de här människorna behövdes något nytt komma till. I Sverige är det Åsa Nilsonne och Anna Klåver som vidareutvecklat den.
Vad strävar man efter inom DBT?

– Eftersom den stora svårigheten när det gäller borderlineproblematik är förmågan att reglera känslor så strävar man efter att finna en balans. En balans mellan att acceptera verkligheten men samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar.
Hur är terapiformen uppbyggd?

– Den består av tre delar: individuell terapi, gruppterapi med färdighetsträning samt en slags dygnet runt service. I färdighetsträningen arbetar man med olika verktyg för att kunna hantera sina känslor och olika situationer. Strävan efter en sinnesnärvaro där patienten är medveten i nuet (mindfulness) finns alltid med.
Idag är mitt liv som sagt på rätt väg. Jag har en underbar pojkvän sedan drygt ett år tillbaka, jag har ett bra nätverk runt mig, mycket bättre kontakt med mina nära och kära samt en sysselsättning som jag trivs väldigt bra med. Livet har slutat var som en berg- och dalbana och jag ser fram emot kommande tider med stor tillförsikt.

Kajsa Jansson