Vem ska uppfostra barnen, skolan eller föräldrarna?

Ett av vårt lands stora problem är mobbning, menar Kent Lokvist från Sunne – han vill se större föräldraansvar i frågan.

Varje dag finns det tiotusentals barn som går till skolan och genomlider ett helvete. De misshandlas, hånas och även hotas till livet. Mobbarna har sina föräldrars skydd att fortsätta med sina handlingar, då inga gränser sätts. Skolan är mobbarnas borg. Rektorerna är mobbarnas riddare. De redan osynliga barnen blir ännu mer osynliga. Alla berörda parter är medvetna, men smiter undan med sitt ansvar. Förnekelsen lyser igenom. Förnekar du något behöver du heller inte ta något ansvar.

För de mobbade barnen finns ju inte. Finns det inga barn som mobbas finns det heller inga problem på min skola, säger de ansvariga. Att vuxna blundar för mobbning har också att göra med osäkerhet och okunskap.

Man vet inte hur man ska hantera situationen. Att då undvika sånt som väcker obehag blir en del av en förljugen lösning. Det går inte att blunda för att det många gånger inte finns civilkurage att ta tag i problemet.

Ska vi någonsin komma åt mobbingen, måste föräldrarna ta mer ansvar för sina barn när det gäller uppfostran. Självklart har skolan sitt ansvar, men huvuddelen av fostran ska ske i hemmet. Det är inte skolans uppgift att fostra barnen att visa empati och vara en god och medkännande kamrat, utan det är ett föräldraansvar.

Utifrån en dålig uppfostran hemifrån, där barnet inte fått lära sig vad som är rätt och fel, går det många gånger ut på andra elever som då utsätts för mobbning. Förmågan att visa empati är påverkad av barnets uppväxtmiljö. Barn föds med empati, men det finns två saker som bryter den empatiska förmågan.

Den första handlar om familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina gränser utplånande. Den andra är familjer där föräldrarna uppfattar sin roll som en servicefunktion. Dessa blir så kallade ”curlingföräldrar”, som satsar allt på att förskona sina barn från allt jobbigt, på det viset gör de sin familj till ett miniparadis. Dessa barn växer upp i gemenskap där stora och viktiga känslor är förbjudna. Därmed utvecklas inte barnets förmåga att uppfatta andras känslor, vilket blir uppenbart när barnet börjar i förskolan eller skolan.

Undviker konflikter
Detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter, för att uppfylla barnets minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa. Dessa barn lär sig inte hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor.

Empatin borde vara en hörnsten i samhället. Föräldrar ska heller inte ha en kompisrelation med sina barn. Istället ska de vuxna sätta tydliga gränser. Barnet har nytta av detta senare i livet. Att lära sina barn hyfs är ett föräldraansvar, men som det ser ut idag har detta ansvar flyttats mer och mer till skolan. Många gånger till lättnad för många föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar. Lärarna går på knäna, till följd av en tuff arbetsmiljö då ska de förväntas ta hand barn som inte vet vad som är rätt eller fel.

Men skola och samhället ska inte stå för uppfostran. När inte barnen får lära sig vad som är rätt och fel, får skolan ta hand om problemet, vilket tar upp samma tid som annars skulle gå till att undervisa. Skolan ska inte både undervisa barn och samtidigt vara en uppfostringsanstalt. Syftet med skolan ska vara att skaffa kunskap. Skolan av i dag är tyvärr mer som ett ”ungdomsdagis”, där lärarna får lösa konflikter istället för att undervisa. Hur ska då den övriga klassen få någon arbetsro?

Var är föräldraansvaret?
Det värsta är att föräldrar till barn som mobbar inte tar sitt ansvar, utan i stället vältrar över det på skolan. Är det inte föräldrarnas ansvar att deras barn får de rätta värderingarna? Dessa värderingar måste komma från familjen. Skolan kan göra hur mycket som helst för att motverka mobbning, men det är ändå från hemmet som de sunda värderingarna borde komma, som barnet sen tar med sig ut i livet. Det är en skyldighet föräldrar har att uppfostra sina barn.

Kan de inte det, borde de gå i skola för att lära sig det. Det går inte att vara konflikträdd. Föräldrar säger att tiden inte räcker till, men tid finns för Facebook. Barnen i sin tur mobbar och hotar varandra genom exempelvis Facebook, Instagram utan förälders insyn. Man törs inte ställa de krav som är berättigade.

Det finns föräldrar som tar ansvar för sina barn, men tyvärr gör alla inte det. Borde det inte inrättas obligatoriska föräldrakurser redan på BB? Även under uppväxttiden och i synnerhet under den svåra tonårsperioden, där föräldrar många gånger står helt handfallna eller uppgivna för att de saknar kunskap hur de ska hantera svåra situationer?

Många förespråkar höjda lärarlöner, och att detta skulle vara den ultimata lösningen på problemet, men det tror jag inte på. Jag tror att problemet tyvärr ligger mycket djupare än så. Skolans ansvar är att på ett professionellt sätt förmedla kunskap. Även när det gäller betyg förs många gånger en konstig debatt. Om man går 30-40 år bakåt i tiden, när det gäller betyg, frågade föräldrarna sitt barn varför hon eller han fick så dåliga betyg? I vår tid frågar föräldrarna istället läraren varför deras barn fått dåliga betyg.

Det är tyvärr så vi idag betraktar skolan. Misslyckas en elev i skolan så är det enligt många föräldrar alltid skolans fel. Föräldraansvaret borde återupprättas. Om sunt förnuft får råda, är det inte så att föräldrarna då äger huvudansvaret?

Text: Kent Lokvist, Sunne
Foto: Per Rhönnstad

Förstörda liv av sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp är förmodligen något av det värsta en person kan drabbas utav. Än värre är det när barn blir drabbade.

Sexuella övergrepp är när en person tvingas till sexuella handlingar mot sin vilja för att tillfredställa förövarens egna sexuella behov. Detta kan vara beröring, blickar, ord eller att man tvingas att titta på sexuella bilder eller handlingar. Är man under 15 år, så anses det vara övergrepp om en äldre tonåring eller vuxen gör några sexuella handlingar oavsett om man är med på det eller inte. Inte heller barn får ta på andra barn mot dennes vilja. Det räknas som ett övergrepp oavsett om det är offline, på chatt eller i webbkamera.

Definitionen av våldtäkt står med i Brottsbalken 6 kapitlet § 1. Våldtäkt mot barn brukar bedömas som grov våldtäkt. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen säger att alla har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet.

Olika typer av sexuella övergrepp

Övergrepp kan vara att någon tar på ens kropp med händer, mun eller med könet på ett sådant sätt att man upplever obehag eller blir rädd. Det kan vara blickar, sättet att tala, tvång till samlag eller stimulering. Att offret är berusat skall inte anses vara en förmildrande omständighet. Övergrepp är också när någon agerar mot någon som inte kan ge sitt uttryckliga medgivande, kan skydda sig, sover, är drogpåverkad, är sjuk eller har någon annan funktionsnedsättning.

Övergrepp är även om någon utnyttjar personer i beroendeställning eller som känner sig tvingad att ställa upp på sex. Man får inte heller fotografera eller filma någon i ett sexuellt sammanhang, med eller utan kläder. Det är också ett övergrepp att tvinga barn att titta på porrfilm eller i porrtidningar, eller att titta på när barn duschar eller byter om. Man får inte heller köpa eller byta till sig sex med pengar, alkohol, presenter eller tjänster.

Aldrig barnets fel!

Att flirta betyder inte ja till sex, man måste inte ställa upp på sex även om man sagt det tidigare. Man måste inte ställa upp på alla typer av sex. Att vara full, vara i ett förhållande, att sova med någon eller att följa med någon hem betyder inte ja till sex. Att inte skrika, slåss eller klara av att säga nej betyder inte ja till sex. Det är alltid de vuxna som har ansvaret när barn utsätts, det är aldrig barnets fel eller ansvar!

Vem blir offer?

Vem som helst kan råka ut för sexuella övergrepp, men vissa löper större risk än andra: flickor utsätts i dubbelt så hög grad som pojkar och övergrepp är vanligare före puberteten (8-12 års ålder) än efter. Flickor utsätts oftare för förövare inom familjen, medan pojkar oftare utsätts för våld vid övergreppen. Övergrepp mot spädbarn är ovanligt men förekommer. Alkohol- eller drogmissbruk inom familjen ökar risken för övergrepp, risken ökar också om ett annat syskon utsatts.

Förövarna väljer barn noggrant. De tar barn som är närmast tillgängliga av dem som de tror de kan hota och manipulera att hålla tyst. Ofta är det barn som de redan har makt över.

Man vet inte tillräckligt kring förövare, då många inte åker fast, men förövaren är oftast en person som känner barnet väl. De flesta övergreppen begås av män, tio procent begås av kvinnor, något som kanske är fler än vad man kan tro. Några favoriserar flickor eller pojkar, medan andra är intresserade av båda könen. En del förövare är helt inriktade på barn, medan andra även har förhållande med andra vuxna.  En tredjedel av sexuella övergrepp begås av andra barn eller ungdomar.

Konsekvenser av övergrepp

Barn som utsatts eller utsätts för övergrepp blir ofta inneslutna och deprimerade. De kan få koncentrationssvårigheter och tappar intresset för sådant de tidigare tyckt om. Ofta får de mardrömmar. Några blir väldigt sexuellt utagerande, talar om sex, är sexuellt utmanande i sitt beteende och utsätter sig själv för risksituationer där sex är inblandat. En del blir aggressiva och många känner skuld och skam. En del utvecklar PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det är vanligt att utsatta har en rädsla för att själva göra andra illa men de flesta får inte något sådant beteende.

Hjälp

Det är svårt att berätta om övergrepp man utsatts för till andra. Man känner ofta skuld och skam, är rädd för att inte bli trodd och är rädd för att man ska bli straffad av förövaren om man berättar. Ofta kan förövaren säga något i stil med: ”om du berättar hamnar jag i fängelse och då är det ditt fel att familjen splittras”. Man kan också vara rädd att återuppleva övergreppen om man berättar. Terapi kan hjälpa efter övergrepp. Både barnet och familjen kan behöva kristerapi. Om man inte får hjälp ökar risken för att minnen kommer tillbaka och plågar en, man kan också få ångest, depression eller självskadebeteende, men många visar ingenting utåt. Om förövaren är en nära person blir bearbetningen svårare, i synnerhet om våld ingick. De som far mest illa av övergreppen är de som aldrig kan eller vågar berätta om dem. Det viktigaste är att barnet får stöd av en nära person.

Källor: Wikipedia och Rädda Barnen http://tinyurl.com/6uh7c66

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Barnahus Värmland

Är en ny utredningsplats för barn som startades här i Värmland den andra februari. Ett barn som misstänks ha blivit utsatt för brott polisförhörs och läkarundersöks där. För några år sedan fanns sex stycken Barnahus i Sverige och med Barnahus i Karlstad blir det sexton.

Alla Värmlands sexton kommuner, Åklagarmyndigheten, Polisen, och Landstinget har skrivit på ett avtal om hur man skall jobba på Barnahus. Ett barn kan vara upp till 18 år men den vanligaste åldern är mellan 6 till 10. Sedan starten har man hållit ca 75 förhör. De två personer som arbetar där, Linda och Ann-Britt, tycker verksamheten utvecklats bra sedan starten.

Den målgrupp man vänder sig till är barn som varit utsatta för misshandel i hemmet, sexuella övergrepp, hedersrelaterad problematik, barn som bevittnat våld och unga förövare under 15 år som begått sexuella övergrepp. Personalen på Barnahus har mest kontakt med barnen under polisförhöret. När ett barn blivit utsatt för brott kommer man i kontakt med socialtjänsten, som i sin tur vänder sig till Barnahus för att boka tid för samråd två gånger per vecka. Då kommer socialtjänsten dit och berättar om sitt ärende, med på samrådet är även åklagare, polis, läkare, samt personal från ungdomspsyk och Barnahus.
På samrådet bestäms om det skall göras polisanmälan och om förundersökning skall inledas, det planeras när förhöret av barnet skall ske samt om barnet behöver läkarundersökas och är i behov av kontakt med barn- och ungdomspsyk. Barnen polisförhörs sedan på Barnahus.

Om föräldrarna är misstänkta för brottet beslutar tingsrätten om en särskild företrädare för barnet. Det är den särskilda företrädaren som godkänner beslutet att barnet får tas till Barnahus. Det är socialsekreteraren och personal från förskola eller skola som då kommer med barnet. De poliser som har hand om förhöret har genomgått specialutbildning. När barnen är under 15 år spelas förhöret in för att kunna användas vid en rättegång. Ett polisförhör  på Barnahus tar ca en och en halv timme. I framtiden kommer fler Barnahus öppnas i övriga län då verksamheten fungerat bra.

Text & bild: Olle Stagnér