Ibland finns inga enkla svar

Många tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin

Med koll på din rätt

Nyligen kom Sensus, (H)järnkoll och NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa) ut med ett studiematerial som riktar sig till personer med psykisk ohälsa. Idén? Att stärka deras roll som rättighetstagare i samhället. Två huvudpersoner bakom materialet är Kerstin Selén och Madelene Persson.

– Alla människor är bärare av rättigheter. Vi vill stärka individerna. Man ska bli lite arg, få mod och samtidigt känna att man har hela FN på sin sida, säger Kerstin Selén för ASP Bladet.

Kerstin arbetar för Sensus studieförbund, och har under lång tid jobbat med rättighetsfrågor, i detta har hon specifikt fokuserat på folkbildning. I fallet med den nya skriften Din rätt har hon ”pedagogiserat” det material som hon och Madelene har skapat.

– Madelene och jag har kompisskrivit materialet, hon har fackkunskaperna kring mänskliga rättigheter och jag är folkbildare, och har strukturerat det hela. Vi har jobbat jättetight ihop, berättar Kerstin.

Inom ramen för det nationella psykiatrinätverket NSPH hittar vi Madelene Persson. Hon jobbar även som projektledare för en antidiskrimineringssatsning i Hjärnkoll.

Madelene ser Din rätt som en del av en större materialsamling för att stärka människor med psykisk ohälsa, som tidigare har skapats inom ramen för NSPH och Hjärnkoll. Rättighetsperspektivet som just denna skrift utgår ifrån, är en av flera utgångspunkter som man har valt att jobba med.

– Det är ett ganska grundläggande material, utgångspunkten har varit att personerna som läser det kan lära sig om alla diskrimeringsgrunder. Exempelvis kan du ju både vara kvinna och ha psykisk ohälsa, berättar Madelene. Få anmäler

Någonting som både Madelene Persson samt Kerstin Selén återkommer till är att det sker få anmälningar av diskriminering från personer som har psykisk ohälsa. Detta ger möjligtvis en missvisande bild om man väljer att studera anmälningsstatistiken, för att jämföra olika diskrimeringsgrunder mot varandra. Psykiskt funktionshindrade som möter diskriminering flyger så att säga under samhällets radar.

– Det här materialet har kommit till utifrån att det är så få som anmäler diskriminering utifrån psykisk funktionsnedsättning, det är många fler som anmäler utifrån kön eller etnicitet. Vi vill sprida kunskap och stärka människor så att de kan kräva sin rätt, så att man inte är en individ utelämnad på nåder till ett hjälpande samhälle, säger Kerstin.
– Det finns normer som gör att det finns en ovana att relatera diskrimineringslagstiftning till psykisk ohälsa, hävdar Madelene.

I skrivande ögonblick pågår redan studiecirklar för fullt, kring det nyligen utgivna materialet, inom ramen för studieförbundens verksamheter. Ännu har Kerstin inte fått någon respons på vad man tycker om den, av cirkelledare eller cirkeldeltagare, men den kommer nog snart in, tror hon.

Och arbetet slutar inte där. I Sensus fall kommer de att samarbeta med självskadeföreningen SHEDO framigenom. För Madelene och NSPH fortsätter arbetet mot diskriminering i andra former.

Målet har i detta samarbete varit att få ut grundläggande kunskaper till berörda parter. Men också att skapa grogrund för människor att kanalisera sitt engagemang.

– Vi vill få människor att gå med i föreningar, för att driva dessa frågor inom respektive förening. För lagen skyddar dig bara som individ, men det är viktigt att lyfta frågor om strukturerna, avslutar Madelene.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Kid Overgaard

Beställ Din rätt
Boken går att beställa i tryckt form, kontakta NSPH via mejl: info@nsph.se eller ring NSPH-kansliet 08-120 488 40, växel 08-120 488 00.
Pris: 50 kronor. Kostnad för porto/frakt tillkommer.

Självskador i fokus

Självskador är ett växande problem här mitt ibland oss. Daniel Kristiansson vill gärna koppla loss problematiken från diagnoserna, eftersom han tror att det är ett mycket bredare fenomen som finns i många befolkningsgrupper.

Daniel Kristiansson jobbar för närvarande som politisk sekreterare på Miljöpartiet De Gröna i Karlstads kommun. Det är en halvtidstjänst som han har haft i nästan tre år. Innan dess jobbade han inom hemtjänsten och som personlig assistent. Han har utöver det en drivkraft i fråga om ett allvarligt fenomen i det moderna samhället. Människor som skadar sig själva.

Drivkraften har väckts när han upptäckt stora brister inom vården, och hans önskan är att vården ska bli bättre på hjälpa och förstå allvaret i detta problem. I nuläget finns det ett team för ätstörningar på landstinget.

Det finns alltså ett arbete och ett program för ätstörningar och den delen håller på att bli bättre. Men när det gäller självskadebeteende har man valt att låta detta tillhöra en specifik diagnos och behandlas som en del av övriga insatser. Man har då låst fast bredden av problemet. Det finns många som inte har den diagnosen men som skadar sig själva.

– Självskadebeteende kan ju drabba i princip vem som helst, menar Daniel.

Det ser annorlunda ut nu
Själva grundbilden är att det är yngre tjejer i tonåren som skadar sig. Problematiken uppmärksammades för drygt tio år sen. Men bilden ser väldigt annorlunda ut nu. Det kan vara föräldrar som gör det, det är personer med missbruksproblem, personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Dessutom är det inte bara kvinnor som drabbas. De senaste undersökningarna som har gjorts bland skolungdomar visar på att fördelningen är lika mellan könen.

Det ser olika ut hur man skadar sig mellan kvinnor och män, och sedan är definitionen kring att skada sig själv svår att ringa in. Om den är att betrakta som dold eller öppen. Det finns unga män som använder alkohol som redskap och dricker tills de är helt ”knockade”. Det kan de göra flera gånger i veckan och då kan det betraktas som ett självskadebeteende. Om man ställer till det för sig själv, i sin näromgivning gång på gång och skapar konflikter kan också falla inom ramen för självskadebeteende.

Daniels mål
Målet och drivet för Daniel är i första hand att få landstinget att bli bättre på hanteringen av denna ohälsa, och att lyfta fram anhörigstödet, som till exempel utsatta barn och eller föräldrar. I andra hand tycker han att förebyggandet måste bli bättre. Daniel är även kritisk till avsaknaden av kunskap hos personal som jobbar med dessa frågor. Och kunde önska att det var ett behandlingsområde i sig att hantera självskador.

Han tipsar om Sofia Åkermans litteratur, som beskriver hur definitionen av självskador är svår att fastställa, eftersom det finns dolda handlingar som en komponent.
– Läser vårdpersonalen denna litteratur skulle de få mer kunskap, säger Daniel med övertygelse.

I värsta fall, när inget verkar hjälpa personer med denna problematik, kan det gå så illa att berörda personer bestraffas och att man siktar in sig på att med tvivelaktiga metoder förhindra fortsatta skador. De kan hamna i rättspsykiatrin, där exempelvis händer binds fast.

– När det har gått så långt, då vet man verkligen inte hur man ska hantera det, menar Daniel.

Hämta nycklar i litteraturen
Daniel har en idé om hur vården skulle kunna skaffa sig en bättre kunskap om självskador. Han menar att de måste prata med varandra över gränserna. Det börjar komma ut litteratur där självupplevda händelser beskrivs, som berättar om hur svårt det är, men också att det finns vägar framåt. Här kan man hämta information och nycklarna till både ett förebyggande arbete och hantering. Det är en svår utmaning för vården eftersom de fall man kan titta på skiljer sig åt. En del åtgärder funkar för vissa och en del funkar för andra.

Kanske det kunde vara ett bra detektivarbete att trots spretig information försöka hitta en röd tråd. Det gemensamma som man kan se nu, är att terapi hjälper. Medicinering kan behövas till viss del men samtalen är viktigast. Det finns DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) som man kan se fungerar.

– Att fokusera på det som är bra i livet och det som man kan, tror Daniel på och det har också visat sig fungera. Att kanalisera och styra över tanken på möjligheter om än så små, och att hitta de oväntade och nya tankarna kan ge verkan. Det kan bryta den negativa spiralen av skuld som föder skuld och istället bli ersatt av en positiv spiral, där framgång i dem små tingen kan leda till större framgångar. Avledande manövrar kan vara verksamma.

Man kan också väva ihop engagemanget i självskadefrågan, så att det blir uppmärksammat på politisk nivå, Daniel har själv tänkt de tankarna. Han förklarar att det mesta sker på landstingsnivå. Men han har börjat prata med sitt parti och även med andra att få komma och föreläsa om det. Främst blir det på lokal nivå han kommer försöka påverka och få dem att förstå vad det handlar om. Sedan kan de förhoppningsvis lyfta in det på högre nivåer. Det är de små stegen som räknas och känsla av sammanhang. Första föreläsning för Miljöpartiet blir, om allt går i lås, i början av december.

Daniel är även verksam i föreningen SHEDO. Det är en förening startad av Sofia Åkerman år 2008. Den är religiöst och partipolitiskt oberoende och ser det som sitt syfte att skapa kunskap om ätstörningar och självskadebeteende och ge anhörigstöd. Men även att skapa en opinion kring detta ämne. Den är indelad i regioner, och Daniel tillhör region öst. Där är de än så länge två medlemmar, med en lokalrepresentant på väg in. Målet är att få fler att lyssna och uppmärksamma ett växande samhällsproblem.

De små vägarna framåt
– Man får traggla sig in, säger han med gott mod. Det finns ett brukarråd som man kan jobba med och då får man mer direktkontakt med vårdpersonalen också. Som att jobba i båda riktningar samtidigt. Psykisk ohälsa ökar framförallt bland unga.

Och gällande de senare årens uppmärksamhet kring frågan, är förhållanden till den något dubbel:
– Kan det vara uppmärksamheten på det som får vissa att ”glida dit”, eller är det så att det anmäls mer, undrar Daniel lite eftertänksamt.

Klart är dock att de tabun som finns har börjat släppa. Men det är fortfarande en komplicerad fråga att känna att man måste skada sig själv för att bli hörd eller att dämpa sin ångest. Därför är det bra att vissa människor tar detta till sitt skötebarn och inte ger upp. Att göra sin röst hörd för denna växande grupp vilsna människor har Daniel tagit som sin uppgift och tänker fortsätta med. Det behövs fler sådana röster i vårt samhälle.

Text: Barbro Bruun
Foto: Per Rhönnstad