Säfflebo målar tyska byggnader

Veronica Sandahl är 29 år och kommer från Säffle. Under sommaren har hon en utställning i Karlstads stadsbibliotek. Med teknikerna bläck och akvarell gestaltar hon tysk arkitektur.

När ASP Bladet träffar Veronica ställer hon fram godis inför sitt vernissage, och inväntar nyfiket besökarna som ska se utställningen. Motiven kommer från Tyskland, där hon var under tre månaders tid, för att måla av de unika byggnaderna som finns där.

– Jag har blivit väldigt sugen på att teckna hus, men då lite mer avancerat.

Hon berättar att hon har målat konstverken med bläckpenna och akvarell, och det var det som var utmaningen – att måla med lager kräver tid och tålamod.

Syfte utåt
Veronica vill visa folk skillnaden mellan svensk arkitektur och tysk. Hon berättar att Tyskland har en friare byggnadskultur. Deras hus får se ut efter folks tycke, vilket hon anser inte tillåts i Sverige på samma sätt.

En av hennes bilder med motiv från Tyskland föreställer ett schackrutigt hus, i färgerna vitt och lila. När Veronica såg det, tänkte hon: ”Va? Kan dom ha det så?”

Hon tycker att Sverige ska vara mer fritt gällande synen på vår arkitektur. Hon anser att reglerna stör kreativiteten, och att vi bör kunna inspireras av tyskarna.

Framtid
Veronica Sandahl har både praktiska erfarenheter och teori i sitt bagage, och arbetar aktivt för att utveckla sitt konstnärskap. Det är tydligt vad hennes önskemål är, kring vad hon vill arbeta med i framtiden.
– Jag vill i framtiden jobba både som konstnärsillustratör samt med grafisk form, som att hjälpa till med böcker och etiketter.

Text & foto:
Shanta Eriksson och Erik Edgren

Tre röster om adoption

Frågorna kring adoption kan vara stora, men vad har personer som själva blivit adopterade för tankar kring ämnet? ASP Bladet har varit i kontakt med tre personer, som alla har berättelser som cirkulerar kring hur det är att vara adopterad.

Det är soligt då ASP Bladets reporter träffar 70-talisten Maria Shiromi som har rötter från Sri Lanka, men har levt nästan hela sitt liv i Sverige. Som äldst bland de ASP Bladet träffade, har hon stor erfarenhet av hur det kan vara att växa upp i en annan familj än sin biologiska.

– Idag så vet man ju mer om utländsk bakgrund, man pratar mer öppet om det. Så det är säkert en stor skillnad från hur det har varit, berättar Maria Shiromi.

I diskussioner kring adoption har det ibland förekommit inlägg som handlar om splittring, identitet och hemhörighet. Dessa tankar kommer inte alltid från de adopterade själva, utan vilken attityd som samhället runtikring har. Det går dock att finna ett klokt förhållningssätt till dessa frågor.

– Jag är stolt över att jag har två hemländer. Det kan upplevas tjatigt när folk frågar, men det är ju ändå av nyfikenhet och man vill lära sig och förstå. Det är det som är nyckeln, att man har frågor och ställer dom, berättar Maria.

Maria hoppas att människor kommer fortsätta vara villiga att adoptera barn, vars föräldrar av olika skäl inte kan ta hand om dem.

– Jag hoppas att människor fortfarande kan vara intresserade av att adoptera barn och unga med utländsk bakgrund, så att det inte försvinner. Tänk att den adopterade kommer ha två hemländer och var intresserad av barnets eller barnens bakgrund och rötter, säger Maria.

ASP Bladet har också träffat Roman, som är 25 år gammal. Han är 90-talist och härstammar från Polen. Han befinner sig i södra Sverige och har kontakt med adopterade från flera generationer.
– Jag har gemenskap med andra som blivit adopterade. Vi är ett gäng på sex personer som kommer från samma barnhem i Polen, som en gång om året träffas, pratar och umgås med varandra, berättar Roman.

Det är viktigt att konstatera att svenska är modersmålet för en person som blivit adopterad, men om adoptionen sker i tidig ålder kanske man inte kan ett ord från det land man härstammar ifrån. Det är heller inte ovanligt med nyfikenhet kring sina rötter. Roman tycker det är viktigt med språkfrågorna, och att samhället stödjer adopterade i deras språkbehov.

Positivt med annan bakgrund
Den yngsta av de som blivit intervjuade är Linnéa, 23 år gammal. Hon är 90-talist och har sin bakgrund i Kina.

– Personligen tycker jag det är intressant att ha bakgrund från en annan plats, där det inte är på samma sätt som där man själv bor. Jag tycker det är bra att ha den erfarenheten, berättar Linnéa.

Idag finns det olika sätt att skaffa barn. Alla kan inte få barn, även om de skulle vilja det. Att det finns flera möjligheter idag tycker Linnéa är positivt.

– Personligen ser jag det som en fördel att det finns flera alternativ på hur man skaffar barn. Jag vet inte om jag kan skaffa barn, för jag vet inte hur min biologiska mamma var. Så adoption från ett annat land är väldigt bra, anser Linnéa.

Sedan finns det förstås hinder, det är inte vem som helst som får adoptera idag.

– Ja, det är ju det här med ålder. De som ska adoptera måste ha en viss ålder. Man får inte vara för ung och inte heller för gammal. Jag tror att jag och andra som kommit hit på det här sättet, kan göra reklam för det här. Det kanske kan göra att fler kan bli intresserade, tror Linnéa.

Adoption väcker också uppmärksamhet i media. Underhållningsprogrammet Spårlöst letar upp biologiska släktingar till adopterade och gör TV på det. Det fokuseras på frågor kring hemhörighet och rötter, åsikterna går isär om det är en bra idé.

Roman har själv blivit tillfrågad om att delta i programmet, men tycker att upplägget är problematiskt.

– Jag vill inte klanka ner på programmet, men när man vet hur det funkar bakom kameran så tänker man efter. Man kan säga att halva programmet är falskt och halva programmet är äkta.

Maria Shiromi berättar att hon har varit skonad från att bli förfrågad och har enbart tittat på programmet. Linnéa känner inte till det och är inte intresserad av att själv delta, men kan se en poäng för andra. Maria tror att det kan vara viktigt att känna tacksamhet över det som är bra i det landet man befinner sig i.

– Se det som en välsignelse att du har kommit till ett nytt land som vill dig väl, med föräldrar som längtat efter att få barn och har planerat sina liv runtomkring det. Tänk inte att du blivit övergiven, utan att någon velat ta hand om dig, oavsett vem det är, avslutar hon.

Text: Shanta Eriksson
Foto: Stefan Ek
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Att brinna för sitt arbete

Det var en fin solig dag när ASP Bladets två representanter mötte Annica Lindfors i Stadsträdgården. Då var hon glad och förväntansfull inför sitt nya jobb på Integrationsenheten i Kil, samtidigt som det var ledsamt att sluta från alla kollegor i Karlstads kommun.

Det var 16 år sedan Annica började sin karriär i kommunen, fast då som simlärare. Hon hoppade av den banan och började plugga på universitetet, efter många om och men tog hon en utbildning för att bli behandlingsassistent, den skedde på Forshaga yrkesutbildning.

Det var i samband med det hon började arbeta inom avdelningen för socialpsykiatri i Karlstads kommun. Det var tolv år sedan och sen dess har hon varit kvar. Hon kompletterade sedan sin yrkesutbildning med en högskoleexamen i sociologi. I kommunen har hon gjort flera saker.
– Jag har varit lite överallt på hela förvaltningen kan man säga. Framför allt då på Vuxenavdelningen.

VUXENAVDELNINGEN PÅ EN MINUT
Vuxenavdelningen handlägger och erbjuder insatser för vuxna. Det handlar bland annat om personer med missbruks- eller beroendeproblematik, eller personer med psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Men även de personerna som har samsjuklighet, alltså, ett missbruk/beroende och en

samtida psykisk ohälsa. Annica arbetade senast i organisationen som verksamhetsutvecklare:
– Jag har arbetat med att utveckla olika system som vi använda oss av på avdelningen. Det kan vara allt ifrån dokumentationssystem till verksamhetssystem som modellerar processer eller enkätverktyg, eller andra typer av system som underlättar vardagen mer eller mindre.

VARIATION
Hon har arbetat mycket med utförandedelen, alltså med personal som erbjuder insatser till deras målgrupper. Hur man ska utveckla arbetet med genomförandeplan samt social dokumentation. Liksom med ledningssystem och hur organisationen är uppbyggd. Vem som gör vad helt enkelt.

– Vi har ju vissa regler och förordningar att rätta oss efter. Det är jag som ska se till att det sköts och att vi gör rätt saker, säger hon.

Hon har också, när hon jobbade i utförararbeten, varit med och startat inflytandeforumet i kommunen.

– Det såg lite annorlunda ut för några år sedan. Då hade jag ett samarbete med Vasti Ekholm och några fler, så det har varit en hjärtefråga för mig i flera år, det där med inflytande.

Kanske just därför har hon också haft ett stort intresse för Kund- och brukarundersökningarna som utförs varje år. Hon tycker att de blivit bättre och bättre, och nämner bland annat Mediagruppen Karlstad som en av parterna som bistått Annica i sitt arbete.

Det har gjort att KBU:n har höjts till en nivå som hon tror att väldigt många är nöjda med, säger hon.
– Så ett stort tack till er, ni gör ett enormt jobb med det! Och med ASP Bladet också då såklart!

KBU:er gör man över hela kommunen. De syftar till att ta reda på hur kunder och brukare upplever skolor och äldreomsorg, hemtjänst och så vidare, de hjälper förvaltningarna att få idéer hur de kan förbättra sina verksamheter. Till syvende och sist är det samma information de vill fånga in:

– Ifall vi erbjuder insatser och stöd åt människor som söker hjälp hos oss, så vill vi veta hur vi utför vårt arbete. Har vi ett gott bemötande? Ger vi det som vi säger att vi ska ge till dem? Har folk tillit till oss och är vi kunniga på det vi gör? Har vi förbättringsområden så vill vi gärna veta det så att vi kan förbättra oss i mötet med brukare och klienter, där de nu befinner sig.

– Det är lite av de saker som jag sysslat med om dagarna. Sedan är det så att vi måste ta fram statistik och redovisa underlag för att fatta rätt beslut. Så en del av min tjänst har också handlat om att arbeta med statistikfrågor och analys av det.

BÄSTA OCH MEST KRÄVANDE
Det är ett enormt intressant och roligt arbete att vara verksamhetsutvecklare, berättar Annica. Det är utmaningar, inte varje dag men näst intill, säger hon. För hon har haft ett yrke med väldigt skilda arbetsuppgifter, vilket gör att hon måste sätta sig in i många frågor och träffa mycket folk.

– Man har kontakt med både utförare, myndighetsutövare, samt till viss del brukare och klientkontakter, beroende på vilket uppdrag man befinner sig i. Man kan påverka och göra saker bättre för personer som söker stöd hos oss. Det är en utmaning att hålla många bollar i luften, men det är samtidigt det som är det roliga med det hela.

PÅ SPÅRET TILL KIL
Nu har hon börjat arbeta i Kils kommun på en nystartad enhet som heter Integrationsenheten. Så hon kommer vara ansvarig för två av Kils totalt fem boenden för ensamkommande unga. Det hela är under uppstart och avdelningen håller på att utformas.
– Jag har kommit in där de är igång och är en bit på väg, men fortfarande har mycket kvar att göra. Det kommer att bli nya utmaningar i min karriär.

GLAD ÖVER ERFARENHETERNA
Det har varit mycket intressant och en stor erfarenhet att arbeta på Vuxenavdelningen i Karlstads kommun, berättar hon.

Hon har kunnat vara i organisationen såväl som praktikant, lärt sig hur en specifik enhet, verksamhet eller ett boende fungerar, till att kliva in som vikarie och få större ansvar, samt fått förmånen att bli fast anställd, jobbat med brukare och brukarfrågor, och sen även administrativt.
– Jag har fått en enorm erfarenhet av att ha varit överallt i organisationen. Det gör att man får en förståelse för hur olika saker fungerar. Det har gjort det spännande och utmanande på många sätt.

Hon samarbetar med enormt duktiga människor som har energi och engagemang för de här frågorna som de jobbar med. Det är lite sorgesamt, säger hon, att ha lämnat Vuxenavdelningen.
– Men jag bär ju med mig den här erfarenheterna till den nya arbetsplatsen.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Shanta Eriksson

Samverkan för att förhindra doping

I ett försök att komma till rätta med dopingen på gymmen i Karlstad, har Karlstads kommun, polisen och tre av stadens gym inlett ett samarbete kring frågan, rapporterar VF.

Tillgången på dopingmedel är stor i landet som helhet, det visar sig exempelvis i ett stort inflöde av otillåtna preparat från utlandet. Under en månadslång insats hösten 2015 beslagtog Tullverket 1,7 miljoner dopingtabletter, rapporterar TT. Enligt polisen är doping ett växande problem även i Karlstad, speciellt bland unga.

– Doping är ett växande samhällsproblem som sprider sig även utanför träningslokalerna. Därför är det viktigt och angeläget att starta upp det här samarbetet på bred front, säger Stefan Gräsberg, projektledare för det nationella nätverket Prodis (Prevention av doping i Sverige) i Karlstad kommun till VF.

Pilotprojektet som pågår hela 2016 syftar till att fler ska lära sig upptäcka doping och att kontakten mellan polisen, kommunen och gymmen ska bli bättre.

– Det här är ett tillfälle att lära ut, så att personalen får de ”rätta glasögonen”. För vet man inte vad man ska söka efter, så är det svårt att finna det, säger Fredrik Olausson på polisen till NWT. Han påpekar att utbildningsinsatser också kommer rikta sig till gymmens medlemmar.

Tanken är även att man ska utbilda om riskerna med att använda dopingpreparat. Det kan enligt uppgift från Prodis bland annat leda till hjärt- och kärlsjukdomar, lättväckt aggression och impotens.

De tre gym som valts ut att delta i projektet är Friskis och Svettis, Karlstad atletklubb och Actic Karlstad. Polisen kommer ha tillgång till två gymkort från respektive anläggning.

– Vi är flera poliser som kommer åka till gymmen och träna regelbundet, vilket kan vara ett sätt att komma åt de som dopar sig. Genom att synas kan vi förhoppningsvis förebygga missbruket, säger Fredrik Olausson i VF.

Text: Therese Nilsson
Foto: Shanta Eriksson